Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Skall man verkligen kalla Dorothy Sayers Gaudy night för en deckare? Förvisso finns det ett mysterium att lösa (denna gång för Harriet Vane istället för Lord Peter Wimsey), men är det verkligen det man läser den för? Är det inte för skildringen av Oxford, där mysteriet utspelar sig (närmare bestämt på det fiktiva Shrewsbury College, där Vane studerat) och för att se Harriet och Peter slutligen släppa garden för varandra?

Det hela börjar med att Harriet för första gången återvänder för titelns kamratfest, då en gammal väninna bjudit in henne. Förutom gamla medstudenter och hur de ändrats av tiden, samt gamla lärare och hur de inte gjort det, får hon med sig en ovälkommen påminnelse om hennes förflutna: en lapp med utklippta tidningsbokstäver som kallar henne mördare. Inget att göra: hon återvänder hem och lägger undan lappen och besvikelsen över hur de flesta av hennes vänner ändrats (vanligen av äktenskap). Men så ringer dekanus och ber om hennes hjälp, då fler personer har fått hotbrev, och någon har klottrat obsceniteter på väggar. Publicitet skulle kunna förstöra skolans rykte – det är fortfarande kontroversiellt med kvinnliga studenter. Kan Harriet komma och hjälpa till?

Det står snart klart att det är någon av lärarna, en tjänare eller en av de få studenter som låg kvar vid universitet när kamratfesten hölls – och de två senare grupperna blir alltmer otroliga. Fler incidenter kan bara med nöd och näppe undvikas. Vem kan vara ute efter att skada skolan, och varför?

Och vad skall Harriet göra med Peter? Nu har hon dessutom fått hans brorson halvt på halsen, lika aristokratisk men inte fullt lika taktfull, samt en massa exempel och varnande fingrar från omgivningen. Kan hon verkligen gifta sig och behålla någon form av frihet? Kanske skall hon ge upp författarkarriären och försöka återvända till akademin?

Nå, till slut ordnar det mesta sig, utan några allvarligare konsekvenser. Mysteriet är kanske inte mycket att hurra över (även om det är fullgott), men miljöskildringen och personerna är det. En mycket trevlig bok.

Read Full Post »

Kronologiskt är Vänner emellan inte senare än t.ex. Flickan med bibelspråken, men det känns ändå så: till skillnad från andra av Piratens böcker tränger det moderna samhället in här, med bilar, ålderdomshem och ett barndomslandskap som tydligt förflyktats. I alla fall i vissa av berättelserna: i andra finns det gamla Skåne kvar, eller så står de halvt utanför tiden.

Boken inleds dock stilenligt: författaren är på besök i sin hembygd, halvt skövlad och förkrympt, och besöker en kyrkogård: berättandet kommer visserligen igång, men det man får höra är om klart avlidna personer,och sådana som förekommit i tidigare böcker: såväl kapten Anton som patron Esping dyker upp. I »Fem kvart på landsvägen« får man följa författaren på bussresa och se allehanda personager som då dyker upp, och »Per Omme« handlar om en man med ett ruckel till bostad och genomträngande skräck för att hamna på ålderdomshemmet.

Även Peter Gädda dyker upp: visserligen bara som en person i ett jaktlag, vilket mestadels är en ursäkt att få berätta uppenbara lögnhistorier och like naturskildring, men trevligt ändå. »Julgäst« och »Arkeologi« är mer klara poängnoveller, »Vänner emellan« och »Plats efter Jonsson« något åt det tragikomiska, och »Augusta kommer till insikt« lär en hur man skall hantera hustrur som kommit på en som otrogen.

Det är en god samling, utan dåliga nummer, och försvar väl sin plats bland övrig Piraten-produktion.

Read Full Post »

OK, så Northanger Abbey är helt klart den minst sofistikerade av Jane Austens böcker: Catherine Morland reser till Bath, träffar människor som antingen är ytliga men säger sig tycka om henne, eller är mer komplicerade men mer pålitliga, och sedan far hon med de senare till Northanger och lär sig att inte tro på vad som står i romaner, allt kommenterat av en ständigt närvarande berättare som trots sympati för sin Hjältinna aldrig kan låta bli att ironisera.

Det är dock en heltigenom charmig bok, med en huvudperson så naiv att hon har svårt förstå att folk kan ljuga, och vars älskade är den mest charmige av Austens hjältar (möjligen kan några av de mindre önskansvärda männen tävla): de andra må vara präktiga karlar, men det är nog ingen man så gärna skulle ha över på middag som Henry Tilney.

Det är också en smula intressant att en del kommentatorer tycks tro att Catherine är mer eller mindre uppväxt på gotiska romaner: inte så! Det framgår faktiskt rätt tydligt att det är Isabella Thorpe som får henne att läsa sådana. I så fall är det väl det den enda möjligen goda gärningen hon genomförde, även om det är tveksamt med tanke på senare äventyr i Northanger.

Nåväl, nu är min omläsning av Austen slut, och mycket nöjsamt har det varit: de böcker jag tidigare inte skattade så högt har jag nu förstått mig bättre på, och de jag även tidigare var förtjust i visade sig stå rycken väl. Trevligt.

Read Full Post »

Söderköping är idag ett hyfsat typiskt småsamhälle: 7000 innevånare, inga större sevärdheter, ingen mer framstående industri, men en vacker, välbevarad stadsmiljö. För 750 år sedan var läget då annorlunda: då var Söderköping fastlandssveriges största stad, snabbt växande tack vare en god Östersjöhamn och ett läge i kungamaktens starkaste bygder; en av endast ett fåtal städer i riket, inte lika anrik som Sigtuna eller Skara, men likväl anlagd klart före den period av stadsgrundande som snart skulle börja.

Så långt, egentligen inget att förvånas över: tidigmedeltida storhet och sömnighet idag tycks nära sammankopplade (av de städer som grundades innan eller ungefär samtidigt med Söderköping är idag bara Linköping riktigt stor). Däremot har Söderköping något, som förutom möjligen incitament från Östergötlands länsmuseum, skulle kunna få Dick Harrison att skriva en bok som En medeltida storstad: lera. Staden har förmånen att ligga på blålera som konserverat många fynd, och tillsammans med att Storån grundades igen under 1500-talet och staden därmed lade sig till vila har det gjort att arkeologer idag kan gräva fram stora mängder intressanta fynd, även av trä eller till och med läder och tyg.

Nu är dock Harrison främst historiker, så mycket av boken berättar istället om vad hans ämne har att säga om staden: dess handel, dess värdskap för stormöten (bland annat ett förberedande inför Kalmarunionen), dess kyrkoliv, dess interna strider. Liksom en hel mängd kringhistoria: Harrison vill länka dess tillkomst till svärdsmissionen som vid samma tid pågick i Baltikum och Finland, vilket dock främst tycks bygga på samtidighet och att staden måste anses som ett projekt från kung Sverker Karlssons sida, möjligen tillsammans med Birger brosa.

Här visar sig också ett av problemen: det är egentligen något tveksamt om Harrison egentligen har nog material att skriva 250 sidor om Söderköping, ens när han kan fylla många av dem med vackra fotografier. Mycket utrymme läggs på rätt allmän svensk historia, ibland ungefär vad man kan vänta sig som nödig bakgrund, ibland mer onödigt utförlig. Ju längre fram i tiden man når, desto mer lättad tycks han också bli när han kan ersätta arkeologi med arkivforskning, även om den förra ofta är mer åskådliggörande – jag anade inte att gatubeläggning kunde vara så klargörande.

Nåja, Harrison skriver som alltid kompetent, och det finns trots allt en hel del att hämta, även om man ibland tycker att det borde finnas mer.

Read Full Post »

Jag har egentligen inte mycket att säga om Lennart Hellsings Krakel Spektakel blir upptäcktsresande: det är inte direkt så att jag ofta köper böcker riktade till barn som bara precis lämnat pekboken bakom sig (anledningen till att jag läst den här var att den var en lotterivinst), men jag skall göra ett försök: språklekarna är roliga, liksom leken med bokformen – ett av kapitlen är på en rad, när Krakel, Oskar och fröken Hit-och-Dit hamnat i en grop de själva grävt när de skall fånga djur till Näppelunda djurpark. Man kan kanske ifrågasätta om man vill berätta för barn att djur egentligen vill bo i en djurpark, men nåväl. Hyfsat trevligt är det.

Read Full Post »

Som vanligt tycks undertitlar vara till för att vara missvisande, ty så särskilt nödvändiga eller gåtartade är inte de tjugo frågor som får svar i John Mullans What matters in Jane Austen? – Twenty crucial puzzles solved. Att frågorna spelar roll är å andra sidan korrekt, även om de inte är det enda som gör det: Även om det förvisso är så att pengar, och hur mycket som är tillräckligt att leva på ofta är viktigt, så är det ju bara två gånger som det verkligen spelar en direkt roll för huvudhandlingarna att någon inte har pengar nog. Och även om det är intressant, och belysande, att få en förklaring till de spel som spelas efter middagarna, eller vad figurerna själva läser, så måste man nog vara av ett särskilt lynne för att kunna påstå att det är nödvändigt att veta.

Likväl, om man nu dels gillar Austen och dels har förmågan att se nöjet i detaljstudier och enkla frågor (»Vilka figurer säger aldrig något?«, »Vem dör under loppet av romanerna?«, »Vad får figurerna att rodna?«) med svar som säger förvånansvärt mycket, så är det mycket trivsam läsning. Måhända är det här med de tjugo frågorna inte helt lyckat, ty kapitel som »Ser vi någonsin de lägre klasserna?« har ju egentligen ett direkt, enkelt svar: saken är väl snarare att en del skulle vilja se mindre herrgårdsromantik och mer arbetarskildringar, eller hur man nu skall tolka vissa kommentatorer.

Nu vet jag i alla fall vem som har sex i romanerna (och att sexualitet är en starkare drivkraft än många läsare tycks tro), hur man skall och inte skall föreslå äktenskap, och varför Austen ibland talar direkt till läsaren. Det är inte fy skam. Trevligt att lära sig det var det också.

Read Full Post »

Jag vill inte kalla min reaktion på Fredrik Sjöbergs Varför håller man på? för besvikelse – det är ett på tok för kraftigt ord. Men ändå: det känns som om det saknas lite glöd i essäerna, som om det ibland är lite för självmedvetna, som de inte riktigt fogats samman till en helhet.

De är inte det att det är något större fel på de enskilda numren: texten »Om essäkonsten« är en alldeles utmärkt  utläggning där textens vetskap om att den själv är en essä fungerar ypperligt, »Bing!« ett trivsamt strövtåg i Bamberg med ett ord ständigt retande minnet, »Pappa« en fin text om en nyligen bortgången far. »Den akademiska felparkeringens konst« är ett utmärkt försvar för att hålla sig med i alla fall ett litet fåtal personer som kan göra lite som de vill (England håller sig med en hel sådan samhällsklass, och än har det landet inte barkat alldeles åt helvete, oavsett vad sagda klass må tycka), dessutom med en något oväntad resonans för mig.

Men ändå: när Bengt Lidforss dyker upp för tredje gången, efter att ha fått en hel egen essä, när Sjöberg omigen markerar sin skepsis inför klimataffekten, eller när han efter ovan nämnda text om essäkonsten i en helt annan text också kommer med kommentarer i en essä om hur en sådan skall skrivas, då tycker man boken varit förtjänt av en genomgång i sin helhet för att sådana skavanker inte skall tillåtas skymma att boken annars troligen är långt bättre läsning än det mesta annat som i år släppts till de läsande massornas förnöjelse.

Sjöbergs stilistik i allmänhet är fortsatt mycket god, liksom hans fortsätta förmåga att gå från det allmänna till det personliga (en möjlighet i essän han faktiskt inte tar upp), och även om han tvekar på förmågan till sådant entusiasmerande så lyckas han i alla fall få mig att vilja söka efter Lidforss på antikvariaten.

Read Full Post »

Older Posts »