Nattens barn

JiaHu Books är ett lustigt förlag: det tycks vara ett bolag baserat i Storbritannien som bland annat ger ut böcker på andra språk, däribland ett litet antal svenska klassiker som inte längre ligger under upphovsrätt: Almqvist Drottningens juvelsmycke och Det går an, Strindbergs Röda rummet och Fröken Julie, Fadren och Ett dromspel[sic!]: detta är begripliga val. Mindre begripligt är Viktor Rydbergs Singoalla, eller, som de kallar den på omslaget, »Signoalla«. Strindbergs antisemitism och misogyni må överses med tack vare hans mästerskap med språket, Almqvist framstår paradoxalt nog som den mest modernt sinnade av de tre, men den rasism som genomsyrar Singoalla torde göra den näst intill outgivlig idag, i alla fall utan ett nyskrivet förord. Det som finns gör det än mer uppenbart att JiaHu inte närmare granskat innehållet, för annars skulle rimligen inte hyllningarna av Albert Bonnier fått stå kvar.

Så mycket om förlaget; nu till själva verket. Singoalla handlar om en romsk flicka och hennes kärlek till den unge riddar Erland Månesköld, en kärlek som naturligtvis slutar i tragedi efter att han försökt rymma med henne bara för att finna att hennes far gör honom till gisslan för att kunna smita undan med de skatter som lägret rövat ur ett kloster. Lägg till trolldrycker, prästeliga suggestioner och annat, och Erlands kärlek perverteras och förbyts, så att han under senare delen mycket symboliskt kommer älska en ljus nordisk flicka under dagen men den mörka Singoalla nattetid. Det hela slutar i tragedi, med nästan alla döda av pest och mord.

Som sagt är det djupt rasistiskt, med nästan alla fördomar mot romer inprickade (de kallas förvisso inte zigenare rakt ut, men det är ändå uppenbart att det är vad de är): de är otacksamma, sluga, mordiska, tjuvaktiga, stolta, vissa vedervärdigt fula. Lägg därtill senare delens symbolism, och det är en mycket otrevlig bild som uppmålas, som inte ens den annars tragiskt oskyldiga Singoalla helt undkommer. Svenskarna skildras lika rasistiskt, som ljushyllta, ordhålliga, överlägsna. Detta är snarast en provkarta på de värsta avarterna i den romantiska rörelsen.

Samtidigt finns det mycket som är mer gott: naturskildringar, Erlands och Singoallas unga kärlek, den stolte, mörke Assim som är den ende som i sig själv rymmer komplexitet, utan att likt Erland fått den påtvingad sig. Detta är knappast nog för att rädda verket som helhet, men gör i vilket fall att läsningen inte är helt utan njutning.

Read Full Post »

Lag och rätt

Tredje bandet av Islänningasagorna innehåller den klart främsta och längsta, Njals saga, liksom flera kortare sagor. Njals och Gunnars mellanhavanden har tidigare behandlats här och gås därför inte närmare inpå. Kvar står då de berättelser som sammanfattas som »Kämpar och äventyrare« enligt undertiteln, vilket ofta förstås som någon underbart stark unge som växer upp och hamnar i fejder (dessa islänningar).

Nämnas speciellt kan kanske Flóamännens saga, där huvudpersonen Þorgils kämpar mot guden Tors vrede på ett sätt som man kan undra är fullt i enlighet med kristen doktrin, och Sagan om folket på Kjalarnäs, som i mycket handlar om striden mellan asatroende och kristna (fast egentligen inte, det är mest bara just den sagans ursäkt för fejdandet), uppblandat med ett besök hos Dovretrollen och med en praktisk demonstration av patriarkalisk sexualmoral.

De magiska inslagen slutar inte där, även om de för det mesta förläggs till främmande länder som Grönland och Norge. Gull-Þórirs saga, som från början handlar om Þórir som ledare för en samling fostrabröder som bryter sig in i norska gravhögar, och vid återkomsten till Island dras in i de vanliga fejderna, slutar med att huvudpersonen möjligen förvandlas till en drake som vaktar på sin skatt. I jämförelse framstår då Króka-Refs saga som tämligen realistisk, även om huvudpersonens hantverksskicklighet snarast för tankarna till science fiction.

Samlingen avslutas som vanligt med en hoper tåtar, av skiftande kvalitet. På det hela taget är detta dock en god samling, utan direkta lågvattennapp bland sagorna, och med ett par riktigt bra nummer.

Read Full Post »

Rätt man på rätt plats

Det finns få människor fler har att tacka för mer än Winston Churchill. Låt vara att han var envis, självsäker, okänslig för kritik, reaktionär: de första åren av andra världskriget var det just dessa egenskaper som behövdes hos Storbritanniens premiärminister, dessa drag som gjorde att fred inte slöts i ett av de få krig där ovillkorlig pacifism varit direkt felaktig.

Att hans egensinnighet sedan kan ha bidragit till att förlänga kriget, hans imperialism ledde till att tre miljoner indier svalt ihjäl, att hans brist på översyn ledde till mer lidande än nödvändigt hos Tysklands civilbefolkning hör också det till den bild som Bengt Liljegren målar upp i andra delen av sin biografi: Winston Churchill: Del 2. 1939-1965 (läs om del 1 här).

Detta är i huvudsak den kända historien, om Storbritanniens finaste stund när de stod färdiga att slåss på stränder, på gator och på kullar mot ett till synes ostoppbart Tyskland, om hur Churchill sökte hjälp hos Roosevelt och hur han gladdes när Hitler svek Sovjetunionen och drogs in vad som visade sig vara en omöjlig uppgift, och hur sedan även USA drogs in i kriget, men även om hur Churchills egna idéer om strategi (han motsatte sig länge operation Overlord) och om hur diplomati skall skötas (personligen) också drog ut på kriget, och hur hans lätt naiva inställning öppnade för Stalins utvidgning av den kommunistiska maktsfären.

Lite mer bortglömd (i viss mån med rätta) är även historien om åren efter kriget, då Churchill kämpade för nerrustning, för vad som sedermera blev EU, och mot att det brittiska imperiets glans skulle falna. Hans återkomst som premiärminister ledde inte till stora resultat.

Churchill blev en ikon, en av de få personer som det skulle räcka med en silhuett för att känna igen. Liljegren kämpar för att fylla på med innehåll för att även de mänskliga dragen skall framgå, och når viss framgång. Vill man dock känna privatpersonen Churchill är dock första delen av biografin långt mer givande, ty i denna andra halva framstår han som en närmast arbetsnarkoman, vars personlighet främst kommer fram i förhållandet till anställda, kollegor och jämlikar. Detta må ge en korrekt bild, i linje med författarens val att varken väja för det negativa eller undanhålla det positiva, men det gör att något av livet ändå försvinner ur, och kvar står den briljante retorikern, den ibland framseende och ibland blinde statsmannen, den demokratins försvarare som samtidigt kunde strunta i indiers och afrikaners väl och ve. Kort sagt: fullblodspolitikern.

Read Full Post »

En bräkande idyll

Thomas Hardys genombrottsroman, Far from the madding crowd, är en pastoral historia om herden Gabriel Oaks, mästare på får och flöjtspel, och hans tysta kamp för Bathsheba Everdene, som han oförtrutet älskar och söker hjälpa på vad sätt han kan. Hans kärlek tycks dock dömd sedan han förlorat sin egen fårflock och blivit tvungen att gå i hennes tjänst, samtidigt som hon uppvaktas av sin mer socialt likställde granne Boldwood och den karismatiske sergeanten Francis Troy.

Nästan ända fram till slutet ramas boken in av det engelska lantbruksåret, från lammandet i januari över klippning och märkning fram till skördetiden och höstens hotande regn. Handlingen kommenteras också av lantarbetarna, en grupp halvkomiska figurer som bland annat talar med förvanskat bibelspråk. Även författarens röst är fylld av allusioner, dock inte bara på Bibeln utan även på diverse klassiska verk, inklusive Homeros, Vergilius och Milton. Av detta följer att boken ibland blir tungläst och svår (wordsworthutgåvan är dock försedd med en notapparat som troget meddelar alla referenser utan att bli beskäftig), men det är också en viktig del i den totala effekten: för trots att det hela skulle kunnat bli den typ av outhärdliga herdeberättelse som till synes gick ur modet ett århundrade innan boken gavs ut, så är en av poängerna att ironiskt påpeka dessas förljugenhet, liksom den naiva uppdelning mellan oskuldsfull landsbygd och fördärvat stadsliv som genom århundradena färgat den västerländska litteraturen.

Landet är här långt ifrån alltid den undanflyktens ort som den ofta utpekats som: förutom de ständiga kamperna med naturens makter finns även här starka passioner och låga impulser, svek, emotionell utpressning och ond död.

Just den emotionella utpressningen tar oss till den andra huvudpunkten: Bathsheba Everdene, en märkligt tecknad kvinna. Å ena sidan framstår hon som en rimligt kompetent storbonde, visserligen beroende av Gabriels expertis men inte i sådan grad att hon är helt i hans händer, och på det hela taget som en formidabel kvinna, som värdesätter sitt oberoende. Å andra sidan så hamnar hon känslomässigt helt i händerna på karlarna runt henne, dels Troy som hon förälskar sig i och inte kan motstå, dels Boldwood som hon känner sig förpliktigad att gottgöra efter en tanklöshet. Texten gör också klart att hon verkligen skall ses som ett undantag från det viktorianska standardvåpet, och att man inte skall generalisera från henne. Man beundrar henne, och förfasas när hon krymper ihop, och hoppas att skadan till slut inte är permanent.

Slutligen skall väl något också sägas som Troy också, en ovanligt intressant och komplex motpart: han är inte den klassiskt genomkorrumperade förföraren, och i hans roll som inträngling från staden kan han sägas ha lika mycket drag av Carlsson i Hemsöborna som Willoughby i Förnuft och känsla.

Överlag lider Far from the madding crowd av den viktorianska romanens normala brister: svaghet för numera förlegad psykologisk typisering, osannolika sammanträffanden, blommigt språk och en viss, allmän sentimentalitet (även om den till viss del även är en reaktion mot dessa brister). Dess styrkor är dock något ovanliga: en stark kvinnlig huvudperson, en lantlig miljö som förvisso är kärleksfullt tecknad, men ändå inte reducerad till fabelvärld, och en antagonist som inte är en ren skurk.

Read Full Post »

Tidens melodi

I Popmusik rimmar på politik, med den något undanskymda undertiteln Kamp och protester, berättar Anna-Charlotta Gunnarson om politiken genom den samtida populärmusiken; alltså den populärmusik som var samtida med händelserna (från ca 1940 till nutid). Förutom sådant som protester mot apartheid och krig, eller andra typer av förtryck och jävligheter, finns också mindre uppror, som när Bert Karlsson gav ut en skiva med refuserade bidrag till Melodifestivalen 1977 (för övrigt det närmsta boken kommer svenska protester mot Eurovisionsschlagerfestivalen under 1970-talet), eller Owe Thörnqvists uppror till förmån för försäljare av varm korv.

I huvudsak är det dock de lite större frågorna, som när musiken varit ett av de få sätten att få höras på någotsånär egna villkor, som för Miriam Makeba, eller lesbiska som kunde smyga sig ut i offentligheten någorlunda maskerade, eller samer (som dock än idag ofta bjuds in som exotiska inslag istället för som artister i egen rätt). Annat kan som sagt vara protester mot krig eller knark eller kärnkraft (ett stycke med viss oredlighet i skildringen, där offren för den japanska tsunamin nästan omvandlas till offer för kärnkraftverket i Fukushima), eller inte ens protester, som det hemska attentatet mot irländska The Miami showband, som endast på grund av att de underhöll på båda sidor om gränsen försöktes göras till omedvetna självmordsbombare.

Då lättar det upp med mer oskyldiga kapitel, som fenomenet med svarssånger, i sig tämligen oskyldiga saker där ett och samma förlopp kan skildras av olika artister (vanligen av olika kön som skildrar en misslyckad relation). Fast där hamnar vi snart i konflikten mellan  öst- och västkust i USA på 90-talet, och då var vi strax bland morden igen.

Till boken hör också en spellista på Spotify, vilket är ett utmärkt sätt att fördjupa sig, även om det faktum att den har med allt som där kan uppbringas av det som nämns i boken gör att den tar mycket längre tid att komma igenom. Boken lämpar sig därför för kortare läsperioder varvade med musiklyssnande. Intresserar man sig det minsta för musik och omvärlden är den mycket nöjsam underhållning, som trots stundom svåra ämnen nog ändå får räknas till den lättare skolan.

Read Full Post »

Den tunga kniven

Andra volymen av Islänningasagorna har undertiteln Fredlösa; Skalder och kämpar, vilket kan tyckas märkligt då skalderna i första bandet inte var helt oävna kämpar de heller.

Sagorna om de fredlösa är annars av god kvalitet; Gisle Surssons saga har redan recenserats här, och Viga-Glum har likaså fått en kort behandling. Utöver dessa får man bland andra  möta Grettir, en väldig kraftman som efter ett möte med en gast drabbas av mörkrädsla och till slut tvingas i laglöshet, Hörð och männen på holmen, vilka skapar ett eget litet mikrosamhälle av laglösa som plundrar omgivningen innan de möts av det oundvikliga slutet, samt fosterbröderna Þorgeir och Þormod Kolbrunaskald, där den förre är psykopatisk även för en huvudperson i islänningsaga, den senare är mer komplicerad, och förutom stridsman och hämnare är poet och kvinnosvag. Viglunds saga är vad som normalt avfärdas som en sen produkt, med mer romantiskt stoff. Barð Snæfellsás saga, slutligen, är halvt övernaturlig och handlar om hur Barð dyker upp som mystisk hjälpare på ett handgripligt sätt; i andra sagor, och flera av de avlutande tåtarna, så är det vanligen helige kung Olavs åkallan som ger styrka att stå emot övernaturliga väsen.

Annars är det mest intressanta kanske den ambivalenta inställning som finns till de olika hjältarna: att vara fredlös var inte detsamma som att vara utlämnad till alla; många är de som hjälper Gisle eller Grettir, och får hjälp av dem i sin tur, trots att i alla fall Grettir också är en rånare och tjuv; det verkar nästan vara en äresak att kunna hysa fredlösa utan att de ställer till bråk. Ond bråd död finns det i vilket fall gott om, liksom en av de bästa av de underliga slutord som islänningarna kunde få ur sig: det rör sig om Grettirs saga, och hans bror Atli, en rätt fredlig man som trots detta luras öppna dörren i natten bara för att bli genomborrad och dödad, varvid han yttrar:

De verkar vara på modet nu, de där bredbladiga spjuten

Detta kan också tas som ett tecken på den allmänna nivån på översättningen: överlag god, kanske med något ordval som skär sig en liten smula, men utan ambitioner att hålla språket överdrivet kort. Mycket nöjbart är det i alla fall.

Read Full Post »

Under beskjutning

Det finns väsentligen två tyska böcker om första världskriget som överlevt: På västfronten inget nytt, oantastlig i sin pacifism, och Ernst Jüngers memoarer I stålstormen, lätt misstänkliggjord för dess syn på kriget som ett slags äventyr och författarens senare association med antidemokratiska grupperingar (han vägrade samröre med nazisterna emedan dessa sågs som alltför borgerliga och tagit makten på kvasi-demokratisk väg).

Det är förvisso enkelt att bländas av den bravur och krigaranda som täcker större delen av boken, med exkursioner i ingenmansland för spana eller att ta fångar eller deltagande i de försök till genombrott som flyttade västfronten någon kilometer åt ena eller andra hållet, men det går att se tecknen på utmattning, de slumpmässiga, meningslösa dödsfallen, kylan, hungern och tröttheten som avskräckande nog. Den kyligt exakta prosan gör sitt till; detta är inte en bok skriven i  någon annan affekt än upprymdheten efter ett lyckat anfall, den lycka som uppkommer efter att ha kämpat med döden och klarat sig än en gång.

Jünger är förvisso en av de som finner mening och spänning i kriget, men han är ingen fanatiker eller helt igenom blodtörstig best: han dödar utan problem, men inte enbart för dödandet egen skull, han må känna upprymdhet och glädje när han ser fienden fly, men han skjuter inte de som gett sig eller inte utgör någon fara.

Det finns många böcker som utmålar kriget som ett elände. Det finns färre som skildrar det som något om inte eftersträvansvärt så i alla fall förståeligt och upprymmande, och gör så efter direkta erfarenheter och med litterär kvalitet. Det gör I stålstormen till en bok som ger en nödvändig alternativ bild av kriget, istället för bara meningslös människoslakt eller hurtigt äventyr så kan det vara bådadera samtidigt och mer därtill. Man vill kanske inte att Jüngers bild av kriget skall bli accepterad, men den måste förstås.

Read Full Post »

When they come to model heav’n…

Nu har jag för första gången läst något av C.S. Lewis. Dock inte Narnia, som vore det mest förväntade, ej heller hans science fiction, utan The discarded image, en längre utläggning om vad Lewis själv kallar den medeltida Modellen, vilken i princip kan identifieras med ett Kuhnskt paradigm: hela den världsbild som under medeltiden användes för att förstå vad som försiggick på kosmisk nivå.

En sådan kan egentligen knappast vara helt homogen genom tider och platser, men likväl kan man om man är kortfattad nog ändå ge en någorlunda rättvisande bild, inkluderande sfärernas rörelse, änglaskarornas hierarkier, människan och hennes själ (och hur denna opererar), bestar och andar, elementen och temperamenten. När syftet dessutom främst inte är att redogöra för modellen för dess egen skull (ett ämne intressant nog i sig själv), utan för att moderna människor bättre skall förstå vad det är de läser i medeltida dikter eller skådespel från renässansen – i synnerhet när de inte själva inser att de missförstår – så är de tvåhundra sidorna precis rätt längd.

Lewis är också en underhållande skribent, med förmågan till lagom drastiska liknelser och personligt tilltal, vilket gör läsandet till en än större glädje. Vill man lära sig mer om hur medeltidens människor tänkte och varför de skrev saker de skrev (inte för att de var galna, utan för att de utgick från andra premisser), så kan The discarded image varmt rekommenderas.

Read Full Post »