Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Tack och lov var Dr No ett steg upp från den genomsyrande misogynin och konstiga berättartakten i Casino Royale: här får Bond åka till Jamaica för att undersöka vad som hänt när den tidigare Secret Service-mannen där försvann, och hamnar då i den mystiske tysk-kinesiske doktorns klor (bokstavligen klor. Boken roligaste mening är helt klart »The hand that drew down the sheet was not a hand«).

Om misogynin lättat (Bond hamnar förvisso i sällskap med den naiva Honey Ryder, men här anser han i alla fall inte att hon är skuld till det hela), så finns det å andra sidan ordentliga doser kvarvarande kolonial rasism. Kinesisk skurk, kinesiska hantlangare. Mycket av boken är faktiskt liksom Jamaica en form av kolonial kvarleva, med den vite mannen som modigt beger sig in i den vilda naturen med en inhemsk tjänare vid sin sida. Dr No har installerat sig på en ö där han utvinner guano och troligen håller på med skumrask, vilka han till slut avslöjar i typisk skurkmonolog.

För all sin övermänniskoideologi och iskalla beräkning i början av boken visar han sig dock rätt dum på det vanliga skurksättet: han skickar in Bond i en helvetisk hinderbana »för vetenskapen!«, och har tydligen planer på obduktion efteråt. Han har bara glömt det människoätande monster han placerat i slutet på den. Bond klarar sig igenom på ren smärttröskel och planering – lite svårt att veta om sättet han skaffar vapen på var en kliché vid tiden det skrevs eller om No bara struntade i det –, och kan sedan med en rejäl dos tur göra slut på No och stänga ner hans bas.

Dr No är inte den andra boken i serien, och det märks ibland att den hänvisar till närmast föregående äventyr. I huvudsak är den dock fristående. Jämfört med bok ett har i alla fall handlingen blivit bättre, om än ibland fortsatt fånig, och de mer obehagliga åsikterna dämpats i alla fall en aning. Men filmen är nog faktiskt mer intressant.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på vad jag vill säga att Raymond Carvers What we talk about when we talk about love är en samling av. Noveller? Mja. Snarare fragment av noveller, som om han hört talas om isbergstekniken och tyckt att den var för mesig. Vi får möta folk på den amerikanska landsbygden: de jagar, fiskar, röker, ser sina äktenskap falla isär och blir småtokiga.

Boken klarar av sjutton berättelser på 134 sidor, så de är korta. Vanligen handlar det om ett par, som är i någon del av processen att avsluta ett förhållande (men det finns ett par undantag från den regeln också). Männen arbetar typiskt med något lågavlönat men inte alltför fysiskt, fruarna är hemma. Om någon någon gång tycks lycklig kommer det snart vara över.

Berättelserna kommer sällan någon särskild vart: vi får en känsla att det kommer gå åt helvete och varför, men inte så mycket mer. Behållningen ligger snarare i dialogen: varje replik låter verkligen som den kom ur munnen på en verklig människa: en husfotograf utan händer, en hemmafru som får reda på att makens och hans kompisar när de var ute och fiskade hittade en död flicka men valde att fortsätta campingturen och först ringa polisen när den var över, en man som varit otrogen och vars äktenskap ännu inte riktigt helt fallit i bitar.

Kort var det, och jag är nog faktiskt mest tacksam för det. Hade det varit dubbelt så många berättelser hade jag nog inte orkat. Hade de varit dubbelt så långa, men lika täta, så kanske den hade bättrats. Men kanske inte.

Read Full Post »

Fjärde volymen Valhall är mycket tillbakablickande: alla tre äventyr ägnar större eller mindre möda åt att berätta saker som skett tidigare i gudarnas historia.

Mest uppenbart är detta i Gudarnas gåvor, berättad då Tor med familj sitter vid en lägereld och barnen lurar ur de vuxna historien om hur Siv fick sitt guldhår, vilket också såklart visar sig vara berättelsen om hur Tor fick sin hammare, de två fick varandra, och även hur en hel del andra prylar hamnade i Valhall och hur Loke fick lära sig en läxa av några dvärgar. Mycket humor vinns ut ur Lokes vanliga feghet, snarmynthet och skiftande perspektiv i en trevlig historia.

Mer subtilt är det i Mysteriet med skaldemjödet, som delvis utspelar sig i ett något odefinierat nu som skulle kunnat vare före alla andra berättelser i serien, men som också till stor del handlar om det förflutna och vad som hände efter det där gamla kriget mellan vaner och asar. Detta är kanske den mest innovativa av alla Valhallhistorier, med inspiration ur gamla hårdkokta deckare och Oden i rollen som detektiv med förkärlek för lättfotade kvinnor, samt mordiska dvärgar, manipulerade jättar och en mystisk mästare bakom alltsammans. En av seriens stora triumfer.

Sista delen, Genom eld och vatten (tidigare på svenska som Elddopet), är ett mer svagt, men klassiskt nummer: Oden har fångats av människan Geirröd, en ond kung som bjudit in jättarna till sitt nordliga kungarike. Loke och Tor måste nu försöka få honom fri, vilket inte blir lättare av att Tor känner att han måste bevisa sig värdig som gud genom att genomföra det hela utan sin hammare. I Geirröds rike stryker det också kring en ung pojke som Oden lär upp genom att berätta om världens ursprung och form, på det att han skall kunna ta över kungariket. Utmaningarna som Tor möter känns aningen konstruerade, och slutet känns mer som det kommer ur tur än gudarnas makt. Inte det bästa som presterats i serien, men en besvikelse enbart i jämförelse med resten av volymen.

Read Full Post »

Så låt oss börja med elefanten i rummet: det kvinnoförakt som genomsyrar Ian Flemings Casino Royale, debuten för vad som skulle bli världens mest kände hemlige agent. Detta förakt är centrerat kring den enda kvinna som har en något mer framträdande roll, Vesper Lynd, utsänd av högkvarteret att hjälpa Bond när denne skall spräcka Le Chiffre, kommunistisk fackpamp med smutsiga affärer som behöver vinna tillbaka femtio miljoner francs han försnillat ur fackkassan för att köpa ett bordellimperium, precis innan sådana förbjöds. Kvinnorföraktet opererar på två plan, dels i att Bond själv har fördomar mot att arbeta med kvinnor och har en del minst sagt obehagliga tankar, dels i att dessa i historien visar sig berättigade.

Film-Bond var väl aldrig någon större förkämpe för kvinnors rättigheter, och knappast något föredöme, men jag hade likafullt inte förväntat mig att författaren när han beskriver hur Bond tänker på Lynd skulle skriva att varje akt skulle ha »the sweet tang of rape«. Speciellt inte som Bond några sidor senare, bland annat just därför, bestämmer sig för att fria. Blääh.

Historien är annars rättfram, mindre spektakulär än vad Bond i filmerna. Han har inga specialprylar (däremot skurkarna), han äter och dricker visserligen gott, men visar väldigt få tecken på sin våldskapacitet, eller ens någon spektakulär förmåga förutom den att gömma något viktigt. Han spelar baccarat med Le Chiffre, klarar sig genom tortyr med en del tur och hamnar sedan som konvalescent på franska landsbygden. Utöver att ge lite färg och glamour åt läsare i ett glåmigt postkrigs-England så är det svårt att se några speciella kvaliteter här, än mindre att det skulle vara starten på en karriär som fortsätter än idag.

Read Full Post »

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Read Full Post »

Svenska vitterhetssamfundet har ägnat mycket arbete på att åter ge ut tidig svensk litteratur, däribland tidiga svenska romaner: inte enbart av den en gång allmänt beundrade och vida översatta Fredrika Bremer, utan även mindre välkända författarsystrar som Emilie Flygare-Carlén och Sophie von Knorring. Den senare Illusionerna är ett gott exempel på ett tema som en gång var vanligt men som numer snarast förpassats till genrelitteraturen: naiv ungdom från landet kommer till storstaden och konfronteras med omoralen.

Här är det en unga fröken Ottilia, grevinna men fattig, som någon gång 1812 får komma och bo hos sina rikare släktingar ett år: hennes tant Aline (släktförhållandena är aldrig helt klarlagda, men Aline torde vara Ottilias mormors brorsdotter) vill så gärna ha henne hos sig i staden. Där träffar hon också sin artige onkel, Alines vännina generalskan och dennas döttrar, den elakt kvicka Pauline och den småkorkade Emilie och – kusinen Otto.

Förälskelse uppstår, men jämmer och ve, Otto måste åka bort, och det framkommer snart för läsaren att han är långt ifrån den perfekte unge man Ottilia vill ha honom till. När inte kärlekslyckan kan få utlopp i sanktionerat äktenskap, så prövas andra klichéer: rymning, att ärbart betrakta varandra på avstånd, men ej heller dessa former visar sig kunna erbjuda någon lösning, och det hela tar det slut som stått klart från att Ottilias berättelse (omgiven av ett »utgivarens förord« som är lika uppdiktat som resten) börjat: hon är dömd att dö, han att gå sin egen väg.

Sagda förord (och vidhäftande efterord) är nästan bokens främsta styrka: det utnyttjas långt bortom tom konvention för att kommentera resten av verket. Detta är dock något skevt: vi vet att Ottilias kärlek kommer gå i putten, att Otto inte är en önskvärd make, men man känner ändå att boken hade vunnit på om de krossade illusionerna fått spöka runt ännu ett litet tag och göra fallet ännu tydligare, och att Otto skulle visat sig lite mer av en bov, istället för enbart en feg och obetänksam ung man med kvinnotycke.

Det finns också gott om tidsfärg: Ottilia träffar såväl phosphorister som Mme de Staël, får höra om Napoleons härjningar och se den unge kronprinsen, det talas om tidens konstnärer och skådespelare.

Det finns varningar här, men det är inte helt lätt att tolka den: Vi vet att vistelsen i Stockholm blev fatal för Ottilia, men varför? Att hennes släktingar var skröpliga, men inte direkt skurkaktiga? Att Otto visade sig för svag att bära upp snart slag varenda romantisk förhoppning hon önskade fästa på honom? Att lantlivet inte rustat henne nog? Illusionerna är inte ett orättvist bortglömt mästerverk, men för den som är intresserad av den tidiga romanen finns likfullt en hel del att hämta.

Read Full Post »

Även jag föll till föga och köpte den nya boxen med Valhall. Egentligen äger jag ju redan alla berättelser (även om någon av dem är på danska), och även om de nya samlingsvolymerna är hemskt snygga så hade jag inget riktigt behov av dem. Men nåja: det finns ju lite extramaterial av olika slag, och den nya samlingslådan är ju också fruktansvärt tjusig.

De första tre historierna är kanske inte de starkaste: Ulven är lös lider främst av att Peter Madsens stil ännu inte riktigt satt sig, och figurerna framstår som lite satta och runda jämfört med senare, även om det annars är bra material: vi får träffa Tjave och Röskva och genom dem gudarna, historien om Fenrisulven som råkat slippa lös är lika god som något annat, och ger som påpekas i förordet möjlighet att få skymtar av flera olika gudars personligheter.

Tors brudfärd visar på större förmåga, men där får försöken att göra historien mer modern genom att föra in feministiskt material å andra sidan lite för stort utrymme, speciellt som det aldrig riktigt leder någonstans: gudarna är mansgrisar, men jättarna är ännu värre, och när sedan de kommer tillbaka med Mjölner så verkar de enda som lärt sig någonting vara barnen.

Odens vad, slutligen, har problemet av att det är ramberättelse snarare än egen historia: Oden slår vad med sina valkyrior om att han kan göra deras jobb bättre än de, vilket dock visar sig svårt. Under tiden han är borta tar hans bröder Vile och Ve över, och det visar sig ganska snabbt att de till skillnad från brodern inte alls klarar av att lita på andras förmåga, med resultat som kan väntas. Oden träffar på diverse olika hjältar, men ingen verkar helt passa. Det är dock ganska tydligt att vissa episoder mest är med för att de skall kunna bockas av från listan, utan att historien i stort tillförs något.

Så, inte den bästa volymen, men snart kommer det ta sig.

Read Full Post »

Av alla Dickens romaner anses förmodligen The old curiosity shop som den smetigaste: Lilla Nell bor med morfar i sagda antikvitetsaffär, men de hamnar i klorna på den maliciöse dvärgen Quilp, som kastar ut dem på gatan. Sedan luffar de sig fram och försöker hitta någon undanskymd vrå att framleva på, innan vi kommer till det slut som enligt Oscar Wilde var ett gott test för att utröna om någon hade ett hjärta av sten: endast en person i besittning av sådant skulle kunna undgå att skratta.

Annars är det faktiskt ett av Dickens bättre slut: det bygger enbart på ett enda osannolikt sammanträffande, och det mesta på vägen dit känns rimligt – möjligen undantaget den monstruöse Quilp, som tyranniserar alla i sin omgivning och endast tycks uppskatta misär och ondska, och den unge, lättledde och late Richard Swiveller, vars moraliska förmåga undergår en tämligen snabb utveckling. Jämfört med en del annat han åstadkommit är det ganska prydligt.

Det är inte mycket till handling: Nell och hennes morfars vandring försvinner dessutom långa perioder ur fokus, till förmån för deras gamle tjänare Kit, som är den som får stå för handlingens klimax när Quilp försöker ge sig på även honom: när han väl klarat sig ur knipan är boken i stort sett över. Det hela känns ganska lösligt, utan någon grundläggande plan. Det som håller intresset uppe är karaktärerna: Kit och Quilp, de båda brännvinsadvokaterna Brass, en vaxkabinettsägare som dominerar ett av de mer intressanta partierna. Nell är tråkigt änglalik, morfar imbecillt fäst vid henne och för dum för att man skall kunna tycka om honom. Kit är en något för präktig ung man, men i alla fall ganska rolig när han missar sådant läsaren och de kring honom ser tydligt.

Man behöver inte vara feminist för att se hur vansinnig könsrollerna är här, speciellt för de borgerliga kvinnorna. Lilla Nell anses vara en så känslig liten docka i inledningen att hon inte verkar kunna lämnas ensam hemma utan att män i hennes närhet oroar sig, trots att hon är tretton år gammal. Fru Quilp terroriseras av sin överlägsne make. De enda kvinnorna med någon egen förmåga och frihet är fröken Brass, och hon framställs som manligare och därmed fulare och hemskare än sin bror, och fru Jarley med sitt vaxkabinett, och även hon är lätt grotest.

Lilla Nells historia är högst förglömlig, liksom mycket av början av boken (förutom när Quilp är i farten). Men när Dick Swiveler och Kit börjar få mer utrymme så blir det hela faktiskt till slut rätt spännande. Men det här är absolut inte den Dickens man bör börja med idag.

Read Full Post »

Jorge Luis Borges produktion är omfattande och bred, nästintill oöverskådlig, reviderad, omdisponerad och omarbetad. När Lasse Söderberg och Oscar Hemer för Tranans förlag gett sig på att samla delar ur produktionen i tre volymer (två redan utgivna; den tredje planeras komma i augusti) är det alltså ett stort arbete enbart att sovra och välja hur materialet skall arrangeras. Första delen täcker åren 1923-1944, från debuten med maskulin poesi dränkt i argentinsk lokalfärg, till mästerverket Fiktioner (den enda samling i denna volym som finns med i sin helhet).

Poesin var tämligen förglömlig (möjligen drabbad av översättningars slätstrykning), och fiktionerna har jag läst tidigare, varför det stora intresset låg i de mellanliggande texterna. För den som gillar att läsa med facit i hand går det att se dem som ett närmande till hans senare essäistiska fiktion, hoppandes mellan traditionella genrer som han senare skulle förena: det finns litteraturhistoriska essäer som skulle ses som nog så originella om de kom från någon annan, liksom korta, påhittade biografier över kända brottslingar. Han ger sig på att bedöma olika översättningar av Tusen och en natt, främst utifrån estetiska kvaliteter, inte  hur pass trogna de är originalet. Han ger svar på tal när han anklagats för att ha judiskt påbrå och försökt dölja det. Han ger sig på självrefererande fiktion, på Ramon Llulls »tankemaskin«, som av anhängarna ansågs fungera på ett sätt som väsentligen är detsamma som tillämpas i dagens kvantdatorer. Inget är nytt under solen.

Borges är, som alltid, lärd, lite torr i tonen men samtidigt full i fan vad gäller innehållet, mödosamt konstruerande de mest fantastiska skildringar, med verklighetsförankring eller utan. Denna utgåva ger oss en fullständigare bild på svenska, och förtjänar vår tacksamhet.

Read Full Post »

H. Rider Haggards She är en på sitt sätt alldeles utmärkt bok: det finns troligen få andra böcker som lyckas samla alla de minst tilltalande fördomarna från 1800-talet utan att helt spåra ut och bli outhärdlig. Här finns grov rasism, sexism, klassism, chauvinism, imperialism och säkert en hel del andra ismer av mindre smickrande slag.

Historien är ganska grovt tillyxad: Leo Vincey en ung man i 1800-talets England får reda på att hans förfader en gång begav sig till en mystisk plats i Afrika, stötte på den förhäxande vackra, möjligen odödliga Ayesha som förälskade sig i honom, och dog. Hans hustru flydde, och gav liv åt en son och ett hopp om hämnd; Leo är tydligen en mycket sentida ättling till denne son. Leo, hans fosterfar Ludwig Horace Holly och deras tjänare Job beger sig på jakt efter platsen i Afrika, och träffar där på Hon-som-måste-lydas (för att vara en ganska förfärlig historia verkar den haft stort inflytande på senare berättare), och fångas av hennes oerhörda skönhet. Hon tror att han är hennes gamla älskade, och driver sedan hela historien mot dess slut.

Berättelsen är inte mycket att hurra över: först en ganska traditionell sak på mönstret engelsmän beger sig in i det outforskade, komplett med rasism, strapatser och ohyggliga kannibaler, sedan förlorar de helt sin agens inför den undersköna, grymma kvinnan. Trots att den ibland dränks in i kleggig moralism tycks allt sådant ta slut vid Ayesha: hon ursäktas nästan allt hon gör, och idéer om kysk manlighet flyr både från den formella och den faktiske författaren, som båda tycks njuta av att egga läsaren med berättelser om hur hon då och då klär av sig kläder, och uppträder allt naknare ju närmare historiens höjdpunkt vi kommer.

Litteratur- och idéhistoriskt finns det mycket att ta fasta på (viktorianernas skräck för utifrån kommande övermänniskor som hotar ta över imperiet, fasan inför rasblandning, hur den arabiska Ayesha tycks accepteras som västerländsk, den hur tjänaren Job framställs som betydligt sämre rustad för att lämna det trygga England än hans arbetsgivare). Som roman finns det dock betydligt bättre pojkboksäventyr från perioden, som dessutom vanligen bär på mindre bagage.

Read Full Post »

Older Posts »