Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Andra delen av Vei är ypperlig: tvekamperna mellan asars och jättars förkämpar går vidare, på och utanför arenan. Lokes spel blir allt farligare. Oden alltmer grymt bedräglig, och Gillingur allt mer högmodigt säker: nu skall äntligen jättarnas tur komma, och den tribut som flödat till asarna skall äntligen komma dem till del. Blod flyter, allt som oftast oskyldigt (och för all del somt som är nog så skyldigt också). Klimax närmar sig, när Lokes plan skall nå sin frukt.

Omskapandet av de nordiska myterna fortsätter: allt är sig likt, men ändå helt annorlunda. Det hela är mycket intelligent, men inte kyligt: sakernas tillstånd har inte kastats om helt slumpmässigt, utan för att kunna föra fram en berättelse med poäng (och, för all del, för att det skall blir storslagna strider och djup ångest, även om den senare framstår som något tunn när personer dödas som är föga mer än namn och ansikte). Vissa sår går djupt, för djupt för att läkas. Hur bränner man bort det ruttna utan att skada vad som lever?

 

Annonser

Read Full Post »

Den svenska titeln på Giorgi Bassanis Il giardio dei Finzi-Contini är inexakt, men evokativ på ett sätt som är omöjligt på något annat språk: har man gett Brideshead revisited titeln En förlorad värld kan man mycket väl kalla denna bok Den förlorade trädgården. Likheterna är påfallande: en man tänker tillbaka på en förlorad kärlek, en för alltid förlorad tillvaro före andra världskriget, en ungdom som bara lever i minnet.

Här är dock förlusten än större: Den unge mannen är judisk, liksom hans åtrådda Micòl, och det land som skildras är Italien under pren när Mussolini importerade Hitlers raspolitik och de italienska judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter. Från början vet vi att den enorma trädgården runt Finzi-Continis hem kommer skövlas och familjen skickas till koncentrationslägren, att de dagar fyllda med tennis och vanmäktig kärlek som skildras är dömda att lösas upp, utan möjlighet att återkomma ens i nästa generation.

Vår berättare är under handlingen en ung judisk man, som läser litteraturhistoria och liksom Micòl snart skall avlägga examen. Han har tidigare inte haft mycket att göra med de rika Finzi-Contini, men när tennisklubben i Ferrara en dag kastar ut de judiska medlemmarna börjar några ungdomar samlas hos dem för att ändå få spela. Han kommer nära Micòl, men när han vill gå från förälskelse till något mer gemensamt blir det tydligt att hon inte har några sådana tankar.

Det är inte mycket som sker, det judiska både finns där och är oviktigt: förintelsens omänsklighet framgår inte genom några detaljer, som genom att det blir än mer obegripligt att någon kan vilja att dessa ordinärt individuella personer skall hamna i gaskamrarna.

Read Full Post »

För den läsare som händelsevis skulle vilja ge sig ut på tågresa runt Ankh-Morpork finns nu den excellenta Mrs Bradshaw’s handbook to travelling upon the Ankh-Morpork & Sto plains hygienic railway, en Baedecker för Skivvärlden, med praktisk information om sevärdheter, övernattning och utskänkning. Man får lära sig om olika prisklasser på denna nybildade institution, sevärdheter i Quirm, shopping i Sto Helit, tips på var man skall bo om man planerar besöka Brassica world med familjen.

På omslaget står Terry Pratchett som författare, vilket troligen är, för att inte vara alltför finkänslig, en lögn. Visst, han har förmodligen godkänt allt, och det är onekligen Skivvärlden som behandlas, men det är troligen andra som fört pennan. Även om de gjort det med viss skicklighet, och undviker att bli pinsamt flåsiga, till skillnad från vissa andra böcker som också knyter an till livet ovan Store A’tuin, så är humorn ganska mild och bygger i stort sett helt på konceptet: en reseguide skriven för en värld som är fylld med olikartade medvetna varelser, och med en del annan underlig biologi. Det är roande för stunden, men i stort sett harmlöst.

Read Full Post »

Där förra delen var lite trög så tar historien åter fart i The wicked + the divine, Imperial phase part 2: de övriga gudarna är på jakt efter Sakhmet efter hennes lilla orgie i blod i slutet av första delen, Dionysos försöker få tag på Bahomet samtidigt som han med Woden och nornorna planerar en koncert för att få energi nog att lista ut vad Ananke var ute efter.

Det blir konfrontationer, blodig död, och ordentliga avslöjanden så att man återigen vill titta igenom tidigare nummer för att se hur snyggt allt är gjort. Man irriteras på vissas oinformerade naivitet (prata inte med Sakhmet om familj som något trevligt), det vänder sig i magen när man förstår hur vissas våndas och att de mest försökt döva smärtan, och vissa visar sig vara ännu värre än man trodde.

Om förra delen var en besvikelse återställer denna tron; att de betecknas som första och andra delen av samma kapitel är kanske inte tillräckligt för att alla skall ge dem den chans de förtjänar, men hoppas kan man.

Read Full Post »

En gammal polis. En gröngöling vid hans sida. Ett mord i de fina kvarteren. En chef som inte vill att han skall undersöka. Japp, handlingen i Hard in Hightown är fylld med välkända klichéer. Och gamla bekanta: för den som inte känner igen titeln är det en bok som i Dragon Age-spelen skall ha skrivits av Varric Tethras, som här står som författare tillsammans med Mary Kirby.

Med handlingen avklarad kan vi komma till vad som gör boken intressant: det är underligt och intressant meta, där en påhittad författare skrivit en bok, i vilken han stoppat in sina vänner i olika roller. Vissa tycks inte ha ändrats nämnvärt (en rivainsk pirat, en lättretad men skicklig rödhårig poliskapten), andra är längre från hur man tidigare sett dem. Eftersom Kirkwall annars är i stort sett oförändrat känner man igen sig.

Den tunna boken har också fått ordentligt med illustrationer, av fyra olika tecknare. Stilen är någorlunda konsekvent, men utseendet på personerna varierar en del, så att man ibland undrar om de inte blandat ihop vem som är vem i varandras alster. Nåväl.

Det är en smårolig bok att ha, och den som tidigare läst historierna i spelen vet ungefär vad som kan väntas. Mer av en samlarpryl än en roman.

Read Full Post »

Jag börjar känna mig en aning mätt på Lumberjanes nu: visst, det är fortfarande roliga historier med lagom tydlig sensmoral, och en fin, vimsig värld fylld med magi. Och det är egentligen inget större fel på historien i Sink or swim, där en ny lägerledare dykt upp som lär ut maritima saker, och som snabbt visar sig ha problem då hennes båt tagits över av några selkier och vattnet fyllts av kraftiga strömvirvlar så hon inte kan ta sig till den. Genom diverse lagarbete och att lyssna på andra ordnar det sig naturligtvis, och nya vänskaper formas. Igen.

Nej, det som är lite tröttande är dock inte att sensmoralen alltid tycks vara ungefär densamma, utan att det fortsätter komma hänvisningar till att hela skogen är ett stort mysterium (vilket den naturligtvis är), som måste lösas, men att sedan inte mycket händer. Det känns lite som det hade varit ärligare att säga att dem bara är magisk och sedan glatt fortsätta med korta äventyr, och kanske binda ihop några saker lite då och då till något större.

Nåja, med underliga portaler, båtar, selkies, björnkvinnan, piratskepp och virvelströmmar finns det gott om saker att göra, och göra det på det sätt som bara Lumberjanes kan. Någon chans till kan de få.

Read Full Post »

Douglas Adams sista liftarbok, Mostly Harmless, är en mycket svårsint sådan. Arthur tappar bort Fenchurch närmast i en bisats, hamnar på den mest deprimerande variant av jorden som han dittills sett och väljer till slut mest att kuska runt i universum och få ihop pengar genom att donera sperma. Förlaget som ger ut guiden tas över av själlösa kostymnissar. Trillian som vi känner henne syns inte mycket till, men en variant av henne som aldrig följde med Zaphod gör det och hon är inte lycklig.

Visst finns det roliga partier däremellan, som rymdskeppet som inte upptäcker att det träffats av en meteorit eftersom den del av det som träffats är den del som var ansvarigt för att hålla koll på om det träffats av en meteorit. Eller Collin, den absurt positiva roboten. Eller receptionisten på Trillians hotell. Men den övergripande känslan är ändå att det inte längre är lika roligt och att det är lika bra att låta vogonerna få avsluta jobbet.

Det är också märkligt nog den bok som ligger närmast dagens verklighet, i alla fall när den beskriver guiden: en idé hos några unga män som egentligen var mer intresserade av alkohol och tjejer, som byggde upp ett affärsimperium på lika delar skatteflykt, en ovärderlig tjänst och ett kontor som var lika mycket lekplats, och sedan tas allt över när det skall kapitaliseras och det dyker upp rena skurkar och försöker använda det i egna syften. Och som pricken över i stryks ett ”don’t” i ett motto. Alla med?

Handlingen, med en superguide som kan gå bakåt i tiden och runt i sannolikhet och annat, är väl hyfsad: den har sina poänger, men den bygger lite väl mycket på att man skall känna för Trillians alternativjag (när Trillian tidigare varit den av liftarna man sett minst av), och hennes dotter man aldrig tidigare mött och som man kan sympatisera med, men kanske inte riktigt tycka om. Det är ett klart avslut, men inte det roligaste sådana man kan tänka sig.

Read Full Post »

Older Posts »