Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Andra delen av utgivningen av Plutarkos Moralia har fått titeln Levnadsråd; egentligen skulle den kunnat få någon titel som syftar på dygd eller något annat liknande, för det Plutarkos egentligen är ute efter är att framföra en viss moralfilosofi. Plutarkos är tack och lov ingen tråkmåns, men ett sådant ämne kan ändå tänkas lite mastigt, varför en snabb sammanfattning kanske kan vara till hjälp:

Se till att känna dig själv, och träna på att undvika lasterna i enklare situationer. Vill man ha en kardinaldygd kan »måttfullhet« vara ett rimligt val. Undvik nyfikenhet och pratsamhet, avund, vrede och hat, begärelse, att sätta dig i skuld och att vara överdrivet timid. Träna dig i dessas motsats. Ät inte kött. Behandla djur väl.

Förutom dessa ämnen behandlas dygd lite mer allmänt i vissa kapitel, till exempel om den kan läras ut, om avsaknad av den själv leder till olycka, etc: ändå tämligen konkreta frågor, ofta åskådliggjorda med exempel från historia och myt, med spridda citat från Homeros, skådespel och poeter. Inte riktigt moderna essäer, men mycket nära.

Moralkakor, visst, men ovanligt välsmakande sådana.

Annonser

Read Full Post »

Man kan diskutera om Terry Pratchetts Maskerade var has dittills roligaste roman, men den var säkerligen den med bäst uppbyggd handling – vilket har sin särskilda ironi, när det är en lång drift med opera, inklusive dess osannolika sammanträffanden, dess usla skådespeleri, dess otroliga rollbesättningar och dess förtjusning inför rollfigurer som talar med mycket interpunktion.

Pratchett har flera gånger tidigare påpekat korrelationen mellan tendenser att sätta utropstecken på rad och galenskap; troligen är detta den bok där sådant förekommer som mest. Det räcker inte med att opera generellt är en konstart som bjuder in till sådant, att det springer kring ett mordiskt spöke med mask, och att operachefen allt snabbare inser att opera kanske inte var den lugna reträtt från mejerivärlden han trodde – i allt detta skall också Lancres häxor (för tillfället två, när Magrat är upptagen med att vara drottning) ta sig in och sprida än mer förvirring.

Det blir således inte bara Fantomen på Operan, utan även vad som möjligen får kallas burlesk. Och så en mordgåta på allting. Mycket snyggt hanterat, mycket roligt, och underhållande på ett bisarrt sätt som kräver stor kontroll över konstarten.

Read Full Post »

Det tog mig två veckor att läsa Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Inte för att jag kände någon absolut motvilja, utan snarast för att jag inte kände mycket alls inför den. Det är en kapabelt hanterad roman om två ungdomar, Ifemele och Obinze, som båda lämnar Nigeria för att söka ett bättre liv utomlands men efter längre eller kortare tid vänder åter till Lagos och möjligen varandra, berättad genom tillbakablickar. Boken diskuterar ras, fördomar och immigration, något som jag känner mig ha mycket liten rätt att bedöma eller ens kommentera.

Försöker man bortse från detta (och det är svårt, när de båda tidvis lever liv på botten, som papperslös migrant eller endast delvis stipendierad student med dåliga odds att få ens halvärligt arbete, för att sedan omvandlas till bloggare med ras som tema), så återstår en egentligen rätt osannolik kärlekshistoria om att ständigt ha kvar en viss längtan efter ungdomskärleken man gled ifrån på grund av skam och stolthet istället för egentlig ovilja.

Huvuddelen av romanen är alltså en undersökning av ras och status: i synnerhet de västerländska, närmare bestämt amerikanske komplexen kring ras och hur det ibland framställs som en ickefråga när det för de drabbade kan vara något enormt, eller hur en och samma person kan förstå precis vad som pågår ibland och nästa dag helt missa det. Det handlar också om hur man omvandlas av främmande land: anpassar sig efter främmande seder, bär på bitterhet för ens dåliga lycka, eller blir mer och mer traditionell och biter sig fast av en bild av sitt gamla hem som man återvänder och upptäcker inte längre stämmer.

Två veckor tog det, som sagt. Jag vill inte fördöma med svaga hyllningar, men jag har svårt att skriva något mer glödande än att det är klart tecknade och sympatiska huvudpersoner och oklanderlig uppbyggnad, för skulle jag göra det skulle jag behöva besitta en starkare passion för grundtemat än en intellektuell snarare än uppfyllande tacksamhet för att jag aldrig behövt uppleva något i närheten.

Read Full Post »

Zen Chos Sorcerer to the crown smickrar Susanna Clarke på det mest uppriktiga av sätt, i alla fall till världsbygget: England under Napoleonkrigen, med magiska sällskap samt ett älvland som man måste hålla goda förhållanden till. Även här har maginivån sjunkit, men det är en relativt nylig utveckling, och inget som accepteras.

Det finns också redan från bokens första sida flera praktiserande magiker, bland dem Kunglige magikern Zacharias Whyte, som nyligen ärvt titeln från sin adoptivfar och som nu starkt ifrågasatts som förste afrikan på posten. Kvinnor anses inte kunna hantera magi (förutom tjänare och annat enklare folk, som verkar använda den för att mjölken inte skall koka över eller tvätten fara iväg i dyn), vilket är den andra huvudpersonen, föräldralösa Prunella Gentlemans största problem (och hur hon skall hitta en man som kan försörja henne och låta henne hållas).

Boken bjuder in till diverse tidsriktiga analyser: av kön, av klass, av koloniala förhållanden, av rasism och fördomar; ibland verkar den snarast mer skriven för att illustrera sådant än för att berätta en bra historia (vilket den också gör, för all del). Ibland blir det nästan tragikomiskt, som när Prunella får höra sanningen om sina föräldrar och istället för att börja grubbla på vem hon är snarast verkar tycka att det är vad man kunde vänta sig.

I sina bättre stunder är dock driften med sådant mer nedtonad, och boken framstår snarare som rent situationskomisk (som när en av Whytes belackare tas om hand genom att en fruktad släkting, en drake till kusin, tillkallas) – Prunella har en förmåga att hamna i problem, och ta sig ur dem, som skulle pryda vilken hjältinna av den romantiska komedins lättare skola som helst. Personerna är också bokens stora styrka: man gillar Prunella trots viss oberäknelighet, liksom Zacharias trots att han är lite av en torrboll. En malajisk häxa som skapar kaos i London, en något sirlig kinesisk gentlemannamagiker och en sardonisk engelsman bjuder också på goda stunder.

Detta väger delvis upp den lite väl övertydliga agendan, att en sidohandling får mer utrymme än som först verkar nödvändigt, och att boken när den vill framhäva hur orättvis och idiotisk den engelska rasismen är monterar ned ett system som baseras på hudfärg men istället reser ett annat som baseras på ett mer personligt, men likafullt reellt arv. Det finns mycket som är bra här, och för den som vill ha ett magiskt sengeorgianskt England med baler, bjäror och intriger kan boken mycket väl rekommenderas.

Read Full Post »

Det var ett tag sedan, men nu har Rincewind hamnat i trubbel igen. Stort trubbel, i Skivvärlds-Kina; som vanligt en något förvrängd men igenkännelig version av vår världs motsvarighet, här som det var för ett par hundra år sedan: mandariner, eunucker, en galen kejsare, fem gamla familjer som strider om att vara makten bakom tronen. Samt en röd armé som klistrar upp affischer som mycket milt och artigt uppmanar folk att inte längre lyda.

Mitt i detta landar Rincewind, och träffar snart på Cohen och hans silverhord som försöker ta över landet i god barbarstil (med hjälp av en geografilärare med gott huvud och tålamod nog att försöka lära dem bete sig civiliserat). Han märker snart att han är känd på förhand; Twoflower har skrivit en liten bok om deras resor där Rincewind målas ut som en stor, god och modig trolllkarl, en bok som också lagt grunden till upproret.

Som Skivvärldenberättelse är det ganska bra: förutom åldrande barbarer, Kinas historia, Rincewinds feghet och potatis så finns en liten sidosnutt om revolution och hur man oftast inte ska lite på revolutionärer bara för att de säger sig vilja göra världen bättre. Det finns en skurk, en i Practhetts rad av till synes mycket kompetenta och illvilliga men till slut krackelerande ondingar, men han gör inte så mycket väsen av sig och trots att han sägs vara mycket slug så lyckas Rincewind se genom det mesta han planerar (att huvuddelen av hans undersåtar inte skulle gjort det är en annan femma). Bra, men inte helt lysande.

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »

En liten del av min förtjusning inför Georgette Heyer är nog att den i sig är så oväntad: historiska romaner, historiska romanser, är inte direkt vad som normalt betraktas som god litteratur. Och det är väl egentligen inte Heyer heller: språket är ibland för tryfferat med uttryck från vilken period hon nu hamnat i, historierna må vara roande men ligger ofta en god bit utanpå det rimliga, hennes kvinnliga huvudroller tenderar alla att vara någorlunda självständiga kreatur men som ändå behöver en fast manlig hand att hjälpa dem (undantag finns naturligtvis). Det är roande, men inte speciellt närande, läsning.

Så också The masqueraders: bror och syster, Prudence och Robin, klär ut sig till syster och bror, Kate och Peter, mestadels för att Robin och deras far varit inblandade i det jakobitiska upproret och för att fadern är en mycket självsäker intrigör (men avväpnande fri från föreställningar om egna begränsningar och med en förmåga nästan lika stor som egot): de skall ta sig till London och där ligga lågt medans historien blåser över.

Det går sådär; de hamnar direkt i ett försök där unga Letitia Grayson lurats med på flykt mot Skottland för giftermål, och när de avbrutit detta så har Robin förälskat sig i henne, de skaffat en gemensam fiende, samt fått en vän i form av Anthony Fanshawe, som Prudence känner sig dragen till och som tycks förtjust i unge Peter.

Det hela utvecklar sig ungefär efter de lätt farsartade linjer man kan vänta sig. Det må uppfylla romansgenrens grundläggande konventioner, men samtidigt är det snarare handlingen och vändningarna som är det roande, inte hävande barmar och suktande blickar. Då får man kanske ta att även den ovanligt handlingskraftiga Prudence till slut vill slå sig till ro och bli en god hustru.

 

Read Full Post »

Older Posts »