Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Av de Dickens-romaner jag läst är Hard times såväl den kortaste som den minst lyckade – den tycks sakna klart centrum, de konflikter som presenteras får aldrig riktigt utvecklas, och den tycks aldrig riktigt vilja ta klar ställning för något, bara mot.

Det hela utspelar sig i industristaden Coketown, där Mr Thomas Gradgrind tjänat ihop sina pengar. Nu uppfostrar han sina barn i enlighet med sin tro på hårda, kalla fakta, människans egennytta, och stort intet mer. Hans son Thomas och dotter Louisa hamnar båda hos affärsmannen Mr Bounderby, som skryter med att han startade med två tomma händer i en skokartong på gatan och åt sten till frukost men lyckades få ihop en förmögenhet genom att arbeta sig upp. Thomas blir kontorist, men börjar dricka och spela när han inte längre är under faderns ögon, medan Louisa blir fru Bounderby, eftersom det verkar lika gott som något annat. Vi möter också vävaren Stephen Blackpool, med en genomalkoholiserad hustru, och unga Cecilia Jupes, uppvuxen vid cirkus men nu i Gradgrinds vård för att hon skall få en utbildning.

Det finns alltså en hel del material att arbeta med, men inget vill sig riktigt. Det finns ingen att riktigt sympatisera med (möjligen Blackpool, men han försvinner bort ur handlingen efter ett tag), och de personer man skall ogilla är inte speciellt intressanta, och när de väl skall få sin mödas lön är den förvisso annan än vad de hoppades på, men likväl inte nog för läsaren. Gradgrind, som är den som skall nå insikt om hur omänsklig utilitarismen är, har när hans ögon skall öppnas varit lite för frånvarande för att man skall riktigt tycka att det fungerar.

Problemen kan kanske sägas vara att nästan allt i boken kretsar kring själva handlingen, men väldigt lite om att fördjupa karaktärerna. Det finns också ordentliga motsättningar inbyggda. Ett exempel: när Blackpool vill skiljas från sin försupna hustru går han till Bounderby för att be om råd, och får såväl ett klart svar om den praktiska omöjligheten i detta av som en moralkaka på vägen. Detta tolkas rimligen som ett stöd för idén att skilsmässa skall vara en möjlig utväg för fler än de rika. Gott och väl så lång: snart dyker dock denna boks inkarnation av Dickens änglalika kvinnofigurer upp och förmanar Blackpool att ta hand om sin hustru, vilket direkt gör att det som tidigare verkade vara ganska klart helt plötsligt blir en röra.

Nej, detta var ingen av Dickens bättre verk. Det finns som sagt mycket potential, och den hade kunnat vara en ständigt aktuell med teman om hur kapitalister odlar myten om tomma händer, om arbetare som hålls ner, om politiker som glömmer vem de borde tjäna och vikten av att utbildning handlar om mer än råfakta, men inget av dessa teman vill sig riktigt. En besvikelse.

Annonser

Read Full Post »

I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.

I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.

I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.

Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?

Read Full Post »

De superhjältar man möter i Tretton svarta sagor om superhjältar är av varierande art: vissa går helt in för hela paketet med trikå och mantel, andra vill egentligen bara leva ett vanligt liv, vissa är helt klart superhjältar i bästa serietidningstradition, andra är mycket tveksamma. Vissa slåss med superskurkar, andra med demoner, några med tämligen ordinära problem. Någon är uppenbart kalkerad på en mer känd förlaga, andra tämligen unika.

Eftersom det är en samling berättelser med tretton olika författare varierar kvaliteten. Några är riktigt bra, någon är överambitiös och faller platt, de flesta håller god kvalitet. Ett par författare försöker kritisera hela superhjältegrejen, de flesta köper grundkonceptet.

Några av historierna som skall ha beröm: Anna Jakobsson Lunds »Mantlarna«, speciellt för idén med superhjältar på folkhögskola; Johannes Pinters »Bräckan«, för en alldeles egen idé om hur en superhjälte skulle behandlas och se sig själv; Oskar Källners »Memento Mori«, för ett gott hantverk där lätt maskerade versioner av Batman, Jokern och Stålmannen används på ett intressant sätt samt Love Köllers »Räddaren«, för ett alldeles eget perspektiv. Det finns mer att berömma, som hur Johan Rings »Den flygande mannen« visar på att hjältedåd inte behöver vara storslagna, men dessa stod överlag ut positivt.

Om mer negativ kritik skall delas ut så får väl det sägas att »Stenstoder i natten« har intressanta idéer (en maskerad hämnare i ett ångpunkigt Göteborg), men försöker göra för mycket på det utrymme den fått, och medan grundupplägget i »Jennifer« visserligen är lite klichéartat, dock inte så historien blir helt omöjlig, så är greppet att förlägga historien till 1994 direkt konstigt: det kommer nyheter om svårigheter med regeringsbildning, men av de politiker som uppträder var två av tre irrelevanta vid tidpunkten, vilket gör att historien blir förvirrande utan att det verkar finnas någon poäng med det.

Överlag är det dock en trevlig samling: någon gång tankeväckande, men för det mesta bara underhållande. Det är helt OK.

Read Full Post »

Illiadens sjunde sång avslutar de inledande stridigheterna. Hektor utmanar grekerna på duell; han åtar sig att slåss mot vem som helst, till döden, med rustning och vapen som pris. Ingen grek verkar först villig, innan den modige, men kanske inte helt klarsynte, Menelaos till slut ställer sig upp. Då blir det fart på övriga, och det slutar med att Hektor får strida med Ajax den större, som till slut vinner lätt, men innan blod hinner spillas avbryts striden av härolder från båda sidor. Efter detta tar båda sidor hand om sina döda, innan natten lägger sig.

Sång åtta meddelar sedan hur Zeus tröttnat på att de andra gudarna lägger sig i kriget, och hur han förbjuder dem att göra det, ty nu är det till slut dags för att ge Akilles den ära han efterfrågade i första boken, och då måste trojanerna få övertaget. Efter en dags strider har grekerna pressats tillbaka till sitt läger, och trojanerna vaktar vid lägereldar: en scen enkel att måla upp, med en stark spänning.

I nionde boken skickar därför grekerna sändebud till Akilles: rika skänker skall han få, guld och gods, mer kvinnor än han kan tänka sig, ja även Briseis åter, med Agamemnons ord på att hon är orörd, därtill en Agamemnons dotter till hustru. Allt förgäves: Akilles tänker inte acceptera guld för som bot för den smälek han lidit när Agamemnon tog hans slavkvinna från honom. Grekerna förtvivlar, men skickar ändå Diomedes och Odysseus mot trojanska lägret för att speja. De tillfångatar en trojan ute i motsvarande ärende, frågar ut honom och dödar honom sedan, för att sedan smyga sig in till trakerna och dödar deras kung och stjäl hans hästar.

I elfte sången kastar grekerna trojanerna tillbaka, så att de nästan måste retirera in i sin stad, främst tack vare att det nu är Agamemnons tur att rasa på slagfältet. Hektor får bud från gudarna att hålla sig tillbaka tills han ser att Agamemnon skadats och drar sig tillbaka, och när så sker vänder lyckan åter; flera av grekernas hjältar såras, och det är med stor möda de lyckas täcka reträtten innanför deras befästningar. I tolfte sången skildras striderna så vid dessa, hur greker och trojaner kastar sten på varandra och många goda män dör, innan Hektor och trojanerna till slut bryter igenom.

Ju mer man läser, desto mer imponeras man över hur mycket av de olika grekernas karaktär som framträder: Nestor, modig men fylld med sina eviga, långdragna reminiscenser, Agamemnon, stolt, blodtörstig och girig, Menelaus, ledd av sin bror, mindre intelligent men mer rak i själen, Diomedes, ständigt stridslysten. De är alla mer än de epitet som de bestås med, och deras respektive själsförmågor faktiskt påverkar förloppet i lika grad som gudarnas nycker.

Read Full Post »

Ehuru underhållande nog, så är knappast Sprig Muslin ett av Georgette Heyers bättre verk. Sir Gareth Ludlow är en någorlunda typisk hjälte, moderiktig och mästare i boxning, charmig men moraliskt otadlig. Han råkar på den unga Amanda när hon försöker få plats som tjänsteflicka på ett värdshus, trots att hon uppenbart fått en uppfostran som dotter till en gentleman. Det visar sig att hon flytt från sin farfar, för att visa hur självständig och mogen hon är och få gifta sig med sin älskade, som är hemma från striderna i Spanien efter att fått en kula i axeln.

Sir Gareth försöker få henne under någon respektabel dams beskydd för att kunna söka upp hennes släktingar, vilket visar sig svårt, då hon är snar till att rymma och ljuger som en häst travar. Det hela blir inte lättare av att han samtidigt försöker fria till Hester Thrale, en gammal vän, snart bekräftad ungmö, för att de skall få ett komfortabelt hem tillsammans (han har tidigare varit förlovad med en ung, självständig dam som avled i en olycka). Det hela blir naturligtvis mycket komplicerat och roande, innan det hela slutar med att alla intressenter samlas på ett ställe och får den framtid de förtjänar.

Som sagt: Sir Gareth är lite väl typisk. Han är intelligent och roande, men annars lite färglös. Amanda är det mer liv i, men hennes egensinne dras kanske lite för långt. Lagom spännande och roligt för en eftermiddags läsning, men inte en ny favorit.

Read Full Post »

Iliaden är inte överdrivet lång, men nog så matig, i alla fall vid ett tillfälle direkt långtråkig. När jag därför till slut från hyllan nedtog Svenska Akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning, där denna ograverad får möta läsaren istället för att ha passerat händerna på diverse välmenande emendatorer, så beslöt jag att läsningen skulle delas upp på etapper. Första etapper motsvarar de första sex sångerna, och dessa skall försökas behandlas en i taget.

I första sången möter vi Agamemnon och Akillles, som grälar om exakt den förre skall kompenseras för att ha skickat tillbaka en flicka han tagit som krigsfånge till hennes fader efter att denna bett till Apollon och fått honom att skicka pesten på akajerna. Här sätts den bakomliggande spänningen upp i verket: det hela slutar med att Akilles, efter att ha berövats sin motsvarande slavflicka, går tillbaka och tjurar, medan Agamemnon, istället för att själv betala för att tidigare ha förvägrat lösen, låter sin underställde bestrida kostnaden. Akilles får då sin mor, havsnymfen Thetis, att avkräva Zeus ett löfte om att grekerna inte må segra utan honom.

I andra sången sänder Zeus en dröm till Agamemnon och lovar falskeligen seger. Grekerna håller så rådslag, och efter en del underliga manövrer går de i fält, varpå följer den beryktade skeppskatalogen, i vilken redogörs för de olika småkungar som kommit för att återvinna Helena, de städer som sänt hjälp och hur många skepp som kommit.

Tredje sången skildrar den sista chansen till ett någorlunda fredligt slut på kriget: Paris och Menelaos skall kämpa i envig, segraren skall få Helena, och sedan skall alla kunna återvända hem. Det hela slutar dock illa: Menelaos är på god väg att ha ihjäl rivalen, då Afrodite griper in och bortför Paris till kvinnogemaket.

I fjärde sången skildras Agamemnons försök att utropa Menelaos till segrare, vilket stupar på att Athena viskar till en trojan och får honom att skjuta en pill mot Agamemnon, och striderna upptas på nytt. Därefter följer diverse blodiga möten mellan folk, där med stor noggrannhet skildras exakt hur det skinande bronset söker sig genom kött och ben på de olycklige. I femte sången får den väldelige Diomedes, med visst bistånd av Athena, fara fram bland trojanerna; han är nära att döda Aeneas, men återigen ingriper Afrodite; Diomedes attackerar och sårar dock henne, men Apollon bortför istället hans rov. Sedan stiger Ares ner och slåss för trojanerna, innan Athena återigen hjälper Diomedes som får såra sin andre gud, som springer till pappa Zeus för att gnälla.

Sjätte sången är kanske den mest mänskliga av alla: när striderna går trojanerna emot får Hektor rådet att ta sig tillbaka till Troja för att tillse om offer till Athena, och han möter då sin moder, som anställer detta offer, Helena och Paris, där Helena säger att hon önskat att hon dött hellre än anställt allt detta elände, och till slut sin hustru Andromake och sonen Astyanax. Hektor jollrar med sonen och tröstar sin hustru, innan han åter drar i strid.

Exakt varför Homeros låter oss se exakt vad som händer när metall möter mänsklig vävnad är inte helt klart; traditionellt torde detta setts som tämligen oproblematiskt, men på senare tid har flera röster velat se honom som närmast pacifist (en hållning som Jesper Svenbro i förordet redogör för och tycks vara i alla fall nära att ansluta till): i så fall skulle denna blodighet närmast motsvara vad man kan se hos vissa filmmakare och fotografer: »se hur djävligt kriget är; ena stunden åker man kring i stridsvagn i rustning, i nästa har ett spjut sökt sig in genom ögat, ned i gommen och klyvt tungan«. Att härlighet förgås är alla människors lott, men Iliaden kan enligt denna läsning tolkas som en indignerad och sorgsen redogörelse för hur snabbt, och hur meningslöst så sker. Hade bara inte gudarna bestämt sig för att leka med människorna fanns det kanske möjlighet att samsas, men när de nu så driver sitt spel för att vålla ofärd så hjälper ej all mänsklig vishet.

Read Full Post »

Till skillnad från böckerna verkar serierna som Bioware låter ge ut i sina världar inte riktigt ha något vidare syfte än att vara goda historier. Böckerna ger bakgrund till gestalter som dyker upp i spelen och förklarar delar av historien närmare, medan serierna verkar vara mer av äventyr på egna vilkor. Så även i Dragon Age: Magekiller, som handlar om Marius och Tessia, specialister på att söka upp och döda magiker (det framstår som de har vissa skrupler om vilka jobb de åtar sig, men jag skulle inte svära på det).

I vilket fall: de hamnar först i Tevinter, där Marius tydligen en gång varit slav och tränats i det som nu är hans yrke, och jagar där Venatori. Därefter måste de fly söderut, och hamnar i kaoset som uppstått sedan Corypheus rivit ner slöjan mot drömvärlden och gröna portaler börjat spy ut demoner. Till slut rekryteras även de in i Inkvisitionen och får där göra insatser, bland annat tillsammans med Dorian och Krem.

Som sagt, det är oklart riktigt vart det här syftar: är det främst för att ge ännu en glimt av Tevinter? Att visa upp vissa figurer som i spelen kanske borde fått lite mer utrymme (fler än en bekant dyker upp, ibland oväntat)? Det är en habilt berättad historia, vilket i sig egentligen är nog, men lite undrar man om det inte borde till lite mer än så.

Read Full Post »

Older Posts »