Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Read Full Post »

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Read Full Post »

Det kanske inte var helt välbetänkt av häxorna att ta den långa vägen hem från Genua: när de i Lords and ladies väl är hemma i Lancre ser de hur sädescirklar dyker upp lite här och var. Sädescirklar betyder att världarna är ovanligt lätta att färdas mellan (det har att göra med kontinuinuinuum). Och det innebär att Herrskapet kommer försöka ta sig tillbaka (i alla fall det av herrskapet som leds av en drottning). Förra gången kastades de ut av häxor, men nu finns det bara tre – eller två, för Margrat skall gifta sig med Verence II, och kombinationen häxa och drottning ger sällan något gott.

Tar sig tillbaka gör för den delen en trollkarl också, i sällskap med kollegor, ty trollkarlen i fråga är Mustrum Ridcully, som här får lite personlig historia, men inte framstå som speciellt kompetent (vem gör det placerad intill Esme Weathervax?). När så midsommarnatten kommer och älvorna är tillbaka måste alla försöka stå emot deras charm, med varierande resultat.

Detta är alltså en slags upprepning av Wyrd Sisters, fast med A midsummer night’s dream istället för Macbeth som bas: mer älvor och skådespelande hantverkare, färre usurperande hertigar, men fortfarande med Magrat Garlicks bleka välvillighet, Nanna Oggs väldigt mustiga visdom och Esme Weathervax överlägsenhet. Och så Casanunda, världens näst störste älskare (bildligt, ej bokstavligt).

Read Full Post »

Förutsättningarna i Charlotte Cederlunds Middagsmörker är de närmast klassiska: Áili har blivit föräldralös, måste flytta till morfar, och upptäcker då mystiska krafter inom sig, krafter hon måste använda för att försvara sina vänner mot onda makter som varit förvisade många århundraden men nu är på väg tillbaka. Samtidigt måste hon se vem i sin nya omgivning som är att lita på, och hantera en groende förälskelse.

Det som klarast avviker från mönstret är väl då att morfar är same, och att Áilis krafter kommer av att hon är noaidi (eller, som det vanligen stavas på svenska, nåjd), den första på fyrahundra år, efter att en konfrontation med missionärer lett till att mer militanta, »borri noaidi« kastats ut ur samesamhället och de övriga noaidi gett upp sina krafter för att de förra skulle förlora sina. Nu verkar de barriärer som då sattes upp vara på väg att brista. Och, som sagt, dessutom måste Áili ta hand om sorgen efter pappa, och försöka passa in i det nya samhället.

Som historia betraktat följer detta standardformuläret kanske lite väl hårt. Inget av det som sker är så värst överraskande, och konflikterna är i stort sett de förväntade. Hur nära skildringen av en samisk by ligger verkligheten kan jag heller inte avgöra, men skildringen av Áilis enda kvarvarande släktingar är fin utan att dölja att de är människor med egna sår och sorger att läka. Detta är inte någon ny Cirkeln, men den som efter att ha läst den är sugen på mer kan nog ta detta som ett acceptabelt substitut.

Read Full Post »

Med Small Gods kan väl Pratchetts satir sägas börja på allvar: få torde bli upprörda när man skojar med stadsvakter, egyptiska gudar, trolllkarlar eller Döden, men ger man sig på en kyrka, en som säger sig följa den ende guden, har en kvisition, och lär ut att jorden inte alls åker runt på fyra elefanter som står på store A’Tuins rygg utan är ett klot, ja, då kan man nog hitta de som känner sig träffade.

Att han sedan dessutom säger att den ursprungliga tron har dött, och bara lämnat ceremoni och organisation, likt ett träd strypt av klätterfikon, och skildrar en värld där exkvisitiorn Vorbis (en man som skulle servera en muslim fläsk under ramadan, och förvänta sig att få en tom tallrik tillbaka) är den som styr, medans den ende verkligt Om-troende är en inte särskilt framstående novis vid namn Brutha, ja, då tycks han snarast be om att de skall bli upprörda. Å andra sidan finns det inte mycket bitterhet här: det är knappast så att bara för att Om-dyrkan i mycket är en (skratt)speglad version av en viss religion så är det specifikt en attack på den. Eller ens på religion i största allmänhet (ger man sig på det bör man helst sitta under väl jordat koppartak).

På Skivvärlden gäller att en guds makt står i proportion till hur många som tror på honom. Detta erfar Om den hårda vägen, då han istället för ståtlig tjur förvandlats till sköldpadda. En enögd sköldpadda. Som av en slump plockas upp av en örn för att släppas ner på en sten. När han blir sitt vanliga jag tänker han införa en del bestämmelser angående fåglar, sköldpaddor och det nyttiga i att odla selleri.

Ifall han blir sitt vanliga jag.

Detta är Pratchett som bäst: visst, det är knappast en speciellt originell tanke att gudar drivs av tro, eller att vända sig till de små gudarna, men Brutha och Om växer båda mycket, och bara vändan till Ephebe med dess filosofer vore nog för att göra boken värd att läsa. Det är långt ifrån enbart för att boken är nästintill fristående från den övriga serien som den används som portaldrog till Pratchetts författarskap.

Read Full Post »

Jag vet inte om det var så hemskt intelligent att läsa Harry Potter and the cursed child (som förutom J.K. Rowling har John Tiffany och Jack Thorne som författare): berättelser om hur det gick tjugo år senare tycks vara som upplagda för att man skall bli besviken, och när Harry och Hermione dessutom är ministrar så kan de väl inte vara annat än tråkigt respektabla. Lägg till det att berättelsen i mycket handlar om tidsresor, och, tja, allt som krävs för att det skall bli pannkaka finns där.

Tack och lov då att Harry inte är den egentlige hjälten, utan hans och Ginnys son Severus – en ung man som inte har en särskilt god relation till sin far, och känner sig som ett onaturligt misslyckande: han har sorterats in i Slytherin, är bäste vän med Dracos son Scorpius, och har inte det minsta talang för Quiddich. En dag hör han dock en konversation mellan sin far och Amos Diggory, och bestämmer sig för att stjäla en nyligen konfiskerad tidsvändare och tillsammans med Scorpius försöka rädda livet på Cedric – med förutsebart katastrofala konsekvenser.

Nåväl, om nu de forna pojkarne nu blivit män i staten så har de inte helt förlorat sin själ. När dessutom den lika orolige, och numer något mer klarsynte, Draco dessutom ansluter så visar det sig inte vara den något förutsägbara historien som är det viktiga, utan det fortgående temat av försoning och att växa som människa. Även om tidsresor och annat gör att historien ändras så är i alla fall budskapet troget.

Read Full Post »

Jag är inte helt och hållet förnöjd med Terry Pratchetts Witches abroad: visst är det roligt när Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat ger sig ut på resa och gnabbas och missförstår språk och befriar byar från vampyrer utan att förstå det, och visst är det roligt med en god gudmor med ett trollspö som bara kan förvandla saker till pumpor, men ändå: i synnerhet när jag kom till stycket som driver med sagan om ringen kändes det lite väl rutinmässigt, nästan som en tillbakagång till de första böckernas seriella parodier.

Å andra sidan: när vi når Genua (skivvärldens New Orleans, inte alls förvirrande för en svensk), och den spegelanvändande gudmodern Lilith, som vill använda berättelser, och speciellt de med lyckliga slut, för att själv få makt, så blir det ändå rätt bra. Greebo får mycket trevligt utrymme, Granny är som vanligt formidabel, om än nu något skakad av familjeskäl, och Nanny är som vanligt jordnära och mycket mustig.

Witches abroad är inte min favorit, men den är god nog.

Read Full Post »

Older Posts »