Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

Carl-Henning Wijkmarks Jägarna på Karinhall ansluter till den satiriska tradition som lägger stor vikt vid människors fysiska förehavanden: tydligen är det bästa sättet att göra någon till åtlöje att skildra henom som sexuellt avvikande, gärna dessutom avvikande vad gäller andra kroppsliga funktioner. Det är alltså inte förvånande att den person som här främst står med sökarljuset mot sig, Herman Göring, inte bara framställs som erotoman utan även som morfinist, groteskt överviktig (något som söks döljas under specialsydda uniformer) och storsupare, ej heller att de övriga nazikoryféer och enstaka fascister som dyker upp likaså framstår som deformerade såväl kroppsligt som i sina lustar (att båda rörelser predikade någon slags återgång till äldre, sundare seder gör ju sådan framställning extra ironisk), alternativt samtidigt naivt oförstående inför detta fenomen och livligt utnyttjande det.

Året är vilket fall 1936, Berlinolympiaden står för dörren, och på Görings germaniserade Karinhall skall den årliga jakten hållas: en jakt som endast hälften av de inbjudna kommer delta i, då andra hälften kommer tillbringa dagen i jaktstugor tillsammans med specialanskaffade horor. Till Karinhall skall förutom intrigerande nazister, utländska potentater, en balett av den lättare skolan, en man i miniubåt, en kader dvärgar som handhar Görings modelljärnväg och en trotskistisk infiltratör dessutom den norske spionen Roar Trøgesen ansluta, för att för Storbritanniens räkning försöka reda ut hur Görings aktier står sig mot de tillhöriga övriga i den tyska riksledningen.

Trots att den tryfferats med stora mängder pornografiskt material finns här trots allt en tämligen välskriven intrig: förvisso en som ämnar göra narr av möjligast många av Hitlers män och visa på rötan under den imposanta fasaden, men likaså en som framstår som rimligt logisk om de ystraste skildringarna av snusk och personliga excesser skärs bort. I synnerhet framstår Göring som såväl kroppsligen fragil och utsvävande som slug och imposant, en slags atavism från 1600-talet (eller varför inte ännu längre tillbaka: en av bokens mer oförglömliga scener placerar honom utklädd till vildman ovanpå en dresserad visent som han rider omkring i sin noggrant tuktade bokskog på). Nazisterna må i stycken vara narraktiga, men de är blodtörstiga narrar, som endast en kort tid till kommer hålla uppe den civiliserade masken: mycket av handlingen drivs fram av det stundande kriget i Spanien, och hur Tyskland kommer ställa sig.

Jägarna på Karinhall är inte en bok för den klemige: människoföraktet tar form i såväl pornografin som den snabbhet som man kasserar liv med, såväl mänskliga som animala. Det hela är förvisso byggt på mycket kunskap om dessa kretiner och kriminaldårar, men använder den i huvudsak för att ta någorlunda mått på narrdräkterna.

Annonser

Read Full Post »

Neil Gaimans The ocean at the end of the lane kan möjligen beskrivas som den felande länken mellan Roald Dahls berättelser om barn utsatta för elaka vuxna och H.P. Lovecrafts kosmiska skräck: det är en bok där huvudpersonen, en 7-årig, tämligen räddhågad och boksynt gosse som vi aldrig får veta namnet på, träffar på Lettie, som tycks vara elva år och bor på en närliggande bondgård, och hjälper henne att binda ett fast monster i en närliggande skog – men får med sig ett frö från detta monster hem i sin kropp.

Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.

Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.

Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.

Läsvärt är det, visst, men inte oundgängligt.

Read Full Post »

Om namnen varit annorlunda, och vissa smärre meningar uteslutna, hade man fortfarande sisådär hundra sidor in i Kreutzersonaten nästan kunnat tro att författaren är en slags förvrängd August Strindberg, inte Leo Tolstoj. Eller, ja, nåja: språket är förvisso inte lika ekvilibristisk, och premisserna är ibland rakt motsatta Strindbergs, men slutsatserna kan likfullt kännas välbekanta.

Boken är i stort sett en enda lång monolog, framförd av en Pozdnysjev till ett berättarjag ombord på ett tåg någonstans i Ryssland. Redan från början framgår det att Pozdnysjev mördat sin hustru, och nu försöker han redogöra för varför, med en sorts nihilistisk kristendom som leder till ett fullständigt äckel inför den adliga världens sexualmoral: män går först till horor, och gifter sig sedan med kvinnor som lärt sig att inte bete sig stort bättre själva; hela systemet med baler och tillställningar, kvinnliga utstyrslar och frisyrer är ett enda koppleri. Människosläktet syfte är att lära sig kyskhet och sedan gå under.

Det är en djupt misantropisk människa som får orera; dock en med en originell blick där kvinnans underordning sägs vara orsaken till mycket av eländet. Hon skulle inte tvingas söka styra mannen genom de få medel hon har, och de båda skulle inte tvingas in i äktenskap drivna helt av lust. Man sitter där och nickar med i resonemanget i ena stunden bara för att nästa haja till och börja tycka att det är vansinne.

Sedan, efter dryga femtio sidors underlig filosofi, kommer den faktiska bakgrunden: ett äktenskap som nästan direkt började med gräl, följt av försoning. En allt starkare svartsjuka, och så till slut olyckan. Det är effektivt skildrat, men efter den originella inledningen så blir det lite väl konventionellt.

Read Full Post »

Det har i Feet of clay åter blivit dags för Samuel Vimes att dra på sig de tunnsulade snutkängorna och ge sig ut på stadens gator: någon försöker förgifta Lord Vetinari – och lyckas. I alla fall tillräckligt för att han skall bli sängliggande. Men hur, och varför?

Samtidigt så tycks stadens golemar vara oroliga. Detta är underligt i sig, då en golem bara skall vara en vandrande kropp, animerad av ett heligt ord men utan egen vilja. De har länge varit förbjudna att tillverka nya, men en har på något sätt dykt upp. Dessutom har Vimes ett möte med heraldikergillet; i sanning en möjlighet för Pratchetts ordvitsande att breda ut sig (hur någon stackare skall översätta det övergår förståndet mitt). Vakten växer och har nya vakthus i flera delar av staden, en ny dvärg från bortåt Uberwald har gått med (liksom en missionerande Ohmnian), en dvärg som är bättre på alkemi än yxstrid och som dessutom på ett mycket otraditionellt sätt dras till örhängen, högklackade järnstövlar och kjolar (att ha på sig själv, inte på andra). Detritus blir mer självgående, Angua och Carrot mer samspelta, och Colon och Nobbs fortsätter som vanligt (förutom då att det upptäcks att Nobbs är arvinge till titeln som greve av Ankh).

Det är såväl ett låst-rum-mysterium som en omgång av den vanliga sociala kritiken: Vimes må ha sina fördomar mot dvärgar, troll, zombier, golemar och vampyrer, men han är alltid beredd att sätta dem åt sidan om det irriterar någon nog rik och snorkig. Mysteriet får man tidigt en tillräcklig ledtråd till om man tänker efter, och den sociala kritiken är inte den allra vassaste, men det är likfullt förtjusande att se Carrot använda sin underliga ärlighet som ett skarpt vapen eller Colon hamna i skiten (inte riktigt bokstavligt, men nästan). Eller för den delen hur Nobby undviker att dras in i konspirationer.

Read Full Post »

Jag vet inte varför jag var mer tveksam inför läsandet av Thomas Manns Buddenbrooks än vad jag brukar vara inför, säg, godtycklig roman av Dickens: i alla fall efterhand framstår Mann som mer lättillgänglig. Inte för att han är på något vis simpel, men för att hans roman ligger närmare den moderna smaken; de olika groteskerier som Dickens ibland hänger sig åt saknas nästan helt, och istället finns ett jämnt, stadigt berättarflöde, ibland avbrutet av enkel komik (som när Lübecks arbetare 1848 gör uppror och en ur massan ropar ut ett krav på republik, och på svaret att de redan har det kräver en till), ibland av inte alls speciellt smärtsam introspektion.

Boken handlar i vilket fall om den goda borgarfamiljen Buddenbrook, och speciellt de medlemmar av dem som i bokens början firar flytten in i ett nyligen inköpt gammalt hus: den gamla generationen, som på allvar lagt grunden till förmögenheten, den då unga generationen i begrepp att ta över, och främst de små barn som leker, i synnerhet Thomas Buddenbrook, som en dag skall ta över efter fadern, Thomas broder Christian, en mer ömtålig karaktär, samt Antonie, den som finner mest glädje i äran i familjenamnet men som är dömd att vara den som ser allt bli till aska, i synnerhet sina egna försök att öka denna ära.

Eftersom det är en bok som skildrar flera generationer, så är den inte helt lätt att sammanfatta: i huvudsak gäller dock att de äldre generationernas strävan passerar tämligen stillsamt, medans de ovan nämnda personernas lidanden profileras mer, och i viss mån även Thomas Buddenbrooks ende son och arvinge, liksom sin farfar och farfarsfar kallad Johann. Den anges ibland följa det enkla schemat »förvärva-ärva-fördärva«, men riktigt så enkelt är det inte: det stämmer någorlunda på farfar och far, men Thomas är inte den typ av lätting som tanklöst slösar bort familjeimperiet: han är till en början framgångsrik som köpman och lyckas ta sig upp till stadens styrelse. Hans problem är ett annat, subtilare: han bottnar inte själv i den roll han tilldelats, han måste hela tiden anstränga sig att hålla fast vid den. Till en början räcker hans energi till, men när den med åren rinner bort så orkar han helt enkelt inte hålla affärerna rullande och förfallet sätter allt tydligare in.

Man kan, trots den uppenbara lusten att berätta om den högborgerliga miljön och alla dess ritualer, med lätthet läsa boken som en enda lång kritik mot den: från hur farbror Gotthard stöts ut ur familjen när han valt att gifta sig in i en familj som driver en vanlig affär, över Antonies misslyckades äktenskap och fram till Thomas allt hårdare tillkämpade kontroll över vardagen, samtidigt som en rivaliserande familj, som helt tycks sakna det mått av kultur som trots allt familjen Buddenbrook kan uppvisa, hela tiden firar nya triumfer.

Skall något anföras mot boken är det väl snarast att en del av tankegångarna idag framstår som obehagliga: att en av personerna beskrivs som havandes en »ädel ras« karaktäristika går möjligen att bortse från som kosmetisk skada då denna beskrivning skulle kunna tas bort utan att helheten skulle ändras mycket, men samtidigt finns även en del föreställningar om olika sorters människor och olyckan när dessa blandar blod: även om det inte sägs riktigt så oförställt så framgår det som unge Johanns totala brist på disposition för köpmansyrket och den vånda detta medför beror på att modern inte valdes ur köpmanskasten utan snarare kom från en konstnärlig familj – även om det finns punkter som även motsäger detta, som de olyckliga äktenskap som Antonie varit inblandad i, liksom Christians konstnärliga temperament och gåvor, som inte verkar ha någon klar motsvarighet i äldre generationer.

Det finns mycket mer man skulle kunna säga om dessa 650 sidor roman, om skildringarna av Lübeck och dess omgivningar, om Christian med sina tvångstankar och sin oförmåga att passa in i denna värld, men att göra en såpass gedigen och innehållsrik, tillika lättflytande och för det mesta mycket mänskliga skildring full rättvisa kan knappast göras i detta format.

Read Full Post »

Jag har haft väldigt svårt att plocka upp och fortsätta läsa i Raymond Chandlers The little sister. Inte för att den varit så hemskt oangenäm (även om det överlägsna sätt kvinnor behandlas inte ger några poäng), men för att annat verkat mycket trevligare. I vilket fall: Philip Marlowe söks upp av ung kvinna från småstad, som vill att han skall leta reda på hennes bror för löjligt lite pengar. Han gör det i alla fall, och i stort sett allt verkar gå fel: alla han pratar med verkar få en ishacka i nacken.

Spåren leder till Hollywood, en sjaskig värld där folk med tvivelaktig moral och talang blir stjärnor, sammanlänkad med en gangstervärld där obehagliga typer traskar runt och hotar varandra. Marlowe må framstå som den mest moraliske, men det är inte på grund av några större egna kvaliteter: en viss dödsdrift, en gnutta ridderlighet, och en vilja att ställa sig på den underlägsnes sida. Han kommer med cynismer, beter sig som en rövhatt mot kvinnor, och ljuger för polisen.

Det är ett skitigt, rangligt Los Angeles, där usla hotell, knarkarkvartar och filmstjärnevillor tävlar om utrymmet. Det är en värld där man hugger varandra i ryggen, bildligt och bokstavligt, och det enda som är riktigt som man kan önska är Chandlers prosa. Läsvärt, men kanske inte helt nyttigt för själen.

Read Full Post »

J.D. Salingers The catcher in the rye är en modern amerikansk klassiker som inte verkar ha fått samma uppmärksamhet på denna sida pölen. Efter en läsning är detta mindre förvånansväckande än den otroliga popularitet den verkar ha i USA, där den verkar ha en status jämförbar med t.ex. Den store Gatsby. Det är svårt att riktigt se vad poängen är: huvudpersonen Holden Caulfield är en yngling som när boken börjar relegerats från ännu en skola, och bestämmer sig för att åka in till New York och driva omkring i väntan på att han måste berätta för föräldrarna.

Holden är verkligen inte en sympatisk person; han tycks ha någon lättare störning som gör att han driver omgivningen till vansinne med ett evigt tjatande om vissa frågor (främst tjejer), han blir själv irriterad på allt och alla, och han skriver på ett sätt som är torftigt i sitt genomskinliga självförhärligande och med sina försök till att framstå som äkta. Han är ständigt upptagen med att klanka ned på vad han ser som »phonies« och omgivningens misslyckanden med att hålla »intelligenta konversationer«. Salinger har lyckats skapa en bok som klart beskriver en riktigt jobbig tonåring, som trots att han är klart på väg att köra alla sina möjligheter i botten och inte är helt bakom flötet man ändå har svårt att sympatisera med.

Holden må ha rätt i en del av sin kritik av omgivningen, men i huvudsak är detta en sorts existentialism på tomgång uppblandad med banal cynism sedd genom tonåringsögon.

Read Full Post »

Older Posts »