Höstblommor

Efter att han förlorat synen återvände Borge till poesin: tredje volymen med urval av hans texter översatta till svenska upptas liksom den första till väsentliga delar av poetiska verk. Det är inte direkt överväldigande nu heller, men den identitetsupplösning och oändlighetsmystik man tidigare sett är goda ämnen. Någon gång lyckas han först vagga in en i någorlunda säkerhet med fantastiska referenser för att sedan tyckas glänta på masken till ett stort mörker.

Mer intressanta är dock novellerna: titelnovellen i Boken av sand är något av en variation på känt tema, men väldigt annorlunda. En liten pastisch på Lovecraft lyckas inte injaga samma skräck som denne, även om kärnan är där och skulle kunnat gjorts mer av: grundproblemet är nog att novellen skulle behövt mer massa och mer tid för skräcken att smyga på. »De trettios sekt« är en ny omgång påhittat kätteri, »Gåvornas natt« gammal förtjusning inför knivslagsmål på lokal, »Den andre« en till omgång hissnande inför fördubbling: allt gamla teman som man känner igen.

Däremot är »Världskongressen« tämligen spännande, speciellt när den förstrött markerar motvilja mot alla försök att få människor att representera typer snarare än sig själva: de tankarna hade nog kunnat knådas lite mer, istället för att bara duka upp en historia om möte med flicka som inte söker äktenskap. »Skivan« och »Undr« är säregna fantastiska berättelser. »Mutan« visar på Borges något aviga sätt att skriva detektivprosa, även om det formellt inte är en sådan berättelse. Mest givande av alla är nog dock »Avelino Arredondo«, speciellt när man inte känner igen namnet sedan innan : då blir det närmast en isbergsberättelse, där man förstår att Avelino skall göra något speciellt, men inte alls vad.

I slutet finns även en del sakprosa. Främst transkriptioner av publika föreläsningar Borges höll i skilda ämnen: Buddhism, Den gudomliga komedin, poesi, drömmar, Swedenborg. Dessa tycks i allmänhet präglas av Borges speciella djupsinne, men eftersom de är muntliga framställningar blir de inte särskilt täta: det går inte att få så hemskt mycket sagt på vad som motsvarar tjugo ganska luftigt satta sidor. Att han upprepar sig, såväl inom mellan de olika serierna, förläts nog betydligt enklare av åhörarna än läsarna. Sedan kommer en längre samling texter om Komedin, som delvis fördjupar tankar från föreläsningarna men också bjuder på nya.

Borges är nog en författare som bör avnjutas i genomtänkta mängder: han har sina teman han varierar, men oändlighetsmysiken och identitetslekarna behöver nog antingen tas i stora mängder så man får variationerna tydligt för sig, eller i små så att det inte framstår som tröttsamma.

Read Full Post »

Pytt

Det finns några andra publikationer kvar, men med A blink of the screen har jag nog läst alla de berättelser Terry Pratchett skrev för Skivvärlden. Egentligen var det bara ungefär hälften av texten om Skivvärlden som var oläst: den längsta berättelsen, »The sea and little fishes«, läste jag någon gång på gymnasiet i en period då jag var mycket mer intresserad av Robert Jordan och lånade en volym med en novell av honom i, även om det var en trevlig bonus att också läsa en Pratchettnovell i samma samling. Det finns även en del kortare berättelser om tiotalet sidor, samt en del annan kortprosa, som anteckningar från ett möte för att instifta en skåjtkår, eller Ankh-Morporks nationalsång.

Sedan finns ju naturligtvis också allt annat: juvenalia, andra korta berättelser när författaren börjar hitta sin röst (inklusive en tidig historia där Döden dyker upp, inte helt olik Skivvärldens men helt klart i vår värld). Detta tidiga är mestadels kuriosa, den typ av verk som skrevs för att publiceras i någon tidskrift men som det inte blev mer av, undantaget den av novellerna som senare utvecklades till en hel serie tillsammans med Stephen Baxter. Det är fantastik, eller i något fall satir. En del av detta är bra, men det är Skivvärlden som är det egentliga dragplåstret.

Jag har förvisso något lite kvar att utforska: böckerna för barn, de första vetenskapsböckerna (den jag läst var inte mycket att ha), troligen någon mer kuriosabok förutom de två som väntar på att läsas. Men i stort känner jag mig nöjd.

Read Full Post »

Ekvilibrister och leximaner

Det är en exklusiv skara han tillhör, Kapten Haddock: de litterära figurer som kan kännas igen på bara ett fåtal ord är mycket, mycket få, och då handlar det också vanligen om en specifik fras de vanligen upprepar. Men Haddocks speciella förmåga att komma med de mest fantastiska invektiv är i en klass för sig; även om klassiker som »anfäkta och anamma« är omisskännliga så är förmågan att omvandla sällsynta ord till förolämpningar eller kraftuttryck såpass typisk att även ord som han inte officiellt tagit i sin mun kan vara tillräckliga.

Det är således inte att undra på att en liten volym som Kapten Haddocks ordbok, sammanställd av Tintinöversättare Björn Wahlberg kan ges ut och gouteras: här finner man förklaringar av såväl glömda företeelser som »kräkvin« (sherry blandat med saft av kräkrot) som helt normala ord som »odjur«. Huvuddelen av orden är sådana som egentligen inte är kraftuttryck, eller som är tämligen milda sådana; det kraftigaste är nog »tusan bövlar«, vilket snarare skulle leda till oro för sin ålderstigna karaktär än sin ohygglighet om det yttrades av någon odygdspåse.

Nu kan naturligtvis inte ens ett fenomen som Haddock alltid hålla bästa klass: en del utrop framstår som tämligen svaga (»ohyfsat piggsvin«) eller alltför självklara (»fartdåre«), men där finns naturligtvis de helt otroliga (»vandrande logaritm«, »glödsvedda kölsvin«). Vill man ha en stunds ordkonst, eller bara förslag på osannolikt ovett, så är detta en trevlig förkovran.

Read Full Post »

Regndagar

I det trettonde samlingsalbumet med Lumberjanes, Indoor recess, måste de hålla sig inomhus när en (av allt att döma helt naturlig) storm rasar utomhus. De lovar till och med Jen. Men April, Mal och RIpley lyckas ändå hitta en tunnel från matförrådet: de hoppas att den är grävd av en jättekanin eller något annat lagom spännande, men det visar sig att den frätits fram av en jättelik, ilsken tusenfoting.

Medan de jagas runt i underjorden hamnar Jo och Molly vid ett brädspel. Ett brädspel skapat av någon med en väldigt amerikansk syn på brädspel: mängder med regler, resurser, specialfall och annat. Men med en tävlingsinriktad Hes, en lätt uttråkad Artemis och en lurig Barney vid borden (spelet växer över alla breddar), så blir det i alla fall inte tråkigt.

Albumet tar slut innan äventyret i underjorden gör det, så huruvida det blir en lika tydlig sensmoral som den att spel är bäst när alla får ha kul på sitt sätt återstår att se.

Read Full Post »

Ord om orden

Fredrik Lindströms 100 svenska dialekter är en mycket märklig bok. Kanske inte så mycket den ganska lättsamma texten som tar oss mellan olika dialekter, men däremot det tekniska påhäng som gör att man kan lyssna på dem, en plastig sak, fem centimeter bred, där man med några knappar kan bläddra fram till ett indexnummer och sedan spela upp ett ljudprov. Ljudkvaliteten är faktiskt förvånansvärt bra, men lika förvånande är att någon valt att ta fram den här produkten istället för att lösa det med någon app.

Huvudsyftet med sådan uppspelning framgår tydligt av omslaget: där står att man skall »lyssna på din dialekt«. Och det är ju roligt. Nu finns väl inte exakt min hemort representerad, men Skövde är en nog så god approximation (även om en domare i en geografisk frågesport borde veta att Skövde inte ligger på någon slätt, utan uppe på Billingen). Och visst känner jag igen denna snälla västgötska, och speciellt pratet om Radio Skaraborg.

Det finns för övrigt mer än bara enstaka dialekter, som lite fördjupningar i mer genomgripande skildringar mellan olika landsdelar (om historien sett annorlunda ut hade det kanske funnits ett götiskt skriftspråk, lika avskiljt från svenska som norska och danska).

Roligast ändå är att höra hur jäkla obegripligt något kan bli och fortfarande kallas svenska: inte bara i dalarna, utan även Österbotten, Norrland, Halland, Blekinge, Gotland, Nyland, Estland: många är de platser där olika bygdemål framstår som högst arkaiska, svenska som smakar medeltid. Plastprylen må vara en gimmick, men alls ingen poänglös sådan.

Read Full Post »