Nederlag

Ett ur dramatisk synpunkt stort problem med deckare av pusseltyp är att utgången är given på förhand: den mästerlige detektiven kommer sätta fast skurken (skurkarna), såvida inte dessa visar sig ha haft extremt förmildrande omständigheter. Även om Poirot någon enstaka gång inte meddelar myndigheterna den korrekta lösningen, eller Irene Adler lyckas få Holmes till remi, så vet man att åtminstone lagens anda kommer triumfera. Därför vore Hans Alfredsons Lagens långa näsa ett välkommet korrektiv, om det inte varit för att den är lika ensidig den: här misslyckas istället ordningsmännen (vanligen ledda av den numera pensionerade kriminalkommisarie Albin Winkelryd) varje gång att sätta skurkarna bakom lås och bom, såvida inte dessa förrådes av sina egna.

Annars är det den vanliga typen av smarta kupper: fängelseflykter, infernaliska mord, stölder, och i ett fall ekonomiskt trixande. Delinkventerna kan vara förhärdade brottslingar eller ovilliga medhjälpare som ser sin chans, storförbrytare eller småtjuvar. Berättelserna utgår ibland från annat känt, även om det bara är till titeln: »Bokhandlaren som slutade i badet« och »Tio små negerbollar« är typiska. Vid annat tillfälle hamnar man i Costa Negra.

Det jag intagit var en ljudbok, så vissa delar har inte riktigt fastnat som de troligen skulle om det var en vanlig bok. Å andra sidan har jag fått lyssna på Hasse Alfredson i nästan fyra timmar, och det är inte fy skam det heller.

Read Full Post »

Vägen

Jag är inte säker på om jag ens börjat treva i rätt riktning för att förstå den filosofi som Lao Zi meddelar i Dao de jing (översatt av Göran Malmqvist), men som jag förstår det är hans grundinställning att all handling är av ondska, att strävan är dåligt, att den vise kan hålla sig stilla men att saker ändå blir gjorda som den vill.

Denna dunkelhet beror på flera saker: på den gamla kinesiskans allmänna mångtydighet, förvärrad genom den avskalade stilen, och det allmänna dunkel som sedan svävar över själva läran. Daoismen är helt enkelt inget för den som vill ha preussisk disciplin i sin läsning.

Det är också något tveksamt om dess satser om overksamhetens saliggörande inverkan äger full giltighet, även om dess stickande kritik av konfucianismen är rolig: lojala ministrar är inte ett medel att nå harmoni, utan ett tecken på disharmoni; underdåniga söner är inte ett tecken på att något står väl till i den familjen, utan att tillståndet i stort är dåligt: ett positivt värde medför med nödvändighet sin negation, och istället för att applådera vad som konfucianismen gillar borde man åtgärda att det över huvud taget är en fråga.

Daoismens samhällskritik är troligen dess intressantaste del, och den kommer knappast att förlora i aktualitet (den är här också intressant nog lik stoicismen – i varje fall som Markus Aurelius förstod den –, vilket knappast är den första västerländska riktning man skulle koppla den till). Om man sedan verkligen skall försöka leva helt i overksamhet är en annan fråga.

Read Full Post »

Återvinning

Med tanke på titeln borde det vara uppenbart var en analys av Dickens Our mutual friend skall ta sin början: med denne gemensamme vän, tydligen en ung sekreterare vid namn John Rokesmith som anmäler sig för tjänstgöring hos den godhjärtade men lite naive herr Boffin, som nyligen ärvt en stor summa pengar av sin arbetsgivare, som tjänat ihop dessa på avfall. Dessa skulle ha kunnat gå till dennes sedan länge försmådde son, men denne drunknade innan han uppfylla kravet för att få pengarna: att gifta sig med Bella Wilfer, så då gick de till herr Boffin istället.

Dock är John Rokesmiths del i historien till en början rätt perifer: förutom ovannämnda personer, och en del bifigurer som den åpne försäljaren av ballader herr Weggs och den majestätiska fru Wilfer, så ges också en parallellhistoria om familjen Hexam, där fadern livnär dem på att fiska upp kroppar ur Themsen, med hjälp av dottern Lizzie, medan sonen Charlie i smyg skickats till en skola. Även här tillkommer en hop bipersoner, som bidrar till att hjälpligt hålla ihop de två sfärerna, viktigast advokatparet Lightwood och Wrayburn.

Efter ett tag börjar oroande tecken dyka upp: Mr. Boffin tycks bli allt girigare och oginare, äventyrarna Lammles försöker tydligen få Bella bortgift med en herr Fledgeby för att få någon ersättning därigenom. Samme Fledgeby börjar diskret köpa på sig gamla skulder för att komma åt så många han kan, Wegg tycks ha hittat ett nyare testamente som skulle beröva herr Boffin alla pengar, och Charlie Hexams lärare Bradley Headstone tycks vara uppfylld av svartsjukt hat mot Lizzies beundrare Wrayburn.

Naturligtvis ordnar sig det mesta på slutet, efter normalt Dickensmelodrama och allmän översötma. Unga tun får varandra, goda personer får sin framtid tryggad, mindre goda får de pryglingar (eller värre) de förtjänar, och allmän ordning återställs. Prydligt, läsvärt, men lite åldrat.

Read Full Post »

Nazistvansinne

Normalt sett undviker jag böcker om andra världskriget. Det ligger i ett mentalt fack mycket nära det för modelljärnvägar: något för en grupp som kanske egentligen borde kallas nördar men bara för att de är så uppslukade av ett intresse, inte för att de har utvecklat den typ av kultur jag förknippar med begreppet (detta är alltså mina fördomar). I vilket fall, jag plockade upp Peter Olaussons Tredje rikets myter, delvis då jag kände mig säker på att i alla fall inte allt skulle handla om tyska militära grader, vapensystem eller slag de flesta inte hört talas om.

Nu handlade tyvärr en ganska stor del i vilket fall om diverse tyska undervapen som antingen fick se i alla fall viss utvecklingstid (och i ett par fall sattes in, med varierande resultat) eller som bara existerade i någons överhettade hjärna (och sådana fanns det ju gott om), men huvuddelen utgjordes i vilket fall om diverse mytbildning som odlades i, av eller om Nazityskland – dolkstötslegender, martyrer, hela raskomplexet, tysk fysik, etc. I några fall är det främst utomståendes missförstånd eller övertolkningar – om Hitlers person, eller nazisternas inställning till religion (oprogrammatisk). Och så naturligtvis de rena galenskaperna: förintelseförnekelse, tyska flygande tefat och månbaser (tyvärr kom boken innan Iron sky).

Det är en hel del man faktiskt kan lära sig av den, i synnerhet av sådant som man faktiskt borde ta som lärdom av nazisterna. Som att deras diktatur var ett byråkratiskt helvete, med parallella strukturer överallt (Hitler gillade detta, då det innebar att hans underlydande intrigerade mot varandra istället för honom). Eller att det är jäkligt dumt att skicka alla sina akademiker ut i kriget (att tyskarna förlorade en generation vetenskapsmän hade mer med det att göra än all Tysk fysik i världen). Boken lyckas alltså både vara underhållande och i någon mån lärorik. Då kan man förlåta omslagets örn- och hakkorskitsch.

Read Full Post »

Djävulskap

Det går att se Hasse Alfredsons En ond man som en sorts mörk spegling av Piratens historier om diverse sockenpampar: även om dessa långt från alltid är moraliskt framstående, är de ändå knappast så härsklystna, så likgiltigt sadistiska som titelns fabrikör Höglund. Man får se denne belyst från sex olika vinklar, av sex olika personer i hans omgivning: bland andra hans son, hans älskarinna, hans mördare. I några förekommer han endast perifert, som den om en liten grupp nazister han varit med i och stött, i andra är han viktig men frånvarande, i någon tar han nästan mer plats än berättaren.

Första novellen berättas av en Hans Alfredson som träffar på en barndomskamrat, som han inte sett på många år; här figurerar endast fabrikören i bakgrunden, och historien skulle egentligen kunnat berättas honom förutan som något än mer i stil med Piratens noveller med nattligt supande och märkliga sammanträffanden. Liknande berättarglädje förekommer också i senare berättelser, men fabrikörens ondska framkommer allt tydligare och berättelserna glider alltmer från det glättiga, även om enstaka mindre bleka episoder fortsätter att förekomma. Höglunds ondska framstår som alltmer ohejdbar; den fortsätter att verka även efter hans död, och kan förstöra livet även för personer han aldrig träffat.

Det är inte en glad bok, eller egentligen uppbyggelig, ej heller en ren misär eller någon djupare behandling av ondskan. Den är dock mer än läslig, vilket är fullt nog.

Read Full Post »

Internat

Jag tröttnade snabbt på berättandet i Robert Musils Den unge Törless förvillelser. Det är förvisso uttryckligen en poäng att Törless skall uppleva saker på ett sätt som förvirrar honom och hans omgivning, men det hjälper inte. Ord skrivs som skall meddela vad som föregår i skallen på honom, men man lämnas lika förvirrad som han är.

Samtidigt finns en hyfsat tydlig yttre handling: Törless och hans äldre kamrater på Fina Internatet, Beineberg och Reiting, kommer på den smådumme Basini med att stjäla, och bestämmer sig för att utöva lite kamratuppfostran. Här börjar Törless förvillelser på allvar. Basini förnedras och får utstå sexuella övergrepp av de övriga pubertala pojkarna, som dock till slut bestämmer sig att ta resten av klassen till hjälp (här förebådas koncist fascismen). Det finns också några bihandlingar (bland annat med den prostituerade Božena, vars namn bara är halvläsligt sedan förlaget misslyckats med haken), men dessa tycks inte leda någon särskild stans.

Det finns förvisso ett par stycken som jag tycker om, men huvuddelen dras ner av den typ av psykologisk introspektion som snarare tycks vara till för att konfundera än för att man skall förstå något, komplett med underliga metaforer och liknelser.

Read Full Post »

Ett skimmer

Av en ren uppräkning av de tre komponenter som Karen Engelmann främst byggt The Stockholm Octavo på – spådomar i kort, solfjäderkonst, och en handling som kretsar kring Gustav III:s sista år, så trodde det framgå varför jag plockade upp den. De mer fantastiska komponenterna skulle knappast lockat mig, men hur vanligt är det med historiska romaner på engelska som placerats i Sverige?

Huvudperson är Emil Larsson, sekreterare vid Tullverket och korthaj, som blir spådd av fru Sparrow (ja, vissa namn är av någon anledning på engelska, medan andra är svenska. Mycket underligt), som meddelar att han måste ta hjälp av åtta personer för att han skall kunna få den kärlek och de förbindelser hon förutsett. Dessa åtta motsvaras av spelkort, och hans uppgift är att finna dem och använda dem.

Med tanke på när det hela är satt är det knappast någon överraskning att mycket av handlingen kretsar kring kungamordet, vilket delvis förtar spänningen för en svensk läsare som troligen känner till det där med maskerade på operan bättre än alla engelska läsare. Å andra sidan så är det inte kretsen kring Pechlin som man försöker hindra, utan en friherrinna Uzanne med liknande mål, men som istället för pistoler laddade med skrot planerar använda sin fantastiska förmåga att använda en solfjäder för att röja undan den förhatlige kungen.

I stort sett är det en lyckad evokation av 1790-talets Stockholm. Man kan kanske undra om hertig Karl var riktigt så förrädiskt lagd som han utmålas, men annars hittade jag inget som egentligen skar sig . Friherrinnan är kanske mer fanatisk än vad som är riktigt nyttigt, och hela boken andas rojalism på ett sätt som blir lite kvävande. Allt prat om solfjädrar blir också lite väl tekniskt, och den mysticism som finns är rätt billig. Jag vet heller inte om de figurer man möter alltid är så övertygande, och de verkar ibland stå och vela mellan realism och något mer fantastiskt.

Det är inte en dålig bok, men jag kan heller knappast skriva under på de överord som omslaget försetts med. Som sagt, det var platsen och tiden som fick mig att plocka upp den, och det var väl i stort sett de som fortsatte att hålla intresset uppe.

Read Full Post »