Ett ur dramatisk synpunkt stort problem med deckare av pusseltyp är att utgången är given på förhand: den mästerlige detektiven kommer sätta fast skurken (skurkarna), såvida inte dessa visar sig ha haft extremt förmildrande omständigheter. Även om Poirot någon enstaka gång inte meddelar myndigheterna den korrekta lösningen, eller Irene Adler lyckas få Holmes till remi, så vet man att åtminstone lagens anda kommer triumfera. Därför vore Hans Alfredsons Lagens långa näsa ett välkommet korrektiv, om det inte varit för att den är lika ensidig den: här misslyckas istället ordningsmännen (vanligen ledda av den numera pensionerade kriminalkommisarie Albin Winkelryd) varje gång att sätta skurkarna bakom lås och bom, såvida inte dessa förrådes av sina egna.
Annars är det den vanliga typen av smarta kupper: fängelseflykter, infernaliska mord, stölder, och i ett fall ekonomiskt trixande. Delinkventerna kan vara förhärdade brottslingar eller ovilliga medhjälpare som ser sin chans, storförbrytare eller småtjuvar. Berättelserna utgår ibland från annat känt, även om det bara är till titeln: »Bokhandlaren som slutade i badet« och »Tio små negerbollar« är typiska. Vid annat tillfälle hamnar man i Costa Negra.
Det jag intagit var en ljudbok, så vissa delar har inte riktigt fastnat som de troligen skulle om det var en vanlig bok. Å andra sidan har jag fått lyssna på Hasse Alfredson i nästan fyra timmar, och det är inte fy skam det heller.