Afrikanska äventyr

För ett antal år sedan gick morfar på loppmarknad och hittade några böcker, som han köpte och gav mig. De har väl sedan dess blivit mer eller mindre liggande, men nu har jag givit mig i kast med en av dem: C.A Frändéns Haya safari!, en skildring av en kombinerad jakt- och fotoexpedition till Kenya från tidigt femtiotal. Det är alltså fråga om ett östafrika där den brittiska imperialismen sjunger på sista versen; där Mau-Mau just påbörjat sin kamp, och där det fortfarande är möjligt att åka på jakttur och få med sig den gamla sortens troféer med sig hem. Författaren försöker teckna en tidsbild av allt detta, och alltså inte bara nöja sig med att berätta om jakten och fotot – boken är illustrerad, på ett sätt som vid dess tillkomst måste ha varit intressant men som för någon som växt upp med Ett med naturen inte är särdeles spektakulärt – utan också om Nairobi. Gott så, för jakthistorier kräver stor talang om de skall bära större börda än vara bisak i ett verk, och sådan talang har nu inte författaren. Man märker att han gärna vill, och även om han för det mesta inte går utöver sin förmåga, snuddar det hela tiden vid gränsen.

Tidsbild var det ja: det hela ger lite smaken av en James Bond-värld, och även om författaren även har öga nog att betrakta afrikanernas situation så tycks han till viss del vara med på bilden av den vite mannens börda; ett vanligt adjektiv när det kommer till afrikanernas känslor och önskningar är ”barnsliga”. Det är således bättre än vad man kunnat befara, men sämre än man hoppats på, ett omdöme som nog får stå för hela boken.

Read Full Post »

Fria fantasier

Att recensera ett verk som gavs ut på sjuttiotalet men aldrig igen kan knappast vara till gagn för någon – såvida inte nämnda verk råkar vara en antologi med texter av personer som satt mer eller mindre distinkta avtryck i historiens annaler. Till De stora utopisterna räknas således Platon, Jesus, och Thomas More, vilka väl fortfarande får anses bekanta, och dessutom några mindre bekanta figurer. För att ändå säga något om den omgivande analysen och urvalet får den första sägas vara ränlärigt marxistiskt materialistisk, och det senare vara baserad i första hand på en tanke om att alla utopier är kommunistska sådana. Därför blir det för den naive betraktaren måhända märkligt att inte Marx sådan är med, men troligen är tanken bakom att varje rättänkande läsare ändå var välförsedd på detta område och att utrymme därför borde beredas åt mer obskyra personer. Sådana finns det inte heller brist på.

Verket är uppdelat på två volymer, och i den första finns – förutom de tre ovan nämnda – främst kristna tänkare som i Jesu efterföljd hävdat att då alla skapats lika är det bara en orättvisa som kan förklara varför alla inte är lika, och att denna borde avskaffas. Förutom dessa finns, förutom Platons av filosofer ledda diktatur och Mores mer jämlika kommunistiska stat som gett namn åt genren, även Campanellas byråkratiskt toppstyrda Solstat. I andra delen får främst de tänkare som kämpade i den franska revolutionens spår utrymme. Förutom revolutionärer med drömmar om kommunism finns här även Charles Fouriers (nej, inte han med analysen) falangstärer, kooperationer med halvannat tusende innevånare, som grundas på stordrift men inte på gemensamt ägande, samt Robert Owens försök att via offentlig utbildning dana en Ny Människa.

I dagens ljus framstå dessa mer sentida utopister som de mest förfärande. Även om Owen har poänger att hämta för det riktiga påpekandet att god folkbildning är ett bra sätt att undgå vissa styrelsesätts avarter, så framstår han tillsammans med Fourier som en första gradens fanatiker. Idag vet vi vilka hemskheter som kan uträttas i Ideologins namn, om man bara kan definiera sina motståndare som offer på vägen. Detta är en tanke som tyvärr drabbat det förra århundradet med minst lika stor kraft som rasismens inskränkthet. Det förefaller alltså som om det inte bara är prototypen till socialismen som skildrats, utan även omedvetet en del av rötterna till hur så fruktansvärda brott kunnat begås i denna riktnings namn, trots – eller kanske på grund av – dess i grunden välvilliga budskap.

Read Full Post »

Läderkanoner

När man har en gammal missuppfattning om historien, och vill hitta något att skriva om denna, tycks det aldrig slå fel att kontrollera om det hela nämns i Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Dagens ämne är Gustav II Adolfs läderkanoner, och om dessa står att läsa dels att de fanns med vid Breitenfeld, dels att de »voro av läder«. Man kan förstå den upprördhet som Tilly skulle känt vid en sådan åsyn. Inte nog med att svenskarna skulle lyckats skapa kanoner i ett material som knappast har de egenskaper man förväntar sig vara lämpliga när man skall skapa ett stycke artilleri, de skulle dessutom byggt dem under sitt tyska fälttåg.

Det säger sig självt att kanoner inte kunna bestå endast av läder; de var isjälva verket gjutna i koppar (fullt normalt vid denna tid, speciellt i Sverige som hade Europas bästa gruva med detta material), och endast förstärkta omgivande lager av läder, och utanpå dessa rep och järnband. Heidenstam har förvisso rätt i att de därigenom kunde göras mycket lätta – 40 kg –, men samtidigt blev deras övriga egenskaper starkt lidande: eftersom lädret verkade starkt isolerande så hettades de mycket snabbt upp, vilket dels gjorde dem momentant obrukbara, och dels deformerade dem så att de även framledes blev ballistiskt opålitliga, och dessutom snabbt slets ut.

Läderkanonerna var således inte längre i bruk i svenska armén när denna skeppades över till tysk mark. Däremot fanns det behov som läderkanonerna tänkts fylla kvar: små, lätta kanoner som kunde flyttas runt på slagfältet utan alltför mycket muskelkraft, och som dessutom skulle kunna avfyras någorlunda snabbt. Här lyckades svenskarna ta fram stycken som svarade mot kraven, och även om de inte var riktigt lika lätta som läderkanonerna var det nya svenska artilleriet helt klart en del av framgångarna vid Breitenfeld. Så även om heidenstam som vanligt farit runt med tokerier, så var de kanske inte helt tokiga i just detta fall.

Read Full Post »

Einstein-koden

Efter Dan Browns framgångar är det inte underligt om fler försöker kombinera thrillern med kvasi-vetenskapligt nonsens. I New York Times står således att läsa om en bok som ersatt de hemliga religiösa samfunden med en hoper Einstein-lärjungar som tydligen fått i uppdrag att bevara dennes Förenade Teori om Allt, eftersom den tydligen är Mycket Farlig, varför nu en lönnmördare har börjat ta livet av dem alla. I sällskap med en samling mer eller mindre kufiska personer (det vill säga fysiker, eller avkommor till fysiker) så måste detta naturligtvis sättas p för, varför det blir Spännande. Om det hela låter som ett misch-masch av fysik och halvsmält action, så är det förmodligen för att det är vad det är meningen att det hela skall vara.  Det är väl lovvärt att någon försöker skriva spännande och ändå hålla på fysiken, men samtidigt tycker jag det hela verkar minst sagt degraderande. Med strippklubbar med en amfetaminberoende fysikerdotter, virtual reality-simulatorer och turer i sopbilar är det knappast fysiken som kommer att stå i centrum, och då kan man nog lika gärna köra teknobabbel-varianten.

Read Full Post »

Sociala normer

Sociala normer. Själva ordet ger upphov till tankar om ett hårt styrt samhälle, där varje steg utanför konvenansens råmärken direkt förvandlar en till paria, långt från den gemenskap de flesta nog ändå vill vara en del av. Samtidigt är det svårt att se hur man skall kunna ha ett samhälle som inte bygger på någon typ av normer, formellt eller informellt definierade. Nåväl, i en understreckare i SvD refereras i vilket fall en bok om hur sociala normer är vad som kan rädda internet från sig självt. Som främsta exempel tas Wikipedia, där den omgivning av wikipedianer (i svwikis ungdom fanns det tydligen ett förslag att man skulle kalla sig wikingar, men det fick tack och lov falla i glömska) är vad som sägs ha räddat projektet från att falla samman till en gigantisk kökkenmödding av vad diverse enskilda känner för att skriva om en viss dag. Och det ligger mycket i detta; om det inte fanns folk som varje dag vore villiga att frivilligt hålla koll på diverse artiklar så skulle det hela snabbt urarta (senaste försöket i denna riktning är en spammare som lyckats fundera ut ett enkelt knep att kringgå de spärrar mot specifika externa länkar som kan läggas in och sedan lägt länkar till denna sida i diverse artiklar).

Problemet är bara att det inte räcker med de sociala normerna; om det inte funnes möjligheter att effektivt blockera vandaler, spammare och personer med diverse agendor skulle det sociala snart kännas väldigt futtigt. Att blockera en fridsstörare och sedan ta itu med det lilla som denne hunnit förstöra är en sak; att ständigt behöva åtgärda samma beteende igen och igen är en helt annan. Alla sociala normer i världen hindrar inte att de finns de som är beredda att bortse från dessa. Det är helt riktigt att man inte kan förvänta sig att tekniska lösningar skall ta hand om alla problem, men det är lika naivt att tro att de är helt verkningslösa. De enkla problem som människor med lätthet kan lösa, men datorer knappast klarar av (benämnda ›captcha‹, vilket man kanske skulle kunna översätta med ›fångarej‹), kan, som artikeln visar på, kringgås om man vill, och hjälper således knappast större hemsidor med deras problem. Men för mindre sidor, där den väntade vinsten av ett spaminlägg är låg, kan de vara mer besvär än det är värt. Man får inte glömma att internet är sort, och även om problemen i mångt och mycket är desamma, så kan de lämpliga lösningarna variera starkt med vem problemen drabbat.

Read Full Post »

Omöjlig kärlek. På medeltiden

Jag ville verkligen gilla Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Skriven av en nobelpristagare, framröstad till århundratdets kärleksroman av Sveriges radios lyssnare, det borde vara bra. Men nej, jag måste nästan tvinga mig att läsa. På en vecka har jag kommit ungefär tvåhundra sidor; där tog första delen slut och jag känner att jag kan säga att jag gett den en ärlig chans.

Problemen jag har är två: jag tycker inte om berättelsen, och jag tycker inte om språket. Vad gäller språket vet jag inte om det är författarens eller översättarens fel att det blandar stilarter så okänsligt, men jag lutar åt det senare. Stilen ger nämligen starkt intryck av att den från början var typisk normalprosa, med lämpliga enstaka ord insmugna för tidsfärg, varefter någon fått tag på ett ordbehandlingsprogram och infogat »slikt« och »mö« överallt där det varit formellt korrekt. Problemet blir då att dessa ord nästan alltid bryter av mot omgivande text, och i synnerhet det senare gör ett otäckt klibbigt intryck, som om unga kvinnors främsta egenskap är huruvida de är oskulder eller ej.

Nu är förvisso detta med oskulden inte en helt oviktig komponent. Berättelsen i den lästa första delen går i princip på att högättade Kristin Lavransdotter möter slarver till karl (naturligtvis även han högättad), blir förälskad, har sex med honom, och vill slå upp sin förlovning med ett vad det verkar ett någorlunda bra parti. Därigenom gör hon fadern grymt besviken, och han motsätter sig den nya förlovningen. Detta ältas alltså på de första 200 sidorna, och aldrig verkar någon någonsin riktigt nöjd med någonting. Jag kan köpa omöjlig kärlek-temat i allmänhet, men här verkar det inte ens göra de älskande lyckliga. Möjligen blir det bättre i följande delar, men just nu känner jag mig inte på humör att prova dem. Möjligen plockar jag upp boken vid ett senare tillfälle, men för tillfället får det lov att vara.

Read Full Post »

Polarpriset

Så har då Polarpriset då delats ut igen, denna gång efter medial uppståndelse. För en gångs skull gick det dessutom till en grupp jag verkligen uppskattar: Pink Floyd. Att leka musikkritiker vågar jag mig dock inte på, utan nöjer mig med att länka till min favoritlåt med dem, Wish you were here:

Intressant nog var även den andra vinnaren någorlunda bekant. Renée Fleming har varit med på ljudspåren till Sagan om ringen-filmerna:

Read Full Post »

Allting går att sälja med mördande reklam

Både Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet har idag tagit in artiklar om reklam. HBL:s har en ganska rak vinkel mot hur internet förändrat reklamen. Föga förvånande har den blivit mer subtil och mer skräddarsydd, smatidigt som användsarna själva mer aktivt sprider den. Artikeln är kort, inte speciellt förvånande, men ändå värd att läsa.

DN:s är desto märkligare: den berättar hur Fox skurit ned på reklamtiden för att locka tittare, och istället gör reklam inuti programmen på diverse mindre sofistikerade sätt. Detta är ju i sig inte speciellt förvånande; konceptet har setts förr – jag vill minnas att det var en del av den absurda humorn i The Truman Show. Det som är märkligt är dock hur den medieforskare de fått tag på för att kommentera det hela så okritiskt accepterar det, och att problemet inte ligger i att TV-programmet övergått från att någonstans vilja roa utan istället bara är ett alltmer ohöljt sätt att kräma ut diverse produkter, utan att svensk lagstiftning inte tillåter det hela; »Sverige ligger efter i utvecklingen«, påtsår hon. Pyttsan. Om det är att ligga i utvecklingens framkant att okritiskt acceptera att tv-producenter endast anser att man bara har ett värde som konsument, då sällar jag mig till de reaktionäras skara. Intressant är dock att producenten för svenska Idol tycks ha något mer respekt för sina tittare än så (även om själva konceptet i sig till viss del löser upp linjen mellan underhållning och reklam för artisterna, mer än vad som är brukligt i mediet), och menar att de märker när det blir för kommersiellt. Låt oss hoppas att det kommer fortsätta vara så.

Read Full Post »

Förra årets mest ogillade böcker

Den amerikanska organisationen för bibliotek, ALA, ger varje år ut en lista över de böcker som flest klagat över. För någon vecka sedan kom topplistan för förra året. Harry Potter-serien toppade listan tre år i rad, finns inte ens med i år. Istället toppas listan av en bok om pingviner, närmare bestämt två hanpingviner som bygger bo tillsammans, och får chansen att ta hand om ett överblivet ägg, och lyckas få det att kläckas.

Annars består årets lista mest av böcker som inte verkar nått ut speciellt mycket, med två undantag: Philip Pullmans Guldkompassen, eftersom den »tar ställning i religösa frågor« (märkligt att inte t.ex. Narnia också nominerats. Fast det är klart, alla religösa synpunkter är ju inte lika farliga), samt Huckleberry Finn. Mark Twains klassiker har varit med förr på grund »rasism«, liksom Steinbecks Möss och människor och Salingers Räddaren i nöden. (Var listan som finns i SvD:s notis kommer ifrån förstår jag inte. Den verkar Ricki Neuman hittat på själv.)

Nu skall inte detta ses som ett angrepp på USA; det finns troligen de som vill ha liknande förbud även i detta land. Tvärtom är försken i och med existensen av listan snarast kontraproduktiva: om man försöker censurera något men inte har makt att genomdriva förbudet kommer snarare verken att dra till sig nyfikna som vill se vad det är som är så farligt.

Read Full Post »

Male parta male dilabuntur 2

I andra boken om Gordianus, I Hades käftar, får denne lämna Rom och ta sig till Neapelbukten i syfte att utreda ett mord på Marcus Licinius Crassus’ kusin. Crassus håller på att samla stöd för att få uppdraget att kväsa Spartacus slavuppror, och då vissa ledtrådar pekar mot att två av hushållets slavar är de skyldiga kan han inte visa misskund och har, enligt gammal romersk rätt, beordrat att alla slavar skall avrättas. Gordianus uppgift blir således att få fram sanningen, och att därigenom hindra blodbadet.

Liksom i den första boken hamnar man i diverse olika romerska miljöer: en galär, ett lyxhus vid kusten, en orakelgrotta, en målares ateljé. Man får således återigen en bild av hur det romerska samhället såg ut, vilken dessutom tecknas med större smidighet än förra gången. Dessutom har detektivhistorien förbättrats avsevärt; upplösningen av denna är betydligt mer tillfredsställande och känns inte påklistrat på samma sätt som slutet i del ett, även om detektivhistorien fortfarande känns som något av ett alibi. En sådan stigande kurva bådar dock gott för de resterande böckerna.

Read Full Post »