Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2016

Marknaden för svensk skräck i Lovecrafts efterföljd är inte jättestor, men jag är ändå förvånad över att ingen gjort något med ärkebiskop Abraham Angermannus räfteresa genom de götaländska landskapen: här är en historia med gott om potential (speciellt som han i Tollstads socken verkligen tycks ha stött på en Måns som dödat två personer för att dricka deras blod), med den luthersk ortodoxin personifierad ute efter att göra sig av med katolska och allmänt okristeliga bruk (huvuddelen av fallen tycks ha handlat om utomäktenskapliga förbindelser). En skicklig författare hade kunnat göra hur mycket som helst med det materialet.

Också i övrigt är Angermannus en fascinerande person: en av den första generationen präster som växte upp i den nya protestantiska kyrkan, även om det ännu inte långt var självklart att detta skulle bli permanent, hårdnackad kritiker av Johan III:s religiösa politik, tvingad att gå i exil, återkallad av hertig Karl när Johan var död, sedermera en av Sigismunds mest profilerade förespråkare (Angermannus tycks ha tagit den protestantiska doktrinen om kungen som Guds redskap på jorden på allvar). En person att imponeras och förfäras av.

Så synd då att han inte fått bättre levnadstecknare än Erik Petersson och Annika Sandén: de är troligen högst kompetenta historiker, men de verkar inte kunna skriva en bok. Inte så att de inte kan sätta samman meningar eller ens stycken: det kan de, i alla fall hjälpligt. Det blir dock aldrig någon schvung i det hela, och som läsare blir man irriterad av att de saknar en övergripande struktur; hur många gånger de introducerar David Chytræus – det verkar som de måste påpeka denne nordtyske teologs påverkan på det svenska prästerskapet var gång ämnet snuddar vid honom. Deras Mot undergången – Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid hade alla möjligheter att bli en liten klassiker, den första studien av en säregen person. Tyvärr gör framställningens brister att de ofta goda poängerna försvinner.

Read Full Post »

I Leslie S. Klingers The new annotated Sherlock Holmes, del 3, samlar de längre äventyr som doktor Watson – och inte bara Watson, för den delen –  nedtecknade. Med tanke på den allmänna Holmesianska inriktningen ägnas en hel del möda åt att reda ut vem som kan ha tecknat ner de episoder med oklar proveniens som utgör senare hälften av A study in scarlet och The valley of fear. Andra ägnas som vanligt åt att påpeka när Watsons datum inte går ihop, att se igenom hans försök att maskera verkliga människor och platser, eller bara avslöja handlingen i förväg.

Illustrationerna är fortsatt fina, noterna intressanta (om man gillar det akademiska spelet att låtsas att Holmes och Watson var verkliga människor), och boken värd sitt pris om man tilltalas av den. För den som bara vill läsa om den store detektiven rekommenderas något mindre ambitiöst (och mer hanterligt).

Read Full Post »

Syskonen Kathryn och Ross Petras har satt samman en antologi, Very bad poetry, vars innehåll är precis vad titeln antyder: Detta är inte poesi som bara har problem med rytm, klang och rim eller bildspråk och ämne, detta är poesi som så kapitalt misslyckas med allt sådant att det är löjeväckande. Vi kan ta ett kort prov från Fred Emerson Brooks patriotiska »Old Eagle«:

Fear not, old Eagle
The bay of the beagle!

Exemplen kan mångfaldigas. Här finns oden till jättestora ostar, makabra historier om en sjöman som simmar iland mot sin älskade bara för att plötsligt attackeras av en haj, en elegi över två höns, poesi till en enögd flicka (egentligen en flicka med syn på bara ett öga; ett faktum som upprepas i varje vers), utdrag ur epos över tandhygien och att odla sockerrör (två olika verk, får man skyndsamt tillägga), vers skriven vid ett besök i Poet’s corner i Westminster Abbey som snarast framstår som beskrivningen av interiören i någon blodig skräckfilm – bråd död är ett ofta återkommande tema, gärna drabbande oskyldiga flickor utan märkbar anledning. Naturligtvis finns också William McGonagall representerad, inte bara med sina dikter om bron över floden Tay, utan även med verk om »The famous Tay whale« (som man kan få bese för en skilling, det vill säga, om allt folk är villigt). Däremot finns inte Paula Nancy Millstone Jenning representerad, konstigt nog.

Nåväl, om man roas av västgötaklimax, uselt rim, vers om de mest meningslösa saker, patetik, vers på fuskdialekt, eller bara allmän inkompetens är detta utan tvekan en rolig bok. Jag avslutar med en personlig favorit, av Alfred Austin, engelsk hovpoet, vid ett besök i Florens:

In that same palace, the Uffizi, I
Remember to have marked a virgin lift
Upon a silver salver up on high
The offering of her breasts – no trivial gift.

Read Full Post »

Det finns förvisso en ramberättelse i Dennis Gustafssons Vinterbrand, dessutom en som utvecklar sig till ett äventyr i egen rätt, men huvuddelen av boken består av olika noveller där Viktor Kasparsson tagit sig an diverse makabra mysterier: döda  i fel gravar, lyktgubbar, levande fågelskrämmor. Vissa av dessa, som äventyret med lykgubbarna eller det med mylingarna, är effektiva och med god stämning, andra, som det med ett påskägg av tveksam proveniens och i viss mån ensidaren »Psalm 666« är tämligen poänglösa, med svag handling och bleka effekter.

Överlag är Kasparsson bäst i lite längre berättelser, gärna med underliga monster där stämning är viktigare än snabba händelseförlopp. Detta gäller främst huvudberättelsen där han tillsammans med Emilia Varga är på väg mot Östergötland och för att fördriva tiden alltså berättar om tidigare upplevelser; väl där finner de en växtlighet som verkar tagit kål på nästan allt i byn, och endast de gamle är kvar. Detta är väl inte heller det någon av de allra främsta berättelserna, för efter en långsam, krypande uppbyggnad urartar det snart i våld, och våld människor emellan, vilket inte alltid blir helt lyckat utan tenderar att lösas upp i gröt.

Nåväl, ett någorlunda bra album, med en hel del referenser till tidigare fall, så helt acceptabel behållning.

Read Full Post »

Platsen jag kommer ifrån är inte våldsamt upphetsande, och var det än mindre när jag bodde där. Det fanns ett stort sädesmagasin, och diverse affärsverksamhet av den sort som brukar finnas i centralorter på landsbygden (i kommunen finns det en del mer intressant, som Sparlösastenen och orten kung Stenkil skall ha kommit från; numer finns i centralorten även ett blåmålat stationshus samt ett konserthus). Och så Nordpolen, ett konditori av den gamla sorten, numer över 110 år gammalt och tydligen populärt nog för att folk skall komma långväga ifrån för att fika (eller i alla fall ta en tidigare paus än riktigt motiverat när de åker från Göteborg på europavägen).

I En kopp kaffe på Nordpolen berättar i alla fall Christer El-Mochantaf om denna institution. Han gör det med den lätt devota ton som tillkommer den som skriver på uppdrag av ämnet, och stundom även med rena barnboksrösten, när han skall förklara vad namnet kommer ifrån (det var ingenjör Andrée som när han övade inför färden med Örnen tvingades nödlanda utanför Vara, och när han senare försvann på väg mot katastrofen så blev namnet aktuellt).

Nåja, om texten kanske är lite ospännande så är fotografierna på bakverken vackra, och recepten mumsiga.

Read Full Post »

Jag undrar hur mycket av The science of Discworld IV: Judgement day som faktiskt skrivits av Terry Pratchett. Hans namn står ju trots allt där på omslaget, till och med större än Ian Stewarts och Jack Cohens, som torde vara de som står för huvuddelen av innehållet. För inte kunde väl den där fördärvliga sjukdomen ha satt sig så hårt på sir Terry att han inte kunde åstadkomma bättre än det här?

Jag har inte läst någon av de tidigare böckerna som kallar sig The science of Discworld (rimligen borde det finnas tre, men helt säker kan man ju inte vara), men jag antar att upplägget var detsamma där med blandade kapitel, där i vartannat trollkarlarna hittar på dumheter med jordens tidslinje, och i vartannat Stewart och Cohen lägger ut texten i något ämne med vetenskaplig anknytning. Man får vidare förmoda att sir Terry då skrivit om trollkarlarna och att det hela på så sätt kombinerat nöje med något som kanske kan kallas nytta.

Så har det uppenbarligen inte gått till här, för historien om skivvärlden är platt, närmast tråkig, utan schvung i dialog eller berättande, och ett närmast plikttroget sätt att refererande till de olika delserierna. Hade de inte varit så korta hade man hoppat direkt till de mer resonerande texterna.

Inte för att de är så fantastiska, heller. Hela boken verkar vilja vara någon slags uppgörelse med tron, men hamnar allt som oftast i andra ämnen som snabbt hafsas förbi utan att förklaras närmare (och när de talar om evolution håller de på med tramsiga analogier som kommer farligt närma att låta evolutionen ha ett mål). Visst, ibland är det rätt bra, som när de avfärdar den antropiska principen, men ofta så framstår de snarast som mindre vältaliga varianter av Richard Dawkins.

Nej, jag tror inte jag kommer få försöka tag på tidigare böcker om Skivvärldens vetenskap. Denna räckte mer än väl.

Read Full Post »

Om första volymen av The world of Thedas hade som främsta syfte att visa upp annars osedda delar av Biowares fantasyvärld så tycks den andra snarast syfta till att summera den kända historien fram till slutet av Dragon Age: Inquisition (exklusive DLC:er): visst, man får se en del saker som annars bara skymtat förbi, som hela Ljusets mässa (inklusive apokryfer), eller mer av språket qunlat, eller några verser för barn, men huvuddelen av materialet är biografier, främst av personer som dykt upp i spelen, men även några från romaner och berättelser i serieform.

Detta betyder att materialet främst tycks riktat mot någon som bara spelat något enstaka spel och vill veta mer, men även de som tagit del av berättelserna i utförligare form kommer hitta en hel del att upptäcka: även om det har getts ganska tydliga ledtrådar till det förut sägs det exempelvis närmast rakt ut vem Arkitekten var, man får i alla fall nya detaljer om nästan alla viktigare personer, som kanske inte ger mycket större förståelse till den som redan tidigare varit uppmärksam men som ändå fördjupar den (som exempel berättar Meredith själv i kortfattad form samma sak om anledningen till att hon blev svärdsriddare?).

En del material bör också tas som skrivet inifrån: ofta är det tydligt att det skall uppfattas så, i andra fall får läsaren förlita sig på egen kunskap för att se skarvningarna.

Bildmaterialet är återigen rikt och en stor behållning, även om en del av det redan använts direkt i spelen. En fin bok för den inbitne, eller den som är på väg att bli det.

Read Full Post »

Older Posts »