Marknaden för svensk skräck i Lovecrafts efterföljd är inte jättestor, men jag är ändå förvånad över att ingen gjort något med ärkebiskop Abraham Angermannus räfteresa genom de götaländska landskapen: här är en historia med gott om potential (speciellt som han i Tollstads socken verkligen tycks ha stött på en Måns som dödat två personer för att dricka deras blod), med den luthersk ortodoxin personifierad ute efter att göra sig av med katolska och allmänt okristeliga bruk (huvuddelen av fallen tycks ha handlat om utomäktenskapliga förbindelser). En skicklig författare hade kunnat göra hur mycket som helst med det materialet.
Också i övrigt är Angermannus en fascinerande person: en av den första generationen präster som växte upp i den nya protestantiska kyrkan, även om det ännu inte långt var självklart att detta skulle bli permanent, hårdnackad kritiker av Johan III:s religiösa politik, tvingad att gå i exil, återkallad av hertig Karl när Johan var död, sedermera en av Sigismunds mest profilerade förespråkare (Angermannus tycks ha tagit den protestantiska doktrinen om kungen som Guds redskap på jorden på allvar). En person att imponeras och förfäras av.
Så synd då att han inte fått bättre levnadstecknare än Erik Petersson och Annika Sandén: de är troligen högst kompetenta historiker, men de verkar inte kunna skriva en bok. Inte så att de inte kan sätta samman meningar eller ens stycken: det kan de, i alla fall hjälpligt. Det blir dock aldrig någon schvung i det hela, och som läsare blir man irriterad av att de saknar en övergripande struktur; hur många gånger de introducerar David Chytræus – det verkar som de måste påpeka denne nordtyske teologs påverkan på det svenska prästerskapet var gång ämnet snuddar vid honom. Deras Mot undergången – Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid hade alla möjligheter att bli en liten klassiker, den första studien av en säregen person. Tyvärr gör framställningens brister att de ofta goda poängerna försvinner.