Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

Det är intressant: om det inte vore för Voltaires våldsamma angrepp på den i Candide skulle Leibniz slutsats om att vi lever i den bästa av världar troligen vara betydligt mindre känd. Så kan det gå.

Candide är alltså berättelsen om en ung man med detta namn som, för att motbevisa Leibniz, råkar ut för den ena olycka värre än den andra: han kastas ut från det lilla slott han fostrats i, tvingas in i den bulgariska armén för att slåss mot avarerna (VIH?), han får höra att hans älskade våldtagits och dödats, han är med om jordbävningen i Portugal, han anklagas för att vara kättare, han skeppar sig till Sydamerika och tillfångatas av kannibaler, han finner Eldorado och lämnar det, han skinnas på de dyrbarheter han fick med sig därifrån, och han återfinner till slut sin Kunigunda, nu ful och grälsjuk, men han gifter sig ändå med henne och framlever sina dagar odlande ett stycke jord, i stort sett nöjd.

Tidigare har han dock varit indränkt i sin lärare Pangloss något överdrivna optimism och tro på att världen i grunden är en god plats att leva på, med olyckor som något som endast förskönar de andra delarna (en mening som faktiskt även finner en liten aning stöd i boken genom en venetiansk adelsman som inte haft en motgång och nu plågas av nästan allt han har råd att roa sig med). Hans tro på denna lärosats vacklar allt mer, och efter att ha gått genom stora delar av boken i längtan efter att höra Pangloss åsikter om hans resa, först för att få sin tro bekräftad och sedan alltmer för att kasta den i hans ansikte är han till slut helt ointresserad.

Boken är dock inte bara en drift med just detta: Voltaire riktar lika mycket sin satir mot exempelvis inkvisition och intolerans, boktryckarbranschen, skojare, krigshets och snöd vinning. Det går huvudstupa fort, sällan utan någon större finess men också utan värre missgrepp. Boken är heller inte särskilt lång, och det är nog väl: mer i samma tempo hade knappast gått, och ett sänkt tempo hade tvingat fram en helt annan sorts bok.

 

Read Full Post »

Med Equal Rites så är Pratchett uppe i nästan fullgod standard. Visst, Osynliga universitetet leds fortfarande inte av Mustrum, och det finns en massa onämnbara saker i världarna bortom (som förresten demonerna i Dragon age är förvånansvärt lika), och mormor Vädervax har inte riktigt nått sitt rätta format än – men hon är med, och hon är bra.

Annars handlar det om Eskarina, »Esk«, Skivvärldens första kvinnliga trollkarl (hon skulle fötts som den åttonde sonen till en åttonde son, men det blev inte riktigt så). Hon föddes i vilket fall i Bad Ass, vilket gjorde att hon hade mormor Vädervax i faggorna, och har man lyckats övertyga henne om att man borde få utbildas till trollkarl så kommer snart trollkarlarna också  snart gå med på det.

Fast egentligen, trots att Skivvärlden ännu inte är riktigt färdigformad och alla fuskfossil inte ännu är på plats, så är det något annat, viktigare, som hamnat på plats: stilen, med alla småskämt och underligheter som inte har med något att göra men som dyker upp ett litet tag ändå. Och de återkommande inslagen är redan på plats, i alla fall Dödden och Biblotekarien (ook!).

Mycket, mycket roligt.

Read Full Post »

Jonathan Lindströms Bronsåldersmordet – om arkeologi och ond bråd död må ha titel och omslag att gråta över, men innehållet är bra. Väl är väl det, för femhundra sidor om en enda döing hittad på en uppländsk leråker skrivna i omslagets stil skulle vara helt outhärdlig.

Det mesta handlar förresten inte om Granhammarsmannen, i alla fall inte direkt: det är lika mycket en skildring av bronsåldern i stort, en hård tid, fylld av slit för de flesta, med ett klimat som visserligen var något varmare men man bodde i hus med betydligt sämre isolering, med små hövdingadömen, med handelsmän och slavar, med skickliga bronssmeder och vanliga läderhantverkare.

Det finns rätt mycket som går att komma in på utifrån en enda död person från tiden, i alla fall om den dödats i strid vid Mälaren och fått sjunka till botten med några av sina tillhörigheter: hade han avlidit mer stillsamt eller på en plats där närstående kunde ta hand om honom hade han kremerats och begravts på riktigt, och mycket mindre hade kunnat utläsas av osteologer och andra.

Många detaljer går att få fram förutom ålder, kön, längd och allmänt hälsotillstånd (ett nyss fint läknat brutet revben, slitningar i ryggen, en stel höger armbåge, infekterad tandskada) kan man via isotopmätningar ta reda på boplats, i synnerhet om man använder hans utrustning som ytterligare indicium, och komma fram till att han troligen var från nordöstra Skåne och nyss hade kommit till mälarbyggderna när han dödades av en man med bronsyxa efter en strid i vilken han mottog en mängd hugg som gav spår i skelettet.

Detta med hans hemplats visar förresten också på hur boken skrevs medan han undersöktes, för i många kapitel läggs en betydlig större vikt vid Uppland och Sörmland snarare än Skåne för att förklara ungefär hur hans värld varit: vad han ätit, vad han inte ätit, vem den lokale stormannen var, hur han skulle velat bli begravd. Man skulle önskat författaren lite mer tid att bli klar, men så har det tydligen inte blivit. Resultatet är därför långt ifrån onjutbart, men kanske ibland lite ofokuserat.

Read Full Post »

Elizabeth Gaskells Cranford nämns ofta som något för den som läst Jane Austen och vill ha något åt samma håll, men helst vill hålla sitt livstycke intakt. Och visst, det är på sitt sätt rimligt: livet i den lilla sömninga staden är ungefär vad som skulle väntat de flesta av Austens hjältinnor om de misslyckades med att fånga en karl. Ty i Cranford regerar kvinnor, fattiga men av den vagt aristokratiska sort som egentligen varken kan, vill eller får arbeta (i alla fall om de inte skall deklasseras). Män finns det ytterligt få: en kyrkoherde med kvinnoskräck, en doktor, som dock inte ses som av helt god klass, och en kapten Brown, som inte riktigt följer med i det sociala spelet.

Annars bara kvinnor. Förutom då tjänare, bönder och butiksägare, liksom advokater och affärsmän i staden som alla på något sätt ser till att damernas bornerade liv fortsätter vara möjligt i alla fall ett litet tag till.  Mycket lite händer dock: damerna skrämmer upp varandra med spökhistorier, någon stickar en tröja till sin ko, eller vad det nu må vara. Det är dessutom episodiskt skildrat, eftersom det från början var en enda novell som senare fick uppföljare och till slut en slags längre historia. Ändå fungerar det väl som berättelse.

Till bokens komiska sidor hör den schangtila snobbigheten: kvinnorna är mycket måna om att upprätthålla skenet, och följer en uppförandekod som i resten av landet sedan länge försvunnit (vilket illustreras när en av damerna råkar i konflikt med kapten Borwn, som föredrar Dickens böcker framför dr Johnsons). Samtidigt finns en stark sammanhållning: när en av bokens damer råkar på verkligt obestånd, så går de övriga tillsammans för att tyst stödja henne på ett sätt som inte sårar hennes stolthet.

Precis som hos Austen finns alltså en blandning av sött och beskt, även om det beska här inte är riktigt lika elegant och aningen svårare att uppfatta. Något förtjänar Cranfords damer att skrattas åt, men äras mer ändå.

Read Full Post »

Värmland, trettiotal. Solveig Nordensson skall cykla in till Sunne. Nu är det nära: snart, snart, efter tio år av förberedelser skall äntligen den lokala kören få sin stora stund: de skall sjunga Bach. Solveig har varit den drivande. Då, en olycka: hon möter en kohjord, kedjan hoppar av, hon hamnar under de skenande korna. Maken Aron, sonen Sidner: båda drabbas ovillkorligt och förlorar lite av kontakten med verkligheten.

Så börjar Göran Tunströms Juloratoriet. Den fortsätter sedan med hur Aron försöker släpa sig fram, hjälpt av visioner av Solveig, fylld med oro för att sonen inte (heller) tycks ha alla pipor i orgeln. Solveigs bröder råkar i konstigheter, i synnerhet Torin som tror han har en son i Karlstad. Sidner träffar Fanny, bekant med Selma Lagerlöf, som tror hon står i telepatisk kontakt med Sven Hedin, och Splendid, son till världens siste levande kanonkula, och de hjälper honom båda på var sitt sätt att komma tillbaka.

Fast nu får jag modifiera: det låter lite mer som skröna än det är. Det är också en bok om att våga bryta upp, om att inte bara låta allt flyta på som alltid, även om det kan sluta värre än man trott. Det är en bok om försonan, om att helas efter att allt gått sönder. Först därefter är det en bok med skrönor.

Bra? fullt tillräckligt. Språket får kanske springa väl fritt för min smak, och jag vet inte om jag riktigt vill acceptera så mycket egenhet i en och samma familj, i synnerhet när en del av det inte tycks helt tvingat av strukturen. Sämre saker finns att läsa, men det här var lite av en blandning av i sig ganska goda saker som tillsammans inte riktigt går samman till en helhet utan att för den saken vara otrevligt.

Read Full Post »

Redan i andra boken, The light fantastic, börjar Pratchett närma sig sin riktiga form: det episodiska är mindre framträdande, trollkarlarna vid Osynliga universitetet ganska nära Ridcully och hans underhuggare, och Cohen barbaren är redan där man vill ha honom och allt annat i Skivvärlden: en stereotyp som fått utvecklas i en oväntad riktning.

Å andra sidan finns det också en hel del idéer som senare tyst kommer ledas ut i ett rum där någon från lönnmördarnas gille väntar och strypas.

Rensvinds, Tvåblomsters och Baggagets fall av skivan åtgärdas relativt snabbt. Likaså finns inte mycket till dold handling, utan det mesta är ett försök att ta sig tillbaka till Ankh-Morpork, och där utnyttja syskonbesvärjelserna till den som fastnat i Rensvinds huvud för att rädda Skivvärlden när store A’Tuin tycks vara på väg att paddla rakt in i en stjärna.

Det finns lite om ondskefulla ting som lever i de undre dimensionerna som är rätt ointressant, och allt är inte fullt utvecklat, men saker och ting rör sig i rätt riktning.

Read Full Post »

När en man som Erasmus av Rotterdam (bättre kanske Desiderius Erasmus; i Rotterdam bodde han bara några få år) skriver en bok som heter Dårskapens lov förstår man direkt att här är något lurt. Hela verket är ett lovtal hållet av Dårskapen till sig själv, i syfte att visa på hur viktig den är: utan dårskapen ingen krigisk ära, inga oärliga handelsmän, ingen egennytta, ingen glädje, ingen lycka.

Dårskapen är det som för världen framåt, så kallat visa är ena förskrumpna stackare ingen vill ha att göra med, medan de stora dårarna roar sin omgivning.

Naturligtvis är det satir, men den riktar sig åt alla möjliga håll: mot just de torra lärde, men också mot de överdrivet världsliga som bara njuter av dagen. Mot de krigiske, mot de fege. Mot pedanter, övertro, korruption och kyrkans förfall. Torts att Erasmus livet ut förblev katolicismen trogen var boken ändå en del av den gryende reformationen.

Michael Nordberg tycks ha gjort ett gott arbete med översättningen, och hans fotnoter är ofta roende, om än njuggt tilltagna: något fler personer fått presenteras och allusioner förklaras. Utgåvan är illustrerad med träsnitt av Hans Holbein d.y. vilka håller högst varierande kvalitet: överlag är de dock tämligen menlösa.

Läsbart, intressant, men jag har läst roligare saker.

Read Full Post »