En av gåvorna i samband med min disputation var Károly Simonyis A Cultural History of Physics. Det är förvisso inte helt artigt att tala illa om gåvor man fått, men det bör direkt sägas att omslagets prat om att den skildrar samspelet mellan fysik och kultur genom tiderna är tämligen överdrivet: det finns förvisso sådana ansatser, men man bör först och främst se det som en översikt över fysikens historia, och hur filosofin bakom fysiken utvecklats.
Med detta sagt, så är det en intressant bok: fokus är snarare på idéer och tendenser än på analytiska och numeriska resultat och formler men när det handlar om sådant är de härledningar som presenteras oftast på den nivå de först presenterades, vilket förvisso får en att uppskatta den möda som de gamle hade innan Newton och Leibniz grundlade den matematiska analysen och gav ett mer lätthanterligt verktyg. Speciellt roligt är att läsa om medeltidens fysik, förvisso bunden av den världsbild som Aristoteles presenterat men ofta slitande i tyglarna eller kapabel att trots dessa presentera goda resultat, och dessutom i många fall med goda ansatser och idéer, trots att tiden ännu inte var mogen. Uppbrottet från den gamla världsbilden var heller inte riktigt lika abrupt som man kan tro: Copernikus var fortfarande oförmögen att tänka i annat än cirklar, och den enda praktiska fördelen hans modell av solsystemet egentligen erbjöd var ett reducerat antal parametrar för att nå samma precision som den gamla.
Man får också tydligt förklarat varför Aristotelisk mekanik kunde överleva så länge: för det första postulerade den andra lagar för himmelska kroppar än jordiska, för det andra så är idén om hastighet proportionell mot kraft ofta den mest närliggande för icke-ideala mekaniska fenomen, och det enda närliggande undantaget med kastparabler kunde man utveckla förklarande teorier till. Forntidens människor var sällan dummare än idag, men invanda tankesätt och bristande teknisk utrustning gjorde det svårt att nå fram till sanningen. En annan lärdom: liksom med citat tycks goda idéer söka sig till ett fåtal stora namn. I synnerhet gäller detta Gallileo, som ofta får erkänslan för experiment han inte själv säger sig utfört (och som lade sig platt i rättegången mot honom), och i lägre grad Kepler och Newton, som faktiskt aldrig formulerade sina lagar på de former vi känner.
Ett par ord av kritik till: när man väl kommer till nittonhundratalets historia blir det tydligt att det är de mest grundläggande teorierna som är författarens huvudintresse. Varför annars denna styvmoderliga behandling av den kondenserade materiens fysik? Nog kunde det sägas mer än några spridda ord här och där, vanligen i samband med något annat fält eller en fysiker som även varit verksam på annat område? Och, om syftet nu är kulturhistoria, varför beröringsskräcken inför de filosofiska frågor som kvantfysiken ställer oss inför? Nog kan det göras mer än att meddela att Köpenhamnstolkningen är den Enda Rätta när man talar om vågfunktionens kollaps och berätta att många äldre fysiker hade problem med den, eller ges en bättre illustration till varför kvantsammanflätning leder till ifrågasättande av kausalitet än en allmän diskussion om vad kausalitet är för något? Så svårt är det väl inte att diskutera mångavärldartolkningen eller EPR-paradoxen på ett sätt som verkligen gör att man förstår hur frånstötande den kan verka?
Nåväl, med vissa lakuner (förutom ovannämnda kan nämnas att Lise Meitner inte får tillräckligt erkännande för sin roll vid fissionens upptäckande, samt en viss njugghet gentemot astronomi), och en del typografiska fel, i synnerhet när det gäller sättning av specialtecken, så är det ändå en trevlig, bred översikt över fysikens historia och de tankar som format den.
Read Full Post »
