Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Bitterhet är sällan en användbar ingrediens för god poesi, och de av Hjalmar Gullberg utvalda verserna från Frans G Bengtssons penna i Inför kvinnan ställd är ett exempel så gott som något: huvuddelen av boken upptas av en sonettcykel med en för sådana klassiskt kurva: först förälskelse och lek, sedan övergivenhet och reaktion, till slut viss försoning. Redan Shakespeare skrev sådant, och han gjorde det bättre: dels är den stolthet och den hämndlystnad som Bengtsson låter diktarjaget framföra inte passande, dels är hans förmåga rent allmänt långt ifrån lika stor.

Förvisso finns det  goda rader, till och med goda sonetter i början när det är den virvlande lyckan som skildras, men bara för att det oftast är formellt oklanderligt blir det inte god vers: bilder är inte helt goda, flödet blir underligt, enstaka ordval skär sig. Den inledande »Madrigal« är fin, likaså ett par av sonetterna och »Invitation au voyage«, men »Förgätmigej« är för självmedveten och verket som gett samlingen dess titel är tämligen konventionell. Nej, om annars produktiva författare låter material förbli outgivet gör de det för det mesta av en anledning. De få höjdpunkterna förmår inte kompensera bristerna i övrigt.

Read Full Post »

Joel Ricketts How to avoid huge ships and other implausible titled books kom 2008, och har innehåller därför endast de bästa tävlande från de trettio första åren av Diagram Prize, priset som delas ut till årets konstigaste boktitel. Således söker man förgäves efter sådana skatter som Managing a dental practice: The Genghis Khan way och Cooking with Poo (en bok som en gång för alla borde fått de engelsktalande att sluta med sina överversaliserade boktitlar). Däremot kan man hitta sådant som God makes sex great!, How green were the nazis?, Fancy coffins to make yourself, och min favorit: Bombproof your horse (tyvärr tycks den inte handla om hur man klär sin häst i skyddande material, utan hur man tränar den att inte få panik vid plötsliga starka ljud).

Huvuddelen av böckerna är facklitteratur: det är kanske inte så konstigt att beskrivande titlar kan bli underligare än mer fria, men man hittar ändå sådana trevligheter som The anger of aubergines, Fabulous small jews och The big book of lesbian horse stories (sex, och speciellt lesbiskt sådant, tycks överlag vara väl representerat).

Det är tyvärr inte mycket innehåll förutom omslagen, författare, förlag och en mycket kortfattad beskrivning; å andra sidan är det tveksamt om innehållet kan tänkas svara mot titlarna. Boken får väl därför snarast ses som lämpad för dem med mycket små kaffebord. Trevlig är den i vilket fall, om än snabbt avklarad.

Read Full Post »

Av breven Till de kristna i Korinth är det första som är klart intressantast; det andra är huvudsakligen ett försök av Paulus att stärka sin ställning i församlingen och vigga pengar att skicka till de heliga i Jerusalem.

I det första behandlas dock en del verkliga teologiska spörsmål; det är bland annat här man får höra att kvinnan bör tiga i församlingen (även om det inte står exakt så), samtidigt som det förklaras att äktenskap inte är fel, men mindre bra än avhållsamhet. Det meddelas också att »Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen«, så misogynin tycks stå tät. I det senare fallet meddelas faktiskt också att »Likaledes så bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun«, och det är tydligt att det handlar om den mer fysiska sidan (inte för att det stämmer med modern uppfattning då heller). Inte för att det hjälper när andra stycken är mindre progressiva.

Man får också veta att det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå. Här finns också det vackra stycket om kärleken som tålmodig och god. Slutligen meddelas att de kristna inte skall bara avundsjuka på dem som fått en specifik nådens gåva: tungotal må vara ett gott, men profeterande är bättre, ty med det kan de otroende omvändas.

Read Full Post »

I inledningen till Heart of Darkness låter Joseph Conrad sitt alter ego Marlowe beskriva en romersk centurions resa uppför Themsen under antiken:

Sand-banks, marshes, forests, savages, – precious little to eat fit for a civlized man, nothing but Thames water to drink.

Fullt så illa är det inte för de tre vännerna (och låt oss inte glömma hunden) i Jerome K. Jeromes Three men in a boat – träsken har i många fall dränerats, och man kan gå iland och fylla på flaskor med grundvatten (och annan dricka kan man ta med sig), men de övriga problemen tycks finnas kvar för de tre roddarna.

De tre vännerna gnabbas på det sätt som endast verkligt goda vänner kan: berättaren J är en dagdrömmare, George vill mest äta, Harris är opraktisk, och de får hela tiden höra det  – märk väl, detta är relativt de andra. Andra skulle nog beskriva dem alla som allt detta, och mer därtill.

Förutom förväntade problem som misslyckad packning, ofrivilliga bad, trötthet, regn, ångslupar och dålig matlagning tryfferas boken med mer eller mindre trovärdiga anekdoter om än mer misslyckade flodresenärer, släktingar och vänner, på det lätt överseende sätt som är menat att markera egen förträfflighet. Självglömska finns det också gott om: det förklaras hur de går in för att irritera ångbåtsresenärerna med deras ångvisslor, och ett par kapitel senare, när man bogseras av en sådan, är man rättfärdigt indignerad över dessa roddare som inte kan hålla sig ur vägen.

Det är inte en bok som lockar till många gapskratt, men den håller en jämnt underhållen och på gott humör.

Read Full Post »

I Småländsk tragedi finns historier som senare även publicerades Piraten-samlingen Flickan med Bibelspråken; har man läst den är det bara fyra av åtta historier som är nya, och inte de längre heller (de som återfinns i båda är, förutom denna boks titelnovell, »Julkorgen«, »Kapten Anton« samt »Olofin svarar rätt«), inalles bara runt sextio sidor unikt material.

Nu är ju sextio sidor Piraten inget att fnysa åt, speciellt inte dessa historier: en berättelse om vad som egentligen hände när en gammal dam som ung tös botades från lamhet vid en helig källa, en om hur Piraten fick lära sig att ta det lugnt med lögnerna, en om hur hans tjocke, något snåle vän lyckades bryta en vedhuggarstrejk (en tämligen beskedlig sådan), samt vad som i all världen fick en bekant att skaffa både piano och aversion mot blommor på en och samma dag. Trevliga saker alltihop, precis som man vill ha dem. Övrigt material är, såvitt jag minns, också det gott.

Not: Denna recension fick ni tack vare köerna på Arbetsförmedlingen.

Read Full Post »

En av gåvorna i samband med min disputation var Károly Simonyis A Cultural History of Physics. Det är förvisso inte helt artigt att tala illa om gåvor man fått, men det bör direkt sägas att omslagets prat om att den skildrar samspelet mellan fysik och kultur genom tiderna är tämligen överdrivet: det finns förvisso sådana ansatser, men man bör först och främst se det som en översikt över fysikens historia, och hur filosofin bakom fysiken utvecklats.

Med detta sagt, så är det en intressant bok: fokus är snarare på idéer och tendenser än på analytiska och numeriska resultat och formler men när det handlar om sådant är de härledningar som presenteras oftast på den nivå de först presenterades, vilket förvisso får en att uppskatta den möda som de gamle hade innan Newton och Leibniz grundlade den matematiska analysen och gav ett mer lätthanterligt verktyg. Speciellt roligt är att läsa om medeltidens fysik, förvisso bunden av den världsbild som Aristoteles presenterat men ofta slitande i tyglarna eller kapabel att trots dessa presentera goda resultat, och dessutom i många fall med goda ansatser och idéer, trots att tiden ännu inte var mogen. Uppbrottet från den gamla världsbilden var heller inte riktigt lika abrupt som man kan tro: Copernikus var fortfarande oförmögen att tänka i annat än cirklar, och den enda praktiska fördelen hans modell av solsystemet egentligen erbjöd var ett reducerat antal parametrar för att nå samma precision som den gamla.

Man får också tydligt förklarat varför Aristotelisk mekanik kunde överleva så länge: för det första postulerade den andra lagar för himmelska kroppar än jordiska, för det andra så är idén om hastighet proportionell mot kraft ofta den mest närliggande för icke-ideala mekaniska fenomen, och det enda närliggande undantaget med kastparabler kunde man utveckla förklarande teorier till. Forntidens människor var sällan dummare än idag, men invanda tankesätt och bristande teknisk utrustning gjorde det svårt att nå fram till sanningen. En annan lärdom: liksom med citat tycks goda idéer söka sig till ett fåtal stora namn. I synnerhet gäller detta Gallileo, som ofta får erkänslan för experiment han inte själv säger sig utfört (och som lade sig platt i rättegången mot honom), och i lägre grad Kepler och Newton, som faktiskt aldrig formulerade sina lagar på de former vi känner.

Ett par ord av kritik till: när man väl kommer till nittonhundratalets historia blir det tydligt att det är de mest grundläggande teorierna som är författarens huvudintresse. Varför annars denna styvmoderliga behandling av den kondenserade materiens fysik? Nog kunde det sägas mer än några spridda ord här och där, vanligen i samband med något annat fält eller en fysiker som även varit verksam på annat område? Och, om syftet nu är kulturhistoria, varför beröringsskräcken inför de filosofiska frågor som kvantfysiken ställer oss inför? Nog kan det göras mer än att meddela att Köpenhamnstolkningen är den Enda Rätta när man talar om vågfunktionens kollaps och berätta att många äldre fysiker hade problem med den, eller ges en bättre illustration till varför kvantsammanflätning leder till ifrågasättande av kausalitet än en allmän diskussion om vad kausalitet är för något? Så svårt är det väl inte att diskutera mångavärldartolkningen eller EPR-paradoxen på ett sätt som verkligen gör att man förstår hur frånstötande den kan verka?

Nåväl, med vissa lakuner (förutom ovannämnda kan nämnas att Lise Meitner inte får tillräckligt erkännande för sin roll vid fissionens upptäckande, samt en viss njugghet gentemot astronomi), och en del typografiska fel, i synnerhet när det gäller sättning av specialtecken, så är det ändå en trevlig, bred översikt över fysikens historia och de tankar som format den.

Read Full Post »

Romarbrevet

Romarbrevet, utställt av Paulus inför den resa till den eviga staden och Iberiska halvön som förhindrades av hans fängslande i Jerusalem, är en betydligt tydligare teologisk traktat än tidigare Bibeldelar. Här förklaras, ibland motsägelsefullt, apostelns inställning till den judiska lagen och nåden, hur han ser på Jesu död och uppståndelse, och andra för fornkyrkan viktiga frågor.

Här finner man till exempel den för protestantismen så viktiga grundtesen om tron som allena saliggörande; det är gott och väl att följa lagen, men utan tron är det bara ett utanverk. Den som tror på lagen skall naturligtvis följa den, men enligt Paulus har Jesus redan uppfyllt många av dess villkor, och genom att vi tar del i hans död så har vi också kommit fria från dess bestämmelser.

Annat anmärkningsvärt: stycket om att vilja det som är gott men inte göra det, att inte vilja göra det som är ont men ändå göra det, stycket som brännmärker homosexualitet, och understrykandet av att såväl grek som jude kan bli frälst (med det underbar uttrycket »hednakristen«).

Read Full Post »

Older Posts »