När Georgius Florentius, mätt av dagar, 17 november 594 lämnade denna värld så väntade han sig knappast att hans minne i så hög grad skulle komma att leva vidare – han kunde förvisso känna sig någorlunda säker på en helgonförklaring, ty detta var en tid då det gick tretton helgon på dussinet, och så länge man skötte sin biskopssyssla någorlunda verkar man i detta närmaste ha varit garanterad en kanonisering, men detta är inte anledningen till att han fortfarande uppskattas: nej, Gregorius, biskop i Tours, är den person som för eftervärlden förmedlat vad som kan ses som det sista klara ljuset innan medeltidens stora källmörker sänkte sig: Frankerkrönikan (anmäld här i form av Lewis Thorpes översättning till engelska, The History of the Franks). Förvisso skulle det även uppträda ett par andra krönikörer även under de närmaste århundradena, men ingen har väckt ett liknande intresse som Gregorius.
Det är svårt att veta var man skall börja för att reda ut alla de trådar som finns intrasslade i denna bild av en tid då de långhåriga merovingerna och deras hustrur gjorde omvärlden osäker: kanske just med dessa härskare, som tycks ha ägnat sin mesta tid, när de inte hade fullt upp med att undvika attacker från någon av de handlingskraftiga änkedrottningarna, eller medlade i någon kyrkodispyt, åt att fundera ut vem de hade att anfalla härnäst. Dessa merovinger var av ett gammalt släkte, handlingskraftiga och stolta, oftast av en art som man är glad att det leva många århundraden ifrån, men minst lika glad att kunna läsa om. Här finns figurer som den sluge Klodvig, som, efter att ha dödat så många av sina släktingar han kunnat uppbåda, visade sig inför sina undersåtar, bittert klagandes över att han inte hade någon släkting att stöda sig på i sin ålder och svaghet, i syfte att se om det trots allt inte fanns någon mer att sätta yxan i, eller Childebert, som av avundsjuka aldrig kunde förmå sig till att avstå från att intrigera mot sin broder Chlothar, trots att det alltid slutade värst för honom själv, eller den gode kung Gunthchramn, som efter att själv förlorat sina söner agerade förmyndare åt sina syskonbarn och ständigt utsattes för mordförsök från drottning Fredegunda, eller kanske den bäste av de alla: Chilperik, av Gregorius bestådd omdömet att ha varit sin tids Nero och Herodes, en person som ständigt var ute efter att öka sina inkomster och föraktade kyrkans tjänare (de gånger Gregorius berättar om sina mellanhavanden med honom tycks han dock vara tämligen pålitlig i sitt stöd till kyrkans tjänare), reformatör av alfabetet (fyra nya skrivtecken ville han införa: ω, ψ, Ζ och Δ), författare av dålig poesi, och uppfinnare av ett eget kätteri: förnekelse av att de fadern, sonen och den helige ande skall ha varit tre distinkta personer; en person som ingen romanförfattare skulle vågat uppfinna, endast verkliga livet kan tillverka sådana utan att ifrågasättas.
Just kätteri var också något Gregorius starkt ogillade: merovingerna var i allmänhet ganska ogudaktiga, men de var trots allt katoliker, vilket förlät mycket. Betydligt värre med de arianska goterna, som ofta får utstå hårda omdömen, varvid Gregorius belåtet meddelar Arianus förnedrande död sittandes på dass. Lika mycket förnöjelse får han när något råskinn som vanhelgat heliga reliker eller på annat sätt förbrutit sig mot kyrkan får möta sitt öde, vilket vid denna tid vanligen tog formen av en yxa eller annat vapen. Mer privat omoral verkar dock sällan ha varit föremål för hans ogillande: så länge man inte plågar oskyldiga eller den heliga kyrkan tycks det mesta ha gått an. Några av de bästa passagerna handlar annars om personer som tvärtom försökt utnyttja den heliga kyrkan. Eftersom man vid denna tid hade stor repsekt för själva kyrkorummet utgjorde förbrytare som sökt asyl i någon kyrka med särskilt helig helgongrav eller liknande för det mesta ett stort problem: vid ett tillfälle löser dock soldatesken som sänts ut för att ta förbrytarens liv det hela genom att klättra upp på och bryta upp taket på katedralen i fråga och sedan kasta spjut på delinkventen, varigenom de tycks ha trott sig undgå den heliga vreden över att ha stridit på helgad plats.
Allra bäst är dock kanske den helt makalösa rättegång som Gregorius berättar om mot slutet av boken, och som han själv var en av domarna i: det är fråga om klosterkriget i Poiters, där kungadöttrarna Clotilda och Basina gjort uppror mot abbedissan och skrapat ihop egna privata rövarband för att kunna sätta lite verklig kraft bakom sina krav. Efter ett tag kom de dock underfund med att de inte riktigt kunde med varandra heller, och eftersom abbedissan också skaffat pålitliga karlar pågick alltså ett nätt litet trevägskrig när biskoparna kom för att ingripa. detta vore i sig själv nog för att man förnöjt skulle kunna blicka fram emot nästa ränk av Fredegunda eller vad nu Gregorius nu skulle ha att nedteckna, men själva rättegången visade sig om möjligt än mer fantastisk: det hela började med att Clotilda kom med anklagelser om att abbedissan skulle hållit sig med en karl i kvinnokläder för att leva ut sina lustar med och – titta där är han ju! Varvid en stackars karl, klädd i kvinnokläder, tvingades träda fram: han förklarade sig dock vara impotent och därför ha valt att gå klädd på detta udda sätt, och som han var bosatt ett gott stycke från Poitiers så föll denna första anklagelsepunkt. Dags för nästa: abbedissan höll sig minsann med eunucker! En kastrerad tjänare visades också fram, men en läkare förklarade att ingreppet gjorts för att rädda mannens liv, helt oberoende av abbedissan. I slutdomen fanns inte dessa punkter redovisade – inte undra på förresten: någonstans måste finnas mer än en hund begraven –, men däremot ett par andra: abbedissan hade minsann spelat backgammon, och tjänare hade använt nunnornas privet! Abbedissan fick ett par milda reprimander för dessa och ett par andra småsaker, varvid de båda upproriska kungadöttrarna fick förklarat för sig att detta sannerligen inte var något att göra uppror mot överheten, sätta upp rövarband och ockupera kyrkorum över.
Frankerkrönikan innehåller dock även svagare partier: mycket handlar om alla dessa helgonbiskopar, när Gregorius inte reantav springer med lokalskvaller. Att läsa den i förkortad upplaga rekommenderas dock icke, ty den gode Gregorius uttalar sig på slutet i mycket fördömande ordalag över de som skulle våga sig på något sådant: de kan säkerligen förvänta sig att fördömas med djävulen och gå den eviga pinan till mötes – skulle någon dock vilja sätta verket på vers är det dock helt acceptabelt. Den som ändå känner för en kondenserad version kan dock rekommenderas titelessän i Frans G Bengtssons De långhåriga merovingerna, även om jag nästan lika starkt föreslår att man stiftar förstahandsbekantskap med Gregorius, ty det är han väl värd.
Read Full Post »
För nöjes skull 