Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Ännu ett läsår

På det privata planet var 2010 ett mestadels uselt litet år som äntligen är över, men det hans trots allt med en hel del läsning, och däribland en hel del goda saker. Ett urval av det bästa:

  • Willy Kyrklunds samlade verk, enkannerligen Om godheten, Mästaren Ma samt reseskildringarna
  • Tove Janssons muminböcker, i synnerhet Farlig Midsommar och Muminpappans memoarer
  • Shakespearedramer
  • Jim C Hines prinsessböcker
  • En del poesi, främst av Snoilsky, Coleridge, Ovidius, Karlfeldt, Dante, Shakespeare samt kinesiska poeter i översättning av Alf Henrikson och Tsu-Yü Hwang
  • Essäer; förutom omläsning av Frans G Bengtsson även Anne Fadiman (ny favorit), Fredrik Sjöberg, Ola Wikander och Hans-Uno Bengtsson
  • Bra barnböcker, förutom de om Mumintrollen även Det blåser på månen och Nils Holgerssons underbara resa
  • Diverse klassiker: Jane Eyre, Almqvist, Hemingway, The Life of Samuel Johnson, Kim, Conan Doyle, Frankerkrönikan, Anna Karenina, Walden, Den store Gatsby, Plutarkos…

Jag blir trött när jag tänker på det själv.

Nåväl, 2011 ser inte ut att bli sämre eller fattigare: det finns en liten hög med böcker att läsa, med högst varierat innehåll, och det är snart dags att gå på vinterjakt i Göteborgs antikvariat, och därefter väntar bokrean. Gott nytt år!

Read Full Post »

Tyvärr känner jag mig halvt inkompetent att recensera Svenska Akademiens kulturgärning, Den gamla psalmboken, vari utrensade och av klåfingriga salighetsbyråkrater senare förvanskade originalversioner (nåja: rätt många är översatta) av psalmer samlats. Inkompetent, då jag varken är teolog eller någon vidare psalmkännare, men endast halvt så, då jag vill tro mig ha visst omdöme i fråga om poesi och i alla fall i några år tog del av svenska kyrkans ungdomsverksamhet, vilket gjorde att jag i alla fall sjungt sådana psalmer som anses lämpade för familjegudstjänster.

Först lite bakgrund: i Sverige har det funnits hittills fyra officiella psalmböcker: från 1695 (den karolinska eller swedbergska), från 1819 (den wallinska), från 1937 (möjligen den eklundska) samt den nu gällande, från 1986. Om dessa är det comme il faut att anse de två första som högklassiga, den från 1937 som alls icke oäven, och att den från 1986 är ett litet monster skapat av en hoper småskurna pedanter utan känsla för varken språk eller tradition. Nu är inte bearbetningar någon nyhet; redan Swedberg fick utstå att se sitt ursprungliga förslag ogillat, innan den till slut antogs i gallrad och reviderad form, men man lär finna få personer som gillar det pillande som präglade den senaste revisionen. Den inte helt obekanta psalmen »Tryggare kan ingen vara« skall till exempel ha föreslagits för uteslutning på grund av den märkliga betoning som leder tanken till säkra skaldjur (vilket tack och lov inte skedde), och den gamle fältpredikanten Haquin Spegels fina översättning »Nu vilar hela jorden« ändrades enär originalförfattaren Paul Gerhardt var en sämre astronom än Dante och således lät solen gå ner samtidigt över hela jorden, och så blev

Nu vilar hela jorden,
Och luften är mörk vorden,
All världen sover sött:
Men dig, min själ, bör vaka,
Din Gud ödmjukest tacka,
Och i din andakt ej bli trött.

till

Nu vilar folk och länder
och skogar, berg och stränder.
Nu sover barnen gott.
Men jag vill bedja, vaka
och tacksam se tillbaka
på vad av Gud i dag jag fått.

Oavsett vilka förtjänster Britt G. Hallqvist må ha som översättare så är detta vandalism, motiverad av småskolelärarpräktigthet av den sort som får en att glömma grandet i eget öga (hur tusan vilar stränder och berg?).

Man hade således hoppats att denna Svenska Akademiens protest inte hade haft ett fullt så stort behov: nog hade det funnits kulturhistoriskt intresserade som hade velat kunna följa utvecklingen från teologiskt avancerade texter till, för att tala med Freud, ett alltmer infantilt klängande vid Gud som en kosmisk nallebjörn. Även om man kanske inte vanligen sjunger alla verserna i »Den blomstertid nu kommer« (med redan 1695), så är det ändå stötande att den femte uteslutits, tydligen då moderna människor inte kan förstå vad en liknelse är. Mindre konstigt är det kanske att en sådan storsvensk sak som »Fädernas kyrka«, med dess glorifiering av trettioåriga kriget uteslutits, liksom en del gamla psalmer där man kryper in i Jesu sår för att med blod tvätta bort alla synder.

Skall man bedöma boken som nöjesläsning står den sig dock rätt illa: är man inte närmare road av teologi eller halvtafflig vers är det lite för glest mellan höjdpunkterna – sådana finns dock, som när Lucidor, Magnus Gabriel De la Gardie, Runeberg, af Wirsén eller Lenngren gett ett bidrag, eller någon av de mer flitiga bidragsgivarna fått till det ordentligt. Kommentarerna är i allmänhet intressanta, även  om man kanske önskat att de varit lite mer utförliga.  Riktig glädje över boken har nog dock främst de verkliga kännarna.

Read Full Post »

När Alfabeta med anledning av jubileet återutgav muminböckerna med harmoniserande inbindning hoppade de över den allra första boken, Småtrollen och den stora översvämningen. Lite kan detta förstås: som den allra första boken sitter inte formen där riktigt än, både vad gäller historia och illustrationer. Här finns inte bara de senare böckernas teckningar, utan även vad som snarare verkar ursprungligen ha varit vattenfärger, och mumintrollen ser inte riktigt ut som de brukar: de är lite mer satta, och nosen har formen av en limpa. Sniff (eller det lilla djuret; han har ännu inte getts sitt namn) ser visserligen ut som han kommer fortsätta göra, men det är allt.

Personligheterna är inte riktigt där än heller: Mumintrollet är hårt fäst vid Muminmamma, men det är förklarligt då han är rätt liten. Hon är å andra sidan inte den orubbligt kolugna person man sedan vant sig vid, och oroar sig mer än man är van vid. Dessutom stämmer inte historien riktigt med Muminpappans memoarer (dessas trovärdighet kan förvisso ifrågasättas), ej heller med vissa senare meddelade detaljer: här är Mumintrollet och Muminmamma på vandring, sökande efter Muminpappa som skall ha byggt ett hus för vintern, och det framgår att de tidigare bott bakom kakelugnar och att det alltså inte bara var förfäderna som hade sina bostäder så lokaliserade.

På vägen träffar de förutom Sniff även Tulippa med det brinnande blå håret, en Hemul – ej heller denne ser ut som förväntat –, en marabustork och Den Stora Ormen. Liksom en herre som byggt ett eget Schlaraffenland, vari de dock inte kan stanna (mumintroll får så lätt magont). De seglar på havet med hattifnattar, och räddar sig från myrlejon. Och sedan var det ju det här med översvämningen…

Upplevelsen att läsa Småtrollen… kan nog bäst jämföras med den att läsa Bilbo: man känner igen mycket från senare böcker, men samtidigt finns det hela tiden en känsla av att det hela inte satt sig riktigt än. Det är dock ingen dålig liten bok, och även om senare muminböcker är mycket bättre så undrar man varför inte även denna får samma uppmärksamhet.

Read Full Post »

Andra delen av Patrick O’Brians böcker om Jack Aubrey och Stephen Maturin avklarad, och nu börjar jag klarare varför serien är så omtyckt: Post Captain är inte bara en berättelse om två män på en båt, det är en vad som skulle bli resultatet om C.S. Forester och Jane Austen skrev en bok tillsammans (dock varsina partier).

När det hela börjar har freden kommit, Aubrey har dragit sig tillbaka till England för att leva gott på de byten han tagit i Medelhavet och har ett litet hov av sina gamla skeppskamrater runt sig. Naturligtvis finns i grannskapet av den gård han hyr en familj med ogifta kvinnor (tre systrar och en änka till kusin), styrda över av vad som verkar vara en syster till Mrs. Bennet. Snart måste allt detta överges på grund av en bankirs fuskande med finanserna och otur med ett domstolsbeslut, och Jack och Stephen flyr till Frankrike. När de är där bryter så kriget ut, och Napoleon beordrar att alla britter skall sättas i fångenskap. Efter sju sorger, elva bedrövelser och ett obekvämt björnskinn kan de dock återvända hem, och Jack tilldelas ett kommando. Samtidigt med kriget pågår relationsdramat, med svartsjuka och en utmaning på duell som följd.

En styrka ligger klart i karaktärerna: både Jack och Stephen är lite av karikatyrer som getts kött och blod. Jack  är den enkle sjöbussen med oväntade strängar på sin lyra, Stephen den halvt autistiske vetenskapsmannen som även han har oväntade sidor, och båda överraskar både läsaren och varandra. En annan styrka är sjöstriderna, även om det återigen är svårt nog att följa med i all denna jargong (tack och lov finns Stephen att förklara för). En tredje är tidskänslan: ett efterord förklarar att oavsett var man vänder sig tycks O’Brian ha gjort sin läxa – vilket i och för sig möjligen motsägs av att en sjöman använder det roliga uttrycket »and Bob’s your uncle«, som faktiskt inte tycks ha varit i bruk med tiden: en petitess, men även sådana är roliga när man som ickespecialist kan upptäcka dem.

Post Captain är en bok som innehåller mycket, välskrivet och välskildrat. Nästa gång jag beställer böcker kommer nog mer än en bok i serien följa med.

Read Full Post »

Olof Lagercrantz’ Om konsten att läsa och skriva är en kort bok, men en som rymmer många tankar: om skrivande, om kritik, och om läsning i allmänhet. Det är mycket som hinner täckas: om läsning som moralförbättrare (fungerar knappast), om omläsning, om huruvida det är möjligt att lära sig bli en bättre skribent, om att läsa poesi, om brevskrivning.

Jag vet dock inte om det är en speciellt bra bok; kanske var jag lite distraherad, och visst finns det en del tänkvärda saker, men den lämnade mig i stort sett oberörd. Möjligen beror det på den fragmentariska karaktären, möjligen som sagt på dålig koncentration, men om den lyckades greppa tag någon gång så släppte den också snabbt.

Avrekommendera från läsning vet jag alltså inte riktigt om jag vågar: det kan ju hända att den växer när den fått stå på bokhyllan ett slag. Jag hoppas det, men tvivlar.

(För den som vill läsa mer om Lagercrantz som recensent kan kanske denna nyliga understreckare vara av intresse).

Read Full Post »

När Georgius Florentius, mätt av dagar, 17 november 594 lämnade denna värld så väntade han sig knappast att hans minne i så hög grad skulle komma att leva vidare – han kunde förvisso känna sig någorlunda säker på en helgonförklaring, ty detta var en tid då det gick tretton helgon på dussinet, och så länge man skötte sin biskopssyssla någorlunda verkar man i detta närmaste ha varit garanterad en kanonisering, men detta är inte anledningen till att han fortfarande uppskattas: nej, Gregorius, biskop i Tours, är den person som för eftervärlden förmedlat vad som kan ses som det sista klara ljuset innan medeltidens stora källmörker sänkte sig: Frankerkrönikan (anmäld här i form av Lewis Thorpes översättning till engelska, The History of the Franks). Förvisso skulle det även uppträda ett par andra krönikörer även under de närmaste århundradena, men ingen har väckt ett liknande intresse som Gregorius.

Det är svårt att veta var man skall börja för att reda ut alla de trådar som finns intrasslade i denna bild av en tid då de långhåriga merovingerna och deras hustrur gjorde omvärlden osäker: kanske just med dessa härskare, som tycks ha ägnat sin mesta tid, när de inte hade fullt upp med att undvika attacker från någon av de handlingskraftiga änkedrottningarna, eller medlade i någon kyrkodispyt, åt att fundera ut vem de hade att anfalla härnäst. Dessa merovinger var av ett gammalt släkte, handlingskraftiga och stolta, oftast av en art som man är glad att det leva många århundraden ifrån, men minst lika glad att kunna läsa om. Här finns figurer som den sluge Klodvig, som, efter att ha dödat så många av sina släktingar han kunnat uppbåda, visade sig inför sina undersåtar, bittert klagandes över att han inte hade någon släkting att stöda sig på i sin ålder och svaghet, i syfte att se om det trots allt inte fanns någon mer att sätta yxan i, eller Childebert, som av avundsjuka aldrig kunde förmå sig till att avstå från att intrigera mot sin broder Chlothar, trots att det alltid slutade värst för honom själv, eller den gode kung Gunthchramn, som efter att själv förlorat sina söner agerade förmyndare åt sina syskonbarn och ständigt utsattes för mordförsök från drottning Fredegunda, eller kanske den bäste av de alla: Chilperik, av Gregorius bestådd omdömet att ha varit sin tids Nero och Herodes, en person som ständigt var ute efter att öka sina inkomster och föraktade kyrkans tjänare (de gånger Gregorius berättar om sina mellanhavanden med honom tycks han dock vara tämligen pålitlig i sitt stöd till kyrkans tjänare), reformatör av alfabetet (fyra nya skrivtecken ville han införa: ω, ψ, Ζ och Δ), författare av dålig poesi, och uppfinnare av ett eget kätteri: förnekelse av att de fadern, sonen och den helige ande skall ha varit tre distinkta personer; en person som ingen romanförfattare skulle vågat uppfinna, endast verkliga livet kan tillverka sådana utan att ifrågasättas.

Just kätteri var också något Gregorius starkt ogillade: merovingerna var i allmänhet ganska ogudaktiga, men de var trots allt katoliker, vilket förlät mycket. Betydligt värre med de arianska goterna, som ofta får utstå hårda omdömen, varvid Gregorius belåtet meddelar Arianus förnedrande död sittandes på dass. Lika mycket förnöjelse får han när något råskinn som vanhelgat heliga reliker eller på annat sätt förbrutit sig mot kyrkan får möta sitt öde, vilket vid denna tid vanligen tog formen av en yxa eller annat vapen. Mer privat omoral verkar dock sällan ha varit föremål för hans ogillande: så länge man inte plågar oskyldiga eller den heliga kyrkan tycks det mesta ha gått an. Några av de bästa passagerna handlar annars om personer som tvärtom försökt utnyttja den heliga kyrkan. Eftersom man vid denna tid hade stor repsekt för själva kyrkorummet utgjorde förbrytare som sökt asyl i någon kyrka med särskilt helig helgongrav eller liknande för det mesta ett stort problem: vid ett tillfälle löser  dock soldatesken som sänts ut för att ta förbrytarens liv det hela genom att klättra upp på och bryta upp taket på katedralen i fråga och sedan kasta spjut på delinkventen, varigenom de tycks ha trott sig undgå den heliga vreden över att ha stridit på helgad plats.

Allra bäst är dock kanske den helt makalösa rättegång som Gregorius berättar om mot slutet av boken, och som han själv var en av domarna i: det är fråga om klosterkriget i Poiters, där kungadöttrarna Clotilda och Basina gjort uppror mot abbedissan och skrapat ihop egna privata rövarband för att kunna sätta lite verklig kraft bakom sina krav. Efter ett tag kom de dock underfund med att de inte riktigt kunde med varandra heller, och eftersom abbedissan också skaffat pålitliga karlar pågick alltså ett nätt litet trevägskrig när biskoparna kom för att ingripa. detta vore i sig själv nog för att man förnöjt skulle kunna blicka fram emot nästa ränk av Fredegunda eller vad nu Gregorius nu skulle ha att nedteckna, men själva rättegången visade sig om möjligt än mer fantastisk: det hela började med att Clotilda kom med anklagelser om att abbedissan skulle hållit sig med en karl i kvinnokläder för att leva ut sina lustar med och – titta där är han ju! Varvid en stackars karl, klädd i kvinnokläder, tvingades träda fram: han förklarade sig dock vara impotent och därför ha valt att gå klädd på detta udda sätt, och som han var bosatt ett gott stycke från Poitiers så föll denna första anklagelsepunkt. Dags för nästa: abbedissan höll sig minsann med eunucker! En kastrerad tjänare visades också fram, men en läkare förklarade att ingreppet gjorts för att rädda mannens liv, helt oberoende av abbedissan. I slutdomen fanns inte dessa punkter redovisade – inte undra på förresten: någonstans måste finnas mer än en hund begraven –, men däremot ett par andra: abbedissan hade minsann spelat backgammon, och tjänare hade använt nunnornas privet! Abbedissan fick ett par milda reprimander för dessa och ett par andra småsaker, varvid de båda upproriska kungadöttrarna fick förklarat för sig att detta sannerligen inte var något att göra uppror mot överheten, sätta upp rövarband och ockupera kyrkorum över.

Frankerkrönikan innehåller dock även svagare partier: mycket handlar om alla dessa helgonbiskopar, när Gregorius inte reantav springer med lokalskvaller. Att läsa den i förkortad upplaga rekommenderas dock icke, ty den gode Gregorius uttalar sig på slutet i mycket fördömande ordalag över de som skulle våga sig på något sådant: de kan säkerligen förvänta sig att fördömas med djävulen och gå den eviga pinan till mötes – skulle någon dock vilja sätta verket på vers är det dock helt acceptabelt. Den som ändå känner för en kondenserad version kan dock rekommenderas titelessän i Frans G Bengtssons De långhåriga merovingerna, även om jag nästan lika starkt föreslår att man stiftar förstahandsbekantskap med Gregorius, ty det är han väl värd.

Read Full Post »

Följande recension skulle egentligen ha publicerats i söndags, men något tycks ha fallerat och den presenteras därför idag:

Om någon någonstans håller räkning på vilka böcker folk oftast tror de vet handlar om när de egentligen inte har en aning så torde Mary Shelleys Frankenstein vara en av de värsta: man tror att det skall handla om en galen vetenskapsman i ett slott som en mörk och stormig natt skapar ett farligt monster (efter att av misstag fått en defekt hjärna till det) som slipper löst på en intet ont anande by, vilken med facklor och hötjugor därefter gör processen kort med det. Förutom det där med »stormig«(det regnade faktiskt) så är allt detta påhitt från filmen av år 1931: Frankenstein skapar visserligen an monstruös människa, men det är inte en sinnesslö mördarmaskin, utan en tänkande varelse som börjar gå blodets väg endast efter att övriga människor visat sin avsky inför det, och som främst inriktar sig på att göra Frankensteins liv till ett helvete på jorden.

Här är också bokens stora problem: den hamnar mitt emellan två olika typer av tragedier, och lyckas inte få ordning på någon av dem. Å ena sidan närmast tvingas man betrakta delar av det som grekiskt ödesdrama, ty en del händelser är så osannolika att man måste anta att ett öde lika obevekligt som kung Oidipus’ är i farten för att det inte skall bli helt löjeväckande, men å andra sidan är monstret en i högsta grad jordisk hämnare: förvisso med övermänsklig styrka och vighet, men ändå inpasselig i en rationell världsbild.  Svårigheten att passa ihop dessa två typer av berättelser är uppenbar, speciellt som man i enlighet med den förras möjligheter men mot den senares principer redan vet att det kommer gå illa när själva berättelsen börjar (det finns en liten ramberättelse, i stort sett onödig).

Annat som gör det svårt att riktigt förlikas med handlingen är hur påfallande ansvarslöst idiotisk Victor Frankenstein är; han tycks helt nöjd med att ha släppt sin skapelse lös i världen så länge han slipper ha med den att göra, men när han senare konfronteras med möjligheten att den är ute efter att mörda alla hans nära och kära så gör han ingenting för att varna dem, och ger sig till och med ut på långvandringar i fjällen. Det är nästan så man tycker att han får vad han förtjänar till slut.

Sedan kan man också resa en del andra invändningar, som det ibland lite väl blommiga eller uppstyltade språket, det närmast olidliga gullegull som vidhäftar Frankensteins familj, att monstrets tragedi kunde utvecklats bättre (stycket om hur det vinner lärdom om världen är bokens intressantaste): varningarna för vetenskapens farligheter är långt mindre pregnanta än budskapen om att ta hand om sina skapelser, samt att inte döma efter utseendet. Å andra sidan finns det intressanta stycken som väl sammanfattar den nymornade romantiken med hänförelse inför storslagna landskap och naturens skönhet. Sådant räcker dock inte i längden räcker till för att hela Frankensteins alltmer söndrade psyke – detta sönderfall är för övrigt också väl hanterat.

Jag tror aldrig Frankenstein kommer höra till mina favoritböcker: det är en bok jag troligen kommer ha mer glädje av att ha läst än vad jag fick av att läsa den. Den är inte direkt dålig, men hade det inte varit för att har en så viktig roll i utvecklandet av den moderna skräckromanen så hade den knappast varit så läst som den är.

Read Full Post »

Older Posts »