Krigsherren

I fjol, lagom till hundraårsminnet av Finlands självständighet, kom minst tre nya biografier över Gustaf Mannerheim ut. En av dem var Henrik Menanders Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal, vilket verkar vara ett verk utan alltför vidlyftiga ambitioner: täck in liv och dagar tillräckligt för att även okunniga skall vara orienterade, undvik att gå in alltför mycket på detaljer om någon viss episod i hans liv, och undvik direkta pinsamheter. Det blir inte direkt kongenialt.

Mannerheim var av gammal adel, placerades på den militära banan när han visade sig för ostyrig för annat, och visade sig passa för den. Efter att ha tjänat vid ett kejserligt garde deltog han först i rysk-japanska kriget och sedan första världskriget på ryska sidan, med ett mellanspel som spion i de kinesiska gränslanden. Under det oroliga 1917 sökte han sig tillbaka till Finland, och som den oförnekligen mest erfarne generalen fick han överbefälet över de vita trupperna under inbördeskriget.

När freden återställts fick han en mer undanskymd ställning som privatman, dock med prestige i högerkretsar. När molnen drog ihop sig under 30-talet började politikerna lyssna, och han lyckades få loss mer pengar till försvaret, men han verkar ha haft en pessimistisk syn på möjligheterna i ett krig med Sovjet. Efter vinterkriget var det bland annat han som såg till att Finland samverkade med Tyskland inför fortsättningskriget, men han verkar också ha varit med och se till att Finland kunde dra sig ur detta med självständigheten i stort sett intakt.

Meinander karakteriserar Mannerheim som konservativ, närmast reaktionär: hans insats i finska inbördeskriget skulle egentligen bara varit ett första steg mot att restaurera tsarväldet. Under mellankrigstiden och senare såg han visserligen kritiskt på partimotsättningar och delar av det demokratiska styrskicket (vilket han som medlem av finska riddarhuset varit med och godkänt), men agerade ändå med lojalitet mot det nya statsskicket. Som militär betonas hans blick för geopolitik och realiteter; vapenbrödraskapet med Tyskland framställs som ett sätt att på längre sikt överleva. Direkt kritik riktas i huvudsak mot hans ledarstil, som samlade mycket ansvar i hans egen hand och gjorde staben överflödig, vilket bidrog till den finska frontens snabba sammanbrott under fortsättningskrigets slutfas.

Som sagt, detta är ett översiktsverk, utan ambitionen att vara särdeles omstörtande. Man önskar dock att författaren dröjt något mer vid vissa smärtpunkter: vilket ansvar hade Mannerheim för de vitas ståndsrätter? Var hans försök att inta Tammerfors innan de tyska trupperna nådde fram en nödvändighet, eller slösades liv på en prestigefråga? Hur nödvändigt var fortsättningskriget? Svar, eller ens resonemang kring dessa frågor, får sökas på andra håll. Förutom detta önskar man att boken korrekturlästs något bättre, liksom att Meinander kunde nöjt sig med att kalla St. Petersburg för »Nevastaden« två-tre gånger totalt istället för varannan gång den nämns.

Användbar och rejäl, men lite tråkig. Inte direkt ord som passar in på Mannerheim. Som omdöme för en biografi är de också ganska svala, men långt ifrån de sämsta tänkbara.

Read Full Post »

Flykt

Ehuru underhållande nog, så är knappast Sprig Muslin ett av Georgette Heyers bättre verk. Sir Gareth Ludlow är en någorlunda typisk hjälte, moderiktig och mästare i boxning, charmig men moraliskt otadlig. Han råkar på den unga Amanda när hon försöker få plats som tjänsteflicka på ett värdshus, trots att hon uppenbart fått en uppfostran som dotter till en gentleman. Det visar sig att hon flytt från sin farfar, för att visa hur självständig och mogen hon är och få gifta sig med sin älskade, som är hemma från striderna i Spanien efter att fått en kula i axeln.

Sir Gareth försöker få henne under någon respektabel dams beskydd för att kunna söka upp hennes släktingar, vilket visar sig svårt, då hon är snar till att rymma och ljuger som en häst travar. Det hela blir inte lättare av att han samtidigt försöker fria till Hester Thrale, en gammal vän, snart bekräftad ungmö, för att de skall få ett komfortabelt hem tillsammans (han har tidigare varit förlovad med en ung, självständig dam som avled i en olycka). Det hela blir naturligtvis mycket komplicerat och roande, innan det hela slutar med att alla intressenter samlas på ett ställe och får den framtid de förtjänar.

Som sagt: Sir Gareth är lite väl typisk. Han är intelligent och roande, men annars lite färglös. Amanda är det mer liv i, men hennes egensinne dras kanske lite för långt. Lagom spännande och roligt för en eftermiddags läsning, men inte en ny favorit.

Read Full Post »

Arma greker

Iliaden är inte överdrivet lång, men nog så matig, i alla fall vid ett tillfälle direkt långtråkig. När jag därför till slut från hyllan nedtog Svenska Akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning, där denna ograverad får möta läsaren istället för att ha passerat händerna på diverse välmenande emendatorer, så beslöt jag att läsningen skulle delas upp på etapper. Första etapper motsvarar de första sex sångerna, och dessa skall försökas behandlas en i taget.

I första sången möter vi Agamemnon och Akillles, som grälar om exakt den förre skall kompenseras för att ha skickat tillbaka en flicka han tagit som krigsfånge till hennes fader efter att denna bett till Apollon och fått honom att skicka pesten på akajerna. Här sätts den bakomliggande spänningen upp i verket: det hela slutar med att Akilles, efter att ha berövats sin motsvarande slavflicka, går tillbaka och tjurar, medan Agamemnon, istället för att själv betala för att tidigare ha förvägrat lösen, låter sin underställde bestrida kostnaden. Akilles får då sin mor, havsnymfen Thetis, att avkräva Zeus ett löfte om att grekerna inte må segra utan honom.

I andra sången sänder Zeus en dröm till Agamemnon och lovar falskeligen seger. Grekerna håller så rådslag, och efter en del underliga manövrer går de i fält, varpå följer den beryktade skeppskatalogen, i vilken redogörs för de olika småkungar som kommit för att återvinna Helena, de städer som sänt hjälp och hur många skepp som kommit.

Tredje sången skildrar den sista chansen till ett någorlunda fredligt slut på kriget: Paris och Menelaos skall kämpa i envig, segraren skall få Helena, och sedan skall alla kunna återvända hem. Det hela slutar dock illa: Menelaos är på god väg att ha ihjäl rivalen, då Afrodite griper in och bortför Paris till kvinnogemaket.

I fjärde sången skildras Agamemnons försök att utropa Menelaos till segrare, vilket stupar på att Athena viskar till en trojan och får honom att skjuta en pill mot Agamemnon, och striderna upptas på nytt. Därefter följer diverse blodiga möten mellan folk, där med stor noggrannhet skildras exakt hur det skinande bronset söker sig genom kött och ben på de olycklige. I femte sången får den väldelige Diomedes, med visst bistånd av Athena, fara fram bland trojanerna; han är nära att döda Aeneas, men återigen ingriper Afrodite; Diomedes attackerar och sårar dock henne, men Apollon bortför istället hans rov. Sedan stiger Ares ner och slåss för trojanerna, innan Athena återigen hjälper Diomedes som får såra sin andre gud, som springer till pappa Zeus för att gnälla.

Sjätte sången är kanske den mest mänskliga av alla: när striderna går trojanerna emot får Hektor rådet att ta sig tillbaka till Troja för att tillse om offer till Athena, och han möter då sin moder, som anställer detta offer, Helena och Paris, där Helena säger att hon önskat att hon dött hellre än anställt allt detta elände, och till slut sin hustru Andromake och sonen Astyanax. Hektor jollrar med sonen och tröstar sin hustru, innan han åter drar i strid.

Exakt varför Homeros låter oss se exakt vad som händer när metall möter mänsklig vävnad är inte helt klart; traditionellt torde detta setts som tämligen oproblematiskt, men på senare tid har flera röster velat se honom som närmast pacifist (en hållning som Jesper Svenbro i förordet redogör för och tycks vara i alla fall nära att ansluta till): i så fall skulle denna blodighet närmast motsvara vad man kan se hos vissa filmmakare och fotografer: »se hur djävligt kriget är; ena stunden åker man kring i stridsvagn i rustning, i nästa har ett spjut sökt sig in genom ögat, ned i gommen och klyvt tungan«. Att härlighet förgås är alla människors lott, men Iliaden kan enligt denna läsning tolkas som en indignerad och sorgsen redogörelse för hur snabbt, och hur meningslöst så sker. Hade bara inte gudarna bestämt sig för att leka med människorna fanns det kanske möjlighet att samsas, men när de nu så driver sitt spel för att vålla ofärd så hjälper ej all mänsklig vishet.

Read Full Post »

Jägare

Till skillnad från böckerna verkar serierna som Bioware låter ge ut i sina världar inte riktigt ha något vidare syfte än att vara goda historier. Böckerna ger bakgrund till gestalter som dyker upp i spelen och förklarar delar av historien närmare, medan serierna verkar vara mer av äventyr på egna vilkor. Så även i Dragon Age: Magekiller, som handlar om Marius och Tessia, specialister på att söka upp och döda magiker (det framstår som de har vissa skrupler om vilka jobb de åtar sig, men jag skulle inte svära på det).

I vilket fall: de hamnar först i Tevinter, där Marius tydligen en gång varit slav och tränats i det som nu är hans yrke, och jagar där Venatori. Därefter måste de fly söderut, och hamnar i kaoset som uppstått sedan Corypheus rivit ner slöjan mot drömvärlden och gröna portaler börjat spy ut demoner. Till slut rekryteras även de in i Inkvisitionen och får där göra insatser, bland annat tillsammans med Dorian och Krem.

Som sagt, det är oklart riktigt vart det här syftar: är det främst för att ge ännu en glimt av Tevinter? Att visa upp vissa figurer som i spelen kanske borde fått lite mer utrymme (fler än en bekant dyker upp, ibland oväntat)? Det är en habilt berättad historia, vilket i sig egentligen är nog, men lite undrar man om det inte borde till lite mer än så.

Read Full Post »

Riksbyggaren

Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Dick Harrison i Jag har ingen vilja till makt var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än.

Read Full Post »

Smärre alster

För den som läst allt vad Arthur Conan Doyle skrivit om Sherlock Holmes, och inte vill vända sig till diverse imitatörer, finns även »The lost special« och »The man with the watches«, två apokryfa berättelser av hans penna, båda ingående i samlingen Tales of terror and mystery, som båda låter en »känd resonör« uttala sig om respektive mysterier (båda utspelade sig under det stora uppehållet efter fallen vid Reichenbach).

Som mysterier är dessa två av tämligen god klass, ehuru de, liksom de andra i samlingen, till följd av att de uppnår betydligt kortare längd än de typiska berättelser som Dr Watson publicerade, är tämligen enkla att genomskåda, då utrymmet för ovidkommande detaljer och avledande manövrer är mindre. Som läsare förstår man också att den gode doktorn inte gärna kunde sätta sitt och Holmes namn vid dem, då den namnlöse experten i båda fallen helt misslyckas med att förklara händelseförloppet. Av övriga mysterier är det främst »The black doktor« som bjuder läsaren lite motstånd; ett annat fall förtas som en följd av att den centrala poängen inte längre är en såpass stor nyhet att läsaren kan förvånas.

Finns det då måhända bättre lödighet i samlingens första halva, vikt åt skräcken? Att Conan Doyle kunde ha god hand med sådana effekter kan ju vem som helst som läst om Baskervilles hund attestera, men här vill det sig inte riktigt. »The horror of the heights« är förvisso en intressant liten sak, där en man upptäcker hemska varelser högt upp i atmosfären dit han tar sig med sitt utmärkta nya flygplan och såeledes pekande mot Lovecraft, och »The brazilian cat« är inte helt utan poänger när en man finner sig instängd med ett stort kattdjur. »The new catacomb«  och »The terror of Blue John gap« försöker sig båda på att skrämma med mörker, men emedan den förra lärt sig något av Poe är effekten något svag när man tidigt inser hur allt hänger ihop. Nej, den mest minnesvärda historien är nog »The leather funnel«, och då inte för dess mekanik med en man som i drömmen upplever tidigare händelser kopplade till titelns lädertratt, utan för hur lättad han är att just dessa upplevelser inte skulle kunna ske idag – ack, om man kunde säga något liknande!

Som helhet får samlingen med viss tveksam godkänt: Conan Doyle är en god berättare, och idéerna är överlag bra, men de kunde i nästan samtliga fall utarbetats så att läsaren oftare kunde överraskas av upplösningen istället för att sitta och invänta den. En stor del av poängen med Sherlock Holmes är ju trots allt att man skall förvånas över dennes skarpsinne, inte att man skall lyckas överträffa honom.

Read Full Post »

Höglandspojken

Det är inte alla böcker som vågar halva sidhantalet passera innan man presenteras för titelkaraktären, men Walter Scotts Rob Roy gör just detta. Förvisso är dock inte den skotske boskapstjuven, jakobiten och fattigvännen (tänk Robin Hood i kilt, och med en kung som inte lyckas återvända) huvudperson i denna Scotts kanske näst mest kända roman, utan den äran tillkommer Francis Osbaldistone, son till en Londonköpman som när han inte vill följa i dennes fotspår skickas till sin farbror, en lantjunker nära gränsen till Skottland. Däruppe håller jakobiterna på och förbereder 1715 års uppror, och nästan alla slits mellan lojaliteter, som bestäms av vems undersåte man är, vilken tro man har, om man är köpman eller ädling, lågländare eller högländare. Den som i ena stunden är allierad kan i nästa vara en dödlig fiende.

De nordengelska Osbaldistones är enkla naturer: de gillar jakt och mat, dryck och hästar, med ett undantag. Den yngste av sex Francis sex kusiner, Rashleigh, är en mer slipad rackare, ointresserad av aristokratiska tidsfördriv men desto mer av att konspirera. Vid stamsätet finns också hans farbrors niece, Diana Vernon, intelligent, frispråkig, vacker, med mörka hemligheter. Hon är den ende förutom Rashleigh som kan kallas studerad, men kan också följa sina kusiner på rävjakt: hon är något av arketypen för hjältinnor i historisk romaner, som egentligen lite för modern för att vara sann (och inte bara för boken, utan nästan även för Scotts samtid).

Ett antal intriger senare, och Francis måste ta sig till Skottland för att reda ur sin fars affärer, och får där hjälp av titelkaraktären. En ritt ut på höglandet, överfall av engelska soldater, en desperat flykt och ett krig senare, så återställs ordningen och Francis, som lyckas förena såväl den mer urbana typen av gentleman som den typ som bildar mönster för hans släktingar, finner sig i besittning av allt han någonsin önskat.

Scott skrev mycket av sin dialog på en sorts skottska, inklusive förkortningar; min bok saknade ordförklaringar utöver vad han själv försett den med (och i hans fotnoter erkänner han själv ibland anakronismer). För en nordbo är detta kanske mindre försvårande än för andra; till och med de ord som Scott förklarar ter sig inte särskilt svåra att förstå. Ett par djurnamn som exempel: vet man att det är sådana kan man snart gissa den exakta betydelsen bakom grise eller gedd.

Rob Roy är, trots att man ibland kämpar med dialogen, och viss grovhet i intrigen, en läsvärd roman; i synnerhet fångas man av hur de skilda lojaliteterna kunde göra tillvaron svår. Osbaldistone vet var han står, vilket även de flesta av bokens personer gör, men med ett fåtal undantag får man känslan av att detta inte ses som något som skall få påverka deras personliga relationer.

Read Full Post »

Blodsband

Röta, andra delen av Korpingarna: Hirka har tagit sig till vår värld. Hon hoppades kunna finna sig tillrätta i en värld där alla är odinsbarn, men hamnade som papperslös i York. Kuro är sjuk. Rime en värld bort. Världen är döende, hon har inte mycket nytta av vad hon vet och kan, och något verkar jaga henne. Snart blir allt värre: det finns en likfödd i världen vars blod är en drog som förlänger liv, och han jagar henne. Hon har två personer till hjälp: en jägare, som söker upp de den likfödde gett sitt blod och övergett, och en annan likfödd. Men vem kan hon lita på?

I Ymslanden kämpar Rime med utfallet av sina handlingar. Rådet är splittrat. Kriget är slut, men likfödda söker sig fortfarande in i världen. Folk försöker förhålla sig, låtsas som inget hänt eller kräver ändring. Själv söker han sanningen. Hirka förblir dock borta.

Om första boken var satt i en värld som skulle kunna vara en ordentligt tillskakad variant av nordisk mytologi är detta helt klart vår värld. Vissa av våra myter tas upp och vävs in i berättelsen, men nämns aldrig som sådana (den likfödde här heter således Graal). Det är snyggt, men jag vet inte om det är snyggt nog. Det som bär boken är Hirka, förvirrad och bortkommen, men modig, beslutsam och med en moral som ingen annan tycks komma i närheten av, även när hon manipulerar och ljuger för att få som hon vill. Rimes historia känns lite som författaren inte riktigt vetat vad hon skall ha honom till förutom i förhållande till Hirka.

Nåväl, bra och spännande nog. Nästa del läses snart.

Read Full Post »

En livstid ska få plats där

Mass Effect: Andromeda måste beskrivas som en flopp. Efter slutet på Mass Effect 3 behövde tron på serien väckas upp på nytt, gamla fans lockas tillbaka eller få stärkas i tron och nya lockas in – men chansen försattes: ett antal mycket lyckade episoder förlorades i ett hav av taffliga animationer, buggar, och en öppen värld som mest utnyttjades som utrymme att transportera sig igenom för att då och då slåss med ett antal slumpmässiga fiender på öppna fältet. Konceptet var delvis en återgång till Mass Effect 1, och även om Andromeda bjöd på mer saker att göra per kvadratmeter så missade det samtidigt att en av de saker som fungerade i ettan var att det verkligen målade upp en galax av planeter att utforska. Det som istället framstår som lyckat i Andromeda är de scenarior där man placeras på en viss plats och sedan skall slå sig fram till en annan, uppblandat med dialog (samma upplägg som fungerade fantastiskt i tvåan, och faktiskt hela trean igenom tills det helt plötsligt övergavs och man sattes på järnvägsspår). Man hade tack och lov i alla fall till viss del gjort sin läxa och producerat ett slut där det åtminstone i viss mån framstod som val man tidigare gjort spelade roll, men nu var istället vägen dit ojämn.

Läser man The art of Mass Effect: Andromeda får man ledtrådar till varför. De korta texterna tycks bekräfta de rykten som gått om att Andromeda var menat att vara ännu mer av en öppen värld, där det skulle finnas ett flertal olika planeter att besöka, delvis automatiskt genererade, men att det inte gick att hitta ett sätt att skapa en koherent historia utifrån detta.

Annars är det en vacker standardprodukt i genren: man får se skisser på de nya sorterna rymdvarelser, platser, byggnader och vapen, man får korta meddelanden om designfilosofi och vilka känslor man ville frammana. Trevligt att bläddra i och läsa, och en bra signalpjäs i bokhyllan, men inget omvälvande.

Read Full Post »

Brev från undergången

Cicero skrev inte endast lysande tal och betydelsefull fackprosa: under och efter hans livstid publicerades även hans korrenspondens, såväl mer offentlig som privat. Dessa brev kom senare att bidra till att utlösa renässansen, efter att Petrarca upptäckt dem och avgivit svar på några. Tidigare hade Cicero endast framstått som en offentlig figur, förkämpe för senaten och optimaterna. Med breven framträdde mer mänskliga sidor, där han bland annat tvekade, balanserade mellan sin övertygelse och sin vilja att behålla skinnet, och drog sig in i overksamhet i sorg över sin dotters frånfälle.

Ett urval av hans brev har nu presenterats på svenska av Eric Cullhed under titeln När allt gick under. De sträcker sig från första triumviratet när Cicero börjar få problem med Publius Clodius Pulcher, genom exil, hans triumviratets sammanbrott efter Crassius död, och slutligen genom inbördeskriget och fram till andra triumviratet, när han sätts upp på proskriptionslistorna. Efter det återstår i stort sett bara hans död och skändning.

Den bild som framträder är en komplex man, men också en som ständigt tycks kompromissa, göra felbedömningar och vackla. Hans insats för att stoppa den Catilinska sammansvärjningen vänds emot honom och tvingar bort honom från Rom, när inbördeskriget börjar tvekar han i det längsta och ansluter sig till slut till Pompejus, trots att han ser att det är mer eller mindre hopplöst, efter att först ha duperat gamla vänner. När Caesar mördats gläds han först, men förtvivlar sedan över att inte mer görs för att avväpna den mördades gamla vänner, i synnerhet Markus Antonius. Motståndet mot denne visar sig ödesdigert; trots att han knyter sig till Octavianus, och ser dennes intelligens och förmåga så underskattar han sina fiender och går till slut under.

I breven skämtar han med sina vänner, citerar Terentius och Homeros, kryper för de mäktiga och uttrycker sin depression när han förlorat sin älskade dotter Tullia. Breven är förvisso tillrättalagda och komponerade av en av de främsta retorikerna någonsin, men det förhindrar inte att de ger en mer intim känsla av samhörighet med författaren än man troligen kan få med någon annan antik författare.

Read Full Post »