Mot duktigheten

Om man skall bosätta sig i skogen så kan man göra det på ett mycket duktigt sätt, som Thoreau med sin transcendentalism och sina betraktelser och sitt filosoferande. Eller så kan man göra som Andreas Doppler i Erland Loes Doppler, med en älgkalv, stulna verktyg och en avsky för alla människor. Oviljan mot det moderna samhället har de dock gemensamt.

Det hela börjar när Doppler är ute och cyklar i skogen efter att hans far dött, och vurpar och blir liggande med ögona i skyn och örona tomma: han inser att han för första gången inte går och tänker på badrumsrenoveringar eller DVD:er med invasiva barnprogram, att han måste bort från sitt vanliga liv. Så han flyttar ut, lever på småstölder och en älgko han överfaller och dödar, och han adopterar hennes kalv och kallar honom Bongo efter sin far (som visserligen inte hette Bongo, men vad fan). Hans fru kommer ibland ut för att få sex. Hans tonårsdotter bryr sig mest om Tolkien. Hans fyraårige son trivs dock ganska bra därute, när Doppler tvingas ta hand om honom ett par dar.

Men så börjar andra människor dyka upp i skogen: en moderat med hund, som tror Doppler är någon att ta efter, herr Düsseldorf som gjort en modell av den stad där hans far sköts, inbrottstjuven Roger. Skogen börjar bli för liten, men han måste avsluta totempålen till sin fars minne.

Detta är väl den sorts bok som normalt beskrivs som rolig. Jag kan se det, och jag kan roas av den, men det har blivit så innihelvetes svårt för böcker att få mig att skratta. Jag är dock säker på att den lyckas bättre med andra.

Read Full Post »

Pigas väg till ung man

Alltså, All’s well that ends well är bara en könsomkastning bort från att vara lika obehaglig som The taming of the shrew: huvudpersonens Helens försök att vinna den flyende Bertram involverar bland annat att hon lurar honom att gå till sängs med henne – mycket obehagligt, och det är lite så man undrar varför hon fortsätter bry sig.

Men låt oss ta det från början: Helen botar franske kungen från en fistel, och som sin lön ber hon honom om Bertrams hand (han är som faderslös kunglig skyddsling). Denne flyr innan äktenskapets fullbordas (så långt kan man sympatisera med honom), till Florens för att delta i ett krig mot Siena, och skickar henne ett brev som säger att han inte vill ha henne förrän hon fått hans arvering och fött hans barn. Med sig har han skrythalsen Paroles, som är den som står för huvuddelen av den låga humorn.

I Florens försöker han dock förföra Diana, och lyckas till slut genom att ge henne sin ring. Fast när han skall låta henne dö jungfrudöden (detta begrepp verkar ha gått kommentatorn av min utgåva förbi, men Shakespeare tycks använda det två gånger) så har Helen tagit hennes plats. Samtidigt har Helen spridit ett rykte att hon dött på pilgrimsfärd till Jakobs grav i Santiago de Compostela (det hela är lite märkligt, eftersom Florens är något av en omväg om man skall till Santiago från Frankrike), så när Bertram återvänder hem försöker han fria till en ny hustru – med en ring han fått av »Diana«. Har man haft någon sympati för honom förut så försvinner den nu, men Helen dyker ändå upp och förklarar vad som hänt, och att hon fortfarande vill ha honom.

Ursprungligen är det en Boccacciohistoria, men där denne berättar den som en komedi blir det hos Shakespeare ett av hans problemskådespel: det är svårt att ta episoden med sängkammarbytet som rolig, och Bertram tycks aldrig få en riktig chans att bättra sig. Helens beteende kan väl i stort förklaras som en kärlekssjuk tonårings, men är ändå rätt obehagligt: begår hon inte vad som idag skulle ses som våldtäkt?

Nå, det mesta annat är vad man väntar sig av Shakespeare: språk, handling, snuskig humor, en hånfull clown. Långt från hans trevligaste, men bra.

Read Full Post »

Nedmontering

Varför jag plockade upp Lena Sundströms Saker jag inte förstår – och personer jag inte gillar minns jag inte – den kan ha varit gratis när jag ändå tog en hög med andra pocketböcker, men normalt hör inte böcker om svensk politik till vad jag vill läsa. I vilket fall: det är en nu något åldrar skildring över den förvirrade tid när socialdemokraterna började föra borgerlig politik och monterade ned vad de tidigare byggt upp. Mönstret gick ungefär: Moderaterna lägger motion. Socialdemokraterna säger nej, nej, nej. Socialdemokraterna vinner val. Socialdemokraterna röstar igenom motion i riksdagen (eller bara kuppar igenom den, om de heter Erik Åsbrink). Folk fattar ingenting. (I alla fall är det Sundströms beskrivning.)

Det konstiga är egentligen att det inte blivit mer protester. Det är ändå en hel del som socialdemokraterna ändrat: de har avreglerat finansmarknader och elhandel, monterat ner delar av alkoholpolitiken, infört ett pensionssystem ingen kan bli klok på (men som en del fondhandlare kan tjäna grova pengar på), krängt Teliaaktier och startat kasinon. Och vad har hänt? Folk röstar på moderaterna. De påstår ju också att de är ett arbetarparti, men de får en troligen att känna sig aningen mindre lurade – det är troligen bara vad man förväntar sig av dem, till skillnad från sossarna.

Sundström försöker dock protestera: hon vill ha slippa allt det här: att välja och betala överpris för sin el, en energiminister som lurar på en aktier till överpris, konstiga pensionssystem och Svenska spel i största allmänhet. Och hon är knappast ensam, även om de flesta troligen inte är lika roande. (De där personerna hon inte gillar är förresten ungefär följande: Erik Åsbrink, Kjell-Olof Feldt, Frits Bolkestein, Björn Rosengren, Göran Persson, Erik Åsbrink igen, Ulf Dinkelspiel. Exakt varför varierar, men för de flesta är de för att de låtsas vara socialdemokrater medan de förde borgerlig politik,)

Read Full Post »

Separation

Asunder, David Gaiders tredje Dragon Age-roman är inte bakgrundshistoria, i alla fall inte än: den utspelas tvärtom efter de två spelen, med magikerna på randen till uppror efter vad som hände i Kirkwall och tempelherrarna alltför glada att slå till hårdare. Till magikercirkeln i Val Royeaux kommer så Wynne för att söka hjälp för att ta reda på vad som hänt en vän som forskat i ett av medlen tempelherrarna använder för att hålla magikerna lugna.

Hjälp får hon också: Rhys, som anklagats för en serie mord på magiker och lärlingar, Adrian, som vill försöka befria magikerna från all utomstående översikt med vad medel hon än kan finna, samt Evangeline, tempelherre fast besluten att skydda magikerna, även från sig själva. Samt Cole, spöket i tornet där magikerna hålls fångna, osynlig för alla utom Rhys, och den som begått morden Rhys anklagats för. Dessutom dyker ett par andra bekanta upp, både från spelen och tidigare böcker.

Det är en bok som känns betydligt mer intressant än den tidigare boken, möjligen delvis eftersom man inte kan ana sig till ungefär hälften av vad som kommer hända efter att ha spelat spelen, men också för att det är mindre slagsmål och explosioner: det handlar mer om moraliskt ansvar och mindre om ren strid för överlevnad. Inte för att sådan inte står på spel, men det finns kanske saker det kan vara värt att låta sig dödas för, inte bara att dö när man söker uppnå dem.

Det är inte direkt existentialism, men det är i alla fall mer än omslagets »heroic fantasy novel« påskiner.

Read Full Post »

Övermänniskan

Herr fiskeriinspektören Axel Borg är knappast en av de mer trevliga bekantskaperna man kan göra bland Strindbergs skapelser: stora delar av I havsbandet utgörs av redogörelser för allt som förpestar livet för en stackars övermänniska som inget hellre vill än att få göra sina naturvetenskapliga utforskningar, härska över sin omgivning och älska en kvinna somi alla fall  har tillräckligt med intelligens för att inse hur underlägsen hon och hela hennes kön är.

De fiskare han skall lära hur de fiskar är ena otacksamma stackare, efterblivna kretiner som blivit kvar när fastlandet befolkats av högre utvecklade människor och nu hänger kvar i surmulen konservativ halvhedendom, hatande alla förändringar. Till ön kommer dock kvinnfolket Maria, som Axel förälskar sig i och börjar kompromissa med sina intellektuella ideal över för att kunna vinna och uppfostra till en någorlunda dräglig varelse att kampera med.

Allt visar sig dock förgäves: det enda som är aningen försonande med boken är att Borg (som med rena intellektet lär sig att t.ex. segla och ro, dessutom bättre än ortsborna) till slut stöts sönder i mötet med sin mer robusta omgivning: visserligen efter att i viss mån ha sett sina slutledningar bekräftade och en del av sina intellektuella projekt realiserade, men utan att ha fått erkännelse, dessutom drabbad av galenskap och förnedrad. Sedan finns ju också Strindbergs alltid njutbara språk, hans ibland galna, ibland geniala infall (han förutser här rentav provrörsbefruktningar). Men den som inte kan bortse från obehagliga idéinnehåll bör hålla sig långt borta.

Read Full Post »

Avrundning

Jag är idag något osäker på varför jag inte läste Lord Peter views the body där den hör hemma i utgivningsordning – efter Naturlig död: det hade troligen varit bättre, eftersom man här t.ex. möter Death Bredon och vikomt St George för första gången.

Det är inte så många vanliga mordfall i boken– de är lika många (fyra stycken) som de som istället bygger på att klara ut underliga testamenten, och fyra stycken är snarare stöldhistorier. En påfallande andel av dem bygger tyvärr på att man inte skall känna igen Lord Peter (i ett görs ett försök att identifiera honom genom att testa hans förmåga att känna igen viner), vilket möjligen skulle fungerat i annan publiceringsform eller en bok där hans fall är blandade med andras, men nåväl. Annat är trevligare, som när den tioårige vikomten får vara med och ta fast en tjuv som varit ute efter den i sig tämligen oremarkabla bok han nyligen köpt, eller den märkliga spökhistoria Lord Peter får börja nysta i och där upplösningen återigen bygger på hans bibliofili. Ett mysterium bygger på ett korsord, som läsarna får chans att själva lösa. Annat är mest barockt, som de inälvor som en doktor får i arv av sin onkel.

Det är sällan några rena historier där man som läsare får känna sig riktigt nöjd över att kunna lista ut vad som pågår: i en del fall är det för uppenbart, i andra avslöjas viktig information lite för sent för att det hela skall fungera. Överlag är det dock roande, speciellt som man får träffa flera av personerna runt Wimsey igen (tyvärr dock inte Änkehertiginnan).

Read Full Post »

Landet lagom

Jag har ganska exakt noll erfarenhet av den tid Göran Hägg skildrar i Välfärdsåren: den mellan andra världskrigets slut och Palmemordet, när Sverige var världens mest jämlika, demokratiska land, det land som troligen kommit närmast att komma närmast den socialistiska drömmen utan att kompromissa med de mänskliga rättigheterna.

Det är sagan om landet som socialdemokratin byggde, där borgerligheten var precis så stark att den var ett potentiellt hot men inte kunde ta makten förrän centerpartiet vann röster mot kärnkraften och sedan svek sina löften, landet med så progressiva skatter och flack löneskala att skillnaden mellan vad postkassörskorna och generaldirektören för postverket fick i näven troligen var mindre än vad kassörskorna faktiskt fick.

Sedan fanns det naturligtvis galenskaper. Människorna i början på 70-talet verkar ha fått ett hårt kollektivt slag i huvudet – och nu talar jag inte om allmänna vänsterflummerier och hyllanden av diverse massmördande kommunistledare, utan om vad som tydligen var de i alla fall officiella åsikterna i sexualfrågor, men som jag förut inte hade riktigt anat. Allt skulle vara tillåtet, och då menar jag allt: blotteri, incest, pedofili. En statlig utredning föreslog i princip att sådant skulle avkriminaliseras, samt att straffen för våldtäkt skulle sänkas (SOU 1976:9).

Men för det mesta verkar annars Välfärdssverige ha varit ett gott land att leva i. Hägg berättar inte bara om politik, utan kultur, sport, familjeliv, skola och annat som normalt inte ses i historieböckerna. Huruvida allt stämmer kan kanske ifrågasättas, men inte den medryckande stilen eller den undran man känner inför vad som trots allt en gång åstadkoms av socialdemokraterna.

Read Full Post »

Grottkrypning

Andra boken kopplat till Dragon Age, The Calling, är tyvärr inte lika intressant som den första. Visst, man slipper känslan av att presenteras för en annars okänd värld, men samtidigt är handlingen betydligt rakare: kung Maric följer en grupp grå väktare ner i djupvägarna för att hindra mörkynglen från att starta ett nytt fördärv med hjälp av kunskapen i huvudet på en äldre väktare som följt sin kallelse för att dö i strid med dem.

Det är en bok främst ämnad att kratta scenen inför Awakening: en del av de figurer som förekommer där får sin förklaring, liksom vad Arkitektens mål egentligen är, men detta är egentligen mindre saker i handlingen: huvuddelen av den går åt till att krypa runt i grottor och antingen undvika eller slåss med mörkyngel och andra monster, samt ett rätt poänglöst parti som visserligen ger karaktärsteckning men annars inte för handlingen framåt nämnvärt och är en nära kopia av en episod i Origins.

Men visst, det är inte dåligt: det finns ett oväntade komplikationer i figurernas relationer med varandra, en vändning på slutet, samt en epilog som får en att se delar av Origins på helt nytt sätt. Synd bara att detta gömts bakom så mycket svärdviftande.

Read Full Post »

Förtrollning

För tio år sedan läste jag också tusensidiga romaner med stycken på okända språk och inte mycket handling förrän man kom till det sista kapitlet, men då var det fråga om Robert Jordan och inte Thomas Manns Bergtagen – troligen är den förvåning jag känner över att jag orkade då ungefär likvärdig med den jag då skulle känt över vad jag orkar nu.

Just orkeslöshet är annars ett viktigt drag i den unge huvudpersonen Hans Castorps karaktär: han kommer ursprungligen till sanatoriet i Davos för att besöka sin kusin Joachim Ziemssen i tre veckor, men där finner läkarna att även han är lungsjuk och han blir till slut kvar i sju år – helt nöjd över att kunna vävas in i den sövande atmosfären, där tiden tycks upphöra. Förutom kusinen så är hans viktigaste sällskap herr Settembrini, humanist, demokrat och pedagog, som försöker vägleda Hans mot ett liv i framstegets tjänst, senare också dennes vederdeloman: jesuiten, svärmaren och revolutionären Naphta. På sanatoriet finns också fru Chauchat, som Castorp förälskar sig i, och senare även den konungsligt uppblåste mynheer Peeperkorn, som har en enorm närvaro men mest tycks använda den till att ordna spritfester och utflykter.

Visst sker det saker: man lungröntgas, kusin Ziemssen flyr och återkommer, man får besök från låglandet, man tar mod till sig och pratar med fru Chauchat, man förlorar sig i snöstorm och hallucinerar , man flyttar runt kring borden i matsalen och hamnar till slut vid sämre ryssbordet när man blivit en inventarie, för slö för att fly – men mycket tid ägnas åt Settembrinis och Naphtas eviga munhuggande, ibland med elaka inpass från Castorp när han vänder sin lärares ord mot honom. Naphta är visserligen den mer imfame och med mer profetisk klarsyn, men det är ändå Settembrini som verkar mer human. Deras debatter tycks visserligen ofta snarare eldas under av motsägelselusta än genomtänkta positioner: en kritik mot de rent andliga livsåskådningarna?

Det är en tjock bok, en bok som kräver uppmärksamhet om man vill läsa den som den var tänkt, och dess eviga meditationer över tiden är intressanta, men när man kommit igenom den så undrar man lite vad som just hänt.

Read Full Post »

Marina ord

Jag har under läsningen av Patrick O’Brians böcker då och då konsulterat Dean Kings A sea of words, en ordbok skriven just för ändamålet: det finns alltså såväl nautiska termer som franska och latinska fraser, medicinsk jargong som information om dåtidens politiska läge i England, biografiska notiser som biologi: allt för att täcka de kretsar Jack Aubrey och Stephen Maturin rör sig i.

Tyvärr har jag vid ett flertal tillfällen dock funnit att den är inkomplett; det finns t.ex. en del fraser som man lämnas utan hjälp med. Samtidigt kan man hitta en del saker som kanske är lite onödiga (är det nödvändigt att förklara vad en dromedar är?) När något förklaras är det dock oftast klart.

Förutom ordboken finns även två essäer: en om flottan och dess roll under de krig mot Frankrike som serien skildrar, samt en om läkarprofessionen under tiden. Här får man en översikt över de olika typerna av skepp och officerare, hur stor flottan var och hur den styrdes från London, respektive en lista över vad en skeppsläkare hade till sitt förfogande av kunskap och medicin, hur verksamma dessa var (vanligen inte alls), och hur kroppsskador kunde behandlas (stoppa blödning, försök hindra infektioner).

Jag vill inte säga att boken är nödvändig, speciellt inte idag när Internet troligen kan ge svar på många av frågorna den besvarar, men den är behändig.

Read Full Post »