Efter att tidigare sparkat det Ankh-Morporkska postverket in i ansjovisens århundrade har Moist von Lipwig i Making Money fått en ny utmaning: en av stadens gamla banker, tidigare ett familjeföretag (med en av stadens minst trevliga familjer), som nu ärvts av en hund, och Lipwig har ärvt hunden. Bland inventarierna: ett valv fyllt med guldtackor, ett myntverk där tillverkningskostnaden ofta överstiger myntens nominella värde, en räknekammare där en lång, mörk och neurotisk herre som summerar likt Fenton Spadring härskar, en hydraulisk räknemaskin med tillhörande galen vetenskapsman och Igor i källaren, samt en garderob med onämnbart innehåll.
Allt detta har alltså ärvts av Mr Fusspot (i alla fall 51 % av det), och nu måste Moist försvara honom och sig själv från de övriga ägarna, däribland en man som vill vara patricier istället för patriciern (eller, mer exakt: han vill vara Vetinary, inte bara ta hans jobb utan hans hela identitet). Efter att ha styrt över postverket vet han i alla fall hur valutor utan säkerhet i metall fungerar: så länge alla är överens om att ett frimärke är värt en penny så är det värt en penny; så länge alla är överens om att guld är värt något så är det värt något, och inget av dem är mer självklart än det andra.
Återigen är Moist en bedragare som bedrar på stor skala: vill man kan man naturligtvis se sedlar som ett gigantiskt bedrägeri som bara fungerar om man inte petar på det för hårt. Moist får också använda sin talang för utklädnader och annat vid i alla fall ett tillfälle, men annars tycks hans främsta funktion vara att gå omkring och vara sarkastisk i varierande grad. Det är som vanligt underhållande, men jag är fortfarande inte helt såld på Moist, speciellt som han nu tycks hamnat i nästan samma berättelse som förra gången.
För nöjes skull 