Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Var börja? Var börja med en bok som dels är en skildring av andra världskriget, i synnerhet en amerikansk krigsfånge, dels en skildring av samme fånges liv före och efter kriget, dels möjligen är en roman om tidsresor och kidnappningar av utomjordingar, men som lika gärna kan vare samme persons hjärnskadeinducerade galenskaper? Boken i fråga är Kurt Vonneguts Slaughterhouse 5, och som sagt är den närmast omöjlig att sortera in i något fack för att hjälpa till vid bedömning.

Huvudperson är Billy Pilgrim, som hamnar i tysk fångenskap i krigets slutskede och placeras i Dresden någon månad innan staden flygbombas. Han överlever, men de flesta i staden gör det inte (så går det).  Han kommer hem, utbildar sig till optiker, gifter sig rikt, hamnar i en flygolycka där svärfar dör (så går det). Hans fru dör av kolmonoxidförgiftning när hon kämpar för att ta sig till hans sida (så går det). Sedan beslutar han sig för att berätta om hur han kidnappats av utomjordingar som fört honom till sin planet och satt honom på zoo tillsammans med en ung fotomodell, som han får barn med, och som lärt honom att de tidsskutt han upplevt är fullt normala; det är bara vår begränsade uppfattningsförmåga som gör att vi inte kan välja vilken tidpunkt vi vill se.

Det hela är naturligtvis vansinnigt. Och satiriskt. Och mot krig. Och svårt att riktigt se poängen med. Man kan välja att se det som science fiction, men det ligger närmare till hands att se det som en parodi, med de underliga utomjordingarna och den klichéartade kidnappningen. Som antikrigsroman är det främsta argumentet att många människor dog utan skuld i Dresdenbombningarna och att atombomben främst är ett symptom, inte en separat sjukdom, samt att soldater inte har någon sammanhållning alls: allt möjligen sant, men kanske inte helt övertygande.

Nåväl läsvärt är det, i all sin konstighet.

Read Full Post »

Först bör det väl sägas att jag inte köper den typen av generaliseringar om folk födda under ett visst årtionde som är en av premisserna bakom Fredrik Söders, Christian Albinssons och Niclas Wikströms 90-talet.se: alla åttiotalister tror inte att de kan göra vad som helst, tror inte kändis är ett yrke och vill inte jobba med media. Men ändå: att ha varit ung under i princip det enda årtionde där Hollywood haft problem att vilket språk deras skurkar skall bryta på, när enhetskulturen krakelerade och där internet helt plötsligt fanns tillgängligt (efter att ha lyssnat till ett evigt krasande och där hastigheten var sådan att man idag tycker man lika gärna kunnat ta emot informationen över telefon och skriva in den i datorn) så måste det ju i någon mån forma en.

Det var mycket på nittiotalet: Ny demokrati satt ett tag i riksdagen, Sverige var typ världsbäst i fotboll (och man fick vara uppe till jättesent på natten och se Håkan Mild missa en straff), samt nästan all annan sport, Bill Clinton och Mona Sahlin ljög så de blev blå, men bara en av dem lyckades riktigt (den andra fick å andra sidan åka till Mauritius för andras pengar), man kunde bli kändis genom att leva svältliv på en ö i Indonesien och sedan dra runt och svina (till skillnad mot tidigare då man blev känd genom att spela bandy och sjunga menlöst om flottare och deras kärleksliv), Killinggänget gjorde att ironin blev så utbredd att man kan tala om »postironi«, och IT-folk lyckades lura stålar av nästan vem som helst. Oavsett om man går med på att åttiotalister är mediekåta jävlar utan ett spår av återhållsamhet och ansvarstagande eller inte kan man ha nöje av att påminnas om detta. (En sak man dock inte påminns om är musiken. Det orkar inte författarna med, och hänvisar istället till Andres Lokko.)

Det är inte direkt någon djup analys som genomförs, och en hel del av de säger om åttiotalisterna är väl främst relevant för de något äldre sådana: jag tvivlar på att många födda under andra halvan av årtiondet minns speciellt mycket av Fotbolls-VM 94, som sägs för evigt gett oss överdrivna förväntningar (jag vill dock hävda att VM 2002 varit minst lika skyldigt – 94 var mycket tur, men 2002 slog vi ju för fan Argentina (vi skulle i alla fall gjort det om domaren hållt på reglerna vid straffsparkar)). Jag vet inte om jag nu är så mycket mer förståndig, men road är jag definitivt.

Read Full Post »

Lukasevangeliet är det sista av de tre synoptiska; mycket känns igen från Markus och Matteus evangelier, även om somt är helt nytt. Det är här man hittar julevangeliet; de andra evangelisterna är inte alls lika intresserade av Jesu uppväxt. Även en hel del annat är nytt: det är här man hittar den barmhärtige samariten (även om språkokänsliga översättare tror att det skulle göra någon skillnad annat än ordspråksmässigt att kalla honom samarier).

I övrigt är inte så mycket att säga, men de unika styckena gör att detta definitivt är det evangelium man bör läsa om man bara skall läsa ett.

Read Full Post »

Uttrycket »döda språk« är något märkligt: vanligen används det om språk som om de skall räknas som döda lämnat efter sig tillräckligt med kropp för att konstgjord andning skall vara möjligt: det finns inte mycket etrusikiska, men det som finns är hyfsat väl förstått. Sumeriskans rester finns främst bevarade tack vare akkadisktalande, men kvar finns dt. Hebreiskan har till och med fått nytt liv, låt vara modifierad, och något liknande vore möjligt med till exempel latin (fast det finns nog inte så många som vill använda Montaignes fostringsplan).

Likväl: elva språk i olika stadier av nedbrytning lyfts fram och undersöks i Ola Wikanders I döda språks sällskap, varigenom förhoppningsvis nya mängder konserveringsvätska kommer dem till nytta. Förutom de som nämns ovan (undantaget latinet) får man lära sig mer om bland annat anglosaxiska, sanskrit, koptiska  och oskiska: man meddelas kunskaper om vilka det var som talade språken, om och varför de slutade med detta, vad man kunnat lära sig från språken, en del om grammatik och ordförråd, och man får textexempel.

Det blir så klart inte speciellt djupt när ett språk och den kultur det använts i skall förklaras på dryga dussinet sidor, men det är ändå en försvarlig mängd kunskap som ryms, och den framförs med omisskännlig entusiasm (även om det faktum att en gud blir så arg att han sätter på sig skorna på fel fot troligen är roligare när man läser i originalet än när det traderas vidare). För en liten stunds språkstudier är detta trevlig läsning.

Read Full Post »

Ja, titeln på Simon Kupers och Stefan Szymanskis Soccernomics är tämligen horribel i sitt epigoneri. Detta motsvarar dock i viss mån innehållet: vad händer om man analyserar fotboll med hyfsade datamängder och minsta-kvadrat-metoden? Eller använder andra metoder ekonomer fått lära sig någon gång?

Tja, några saker som man lär sig, och som man kan vara säker på: pengarna inom fotboll går i första hand till spelare, inte klubbar (som dock trots konstant skakig ekonomi sällan går under), och stora fotbollsevenemang stoppar pengar i fickorna på de lokala byggherrarna, men inte i så många andras i landet (turism går snarast ner, eftersom ingen vill besöka ett land där fotbolls-VM pågår). Däremot kan man kanske ifrågasätta det lätt naiva resonemanget om spelarlöner: visst, klubbar som betalar mycket i lön (till skillnad från övergångssummor) tenderar att vinna mer, men frågan är om detta innebär att höjda löner direkt leder till bättre resultat, vilket de ofta tycks på vippen att föreslå?

Dessutom får man lära sig att engelska klubbar inte (längre) diskriminerar på grund av hudfärg, att klubbtränare endast mycket sällan gör positiv skillnad (den analysen verkar dock bygga på ett nollsummespel, vilket gör att den kan ifrågasättas), att även om fotbolls-VM inte ger bättre ekonomi så gör de innevånarna lyckligare, att sport gör att färre människor tar livet av sig genom att skapa ett socialt sammanhang för fansen, att de flesta som går på match kan byta lag de håller på, och att straffsparkar på det hela taget är rättvisa (möjligen undantaget de efter förlängning, en annan analys man skulle velat se).

Mer som går att ifrågasätta: idén att landslags »normalprestation« är något som går att avgöra genom att jämföra med vad de borde om man räknar bara på landets folkmängd, BNP och antalet tidigare matcher (om nu spelarlönerna är så avgörande för klubblag, kanske man borde titta på något liknande för landslag för att avgöra hur starka de olika lagen borde vara i ett visst mästerskap?). Det vore också trevligt att få höra något mer om hur exakt vissa sammanhang ser ut, men det kan bara vara jag som ogillar siffror som bara vagt hänvisas till.

Boken har även ett par andra svagheter: den bygger på en tidigare som författarna skrev för fyra år sedan, och även om de nya kapitlen är lika intressanta, så har de äldre flyttats runt utan att uppdateras ordentligt. Material upprepas, och en del analyser förklaras utförligast i senare kapitel än de där de först omnämns. Vissa analyser verkar också lite felade; det är som sagt inte hur bra »landet England« kan förväntas vara som gör att fansen vill se mer, utan hur bra det specifika laget är. I stort är det dock stimulerande läsning, som dessutom avlivar en hög konventionella sanningar.

Read Full Post »

Det finns massor av lösa påståenden därute som kommer upp i konversationer, antingen som kuriosa eller som ärligt menade förklaringar, men som trots att de är spridda är definitivt felaktiga. Peter Olausson, mer känd som »Hexmaster«, driver en hemsida där han avslöjar sådana påståenden, och har lyckats omsätta denna i böcker, här den första, Faktoider.

Det är trevlig och snabb läsning, skrivet med visst schvung och noggrannhet (ett par perifera oklarheter kommer på ett par ställen, men dessa spelar ingen större roll). Man får lära sig att grodor visst har förstånd att ta sig ur kokande vatten, att äpplet i lustgården var en ospecifierad frukt, och då en underförstådd sådan, att diverse energidrycker bara är båg (nähä?), att Mozarts begravning inte sågs som anmärkningsvärt påver i samtiden, och att allemansrätten finns i hela Norden, utom Danmark (och speciellt i Norge).

Varje stycke är på ett par sidor, så det är perfekt läsning om man bara kan sno åt sig några ögonblick, och det är läsning som dessutom kan få en att undvika pinsam kolportering av gamla myter.

Read Full Post »

Om Markusevangeliet finns, efter Matteusevangeliet, inte mycket att säga: det är kortare, och innehåller inte mycket som inte återfinns däri. Det är förvisso något mer fokuserat på hur Jesus höll sin gudomlighet hemlig, och det har ett stycke där det explicit förklaras att han gjort de gamle reglerna gällande oren mat för ogilla, men annars? Inte mycket. Det finns samma ovilja mot skilsmässor, förklaringar om barnen som hans särskilt utvalda, samma utspisningar av stora folkskaror med endast lite bröd och fisk, samma gång på vattnet. Det är snabb läsning, men den bjuder inte på mycket nytt. Nåja, upprepning är all repetitions moder.

Read Full Post »

Jag blir inte riktigt klok på Edvard Matz Carl Mikael Bellman: Nymfer och friskt kalas – är det tänkt att vara en översikt över kvinnor i skaldens närhet, som baksidestexten förklarar? Om så, varför är det då Bellman som nästan hela tiden får stå i centrum? Eller är det trots allt bara en biografi – men varför då den orimliga dispositionen?

Och om man bortser från det kvarstår ändå en viss kluvenhet: vissa kapitel börjar helt plötsligt handla om någon helt annan, utan att man förstår varför, boken avslutas med en text om maten i Bellmans texter och en samling recept, och man ser framför sig hur författaren vid ett flertal tillfällen känt sig tvungen att dryga ut sitt material, alternativt bara inte kunnat stå emot att ta med sina favoritanekdoter.

Som sagt, jag vet inte vad det här är för en slags bok. Det är inget vidare som Bellmanbiografi, och det är inte mycket som meddelas om de avporträtterade kvinnorna heller. Jag skulle nog förr satsa på något annat: en rättfram torde både vara mer heltäckande och läsbar.

Read Full Post »

The wine-dark sea är sista delen av den långa resan i Söderhavet vars huvudsakliga syfte varit att få Maturin till Sydamerika för att kunna starta en peruansk revolution. Dit kommer han också nu, men först efter en serie händelser: en jakt på den amerikanska kaparen Franklin vars franske befälhavares planer stäcktes i förra boken, ett vulkanutbrott, en strid med en fransk pirat. Och så Nathaniel Martins allt mer tillbakadragna beteende och minskade intresse för naturvetenskaperna som hotar att kyla av vänskapen med Maturin.

Det är återigen en bok som är lite episodisk; inte förrän halvvägs in, när Stephen är i Peru och Jack och Tom jagar längs kusten efter lovliga byten, blir det någon övergripande spänning, och även då går det snart över och förvandlas till en annan sorts historia. Det är en bra bok, men inte den allra bästa i serien.

Read Full Post »

Enligt Kalle Lind i Människor som gått till överdrift har bland annat följande personer haft det svårt med impulskontrollen, alternativt bara kontrollen: Snoddas (överdrivet menlös), Lou Reeds föräldrar (överdrivet homofoba och elchockstroende), Maud Olofsson (överdrivet överslätande), Stig [sic!] Larsson (överdrivet pedofilt provocerande) och Robert Baden-Powell (överdrivet rädd för självbefläckelse).

Det är en varierande samling kufar/äckliga gamla gubbar/utlevande kristna som avhandlas, vardera på en handfull sidor: man får reda på vad Henning Sjöström (för mig tidigare endast omhörd som »Henning Penning« i en låt av Magnus Uggla) informerar om i sina memoarer (alldeles för mycket), saker som inducerat moralisk panik hos kristna, hur tidningsredaktör von Platen dolde Gustaf V:s tafsande på en tidningsreporter för omvärlden, en översikt över frikyrkliga artister, samt hur Tove Janssons mamma ignorerade att det inte bara var för värmens skull hennes dotter delade säng med Tuulikki Pietilä (man får också en del nycklar till Muminböckerna. Det pågår mer i Mumindalen än man kan tro).

Om man kan lita på precis allt vete tusan, men underhållande är det, i alla fall om man kan stå ut med en stil som inte alltid är snäll mot de ämnen som avhandlas.

Read Full Post »

Older Posts »