Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2016

Oss sena tiders barn till fromma, vi som icke ha det tålamod eller det tvång som kräves för att tillgängliggöra sig bibeln som fäderna, har Alf Henrikson valt att sammanfatta böckernas bok i Biblisk historia. På samma sätt som annars, och med större rätt, har hans verk delats upp i tvenne delar, här närmast Gamla testamentet.

Man kan säkerligen klara sig med en mindre ingående översikt än den som här presterats: undantaget delar av första och andra Mosebok är det väldigt få delar av Gamla testamentet som längre kan betraktas som oundgänglig allmänbildning (det står så till exempel betydligt mer om kung David att läsa än de flesta anar; i övrigt är det väl endast Simsons, Salomo, Jona och Jobs personer från de senare delarna som man bör kunna något mera om). Samtidigt är detta knappt nog att täcka in alla det sätt som Bibeln fortfarande genomsyrar språket: för att ta en gammal favorit får man förvisso rätt på hur Jehu ser till att den ogudaktiga Isebel av hundarna åtos upp på Jisreels fält, men inget om det goda stycke berättarkonst som meddelar hans färd mot Jisreel för att jämlikt Herrens beslut ha ihjäl allt vad av konung Ahabs hus uppå väggen pissar, eller ens att det är från denna berättelse som ordstävet om att fara som ett Jehu kommer.

Henrikson är annars ofta noggrann med att citera de stycken som kan vara värda att läsa, och då utifrån såväl Karl XII:s som 1917 års bibel som den provöversättning som fanns tillgänglig 1990 inför den förskräckligt namngivna »Bibel 2000«; detta innebär i första hand den poesi som finns, och endast i undantagsfall att någon av de ordvändningar som fortfarande hörs får förklaringar, såvida de inte naturligt är en del av handlingen.

Till de klara förtjänsterna hör dock att Henrikson nog förstått sin publik att ta med även de apokryfiska berättelserna (i alla fall de som av Luther betraktades som uppbyggliga): även om deras teologiska värde kan diskuteras, är deras historiska dito otvivelaktigt (i synnerhet Jesu Syrachs vishet, Judits bok och Mackabéerböckerna, den förra såsom viktig för kärv religiositet av äldre märke, de senare såsom goda berättelser i egen rätt).

Henrikson skrev många förtjänstfulla sammanfattningar av diverse folks och regioners historia. Frågan är om inte denna är den svårast umbärliga: goda sammanfattningar av svensk eller antik historia är inte alltför svåra att hitta, men biblisk materia hanterad av någon som inte alltför hårt intresserar sig för de religiösa konsekvenserna är mer sällsynt.

Read Full Post »

Berättelserna i Mabinogion kan läsas av två anledningar: dels allmän uppskattning av den typ av historieberättande som uppstår när lokala traditioner hamnar i händerna på respektfulla, men inte alltid helt införstådda, sentida, dels för att det är en gammal tradition där kung Arthur och hans hov dyker upp. Det är en värld av bolda unga män, som hamnar i halvmytiska sammanhang och måste ta sig ur med dådkraft och rättrådighet: Pwyll, prins i Dyfed, som får byta plats med kungen av undervärlden i ett år, Culhhwch, som påtalar hjälp av alla kung Arthurs hjältar (och några som verkar påfallande som påhittade bara för sagan), för att vinna Olwen, dotter till en jätte, som ber om trettionio omöjliga ting, Maxen, romersk kejsare som drömmer om en vacker kvinna han måste få tag i, Gereint, djupt förälskad i sin hustru Enid men som blir så svartsjuk att han börjar förnedra henne, med fler.

Berättandet varierar kraftigt: ibland högt förädlat, nästan till det konstgjorda, ibland vad som kallas primitivt men som snarast är vad som sker när man försöker teckna ned endast halvt hågkommet material. En liten del är nästan mördande tråkigt (Culhhwch berättelse är i stora delar rena skeppskatalogen, dessutom med klart parodiska inslag som »Någon, son av Caw«), det mesta storslaget – i Rhonabwys dröm berättas om ett slag medan de stridandes herrar sitter och spelar brädspel på ett mycket raffinerat sätt. En del verkar tillkommet på grund av lösliga etymologiska spekulationer, en del är sena försök till koherens, något ger intryck av att få ett slut påhängt bara för att historien skall vara över. En del har historisk bakgrund (»Maxen« ovan motsvarar Maxentius, romersk kejsare under det tidiga principatet), mycket är rent mytiskt.

Som den hela berättelsen med kung Arthur, eller Kejsar Arthur, som han ibland framställs som. Här finns en del av senare känt material, Guinevere, riddar Bediwere och Kay, till och med Excalibur. Även Graal-legenden finns i några berättelser, utan att ännu kopplats till Kristi lidande, men i den där ett liknande kärl spelar roll uppträder inte Arthur, och i den historia där båda finns med kan man missa Graalen, och egentligen också att man skymtar förbi något som är menat att vara Fiskarkungens hov. Arthur är annars här en rätt anemisk figur, där hans hov ofta snarast får spela rollen som platsen dit lovande unga män söker sig, och där de kan få hjälp och status.

Vissa av historierna är klart färgade av riddaridealet, men de är inte många, och eftersom de dessutom är rätt korta är det oftast inte lång tid man måste stöna över styrka som kan kasta hundra män över ända på en och samma dag, parader med unga damer som är det vackraste som setts, och annat liknande material. Mabinogion är den gradvisa övergången till ett sådant tillstånd från en mer åldrig tradition där vissa delar överlevt och annat försvunnit, ibland förvirrande, för det mesta lockande, nästan aldrig tråkigt.

Read Full Post »

Lars Strands Närstudier uppvisar samma kunnande i faktafrågor, samma brukliga prosa, och samma huvudsakliga ämnesval som tidigare samlingar. Denna gång har dock det rent Sherlockianska kompletterats med essäer om Arthur Conan Doyles mindre kända alster, alltså inte de om herrarna på Baker Street, eller professor Challenger eller ens hans historiska romaner, utan diverse underlig litteratur (ett verk om ett lyckligt medelklasspar, en underlig gotisk roman med olycksbringande buddhistiska munkar, och en oroande berättelse om hypnotisk dominans). Dessutom lite om Holmes avfärdade franske rival monsieur Lecoq, hur översättare hanterat ordleken »a rat – Ballarat« från Boscombe-dalen, samt en Holmes-pastisch, förvisso satt i rätt tid men med ämne som Watson aldrig skulle vågat ge ut och på sämre prosa än den gode doktorn någonsin annars sänkte sig till (oavsett om man kan anse honom något mindre begåvad än snittet, eller menar att en sådan uppfattning beror på kontrasten mot Holmes, så kunde han onekligen skriva).

Som samling betraktat varken bättre eller sämre än tidigare, även om det kanske är lite mer perifert.

Read Full Post »

Den mer hagalne måste-ha-allt-samlaren i mig är inte helt nöjd med att jag inte istället för Zelda – de första ljuva åren införskaffade de två samlingsalbum som detta sammanfattar. Den mer realistiske samlaren inser att det inte gör så mycket: tidiga verk är ju med mycket få undantag mest intressanta för de mest inbitna fanatikerna, och detta i dubbel måtto när det handlar om serier, där inte bara idéer, teman och personer skall sätta sig utan även det visuella hantverket.

Så också för Zelda. Även om nästan varje kommentar om hennes utseende förutom de smickrande (och även de är osäkra) troligen skulle resultera i ett utbrott från henne själv, så får det väl ändå sägas att det är stor skillnad mellan den något oformliga, stormunnade, lätt trollaktiga tidiga Zelda och den mer rent linjerade varianten som möter i slutet (som dock ibland fortfarande beter sig som ett troll).

Rent personligt är skillnaden inte fullt så stor: hon fortsätter vara högljutt feministisk (i alla fall när hon pratar), störig, och väldigt sugen på snygga killar (i synnerhet när hon är full). Att hon är det i olika situationer, från ett vagt förhållande över en tur på konstfack och hem till pappa i obygden är som det skall vara. I förordet påminns också om att Zelda inte är menad som en förebild, och det är det man gillar mest med henne.

Read Full Post »

Nu börjar den gode Terry Pratchett verkligen komma upp i form: Pyramids är klart en bok som vet vad den håller på med, där själva huvudhandlingen är elegant och samtidigt lyckas stödja vänligt gyckel med såväl engelsk internatskole-litteartur som religion och grekiska filosofer – i en passage får vi stöta på Xeno, praktisk filosof ute efter att bevisa att pilar inte kan hinna ikapp sköldpaddor (Akilles¹ syns dock inte till någonstans).

Huvudhandlingen är dock satt i det Gamla riket, en inte alls maskerad variant på antikens Egypten, fyllt av gudar av diverse underlig kroppskonstitution, utan framtid men med lång historia och fler pyramider än vad som är nyttigt. Unge Pteppic är den nye härskaren, efter att hans fader förolyckats men hänger kvar (som spöke) i väntan på att interneras i sin nya, storslagna pyramid. Pteppic vill modernisera lite (sängar och rörmokeri står högt på hans agenda), men har starkt motstånd från översteprästen Dios.

Lägg till en hög ordvitsar, en kamel, Gamla rikets främsta matematiker, en palatstjänarinna med egna idéer om det där att följa härskaren i döden (och en hel del annat också), samt en smugglande lönnmördare, och det hela är en riktigt fin Skivvärldenroman.

¹Grekisk hjälte som var erkänt snabbfotad

Read Full Post »

Man får ge Abbé Prévosts Manon Lescaut att titelkaraktären faktiskt inte är den »obegåvande … glädjeflicka« som introduktionen talar om; ett intryck som omslaget försöker förstärka, möjligen för att ytterligare sälja boken till den »moderna tidens nyktra och cyniska människa« (alltså människan av 1961, när översättningen gjordes). Visst, Manon är inget vidare föredöme: självupptagen, flyktig, övermodig, nöjeslysten, girig, och mycket vacker; hon skulle varit en mycket god mätress åt någon rik adelsman, om det inte varit för bokens huvudperson, den unge, fattige chevalier des Grieux.

Det är en dubbel tragedi: hade de inte träffat varandra hade hon kunnat hamna i kretsar som passat henne, och han kunnat fortsätta på en hedervärd bana, lämplig för en yngre son till en lågadelsman från provinsen. Nu drabbas han av en allt uppslukande förälskelse, och även hon tycks dras till honom, vilket inte är någon av dem till gagn.

Nu låter detta som en stor tragedi. Det är det knappast. Chevaliern fylls visserligen av kval när han skiljs från Manon, eller hennes omättlighet drar dem i fördärvet, men det är lika mycket en skälmroman, där han försöker få tag på pengar för att försörja dem, vanligen genom att lura någon att ta Manon som underhållsdam och sedan smita med pengarna innan något hänt (det fungerar aldrig). Samtidigt kommer här det som gör det märkligaste intrycket på den nutida läsaren: chevaliern måste moraliskt försvara att ha levt i synd med Manon, ha falskspelat och försökt stjäla pengar, att han flytt från prästseminariet och gång på gång gjort sin vän Tiberge sorg och besvikelse, men att han vid ett tillfälle dödat en fängelsevakt läggs honom aldrig till last.

Manon Lescaut är vad som får kallas en tidig bok: det går tämligen lätt att tänka sig en mer utdragen själslig tortyr av chevaliern, en handling byggd mindre på sammanträffanden och att huvudpersonens uppträdande får alla att förstå att han egentligen är en fin ung man (kontrasten med Manon görs tyvärr inte mycket av). Det är inte en dålig bok, men åldern skiner ibland igenom.

Read Full Post »

Återbruk

Lars Strands tredje samling essäer, Dr W & Mr H, är som namnet antyder även den inriktad på herrarna med residens på Baker Street 223B. Den här gången finns ett visst fokus på möten mellan Holmes och andra figurer, såväl litterära som Dracula, som mindre litterära som Oscar Wilde och nästintill verkliga som Kennedys mördare (Holmes har fått gå genom fallet för att avgöra om den officiella förklaringen kan stämma).

Naturligtvis finns det en hel del annat också –huvudbonader Holmes burit på bokomslag och film, Holmes ovarsamhet om sig själv (boxning, tobak och kokain), Holmes som kort- eller schackspelare, och så vidare: definitivt inte materia för andra än de med utvecklat intresse, dessutom gärna med förmåga att stå ut med en del klumpiga formuleringar och viss upprepning.

Read Full Post »

Older Posts »