Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Språk’ Category

Ammon Sheas Bad English är en frontalattack på allehanda språkpoliser som irriterar sig på diverse språkliga fenomen − vanligen ord de menar inte kan ha en viss betydelse eller »inte finns«, exempelvis »literally« som allmänt förstärkningsord, uppdelning av infinitiv, eller komparativformen av »stupid« (kuriöst nog dock inte superlativet).

De argument som dessa språket och den allmänna ordningens bevarare anför kläs av, och ofta visar de sig inte bara vara ologiska utan dessutom fel i sak: man kan tycka att det borde räcka med att påpeka att bara för att ett ord betydde en sak när det först användes så betyder det inte detsamma idag, men är man det minsta maliciös (och det är Shea), så blir det naturligtvis extra trevligt när man samtidigt kan påpeka att när »disinterested« och »uninterested« första gången användes så hade de utbytta betydelser mot vad de normalt anges ha idag av mer pedantiskt lagda personer.

Nu håller jag faktiskt ibland med språkpoliserna ibland (i den mån jag nu har en talan i frågor som rör andra språk än modersmålet), i alla fall så långt som att jag i vissa fall försöker använda språket på de sätt de föreskriver (men om jag nu någon gång använt »bokstavligen« som förstärkning hoppas jag att jag må förlåtas), inte i fråga om de tämligen drastiska åtgärder de ofta förespråkar.  Shea tycks nästan anse att även argumentet »skriver du sådär kommer språkpoliser att se ned på dig« är tveksamt (vilket det i och för sig draget till sin spets är), och blir väl kanske lite väl glad i förändringar.

Andra skavanker är att i alla fall stycket om Shakespeares språk inte riktigt tycks höra hemma i just den här boken: även om missuppfattningar om hur extremt språkligt innovativ han var äro legio så är det väl snarast Shea som är den som irriterar sig på dem. Han skulle istället gärna fått lägga mer tid på att göra upp med det etymologiska felslutet, men annars är det inget som egentligen saknas. Bad English är en någorlunda trevligt bok att stoppa i händerna på liberalt språkintresserade. Ger man den till en hårdför språkpolis får man hoppas att det är typen som gillar mothugg, för annars vet man inte hur det kommer sluta.

 

Annonser

Read Full Post »

Jag blir inte riktigt klok på om jag gillar Yens Wahlgrens Liftarens parlör till galaxen eller inte: den är onekligen skriven med stor kunskap om, och stor kärlek till de olika fiktiva världar där de likaledes fiktiva språken som är det egentliga ämnet uppträder: för att ta några exempel på vad som behandlas mer ingående kan nämnas språk i Tintin (främst då syldaviska), klingon och Tolkiens alvspråk, men även kanske lite mindre välutvecklade språk som de läten Pingu gör, utomjordiska språk i Star Wars och kvinnospråket láadan, eller för den delen nadsat och språket i Voynichmanuskriptet.

Samtidigt är det en bok som behöver mer redigering, med flera upprepningar och stycken som ibland ser ut att endast vara en lätt redigerad uppsats. Det är kanske inte underligt att mer inte kan sägas om språk som endast i några få fall kan sägas vara någotsånär kompletta (egentligen är det väl bara klingon som är tillräckligt utvecklat för att det skall gå att översätta litterära verk till det utan att man behöver hitta på alltför många nya ord),  men det blir ändå lite hattigt när det som mest presenteras några ord och fraser och några framträdande grammatiska egenheter. Och omslagets »101 språk som egentligen inte finns« är en stark överdrift; vissa av dem nämns bara i förbigående eller finns i högsta grad, även om de är mer eller mindre konstruerade (nynorska). Och varför är inte den avslutande listan över språk som behandlas i boken ett riktigt index?

Med detta sagt: det är kul att läsa om all den möda som lagts ned på att konstruera språk, i vissa fall först bara som rekvisita i någon scen som sedan växt okontrollerat, i andra fall ett medvetet försök att bara skapa läten som låter som språk (även vid mer noggrann granskning) och som kan förmedla vissa saker, men som egentligen inte har några regler (tänk Linus på linjen och Pingu, vars läten för övrigt skapats av samme skådespelare). När man är färdig undrar man dock lite om det inte var något mer.

Read Full Post »

Jag gillar språk. Jag gillar grammatik. Jag kan till och med tänka mig att läsa grammatikor (i alla fall någorlunda tunna sådana; Svenska akademiens grammatik är lite väl mastig). Det intressanta är dock inte mjölk-och-brödgrammatiken, den där som vi använder utan att tänka på den lite var dag, utan snarare grynkorv-och-ölost: gamla böjningar, undantag och underligheter.

Enligt vad Sara Lövestam berättar i Grejen med verb så var det dock mjölken och brödet hon först fastnade för: att det fanns regler för hur saker kunde och inte kunde sägas. Detta intresse har sedan fortsatt att växa, och får numera utlopp i hennes yrke som lärare i sfi , förutom i nämnda bok.

Den som vill ha en lättsamt hållen introduktion till grammatik, närmare bestämt den som rör verben, får här garanterat det som önskas: det mesta hinns med: böjningar, tempus, modus, deponens, particip, till och med de gamla pluralböjningarna. Vill man ha exakta definitioner, ordning och reda, utförliga register och prosa så torr att den går att använda som tände, så får man dock gå annorstädes. Och har man redan vart där så kommer Lövestam möjligen roa en, men knappast lära en så mycket nytt.

Read Full Post »

Siv Strömquists Skiljeteckensboken skulle egentligen lika gärna kunna heta »Ortografiboken«, ty det är långt ifrån bara skiljetecken, ens i dess mest utsträckta mening (som olika typer av luft i texten, inklusive ordmellanrum och diverse brytningar), utan även skrivtecken, och då inbegripet de olika varianter av teckensnitt som finns.

Egentligen inget fel i det, men om man väntar sig närmare 200 sidor om punkt, komman, utropstecken, frågetecken, kolon, semikolon, parenteser ellipsisar och tankstreck kan man tänkas bli besviken när dessa bara får en dryg tredjedel av detta utrymme. Istället täcks olika skrivtecken (t.ex. bindestreck, brädgårdar, procenttecken, och citattecken), liksom allmän typografi och citatecknik (och där har hon i viss mån  fel: det är fullt tillåtet att justera i citat som bäddas in i omgivande text för att få sin text att flöda, om man markerar att man gör det). Det som finns är kortfattat, överskådligt, och, med ovan nämnda undantag (och kanske något till), i stort sett korrekt.

Det är inte en bok man blir speciellt upprymd av: det finns lite intressant historia om tecknens utveckling, någon anekdot, lite exempel och annat, men annars är det i första hand en bok att ta i handen när man känner sig osäker. Gott så.

Read Full Post »

»Liff n. A common object or experience for which no word yet exists«. Detta är alltså svaret på frågan om livet, univ… F’låt, fel bok. Det är istället vad man som Jeopardydeltagare skulle formulera en fråga från om man som svar fått titeln på Douglas Adams och John Lloyds The meaning of liff.

Författarna har tagit en hög ortsnamn man annars har föga nytta av, och gett dem betydelser. De flesta av dessa betydelser är högeligen specialiserade, såsom Scramoge: att skära sig själv när man slickar ihop kuvert (boken har några år på nacken nu, trots att detta är den nya, oförbättrade upplaga som kom härom året).

Roligt? Ja, ibland. Inte vansinnigt, men tillräckligt. Användbart? Mja. Något ord används ibland, som zeerust (fick jag någon att fastna?) De flesta orterna lär dock få fortsätta vara kända som det: Visby är fortsatt största orten på en ö i Östersjön, och inte ett tält i sängen som visar på att en man börjar tröttna på att hans partner aldrig blir klar i badrummet.

Det är med ett inte missnöjt, men heller inte sönderskrattat »beppu« (ett triumferande ihopslagande av en bok när den är utläst) som boken läggs ifrån mig.

Read Full Post »

Trots att jag egentligen borde sluta köpa böcker av samma typ som Mikael Parkvalls Vad är språk? så var det svårt att motstå – den för bibliotek avsedda överskottsupplagan var ju så billig. Mycket i den var som väntat sådant som redan stötts på på annat håll, även om vissa frågor, som de om det finns några språkliga universalier var nya (sammanfattning: de som finns är mycket få, och förutom grundregeln att inget språk är så inflexibelt att det inte kan användas för att säga allt som kan uttryckas på något annat språk (det är bara en fråga om hur långrandig man måste bli), så är det bara några få generella regler som tycks hålla, som i vilken ordning ett språk skaffar sig grundord för färger).

Parkvalls bok är dock betydligt bättre än mycket annat i den vägen jag läst: vetenskapligt på en hyfsad nivå, med läsanvisningar, lättläst utan att bli infantil, med en förmåga att ta ut svängarna ibland. Stycket om hur grammatisk komplexitet kan uppkomma är också bra, och visar varför Esperanto aldrig kan bli ett vardagsspråk utan att samtidigt skaffa sig en hop undantag mot reglerna (det grammatiskt knepiga kan bland annat uppstå eftersom det är uttalsmässigt praktiskt).

Det är inte en speciellt tjock bok, men allt tycks välfunnet och man lämnas inte med några stora frågor, men möjligen en del att tänka på. Gott så.

Read Full Post »

Jag visste ju att jag inte riktigt kan med Lars Melins prosa, men att Polletten som trillade ner skulle vara så fruktansvärd hade jag inte riktigt väntat mig när jag köpte den (tack och lov för billigt pris). Metaforer borde vara ett område som en vettig skribent skulle kunna göra något med, men Melin är inte den skribenten.

Problemet är först och främst att han inte tycks ha något att säga. Han har en inledning som ger bakgrund till vad språkforskare anser om ämnet i allmänhet, vilket är intressant nog. Sedan  kommer dock huvuddelen av boken, och det är en enda jävla katalog. Istället för att fundera på vad, säg användandet av vattenmetaforer kan betyda i stort, så tycks han så förtrollad av sin egen stora fyndighet och kunskap (tänk hur många vedertagna metaforer som länkar vatten och idéer: här är en, och här är en, och här är två till, och där är en och sen har vi ju en här…) att han helt glömmer bort att skriva något annat. Andra kapitel är visserligen något bättre än just detta, men huvuddelen är ändå sådant som jag snart helt hoppade över, trött på allt substanslöst fluff.

På detta sätt hade jag möjligen i alla fall kunnat ta mig genom boken, men när jag kom till kapitlet om hur kroppsdelar användes och han tydligen tror att det verkligen är en del av benet som figurerar i »slå vad«, så lade jag ifrån mig den. Om han varken kan skriva vettigt eller har koll på vad han skriver, varför skall jag då ödsla min tid?

Read Full Post »

Older Posts »