Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2009

På bokmässan såg jag en plansch med ett resultat från en omröstning om vilken anka som var roligast i Sverige. På tredje plats hade Kalle hamnat, på andra Anna, men klar etta var Arne, en misslyckad, cynisk, ständigt pank och kärlekskrank anka tecknad av Charlie Christensen som spenderar det mesta av tidens på Zekes bar eller i sin säng, bakfull. I Jag Arne har de tidiga serierna, från åren 1983-1995 samlats.

Det är en rätt skrämmande bild av Sverige som tecknas, med ett krackelerande folkhem, växande främlingsfientlighet och alltmer skriande inkompetens – hos politiker såväl som ordningsmakt – som tecknas, för Arne ägnar sig lika mycket åt att klaga på tillståndet i Sverige som att supa sig full, vigga pengar, bryta ner känsliga personer (bland annat miljöpartister och småbarn), oftast tillsammans med Krille Krokodil. Krille skiljer sig något från Arne genom att stå något mer till höger politiskt (även om deras åsikter mestadels kan betecknas som »cynisk misstro«) och desto mer genom att vara betydligt mer framgångsrik hos det motsatta könet, som i Arnes värld kommer i två versioner: fotomodellsvackra respektive fula nog att slutförvaras (och hit räcker inte hans cynism: trots upprepade misslyckanden är det de första han ständigt söker sig mot).

På det hela taget är det svårt att ge något bra sammanfattande omdöme om innehållet, förutom generaliseringar i stil med »träffsäkert och cyniskt« Man skulle kunna citera några av de bättre dialogerna, men det är ofta inte en enskild rad som gör det. Så mycket är dock säkert som att jag instämmer med resultatet av den där omröstningen.

Annonser

Read Full Post »

Stockholm, 1976. Thomas Robladh och hans vackra, litteraturstuderande flickvän Karin är på väg till en fest hos hans föräldrar, där stora delar av den litterära parnassen förväntas dyka upp, inberäknat Stefan Ullman, den författare Karin doktorerar på. Thomas, som hållit den senare detaljen hemlig, anar inte att det är upptakten till ett drama där hela hans världsbild skall slås i spillror, eller att Karin har sökt sig till honom delvis för att kunna komma närmare det nationalsocialistiska ledargarnityret. För det är inte det Stockholm vi är vana vid som skildras i Tony Samuelssons Jag var en arier, utan ett Stockholm som är andra huvudstad i ett stortyskt rike som brett ut sig över större delen av Europa, ett rike där Albert Speer är führer och Thomas far är den högste svenske befattningshavaren.

Romanen följer de tre – Thomas, Karin och Speer – under  några månader, varunder Karin förbereder sig för sin del i ett attentat mot führern, Thomas kommer upptäcka saker om sig själv, och Speer besöker älskarinnor och funderar på vad man skall göra med Hitlers hjärna, som ligger i en burk någonstans i Tyskland. Via Speer får man främst redan på hur denna nazistiska värld ser ut (även om den bilden är något oklar), hur Sverige är det mest lojala av alla lydländer och hur Speer har valt att välja ut främst författare till det parlament som han tycks låtsas dela makten med efter att ha förrått Hitler. Speers nationalsocialistiska rike är väl inte riktigt en klassisk dystopi; det finns en hemlig polis och man anar hur hemskt »kortskallarna« har det, men förutom Hitlers hjärna finns det inga fantastiska inslag, däremot en hel del perverterad vetenskap: något slags hjärntest som kan avgöra vem som är en »äkta arier« (och en plastikkirurgi som kan anpassa ens ansikte efter hur det förväntas se ut: vackert om man är »rasren«, fult annars), en historieskrivning som går ut på att visa hur germanerna styrt världsutvecklingen, och att Treblinka och andra förintelseläger egentligen var platserna för stora slag i kriget mot judarna.

Bokens stora styrka är att den aldrig tar det enkla spåret och blir till enkel kontrafaktisk historia, med en handling som främst syftar till att visa så mycket av hur hemska nazisterna är. Delar av handling kräver faktiskt inte ens just ett nationalsocialistiskt Sverige: de stora lögnerna hade varit annorlunda, men något liknande hade kunnat skrivas om tillvaron även i andra diktaturer.  Samtidigt är det ingen tvekan om att det är just nazism det är frågan om, med dess motvilja mot såväl kommunismens klassretorik som »semitisk demokrati« samt en hel del rasidéer om det »germanskt vackra« och »anglosaxiskt fula«.

Mer problematiskt är väl då sättet som riktiga personer blandats in i leken: Olof Palme, Björn Skifs och Bo Holmström skymtar förbi; Speers säkerhetschef tycks vara Heinrich Böll, och en filmare som gör avskyvärda dramer om den ariska forntiden kallas Ingo Bergman. Visst, det är inte orimligt att många av de personer som verkligen var kända under det riktiga sjuttiotalet skulle ha varit det även i ett Stortyskland, men denna fiktion är halvhjärtat genomförd: ibland uppträder personer under sina riktiga namn, ibland är de lätt förklädda. En mer konsekvent behandling hade kanske inte gjort poängen smakfullare men i alla fall tydligare.

Jag var en arier är dock i slutändan en viktig bok som utnyttjar det kontrafaktiska greppet på ett vettigt sätt: den visar på nazismens omänsklighet utan att tvinga ner näsan i den, och den visar hur lätt det kan vara att i efterhand sätta sig på moraliska höga hästar. Rekommenderas.

Read Full Post »

Tegnér tyckte att svenskan var Ärans och hjältarnas språk. Det tycker inte riktigt Lars Melin, men han har ändå valt det som titel på sin bok, där han med liknande ironiska grepp försöker förmedla kunskaper om svenska, försvarar bruket av engelska låneord, berättar om den stora pronomensförskjutningen och familjariseringen under 1900-talet, och en hel del annat också.

Han försöker också lura i oss att det egentligen inte är något som är sådär väldigt speciellt med svenskan. Den har många vokaler, visst, men det mesta annat kan man hitta i andra språk (i vissa fall förvisso endast norska): meningsskiljande språkmelodi, ovanlig förmåga att stapla konsonanter, två neutrala genus, krav på explicit subjekt. Den språkkunnige inser dock att han har glömt något, en sak vi faktiskt verkar vara helt ensamma om. Nej, jag talar inte om »lagom« (finns både i norska och japanska), utan om sje-ljudet. Det har de minsann inte i Norge, och vad det verkar ingen annanstans heller. Inte för att det är sådär jättemycket att stoltsera med, men ändå.

För det mesta är det lättsamt skrivet, med udd mot diverse språkpoliser och purister. Och visst finns det väl egentligen ingen anledning att oroa sig alltför mycket för engelskans inflytande (som den där debattartikeln som dök upp i Svenskan häromdagen, där skribenten tydligen hade åsikten att engelskan är att likna vid någon särdeles ondsint invaderande art som på egen hand kan förstöra andra språk), men jag förstår ändå inte riktigt på vilket sätt han menar att »controller« skulle vara mer lättbegripligt än »styrekonom«? En ekonom vet jag i alla fall ungefär vad den kan tänkas syssla med, en »styrare« kunde lika gärna sitta i en lastmaskin som vid ett skrivbord.

Nå, dessa mer stringenta texter om svenska språket avlöses i boken sista tredjedel av mer korta, sammanhangslösa bitar av faktiskt ibland undermålig kvalitet: vem roas egentligen av en parodi på föreningsstadga? Eller över vad Melin kommit fram till efter en stunds googlande och vad det verkar inte alltför hårt tänkande? Stycket om förortssvenskan och »rappmusik[sic]« är närmast pinsamt i sina generaliseringar om rappare som testosteronstinna förortsungdomar på glid.

Alltså: mycket intressant blandat med flera bottennapp. Inte en oundgänglig bok för de som redan äger liknande saker, men den personliga tonen gör att man lätt kan ta sig igenom även resonemang man annars hört till leda.

Read Full Post »

I början av 1706 var läget sannerligen inte ljust för de svenska trupperna i Polen: den sachsisk-polske härskaren August den starke och den ryske tsaren Peter den store hade bestämt sig för att förena sina trupper. Skulle de lyckas, skulle deras övertag vara sådant att Karl XII och hans karoliner knappast skulle kunna motstå dem i längden. Först måste dock Augusts trupper i Sachsen förena sig med den större rysk-polsk-litauiska hären, och för att göra det måste de kringgå eller besegra en svensk kår ledd av Carl Gustaf Rehnskiöld,stationerad i västra Polen. Detta såg nu egentligen inte ut att bli särskilt problematiskt: den sachsiska kåren var ungefär dubbelt så stor, var väl utrustad och leddes av den beprövade kommendanten Johann Matthias von der Schulenburg.

I slutet av januari bröt Schulenburg upp och började marschen in på polskt område. De logistiska problemen var dock enorma; mannarna hade inte mat för många dagar och det var kallt – men ändå varmt nog för isen på Oder skulle visa sig bli ett problem. Till slut var man dock inne på polsk mark, och intog en stark ställning på en kulle. Rehnskiöld var bekymrad: han visste att ställningen var så stark att den endast med stora svårigheter skulle betvingas. Bättre vore att möta sachsarna på ett öppet område, där det överlägsna svenska kavalleriet skulle komma mer till sin rätt. Han beslöt sig för ett av de äldsta tricken i boken: en skenreträtt.

Schulenburg svalde betet, och utanför Fraustadt kom det till strid, en strid som skulle ända i en av de svenska vapnens mest lysande segrar. Om hur detta gick till berättar Oskar Sjöström i Fraustadt 1706: ett fält färgat rött. På det hela taget verkar det vara en solid skildring av ett rätt bortglömt slag (som dock trots allt ledde till att fred kunde slutas med August den starke och att den karolinska armén kunde gå under i Ryssland): kompetent skriven (även om ett par stilgrepp överutnyttjas och bildspråket någon gång får en att rycka till), skildrandes inte bara de svenska förberedelserna utan även de sachsiska. Utöver det finns det väl kanske inte så mycket att säga om själva slagskildringen; det är den blandning av blankt stål, inälvor och panik som man väl har rätt att förvänta sig idag.

Mer intressant är då kanske de två myter som författaren vill skaffa undan: dels att Rehnskiölds taktik vid Fraustadt på något sätt skall ha varit modellerad på Hannibals vid Cannae – Rehnskiölds båda kavalleriflyglar gjorde visserligen kringående manövrar, men endast en av dem beordrades till detta, och de främst för att manöverutrymmet var begränsat – dels att det avdagatagande av ryska soldater som ägde rum efter slaget skall ha varit något alldeles särskilt barbariskt. Här tycker jag han misslyckas något: han visar visserligen att många av de uttalanden som gjorts om saken byggts på dåligt informerade andrahandskällor, som blandat ihop en skara krigsfångar med de ryska soldater som fälldes när de flydde, men han verkar inte riktigt vilja erkänna att det som faktiskt hände var nog så stötande för moderna sinnen. Vad som skedde var att 500 ryska soldater stacks ned eftersom Rehnskiöld ansåg att de försökt ge sig ut för att vara sachsiska soldater – pardon var något som inte kunde tas för givet och han var enligt tidens sed i sin fulla rätt att göra detta. Även om Sjöström har en god poäng i att det är viktigt att sätta saker i sin kontext – att prata om »etnisk rensning« som vissa gjort blir bara fånigt– så får kan man inte relativisera hur långt som helst.

Nå, på det hela taget är väl detta en läsvärd bok; hyser man ett brinnande intresse för gamla slagfält och liknande är den nog till och med utmärkt.

Read Full Post »

I princip allt verkar klart för att man en femte(!) gång officiellt skall störa Karl XII i hans grav, för att ännu en gång söka klarhet vad det var som skedde den där novemberdagen utanför Halden. Tegnér skaldade ju att

Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.

Någon sådan lär man inte kunna upptäcka om man skall hålla på och kika under locket sisådär vart sextionde år. När Svea böjer knä vid griften är det ju inte för att läsa den nötta minnesskriften, utan snarare för att ta grepp och välva undan den för att än en gång få beskåda liket.

Fast nu skall man väl inte tala alltför illa om gravöppningar – när man undersökte Erik XIV fick man ju trots allt bekräftelse på att han faktiskt hade förgiftas, även om det var för sent att avgöra om det skett med ärtsoppa, och det var ju inte alltför illa. Så visst kanske man kan få reda på om det nu var med en skjortknapp kung Karl den åldrade krigsbussen sköts med. Frågan im vad det var som träffade järnhuvudet är ju trots allt av visst intresse även bortom sig själv, så att säga, då den kan avgöra om Fredrik I skall absolveras eller fortsatt anklagas för att ha en finger med i spelet.

Fast ändå: huvudet har undersökts ett flertal gånger, med metallinstrument. Det finns röntgenbilder. Man känner till hur slagfältet såg ut. Det finns inga fysiska tecken på att Karl XII skall ha lönnmördats, det enda som finns är att vissa personer i hans närhet betedde sig märkligt under mordnatten. Gravöppningen kommer troligen inte ge ett skvatt. Varför inte istället ge sig på någon annan? Erik läspe och halte verkar inte ha undersökts en enda gång, till exempel.

Read Full Post »

Andra delen av Justina Robsons serie Quantum Gravity, Selling out, tar vid där den första slutade (not: detta innebär att om man inte läst första delen och inte vill få handlingen avslöjad skall man inte läsa denna recension): Lila har just återvänt från Alfheim med sin alviske älskare Zal (som förutom att förena de båda alviska linjerna – ljuslaver och mörkalver – även har status av demon), en död nekromantikers själ i bröstet och en hel hop frågor.  Tid för vila ges dock inte, utan hon tvingas snabbt ut på nytt uppdrag, till Demonia, vilket alltså är den dimension som demonerna bebor (ja, namnen är verkligen precis så fåniga. Värst är elementarvärlden som begåvats med det osannolika namnet Zoomenon. Huva) för att ta reda på hur Zal lyckats bli accepterad som demon – alver och demoner går normalt inte så bra ihop. Alver går i allmänhet inte bra ihop med någon annan, inklusive andra alver.

Till skillnad från de inskränkta alverna tycks demonerna närmast tycka att det är spännande med en cyborg mitt ibland dem. I alla fall de flesta: snart utsätts Lila för mordförsök och måste navigera ett ganska blodigt etikettsystem, men lyckas också fånga en osedvanligt mäktig demons intresse. Hon plockar också upp en smådjävul, och får veta att vad Zal gjorde var att gå igenom Helvetet. fast vad som menas med det verkar aningen oklart.

Samtidigt får bifigurerna mer utrymme; förutom Zal som av misstag hamnar någonstans dit han inte ville komma även Lilas kollega, älvan Malachi, som börjat oroa sig för henne och vad det kan innebära att den mänskliga säkerhetstjänsten måhända har byggt in bakdörrar i hennes AI. Till skillnad från första boken är det inte heller via en fysisk utmaning som segern står att vinna, utan genom att visa sig emotionellt mogen och balanserad.

Liksom i första delen hade jag lite svårt för berättandet; det känns som det finns mer idéer än tid att utveckla dem, och många förklaringar kommer i efterhand och är då rätt dunkla. Efter två böcker känner jag fortfarande inte att jag riktigt har greppat de idéer som ligger bakom berättelsen, vilket gör att det blir segare än vad som hade varit nödvändigt. Hade det inte varit för att personerna är så välskrivna (Zal är en slags lättversion av Zaphod Beeblebrox) så hade det nog varit svårt att stå ut. Som det nu är har jag inga problem med att fortsätta serien, men jag är fortfarande osäker på om den är något att rekommendera. Tredje delen är i varje fall redan inköpt.

Read Full Post »

En samling gamla brev till en affär, kan det verkligen vara något att läsa? Eftersom frågan ställes, så är väl svaret ganska givet: ja, det kan det, i alla fall om affären i fråga är ett bättre antikvariat, och i alla fall om breven skickas tvärs över Atlanten från och till en amerikansk, mindre lyckad författare av manus till mindre lyckade tv-serier. För just sådana brev är innehållet i Helene Hanffs Brev till en bokhandel: hennes korrespondens med de som arbetar på Marks & co på 84 Charing Cross Road i London. Hanff är fattig, men upptäcker att brittiska begagnade böcker, bundna i läder, är något helt annat än de amerikanska hon kan få tag på i New York.

Brevväxlingen handlar dock bara inte om bokbeställningar; vänskap utvecklas snart, i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel, som är den på bokhandel som handhar korrespondensen, väl hjälpt på vägen av att hon ser till att beställa mat till de stackars engelsmännen – även om det första brevet skickas i slutet av 1949 är Europa fortfarande i spillror efter kriget och ransoneringen är hård, något som verkligen framgår av den glädje som bara ett par ägg och lite konserverad tunga kan medföra. Mest handlar det dock om bokliga ting; Hanffs glädje över någon vacker volym med en favorit, eller den mycket tydliga ilska som uppstår när hon märker att den latinska Bibel hon beställt inte är den Vulgata hon förväntade sig, att någon klåfingrig utgivare vågat korta ner och redigera Pepys dagböcker, eller att Catullus-översättare verkar vara viktorianska sippor. Sådana stunder är det inte lätt att vara bokhandlare.

Nå, dessa brev är inte allt; det skulle blivit en rätt tunn volym på sisådär hundra snabbt avklarade sidor om dessa vore det enda innehållet, och de har därför bundits ihop med uppföljaren: Hertiginnan av Bloomsbury Street, där Hanff äntligen fått pengar att resa till sitt älskade London för, pengar som flutit in från utgivningen av breven, efter att Frank Noel tragiskt gått bort. Denna andra halva behandlar diverse beundrares försök att göra Londonvistelsen så bekväm som möjligt och är inte hälften så intressant, även om det naturligtvis finns ett par ljuspunkter där också, som när hennes guider i Oxford helt glömmer att det är hon som är där för enda gången i sitt liv. Inte oläsligt, men knappast det  läsgodis som första delen är.

Read Full Post »

Older Posts »