Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Naturvetenskap’ Category

För sisådär tjugofem år sedan gick jag igenom en tämligen vanlig period för unga pojkar: den när dinosaurier var något av det häftigaste som fanns; enorma saker, med klor och tänder och spikförsedda svansar och massa annat häftigt. Filmen Jurassic Park var som beställningsskriven för mig. Idag har intresset svalnat betydligt; jag kan inte längre räkna upp en massa namn på forntida fåglar (möjligen några fler än vad som strikt anses vara allmänbildning), och nya Jurassic Park har jag inte sett.

Dock: i solidaritet med mitt lågstadiejag, och eftersom den var på rea, plockade jag upp David Hones The tyrannosaur chronicles. Till den där allmänbildningen hör definitivt Tyrannosaurus rex, men detta var endast den tyngsta medlemmen i en grupp som i nuläget räknar in sådär tjugofem dinosaurier (beroende på vem som räknar). Boken försöker ge en så heltäckande bild som möjligt: utvecklingshistoria, anatomi, matvanor, levnadssätt, parningsbeteenden. Släktet uppstod redan under mellersta Jura, och fortlevde sedan i hundra miljoner år; när en meteor slog ner i nuvarande mexikanska golfen för 66 miljoner år sedan och (troligen) orsakade massutrotning fannsT. rex bland offren.

Trots att de fynd vi har är tämligen få så har klurande paleontologer lyckats lista ut förvånansvärt mycket ur bevarade ben och, i några lyckliga fall, fjädrar: vi kan vara någorlunda säkra på att tyrannödlorna var aktiva jägare, jämnvarma, att de lade stora mängder ägg och gav ungarna i alla fall viss vård, att de var uthålliga och hade intelligens som varken var speciellt större eller mindre än andra djurs.

Jag vet inte om mitt tioåriga jag hade uppskattat boken: den är ibland ganska torr, med mycket speciellt osteologiska termer, och den har en klar brist på dramatiska konfrontationer med triceratopser. Mitt nuvarande jag är dock rätt nöjd med att ha läst den och fått lära sig lite, även om det var en aning segt.

Annonser

Read Full Post »

Ibland får man böcker man troligen aldrig skulle plockat upp annars. Max Tegmarks Liv 3.0 var en sådan: av allt att döma är det en bok som säljs mycket på flygplatser, och sådana tenderar jag att hålla mig ifrån. Att det var rimligt var ganska snart uppenbart: oavsett vad man tycker om de teser som drivs, så är tonen och tilltalet tröttsamt direkt och självupptaget. Enda gången jag vill bli tilltalad som ”läsare” är i slutet på Jane Eyre, och ”kära läsare” vill jag slippa helt. Jag är också väldigt sällan intresserad av en författares uppfattning om diverse folk han mött, i synnerhet när det är folk han samarbetar med och nu passar på att hylla. Jag vill inte heller läsa halvtaffliga noveller om forskargrupper.

Dessa problem är tack och lov i huvudsak koncentrerade till första och sista kapitlet. Däremellan förklarar Tegmark att han ser utvecklingen v en kraftig AI som mer eller mindre självklar, liksom att det kommer leda till en slags kosmologisk ekonomi där hela solsystem, kanske galaxers, resurser kommer tas i anspråk. Sannolikheten i ett sådant scenario finns en del att säga om, men är egentligen oviktigt för bokens kärna egentliga budskap: AI kommer utvecklas, och vi behöver fundera över hur vi kan se till att detta kommer leda till en önskvärd framtid.

Bokens starkaste stycke är troligen det som handlar om vad som troligen kommer vara de värsta problemen med en sådan AI: inte att den kommer utveckla mördarrobotar, ej ens att den kommer vara ond, utan att den kommer vara moraliskt blind, överlägset intelligent och med mål som är inkompatibla med mänskligt liv. Man kan välja att argumentera att detta inte kommer att hända, att det kan finns något subtil anledning som gör att vi inte kan få AI som är smartare än vad vi själva är, men det verkar vara onödigt optimistiskt. Bättre att redan nu fundera på hur man ser till att AI kommer sträva mot mål vi upplever som godtagbara, och vad dessa mål skall vara (Tegmark har förslag, och en hemsida för att man skall kunna avge svar).

Även om det är en bok skriven av fysiker om ett högst tekniskt ämne är det vanligen inte svårt att hänga med (flygplatsprosa igen); viss stycken är dock lite mer invecklade, och det märks att översättarna inte riktigt klarat detta (det lilla guldkornet »som kan bevisas genom att Taylor utvecklar σ(x)« bör vara tillräcklig demonstration för de för vilka sådana saker kan spela roll), annars verkar de problem som finns med språket som sagt snarast bero på grundtexten.

Liv 3.0 för några intressanta resonemang och kan vara bra att ha med sig vid konversationer om AI. Den har dock inte fått mig mer sugen på att plocka upp böcker på flygplatser.

Read Full Post »

Det är sisådär tolv år sedan förra gången jag läst Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach. Då var jag fysikstudent på väg mot slutet av studierna: en givande tid att läsa den, när man fortfarande har sinnet någorlunda öppet, men ändå är tillräckligt skolad för att kunna hänga med. Kanske hade den varit häftigare om jag läst den något tidigare, men nåväl.

Det är en bok vars ämne är notoriskt svårt att sätta fingret på, så svårt att författaren själv, tjugo år efter den kom ut, försökte göra det i ett nytt förord och i stort sett misslyckades, och därför istället började skriva om annat. Just sådant är han väldigt duktig på: det är en bok som ständigt ger sig ut på nya äventyr, inte bara i de mellankapitel där Akilles (grekisk hjälte som var erkänt snabbfotad) och Hr. Sköldpadda håller filosofiska diskussioner, där Hr. Sköldpadda vanligen visar sig vara den snabbare. Även i de mer tekniska kapitlen kan man upptäcka att istället för de formella system som verkar vara det egentliga ämnet har boken halkat in på Bachs musik, eller ambigram, eller pussel, eller fasta tillståndets fysik. Det är intellektuellt stimulerande, men också utmattande: man måste orka med såväl ordvitsar, matematik och vad för analogi som nu råkat fastna i Hofstadters sinne, och dessutom ibland mentalt korrigera honom (hans förklaring av genotyp och fenotyp var inte helt korrekt ens när den skrevs. Jag är dock inte helt säker på om att en mer modern förståelse försvagar eller förstärker den analogi med språket han försöker bygga).

En stor del av boken handlar om att bygga upp förståelse i läsaren för formella system och dess tillämpningar. Det är menat att dra paralleller mellan Gödels teorem och hur sinnet fungerar, men är tämligen intressant också i sig själv. Lite mindre fångande är de kapitel där han förklarar datorers arkitektur: min kunskap är tillräcklig för att se att mycket fortfarande är relevant, men annat verkar hopplöst åldrat, och så finns där en stor mängd okänt material. Inte helt olikt en av de centrala teserna, men en illustration av dem jag klarat mig utan.

Mot slutet halkar han in på de delar där hans idéer är närmast en tillämpning: forskning på artificiell intelligens. Här märks återigen hur mycket datortekniken sprungit förbi honom, samtidigt som hans teorier fortfarande har visst värde. Vi har idag lyckas bygga datorstrukturer som klarar extremt komplicerade situationer, men har egentligen konceptuellt inte rört oss speciellt mycket närmare det mål Hofstadter själv satt upp: en allmän intelligens baserad på elektronik, som kan lära sig nya saker på ungefär samma sätt som en människa. Hofstadter trodde att det skulle vara omöjligt att bygga ett bra schackprogram som byggde på förprogrammerade algoritmer och annat utan att det måste ha allmän intelligens; vi vet nu att så inte är fallet. De algoritmer vi har kan bli oerhört bra på vissa specifika områden, men de är egentligen bara mer sofistikerade varianter på den självlärande dam-algoritm som beskrivs i boken. Ön kan inte datorerna tänka analogiskt.

Gödel Escher Bach är fortfarande en i många stycken intressant och stimulerande bok, även om sättet författaren uppenbart tar nöje av sin egen fiffighet är lite tröttande. En ung fysikstudent av idag skulle nog också finna den spännande, men frågan är hur lång tid det tar innan den åldrats bortom all räddning?

Read Full Post »

Många är kopplingarna mellan spel och vetenskap; Geoff Engelstein behöver i Gametek varken tar upp Blaise Pascal eller Monte Carlo-metoder och får ändå lätt ihop en volym intressanta, om än korta, essäer. Det skall i och för sig medges att det snarare är fråga om brädspel än diverse former av beskattning av dumhet det gäller, även om det i kapitlet om hur man genererar slump även kommer in på sådana ämnen.

Det bör genast påpekas att boken kräver en hel del av sin läsare: man bör vara någorlunda kunnig om moderna brädspel (alltså helst ha spelat mer än Catan och Pandemic) för att kunna hänga med ordentligt, även om Engelstein försöker hjälpa till så att man aldrig skall vara helt förlorad. Å andra sidan har texterna producerats över en lång tid, och även om författaren gått över dem och lagt in fotnoter för att påpeka när saker inte längre är giltiga, så skiner åldern ibland igenom. I stort sett är detta senare dock en positiv sak, då detta gör att de spel tas upp sällan är de absolut nyaste, vilket hjälper läsaren.

De ämnen tas upp är i huvudsak matematik och fysik samt psykologi – alltså knappast några överraskningar. Det gås igenom sannolikhet, tesselering, rankningssystem, varför man sällan ändrar en strategi, även om den uppenbart inte fungerar, varför slutet på ett spel är lika viktigt som hela resten av det när man försöker minnas hur bra det var, och flera andra ämnen.

De flesta ämnen är intressanta, och är de inte det är de snart förbi: varje text är på tre, fyra sidor. Ibland blir detta märkligt, när en text uppenbart är en fortsättning på den föregående, och inleds med en sammanfattning av vad man just läst. Överlag gör dock kortheten att bok är lätt att plocka upp och lägga ner.

Read Full Post »

Ulf Ellerviks tredje bok är lite av ett återtåg till mark han redan täckte i den första. Den svåra konsten att leva handlar dock om frågan från det motsatta perspektivet: hur kan vi undvika att dö ( företrädesvis med hjälp av kemi)? Detta låter som det kommer handla om läkemedel, och det gör det, i viss grad, men också om diverse dödsorsaker, främst sjukdomar, och varför åldersdöden på sitt sätt är oundviklig (hade vi inte åldrats hade vi troligen dött ännu tidigare, men i cancer istället).

Det är lättsmält, men sällan förenklat så långt att det blir felaktigt. Mycket bygger på ankedoter om enskilda forskare, ibland mer kända, ibland mindre. Många stora upptäckter verkar tillkomna på slump, även om det också förekommer de som kommit från hårt, systematiskt arbete (den inte obekante Ignaz Semmelweiss, som var den som först föreslog att läkare skulle tvätta händerna, kom fram till detta först efter att ha provat ett tjog andra hypoteser för att förstå varför barnaföderskor överlevde i så mycket högre grad på den avdelning där barnmorskor tränades jämfört med den där läkarstudenter fick öva, efter att tidigare på dagen varit med och obducerat lik).

Ett litet aber förekommer tidigt i boken, där det noteras att läkemedel är så kostsamma att ta fram att företagen bara är beredda att göra detta om de kan vara säkra på patent och möjligheter att dra in pengar, och att detta gör att den eventuelle filantrop som gjort en stor upptäckt och vill donera den till mänskligheten därmed gör att ingen kommer vilja plocka upp den: förvisso sant, men det innebär ju inte att detta är det enda tänkbara sättet världen kan ordnas på, inte ens det enda sättet som man kan finansiera läkemedelsforskning ens i ett kapitalistiskt system.  Visserligen är det inte sådant som boken fokuserar på, men om frågan nu tas upp kunde man hoppats på en djupare diskussion.

Men som sagt: detta är bara en liten skavank i ett annars solitt bygge. Är man intresserad av forskning om hur den mänskliga organismen fungerar, och hur den slutar att fungera, är detta god läsning.

Read Full Post »

Michael McCarthys syfte med Farväl till göken är att en sista gång hälsa på de vårens budbärare han upplever försvunnit ut ur människors liv: de som bor i staden kan inte längre glädjas över näktergalens sång, gökens galande, svalans flykt eller turturduvans kutter. De har måhända till och med glömt att sådana ting är njutbara, och de förstår knappt möjligheten att möta glädjen i en enkel sångares visslande.

Vad värre är: chansen försvinner till och med för de som annars borde få uppleva detta. Flyttfåglarna minskar i antal, till följd av klimatförändringar, ändrat markbruk, insektsgifter och invasiva arter. Snart kanske det inte finns några gökar kvar att spå ens framtid, inga svalor att agera barometrar, inga näktergalar att förvandla kvällen till något ur sång och saga.

Tid alltså att uppleva innan det är för sent. Jo, nog kommer fåglarna överleva, men mer marginaliserade, mer svårupptäckta. Bäst att söka dem nu, innan de pressas än hårdare. McCarty gör detta i sällskap med olika experter, han tar sig till de oaser som finns kvar där man fortfarande kan se grå flugsnappare, eller de flesta arterna i det brittiska beståndet av sångare, eller turturduvor. Han försöker beskriva det så vackert han bara kan (han är britt, så det blir lite väl mycket patos även när han försöker trycka det tillbaka). Det lyckas inte alltid helt väl, men känslan av glädje och spänning inför fåglarna framgår tydligt.

Farväl till göken läser man om man är intresserad av fåglar, av miljöförändring, eller bara det brittiska landskapet. Det är ingen lysande bok, men budskapet är angeläget.

Read Full Post »

I Fysikens horisonter tar Hans-Uno Bengtsson läsaren på turer till gränserna för det observerbara: alltings början, alltings gräns, och alltings slut. Detta motsvarar alltså universum och jordens ålder, jordens horisont (och elektriska horisonteffekter) och universums slut som en sakta bortdunstande, alltmer gles ansamling svarta hål.

På vägen stöter man på såväl Jules Verne som Piraten och Ture Sventon. Man får reda på hur man genom tiderna beräknat jordens ålder, hur antikens och medeltidens människor kunde veta att jorden var rund (och ungefär hur stor den var), vad Sankt Elmseld är, hur en präst på 1700-talet spekulerade i svarta hål (egentligen svarta stjärnor), hur elektriska ålar ger stötar, varför människor är bättre skyddade mot blixten än kor och katter, samt hur värme leds.

Dte är lärt och roande, och återigen förvånas man över hur mycket ekvationer Bengtsson lyckats få in i sina böcker. De har visserligen åldrats något (universums accelererande utvidgning nämns inte, och Venuspassagerna 2004 och 2012 nämns i futurum), men står sig i stort sett fortfarande.

Read Full Post »

Older Posts »