Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Naturvetenskap’ Category

Michael McCarthys syfte med Farväl till göken är att en sista gång hälsa på de vårens budbärare han upplever försvunnit ut ur människors liv: de som bor i staden kan inte längre glädjas över näktergalens sång, gökens galande, svalans flykt eller turturduvans kutter. De har måhända till och med glömt att sådana ting är njutbara, och de förstår knappt möjligheten att möta glädjen i en enkel sångares visslande.

Vad värre är: chansen försvinner till och med för de som annars borde få uppleva detta. Flyttfåglarna minskar i antal, till följd av klimatförändringar, ändrat markbruk, insektsgifter och invasiva arter. Snart kanske det inte finns några gökar kvar att spå ens framtid, inga svalor att agera barometrar, inga näktergalar att förvandla kvällen till något ur sång och saga.

Tid alltså att uppleva innan det är för sent. Jo, nog kommer fåglarna överleva, men mer marginaliserade, mer svårupptäckta. Bäst att söka dem nu, innan de pressas än hårdare. McCarty gör detta i sällskap med olika experter, han tar sig till de oaser som finns kvar där man fortfarande kan se grå flugsnappare, eller de flesta arterna i det brittiska beståndet av sångare, eller turturduvor. Han försöker beskriva det så vackert han bara kan (han är britt, så det blir lite väl mycket patos även när han försöker trycka det tillbaka). Det lyckas inte alltid helt väl, men känslan av glädje och spänning inför fåglarna framgår tydligt.

Farväl till göken läser man om man är intresserad av fåglar, av miljöförändring, eller bara det brittiska landskapet. Det är ingen lysande bok, men budskapet är angeläget.

Annonser

Read Full Post »

I Fysikens horisonter tar Hans-Uno Bengtsson läsaren på turer till gränserna för det observerbara: alltings början, alltings gräns, och alltings slut. Detta motsvarar alltså universum och jordens ålder, jordens horisont (och elektriska horisonteffekter) och universums slut som en sakta bortdunstande, alltmer gles ansamling svarta hål.

På vägen stöter man på såväl Jules Verne som Piraten och Ture Sventon. Man får reda på hur man genom tiderna beräknat jordens ålder, hur antikens och medeltidens människor kunde veta att jorden var rund (och ungefär hur stor den var), vad Sankt Elmseld är, hur en präst på 1700-talet spekulerade i svarta hål (egentligen svarta stjärnor), hur elektriska ålar ger stötar, varför människor är bättre skyddade mot blixten än kor och katter, samt hur värme leds.

Dte är lärt och roande, och återigen förvånas man över hur mycket ekvationer Bengtsson lyckats få in i sina böcker. De har visserligen åldrats något (universums accelererande utvidgning nämns inte, och Venuspassagerna 2004 och 2012 nämns i futurum), men står sig i stort sett fortfarande.

Read Full Post »

Titeln på Hans-Uno Bengtssons Fysik för fem sinnen är en artefakt: det var meningen att boken skulle omfatta just fem kapitel, vart och ett utgående från ett av sinnena. Mellan plan och resultat kom dock verklighet, och till slut kan man väl säga att det blev främst fysik för känsel och doft, även om hörsel och smak fick komma med på ett par hörn också.

Nåväl, om det inte blev en rock så bidde det inte heller en tummetott. Boken är fortfarande full av populariserad fysik, om man nu kan tycka att texter som svänger sig med väntevärden och summor som de vore självklarheter är populariserade. Man får i vilket fall läsa om bland annat brownsk rörelse, skum, atomers storlek, ytspänning, fraktaler och Higgsfältet.

Möjligen hade en bättre titel varit: »Kuvertbaksidesräkning«, för det är mycket sådan. Boken visar på hur långt man kan komma med överslagsräkning och förmågan att göra dimensionsanalys (tyvärr sägs inte mycket om svagheterna, även om Bengtsson vid något tillfälle hamnar ett par storleksordningar fel när han tycker att 4π och liknande faktorer är ungefär ett. han är dock ändå nöjd, vilket inte verkar fullt rimligt).

En hel del av matematiken har förpassats till stycken satta i mindre teckenstorlek, menade att hoppas över av den del av läsekretsen som inte har någon matematisk vidareutbildning. I den normala texten illustreras istället de olika principerna bland annat med citat från Sherlock Holmes, Lucretius och Piraten, vilket är intressant och i slutändan kanske hade blivit en ännu bättre bok. Som den nu är känns det ändå lite oförklarligt att den kunnat nå en större publik, men samtidigt hoppfullt.

Read Full Post »

Låt det vara klart från början: Jennifer Ouelletes The calculus diaries är inte en mattebok – det är en bok om matematik, närmare bestämt differentialkalkyl. Syftet är egentligen inte att man skall kunna räkna på saker när man läst den, utan att man skall veta vad man kan räkna på om man behärskar derivator och integraler (samt sannolikhetsanalys).

Visst, man får lära sig en del praktiska saker också, som lite om kägelsnitt, eller en hyfsad härledning av hur man räknar derivator och integraler, eller en helt okej förklaring av Fourierserier (som dock inte hålls isär riktigt ordentligt från Fouriertransformen). Mycket av boken är dock anekdoter, vilket tillsammans med de ständiga billiga skämten, ibland ger en lätt andfådd känsla: titta, man kan räkna på berg-och-dalbanor! och Zombier! och tulpanmarknaden i Holland på 1600-talet! och bågformer! och energikonsumtion! och titta här är en vetenskapsman! och här är en till! och en till!

Nå, matten är i huvudsak bra, och även komplikationer jag fruktade skulle missas tas efterhand upp. Det finns förvisso några misstag, i stil med missade parenteser i något uttryck. Den poäng som görs i slutet är också bra: matte handlar inte i första hand om medfödd talang, utan om övning. Även om man kanske inte kan ut var man befinner sig från ens hastighet så är dessutom bara vetskapen om att det går något att glädjas över; om man bara håller utkik och funderar så kanske man till slut förstår varför det där som lärarna försökte banka in i skallen på en var viktigt. Gör man bara det, så gör nöjet av att förstå att de praktiska svårigheterna känns betydligt lättare att ta sig igenom.

Read Full Post »

Oliver Sacks Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt har ett förvånansvärt gott rykte för att vara så erbarmligt skriven. Diagnosen är lätt ställd: det här är en bok som trots att den är skriven på ett språk som mest passar fackmän tror att den riktar sig till allmänheten.

Sedan hjälper det inte heller att fältet Sacks skriver om utvecklats enormt på de trettio år som gått sedan han gjorde det.

Detta är synd, för det finns trots allt goda poänger i boken: Sacks har en mycket sympatisk inställning till de av diverse hjärnskador drabbade patienter han beskriver, och det finns en humanistisk bilnding som skulle kommit mer till sin rätt om den inte ofta användes för att skapa adjektiv som inte hjälper den oinsatte. Och så är det ju naturligtvis genuint underhållande att på lite avstånd få se hur konstigt man kan börja bete sig om någon specifik del av hjärnan slås ut.

Det finns som sagt en stor och ofrånkomlig defekt: med dagens teknik för hjärnavbildning så kan läkarvetenskapen i betydligt högre grad uttala sig om exakt vad som går fel när det gör det, istället för att använda obduktioner, grova experiment och stöpande av kannor. Det är dock också en styrka: man slipper tekniska detaljer och går mer på symtomen, vilka för lekmannen är det intressanta.

Fallbeskrivningar är alltså det bästa, medan teoretiserandet är svåruthärdligt, främst på grund av forskarprosan, men också då man är medveten om att det som bäst är goda första gissningar. De eviga hänvisningarna till föregångare på fältet man som annars okunnig knappast kan hört talas om hjälper inte heller.

I huvudsak intressant ämne, en del mycket goda partier, en del väldigt tråkiga. Man tar i alla fall med en glädje över att ens hjärna i huvudsak fungerar korrekt. Det torde dock finnas bättre böcker för i stort sett allt man kan tänka sig att vända sig till den för.

Read Full Post »

Ulf Ellerviks andra bok om naturvetenskap (enkannerligen kemi, men han halkar ofta in på såväl humanmedicin som fysik), Njutning, är snarast bättre än den förra: mer anekdoter, ett tema som inte känns lika förpliktande, och betydligt mer variation: man får lära sig om smak och lukt (i synnerhet goda sådana), musik, ädelstenar, blå himlar och hav, och varför man kan njuta av att skrämmas upp.

Och så kärlek. Och förälskelse. Och lust. De tre är närliggande men skilda. Har man tur kan de övergå i varandra och överlappa. Gör de inte det så har man problem.  Här ligger fokus dock på neuropsykologi snarare än relationsråd (man får dock reda på att sådana är mer värdefulla än farmaka om man vill hålla ihop).

Bokens längsta kapitel behandlar dock främst mat och dryck: hur smaker sätts samman av de begränsade rena smakerna och de mer komplicerade lukterna (och om människan är dålig på att vädra så är den riktigt bra på att använda luktsinnet för att känna av vad den tuggar på). Man får också recept, och veta varför vilka saker brukar kombineras.

Som sagt, det är mycket anekdoter också. Ibland av tveksam relevans, ibland mer direkt kopplade till någon upptäckt. Dessutom är boken fylld av illustrationer hämtade från konstens värld: det finns visserligen också skelettformler för de som intresserar sig för sådana, men bildmaterialet är värt en särskild eloge.

En bra bok för de som intresserar sig av allehanda naturvetenskap.

Read Full Post »

Egentligen vet jag inte om den kemi som Ulf Ellervik beskriver i Ond kemi alltid är så värst illvillig (utöver det uppenbara att vetenskaper endast undantagsvis i sig själva bär på någon moralisk laddning): visst, gift, vapen och droger är sådant man i normalfallet undviker (undantag finns: gift kan användas även mot sjukdomar, droger kan vara relativt ofarliga som koffein, vapen kan användas även för jakt), men jag ser inte riktigt hur nedbrytningen av kroppen efter döden, eller dålig kroppsodör, skall ses som ondskefulla (det senare är i och för sig debatterbart).

Det är i varje fall en massa högst intressanta saker som redogörs för, vanligen i gränslandet mellan biologi och kemi: hur diverse ämnen agerar i kroppen och stör dess normala funktioner är temat i huvuddelen av boken. Sedan finns det lite om bränder och explosioner och annat trivsamt också.

För mig, som har gymnasiekemi men inte mycket mer, var det hela fullt förståeligt; för icke-naturvetare kan det möjligen vara mer förvirrande. Som exempel på nivån kan sägas att streckformler anges för de flesta föreningar som presenteras, visserligen utan att de är direkt nödvändiga för förståelsen, men de förklaras inte heller närmare i huvudtexten. Det finns en uppslagsdel också, vilket jag förmodar är anledningen till den annars ganska slumpartade kursiveringen av ord.

Jag saknar dock ett mer sammanhållet kapitel om miljögifter; det finns några sidor om sådana, men de hade gärna fått överta utrymme från kapitlet om kroppslukter, vilket känns mer som obehaglig än ond kemi. Annars är boken bra och tycks fylla sitt syfte att lära ut en aning kemi till intresserade.

Read Full Post »

Older Posts »