Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tankar om historia’ Category

20 år idag

20 år sedan muren föll. jag borde väl skriva något långt och förklarande om pan-europeiska picknickar, DDR-ledningar, och Gorbatjov, men det får nog stå tillbaka för kanske den bästa sammanfattningen av hela skitprojektet de hjälptes åt att demolera som skapats:

Read Full Post »

I princip allt verkar klart för att man en femte(!) gång officiellt skall störa Karl XII i hans grav, för att ännu en gång söka klarhet vad det var som skedde den där novemberdagen utanför Halden. Tegnér skaldade ju att

Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.

Någon sådan lär man inte kunna upptäcka om man skall hålla på och kika under locket sisådär vart sextionde år. När Svea böjer knä vid griften är det ju inte för att läsa den nötta minnesskriften, utan snarare för att ta grepp och välva undan den för att än en gång få beskåda liket.

Fast nu skall man väl inte tala alltför illa om gravöppningar – när man undersökte Erik XIV fick man ju trots allt bekräftelse på att han faktiskt hade förgiftas, även om det var för sent att avgöra om det skett med ärtsoppa, och det var ju inte alltför illa. Så visst kanske man kan få reda på om det nu var med en skjortknapp kung Karl den åldrade krigsbussen sköts med. Frågan im vad det var som träffade järnhuvudet är ju trots allt av visst intresse även bortom sig själv, så att säga, då den kan avgöra om Fredrik I skall absolveras eller fortsatt anklagas för att ha en finger med i spelet.

Fast ändå: huvudet har undersökts ett flertal gånger, med metallinstrument. Det finns röntgenbilder. Man känner till hur slagfältet såg ut. Det finns inga fysiska tecken på att Karl XII skall ha lönnmördats, det enda som finns är att vissa personer i hans närhet betedde sig märkligt under mordnatten. Gravöppningen kommer troligen inte ge ett skvatt. Varför inte istället ge sig på någon annan? Erik läspe och halte verkar inte ha undersökts en enda gång, till exempel.

Read Full Post »

I västra grannlandet har man hittat något man inte stöter på var dag: en runsten från 400-talet. Texten är ännu inte helt tolkad (urnordiska är svårt; jämför Möjbrostenen), men delar av den läser i varje fall »Ek Naudigastir«, alltså ›Jag Naudigastir‹. Sedan finner man på ett ställe tre a-runor på rad (detta är alltså den äldre futharken, den där varje runa betecknar ett enda ljudvärde), som man ännu inte tytt. Två möjligheter är väl direkt tänkbara:

  1. Slaskmöjligheten att det är någon slags besvärjelse. Sådana tolkningar är nu inte helt ovanliga, jämför Kylverstenen.
  2. Ristaren dog under ristandet.

Nyheten ursprungligen funnen på Aardvarcheology.

Read Full Post »

Årsdagar

Idag är det sjuttio år sedan de tyska trupperna föll in i det militärt underlägsna Polen och således kom att dra igång det andra världskriget. Detta fortsättningskrigs politiska konsekvenser har vi väl så smått kunnat lägga bakom oss vid det här laget, men statsfilosofiskt lär det få fortsätta att tjäna som exempel på ett krig värt att utkämpa ett bra tag till, då de flesta andra konflikter visat sig betydligt mindre lämpade för ett sådant synsätt. Dessutom har det ju ett par intressanta bifrågor att sysselsätta tänkarna med, såsom den svenska respektive finska hållningen eller huruvida användandet av atombomber mot japanska städer var moraliskt berättigat eller ej, så att även de som vänder sig mot förenklad historieskrivning av typen goda amerikaner, fransmän och britter (ryssar och kineser glömmer vi för tillfället) mot nazistiska tyskar och fascistiska italienare och japaner får något att syssla med (vilket även gör att även sådana personer kan glömma rena skändligheter som eldstormen över Dresden).

Tom Lehrer har en del att säga om den här typen av minnesdagar, i alla fall i introduktionen i sin på skiva inspelade version av So Long Mom, där han skojar med all uppmärksamhet som ägnades de olika krigen. I den TV-inspelning som finns på YouTube slår han an en något annan sträng, men grundtonen av kritik finns ändå där.

Samtidigt är det nu någon gång i september (närmare datum okänt) 2000 år sedan Arminius och hans stamkrigare i Teutoburgerskogen närmast slaktade två romerska legioner och för alltid fick det romerska imperiet att hålla sina ambitioner på överhöghet från de där otrevliga länderna i norr, för att istället försöka att medelst gåvor hålla sig väl med åtminstone några hövdingar och på så sätt ha allierade vid oroligheter, en strategi som under lång tid visade sig tämligen lyckosam.

Nu skulle man kunna tro att en liknande årsdag måste väl komma med rätt väl tilltagna intervall, men det är faktiskt ett par liknande till på inkommande: om två år är det dags för 2500-årsdagen av slaget vid Marathon, och om tolv år är det Thermopyles tur.  Nu kan man ju visserligen på goda grunder ifrågasätta idéer om österländskt tyranni kontra grekisk kultur eller germansk frihet mot romersk dekadens, och åtminstone den senare uppdelningen har ju misskrediterats grundligt, inte minst av resultatet av germanska rasidéer, men nog lär vi få vår beskärda skörd av dumheter.

Read Full Post »

Egentligen borde jag väl också skriva ett inlägg om det norska köket, men då detta endast verkade bestå av sparrissoppa, kyckling och chokladbaserad efterrätt så verkar det inte riktigt värt att orda om. Därför över till något helt annat.

På västfronten av Nidarosdomen finns som redan nämnts ett flertal statyer av olika helgon, bibliska figurer, norska biskopar, och annat löst folk. Det finns även en av ärkeängeln Mikael på ena tornet som lånat skall ansikte av Bob Dylan, på grund av dennes motstånd mot Vietnamnkriget. Hur som haver, för den som är närmare intresserad av exakt vilka som finns där finns det en fin artikel på bokmålswikipedia. Jag har dock tänkt fokusera på en staty näst längst ner till vänster, intill Olav Tryggvasson. Där står nämligen en figur i lustig hatt och med en skål med tre huvuden i.

Den som är närmare bekant med äldre svensk historia kanske tror att det är fråga om biskop Sigfrid, troligen apokrypisk apostel i Värend, som hade med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman och predikade i vad som senare blev Växjö. De som läst Röde Orm vet hur det kan gå för kristna missionärer när de kommer i sällskap med smålänningar: en dag när Sigfrid var uppe i västergötland för mer missionerande tog smålänningarna och högg huvudet av nevöerna, och kastade huvudena i sjön. Där hittade Sigfrid dem sedermera i ett träkar flytandes på vattnet, sjungandes uppbyggeliga sånger. Han hade dock under tiden döpt Olof Skötkonung, som drog in i Värend och ställde allt tillrätta. Detta är naturligtvis en helgonlegend, troligen tillkommen för att Sveriges då egentligen yngsta stift – det i Växjö – skulle framstå som äldst och kunna hävda säg mot det i Linköping.

Hur som haver: lustig mössa, tre huvuden i en skål: kunde det vara någon annan än Sigfrid? Jo, tydligen enligt den norska guiden: denne norske biskop skall ha hetat Sigurd, ha varit i just Olav Tryggvassons följe, och, förutom att ha genomlevt en liknande historia med systersöner och träkar, även ha utropat nordens första helgon, St. Sunniva (notera att  vid denna tid biskopar faktiskt hade rätt att utropa helgon, således är personer som Erik den helige, Sigfrid och Elin av Skövde faktiskt riktiga helgon. Heliga Birgitta är dock den enda svensk som kanoniserats). Något är uppenbart lurt här: inte kan väl det funnits två sådana biskopar? Nej, troligen har en, möjligen faktisk, norsk biskop av isländska författare blandats ihop med en svensk troligen påhittad, antingen avsiktligt i syfte att ge Norge en mer ärorik historia, eller oavsiktligt på grund av en namnlikhet; detta resonemang blir än mer troligt när man får reda på att den norske biskopen troligen också skall ha hetat Jon.

I vilket fall blir kontentan att berättelserna om biskop Sigfrid/Sigurd/Jon troligen är, som vanligt i helgonbiografier, groteskt uppblåsta. Möjligen kan Sigurd ha varit den som döpte Olof Skötkonung, men det kan lika gärna ha varit den Bernhard som Saxo Grammaticus omnämner. Det enda alla källor som uttalar sig i frågan är eniga om är dock att det var en engelsman (även om Sigfridlegenden kommer med en massa bevisligen felaktiga uppgifter om dennes engelska förhistoria). Som vanligt när det gäller tidig nordisk historia är läget dock så förvirrat att det inte är mycket som går att uttala sig säkert om.

Read Full Post »

Så var då DN-listan över de viktigaste svenskarna klar. Efter sago-fadäsen har det inte varit lika illa, även om fånerier som Svennis och Lill-Babs är kvar. Nå, jag får väl fåna mig lite själv då. För att mildra omöjligheten i det hela en aning har jag valt att göra två listor: en med politisk-historiskt och en med mer litterärt perspektiv; det gör dem något ensidiga men samtidigt mindre godtyckliga.

Politiken först, icke speciellt originellt:

  1. Gustav Vasa: Bara att ha satt sista spiken i Kalmarunionens kista vore nog, men kung Gösta införde samtidigt ny religion, orsakade enorm kulturell förstörelse och påbörjade omvandlingen till modern stat, bland annat genom att stenhårt krossa uppror. Viktigast, men knappast trevligast.
  2. Axel Oxenstierna: Sveriges störste statsman organiserade den nya starka staten och lade grunden för den starka ämbetsmannatraditionen och höll Sverige kvar i trettioåriga kriget, en av få gånger Sverige verkligen varit med och skrivit världshistoria.
  3. Karl X Gustav: Den kanske minst tilltalande av stormaktstidens kungar är samtidigt den vars krigiska verk blivit mest bestående. Utan honom vet man inte vilket språk skånska, halländska och bohuslänska hade varit dialekter av.
  4. Gustav II Adolf: Beslutet att gå med i trettioåriga kriget kan vara det enskilt viktigaste någon svensk fattat. Resultatet blev oerhört lidande för många, men även en ny diplomatisk ordning födelse och ett Europa som inte längre orkade föra krig inbördes enbart för att en stat skulle pracka på en annan sin religion.
  5. Per-Albin Hansson: Höll Sverige utanför Andra världskriget och lade grunden för välfärdsstaten.
  6. Karl XIV Johan: Den som förmådde stoppa de eviga krigen med Ryssland, genom att ersätta Finland med unionen med Norge.
  7. Karl XII: Hade stormaktsväldet gått under även om han inte marscherat in i Ryssland? Troligen. Hade det gått så fort? Knappast.
  8. Birger Jarl: Såg till att en gång förena landskapen till ett land. Var kanske inte den som grundade Sverige, men fick det att ta stora kliv framåt.
  9. Arvid Horn: En karolinsk general som blev fredsivrare. Under hans färla blev Sverige ett med den tidens mått mycket demokratiskt land.
  10. Karl XI: Minskade adelns makt, och stärkte ämbetsmannatraditionen. Det ständiga knektehållet (som felaktigt kallas indelningsverket) blev en av orsakerna till att stora nordiska kriget blev så förödande.

Litterturlistan är svårare att motivera; mina kulturhistoriska kunskaper sitter uppenbarligen inte lika hårt som de politiska. Förhoppningsvis är den ändå någorlunda rimlig. Urvalet är gjort efter inflytande genom tiderna, viss extra tyngd givet åt nutiden.

  1. Olaus Petri: Hans och Laurentius Andeæs bibelöversättning stod sig i fyrahundra år, och är en av de viktigaste pelarna i det svenska språkbygget.
  2. Carl Michael Bellman: Svensk kulturs stora geni. Skulle tillhöra världslitteraturen om han skrivit på ett större språk.
  3. August Strindberg: Kanske inte den bäste skönlitteräre författaren, men onekligen den mest inflytelserike. Sysslade med allt som tänkas kan, intog alla tänkbara positioner i debatten. Skildrade Sverige ur fler perspektiv än någon annan.
  4. Astrid Lindgren: Förmodligen den mest älskade av svenska författare; den som definierat hur en lycklig barndom kan se ut och inympat en längtan tillbaka till naturen.
  5. Evert Taube: Har levererat stora delar av den svenska visskatten.
  6. Fredrika Bremer: Första svenska skönlitterära författaren som fått internationell spridning, och dessutom tidig feminist.
  7. Carl Jonas Love Almqvist: Provocerande, mångintresserad, landsflykting.
  8. Selma Lagerlöf: Har inspirerat och fortsätter inspirera författare över hela världen.
  9. Gustaf Fröding: Fortfarande läst och älskad, tonsatt och spelad.
  10. Olof von Dalin: Sveriges första journalist och tillsammans med Strindberg och Petri en av de vars gärning utgör en milstolpe i svenska språkets utveckling.

Den med sinne för detaljer kan notera att jag tagit med vissa personer högt upp på listorna som herrar författare och gratisreklambeneficienter inte tagit med på sin. Därifrån kan man dra slutsatser om vad jag anser om den som inte ligger långt ifrån sanningen.

Read Full Post »

Skämmes, DN!

Jag hade egentligen tänkt vänta med detta inlägg i två veckor till, men ibland när man blir provocerad är det lika bra att få det ur sig. DN har den senaste tiden gjort dubiös reklam för en bok som listar »historiens hundra viktigaste svenskar« genom att reproducera listan. Man kan undra varför någon sedan vill läsa boken, både eftersom själva listan är avslöjad och för att den hittills har varit så fruktansvärt fnoskig – Sven-Göran Eriksson? Lill-Babs?

Idag var dock alla mått rågade. Nog för att man kan ifrågasätta om Oscar I verkligen är viktigare än Birger jarl, men tar man med rena sagofigurer på listan har man passerat alla anständighetens gränser. Idén med Oden  invandrare från Svarta Havets kusttrakter härstammar från Snorre. Det övergår mitt förstånd hur någon fortfarande kan tro honom, när han samtidigt som en tidig Rubeck hävdar att Hektor är Åke-Tor och liknande i syfte att visa att nordborna minsann har lika ädla anor som alla antikens folk. Fast de har ju troligen inte läst Snorre – eller i så fall inte fattat något om honom. De skriver nämligen »i ett millennium har den kristna propagandan gjort sitt bästa för att förvandla Oden till enbart en mytologisk gestalt«, utan att riktigt förmå ta till sig att en av anledningarna (förutom det där med den fina härstamningen) till att Snorre så gärna vill att Oden skall ha varit en vanlig människa är att i så fall kan han slippa alla samvetskval för att sprida ut hedendom – det han berättar blir bara en ofarlig skröna om hur någon lyckas lura en dum svensk.

Motiveringen till att Oden tats med är dock lika korkad den – att hedendomen blir oförklarlig om den inte införts så att säga personligen. Förutom att det inte finns några hinder för att någon som inte kallade sig Oden skulle ha kunnat införa hedendomen återstår problemet att det gick niohundra år mellan deras datering av Odens påstådda invandring och hedendomens sista dagar. Det orimliga i sådana argument framgår om man betänker att på endast något längre tid har svenskarna sedan dess hunnit byta både till katolsk kristendom, protestantism och ateism. Denna tro att avsaknad av källor innebär att tiden står helt still tycks vara vanlig, men vittnar bara om okunnighet.

Nej, skäms på er DN, för att ni ger uppmärksamhet åt sån här smörja.

Read Full Post »

Older Posts »