Vendetta

Fjärde delen av Islänningasagorna har undertiteln Lokala fejder. Detta är som vanligt en titel som nog skulle kunna appliceras på samtliga band, men är dock också någorlunda välfunnen: dessa sagor är vanligen just berättelser om fejder som är kopplade till ett visst område snarare än en person; även när de bär namn efter en av de fejdande, så kan denne visa sig dö halvvägs genom.

Detta är också ett band utan någon klar höjdpunkt; Vatnsdalingarnas saga är bra, liksom flera av de andra, men ingen av sagorna hör till de allra mest kända. Man får dock flera gånger läsa om samma person eller förlopp, som Guðmund den mäktige, och även personer som lästs om i tidigare band, som Viga-Glum, dyker upp.

Kvaliteten är dock överlag bra, ingen saga framstår som direkt urartad, och det finns ett par fina punkter som i Vopnsdalingarnas saga med sin oväntade upplösning. De är kanske något episodiska, och flyter kanske lite in i varandra, men det är ändå en trevlig volym att försjunka i.

Read Full Post »

Bukfylla och läckerbitar

Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning är inte en kokbok, upprepar, inte en kokbok. Det finns förvisso recept i den, och den handlar i huvudsak om mat (och lite om relationer och problematiska förhållanden till förlag), men dess uppgift är inte att säga åt läsaren exakt vad som skall inhandlas, tillredas och sedan (förhoppningsvis) avnjutas.

Däremot är dess uppgift att hjälpa till att själv komma på vad som skall inhandlas och tillredas, och hur – hur man hittar på en meny, hur man får tag på rätt råvaror, hur man tillreder dem. Om man så vill är det mer av vad man borde lära sig i hemkunskap, och mindre av vad man hittar i glassiga böcker med kända människor på omslaget och många bilder inuti.

Det är en mycket befriande bok: den säger att allt inte behöver bli perfekt, den säger att man inte måste veta exakt vad man gör (gör man bara sådant lär man sig ju aldrig något nytt), och den lär en sådant man egentligen borde veta om vad man måste ha i köket (diskmaskin är långt bättre än 20 olika specialknivar).

Samtidigt skrapar den bara på ytan: man kan t.ex. få reda lite på varför man alltid ska ha olja i stekpannan (hög temperatur är bra), eller hur man bäst tillagar ägg, eller vilken färg kött ska ha, men det är bara fläckvis systematiskt. Ett antal extra lektioner hade alltså önskats, eller ännu utförligare appendix. Det som finns är ju roligt och intressant nog.

Read Full Post »

Möten

Jag hade innan jag fick Illuminations i min hand aldrig hört talas om dess författare, den judisk-tyske (under den tid när en sådan beskrivning tyvärr var alltför relevant) kritikern och filosofen Walter Benjamin. Boken är av den typ där 200 sidor av författarens eget material först nås efter att 50 sidor förord har passerats (i mitt fall i stort sett utan närmare påseende): precis som här vanligen i onödan, då en kortare introduktion lika gärna hade kunnat ge den allra nödigaste bakgrunden, och då de knappast skulle kunna klargöra mer än den typ av läsare som självmant plockar upp en sådan bok själv kan torde kunna sluta sig till.

Benjamin är nämligen en originell tänkare och kritiker, med dragning åt mysticism och marxism som båda gör att texten trots goda grundidéer ibland försvinner ut i svårgenomträngliga träskmarker. Ändå är det med stort nöje och framför allt utbyte man läser hans analys av den alltmer mekaniskt mångspridda konsten, som enligt honom höll på att ta död på de borgerligt grundade kraven på autenticitet och aura, eller för den delen hans essäer om författare som Leskov, Kafka och Proust: Benjamin besitter den sällsynta gåvan att kunna diskutera verk på ett sätt som gör att även de som inte tagit del av dem själv fortfarande kan njuta av hans text, då de snarast får vara avstamp för diskussioner om helt andra saker (som historieberättande eller olika typer av minnesmekanismer).

Illuminations är inte en lätt bok att ta till sig; vissa stycken som de om hans historiefilosofi är rent tråkiga i sin polemik (mycket eldkraft riktas mot de orenläriga socialdemokraterna), andra är som sagt av andra anledningar svåra att absorbera då de baseras lika mycket i filosofi som litteraturkritik. Icke desto mindre är det en mycket givande bok för den som är intresserad av konstkritik, eller för den delen de författarskap som närmare behandlas.

Read Full Post »