Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2009

Idag åt jag för första gången på länge torsk. Odlad sådan. Det kändes passande, eftersom dagens recenserade bok är  Mark Kurlanskys första, som heter just Torsk, begåvad med den något missvisande undertiteln En biografi om fisken som förändrade världen. I den får man följa historien om denna förnäma matfisk från medeltiden fram till det att beståndet började kollapsa. Boken har nu över tio år på nacken, men är fortfarande intressant och angelägen.

Missvisande undertitel, var det: Baksidestexten gör gällande att torsken varit inblandad i snart sagt allt som hänt runt Atlanten, och jag har tagit del av recensioner som även de riktar anklagelser om (eller i alla fall hävdar) att boken gör sådana påståenden. Det anser jag vara orättvist. Förvisso är resonemanget kring torskens betydelse för de amerikanska delstaternas relativa självständighet från moderlandet måhända en smula överdriven, men annars verkar inga av de samband som presenteras överdrivet sökta. Intrycket man får är snarast att torsken varit viktig, men knappast oersättlig. Tur är väl det, frestas man att tillägga i dessa utfiskningstider.

För det är inte bara den »gamla« historien, utan också nutidshistorien, med det västatlantiska torskbeståndets kollaps man får följa. För efter  hundratals år av fiske på Grand Banks (skildrat av Kipling i en liten romantiserande roman) försvann all fisk på ett par decennier när bottentrålarna till slut motbevisade Huxleys tes om naturens motståndskraft:  om en art producerar miljontals ägg är det ett tecken på att få av dem lyckas växa upp, inte att man kan fiska upp miljontals fiskar varje år så länge det finns några kvar.

Det är en välskriven och intressant bok, och de olika recepten på torsk som är interfolierade mellan kapitlen är intressanta, även om de ofta är svåra att följa på grund av en total brist på angivande av kvantiteter. Även om boken knappast är ny är den fortfarande aktuell och läsvärd.

Lunchtorsken var för övrigt god, men knappast en stor sensation. Något liknande kan sägas om boken.

Read Full Post »

Det är lika bra att erkänna det direkt: jag var dum. Dum nog att inte lystra till den lilla, lilla varningsklocka som klingade för tillägget i titeln – eller rättare sagt, dum nog att inte ha någon klocka alls., och dum nog att inte läsa beskrivningen på sidan jag beställde boken från. Men jag får stå mitt kast, och har således tagit mig igenom två ganska dåliga Strindberg-pjäser i nationalupplagevolym: Folk-komedin Hemsöborna och Himmelrikets nycklar.

Dumheten bestod naturligtvis i en tro att det var den riktiga Hemsöborna (som tydligen inte kommit ut i serien än). I kommentarerna får man reda på att Strindberg själv till slut insåg att den var mindre lyckad och inte ville se den spridd. Inte undra på; den är splittrad, grov, med ett fullkomlig misslyckat slut. Handlingen svara väl grovt mot den i boken, men ett par fullkomligt onödiga bifigurer har tillkommit, och Carlsson får helt ikäda sig drift-kuckuts roll: alla lurar honom, hela tiden, och han får inte ens den ynnesten att gå under på slutet, utan måste hålla god min i elakt spel. För mig framstår han hela tiden som den som är i underläge socialt och kunskapsmässigt, och att driva med honom ger då en mycket dålig smak i munnen. Den laborerar med ett flertal parallellhandlingar, vissa bara svagt antydda, andra som inte tjänar mycket till och som kändes med våld infogade redan i boken, och är på det hela taget onödig.

Den andra pjäsen är lite bättre. Den sägs visserligen inte ha satts upp många gånger, och efter att ha sett hur frekventa scenbytena är förvånas jag inte över det. Kompositionen är också tämligen lös, och det som verkar vara den sammanhållande idén ligger snarare på temats än handlingens nivå. I detaljerna är dock idéerna ofta bra; handlingen är i korthet att en smed, som i inledningsscenen precis förlorat sina tre barn, av deras läkare tas med på en resa. Där träffar han på olika figurer ur världslitteraturen: främst Sankte Per, Don Quijote och Sancho Pancha. I den andra akten, uppträder även en del Shakespearefigurer, och det framgår att saker och ting ställts på huvudet: Romeo och Julia firar silverbröllop, Don Quijote har förlorat alla illusioner, Fru Macbeth är ordförande i föreningen för dödsstraffets avskaffande, vilket allt som allt fungerar ganska väl. Den fjärde fungerar också ganska bra; sällskapet har hamnat i Schlaraffenland och Sancho Pancha tar makten genom att peka på att invånarna saknar arbete! Till slut upplöses dock allt och man ser att det hela varit en fantasi, och att barnen nu återigen ligger i sina sängar. Även om stycket som sagt har sina poänger blir det dock till slut för spretigt, och blandningen av lätt fantasi, meta-litteratur och satir blir en ganska konstig anrättning.

Read Full Post »

Så var det då dags igen för lite ohöljd förtjusning inför Frans G. Bengtsson, denna gång i form av En brevbiografi. Titeln är en sannskyldig tulipanaros: som biografi är den väl tunn, och emedan kvaliteten som brevsamling är svårare att avgöra tror jag ändå att en renodlad sådan skulle kunnat bjuda på läsning som blivit aningen mer varierad. Inte för att detta gör ett skvatt. Såsom varandes förälskad i den Bengtssonska stilistiken var det ett rent nöje att läsa även tiggarbrev och urskuldande skrivelser där författaren ondgör sig över sin ständiga oförmåga att leverera texter på utlovat datum.

Det första brevet i samlingen är daterat 1917, då han antingen förstrött studerade vid Lunds universitet eller arbetade som koskötare (boken ger inget riktigt klart besked om han återvänt till den förra sysslan från den senare vid tidpunkten), det sista 1954, endast någon månad innan han avled. Däremellan skriver han och ger vänlig kritik kring dikter, tigger pengar från förläggare, ursäktar sig för uteblivna artiklar, kurtiserar unga damer och förhandlar om översättaruppdrag, allt med samma schvung som i essäsamlingarna, som även de berörs här och där.

Kommer man då Bengstsson närmare än vad som är möjligt endast utifrån essäerna? Mja, tveksamt: det är väl lite mer direkt än i dessa, ibland visar han väl från en mindre självsäker sida, och i kärleksbreven kan man ta på längtan, men på det hela taget tycker jag inte att min bild väsentligen förändrats. Detta underbyggs väl delvis av den elfenbenstornsmentalitet han visar prov på; enda gången han tycks verkligt engagerad i mer världstillvända saker är när han uttrycker sin avsky för nazismen. Utöver detta kan man dock inte utläsa mycket som placerar honom i en viss tid.

Är det här en angelägen bok? Knappast. Är den epokgörande? Näppeligen. Är den läsvärd? Ja, i ungefär lika grad som andra delar av hans produktion.

Read Full Post »

Jag är inte säker på att Om fulhet är en riktigt rättvisande titel på Umberto Ecos senaste bok. Förvisso är det fula i centrum, men många kapitel handlar om saker som bara förväxlas med det – sjukdom, olycka, kusligheter – vilket gör texten spretig. Annars består tekniken främst i att citera och kommentera olika författare genom tiderna, vilket har sina för– och nackdelar.

Fördelarna är främst att det blir en väldig genomgång av olika personers syn på fulhet, ofiltrerad. Nackdelen är väl dels att urvalet kan kritiseras (det hade varit kul att se något av Stagnelius, som kunde fått ersätta något av alla citat från Baudelaire), dels att några av de citerade styckena är rena sömnpillren. Om jag någon gång får för mig att skriva ett konstteoretiskt manifest, slå mig med något hårt i skallen – jag kommer uppenbart ändå att vara sinnesrubbad, så det kommer knappast göra någon större skada. Ecos egen text är för det mesta lättflytande och ett nöje att följa genom en konsthistoria där det fula har blivit allt mer accepterat.

För det mesta är förvisso inte de citerade texterna heller så tokiga, även om de ibland hamnar i konstiga kapitel. Det är egentligen först någon gång i mitten av det nittonde seklet som folk börjar bli oförmögna till att uttrycka sina tankar på ett sätt som inte får läsaren att bli vindögd, och det blev värre med tiden; kapitlet om futurism och surrealism och allt vad det nu är kan liknas vid en ökenvandring. På andra sidan väntar dock om icke ett land av mjölk och honung så i alla fall ett där man kan svalka sig med klart vatten, i form av kapitel om nutidens fulheter, eller snarare osmakligheter: kitschen. I avslutningskapitlet visas hur sånt som under renässansen brukades som tecken på degenererade varelser nu har blivit om inte upphöjt till skönhetsideal så i alla fall accepterat.

Jag vet inte riktigt vad som är ett rimligt omdöme; jag skulle ha velat se mer text av Ecos egen penna, men samtidigt får jag känslan att han faktiskt vill stå tillbaka och låta texter och bilder (bildmaterialet är fantastiskt, med högklassiga reproduktioner på var och varannan sida) tala för sig själva, och jag skulle nog helst ha sett att ett par kapitel fått utgå. Trots detta är ämnet så intressant att jag inte är missnöjd med de timmar jag lagt på läsningen.

Read Full Post »

Slutrea

De trumpeterar inte direkt ut det, bokhandlarna, men bokrea går nu mpt sitt slut och chansen finns således att fynda bland de böcker som överlevt så långt. Förvisso kan man väl vara misstänksam mot kvaliteten, men att finnas kvar mot slutet av rean är inte detsamma som att bli sist vald i gympan – det finns en hel del bra fynd att göra. Här är mina:

Efterskörd
Efterskörd. Övre raden, från vänster: Förrädaren, skökan och självmördaren; Med andra ord; Ut och stjäla hästar; Domedagen gryr.
Andra raden: Parfymen; Glennkill, Tysk-svensk ordbok, Litauen diktar: möte i gryningen; dansk-svensk ordbok

Av de nio avbildade böckerna köptes åtta med slutrabatt, och en på vanlig bokrea. Wettergrens körde tre för två, och där köptes böcker om böcker, med poesi, med får i huvudrollen, om luktlösa seriemördare samt om häststöld. Det fanns väl inte så jättmycket jag var sugen på – jag stod länge framför historiehyllan men kände mig märkligt egal inför urvalet, trots att en del borde passat mycket väl. Jaja, lika bra så, jag har trots allt föresatt mig att försöka köpa och läsa mer skönlitteratur.

Din  Bok körde med halva priset, och hade ett förvisso litet men ändå ganska intressant utbud. Det är förvisso en kristen bokhandel, men eftersom de är den enda någorlunda oberoende bokhandeln som har böcker utöver specialsortimentet så är den klart värt ett besök: För den som vill hösta in Krig och Fred för mindre än två tjugor är det helt rätt ställe. Jag äger den redan, så det fick bli en bok med bibliska bifihurer och en med finsk humor, samt ytterligare en bok som jag inte riktigt bestämt om den skall behållas eller ges till min dyra moder.

Read Full Post »

Jag har ibland svårt med populär litteratur. Om fan och hans granne läst och gillat da Vinci och demoner eller Män som lekte med luftslott eller vad det nu är frågan om, då sätter jag någon sorts konstig ära i att inte göra det. Jag lider nämligen av den konstiga föreställningen att det som är populärt inte kan vara bra (jag är nu en gång säker på att detta faktiskt är fallet med Dan Brown. Larsson är jag bara väldigt misstänksam mot). Får man dessutom höra saker som »det är konstigt att du inte läst en bra bok när det finns en« så ökas knappast lusten att ta itu med den – en människa har liksom inte så stor auktoritet om hon i samma andetag som hon rekommenderar något tillkännager att hon inte delar min smak när det gäller annat. Hur som haver, denna recension gäller ett slags försök att trotsa denna inställning, genom att läsa något som verkar ha blivit sönderälskat av i alla fall en stor andel av västerlandet. Det jag läst är Stephenie Meyers Om jag kunde drömma, fullt beredd på att hormoniell inkompatibilitet skulle göra detta till en plåga.

Jag erkänner att jag efter att ha läst vissa recensioner ifrågasatt om det skulle vara värt att prova att läsa den. De som sågat boken har knappast ökat lusten de heller. Å andra sidan så måste det ju finnas något i en bok om den får fullvuxna kvinnor med vad det verkar normalt känsloliv att tappa all verklighetskontakt. Min preliminära teori är väl snarast att de i boken känt igen sig själva i den övre tonåren. Nu har jag veterligen aldrig varit vare sig förälskad i vampyrer, 17-årig skolflicka eller gått på amerikansk high school, så utrymmet för mig att identifiera mig med något med huvudpersonen Bella är väl ganska begränsat (möjligen undantaget klumpigheten. Fast det var knappast så illa. Utöver det finns det dock inte mycket kvar), så att utvärdera just den biten är lite svårt. Hennes kärlek Edward skall vi inte tala om, men vi gör det ändå: det är absurt hur perfekt han utmålas. Bellas ständiga påpekanden av hur perfekt han är framstår nästan som underdrifter (fast det minskar inte det tjatiga i dem). Som läsare undrar man dock när hon skall inse att det kanske inte är helt hälsosamt att vara ihop med någon som bevakar varje steg hon tar, är våldsamt svartsjuk och tvingar henne att följa hans vilja på det sätt han gör.

Språket är något av det klumpigaste jag sett – kanske inte helt omotiverat när händelserna skall vara filtrerade genom en trånsjuk sjuttonåring, men när nämnda sjuttonåring framställs som ganska intelligent och intresserad av läsning så blir man ändå fundersam om det är menat så eller om författaren inte kan skriva bättre. Ibland blev jag närmast illamående av hur fantastiskt allt är. Samtidigt är hela kärlekshistorien märkligt abstrakt – nog måste det finnas mer än fysisk skönhet respektive oigenomträngelighet att bygga ett förhållande på?

Ändå, trots alla brister, kom jag aldrig i närheten av att egentligen vilja kasta bort romanen. För även om språket är undermåligt, även om vampyrerna har förmågor som borde det göra det omöjligt att bygga upp någon som helst vettig historia, även om allt som hindrar Edward från att var historiens största Mary Sue är att det är originalförfattaren som hittat på honom, även om presentationen av den avslutande konflikten känns märkligt påhängd för att hindra ett mer logiskt slut, så är det till slut på något märkligt sätt intressant. Inte »så romantiskt att jag blir en blöt pöl«, men »intressant nog att få mig att fortsätta läsa«. Meyer har faktiskt lyckats få till en intressant värld, och Bella känns faktiskt någonstans ganska rimlig: inte en orimligt begåvad Buffy, utan en tämligen normal, tämligen intelligent (även om det är lätt att missa när det inte likt annat basuneras ut varannan sida) tjej med vissa helt galna idéer om hur pojkvänner normalt beter sig (och då är det som sagt inte accepterandet av att han ger sig ut och brottar ner rovdjur för att sörpla i sig deras blod som är märkligast).

Vissa förfasas över vilka dåliga exempel som Bella och Edward utgör, men jag tror att litteraturens makt över tanken är överdriven – nog måste väl även tonårsflickor få in berättelser från annat håll, om inte i form av böcker så från filmer, vänner, familj? Och om litteraturen bara skall innehålla sådant som är uppbyggeligt vill i alla fall jag inte längre vara med. Men visst, boken hade mått väldigt bra av färre adjektiv, mer detaljer kring Bella och en Edward som inte bara pratade om hur nära han var att jämt och ständigt suga livet ur henne.

Det här är knappast den bästa bok jag läst i år, och Meyer skulle behövt en redaktör och en synonymordlista, men det var knappast tråkig läsning.

Read Full Post »

Både SvD och DN (SvD något utförligare) skriver idag om en utställning på Historiska museet i Stockholm som visar på hur mänskliga aktiviteter gör att många arkeologiska fynd riskerar att skadas så att de blir oigenkänneliga; klimatförändringarna kommer kanske inte bara att förstöra framtiden utan även forntiden. Nu är det förvisso försurningen som är det mest akuta hotet, men det vore ändå en nåd att stilla be om om klimatförändringarna endast skulle göra arkeolog till ett uselt yrkesval. Å andra sidan: vad dåtidens människor gjorde är till stora delar redan utplånat, och förlusten av de få föremål som fortfarande finns vore ur den synvinkeln den sista spiken i deras stenkista.

Read Full Post »

Older Posts »