Återfinnande

Cymbeline är, liksom Slutet gott, allting gott, baserad på en historia ur Decameron. Det innebär att vi får en högeligen dygdig kvinnlig huvudroll i Innogen (eller Imogen, om man tror att första folion stavade rätt), en lättlurad och lättretad manlig dito i Posthumus, samt en smilande listig intrigmakare som förste skurk. Sedan finns också en ond svärmor per Snövit, två kidnappade prinsar, ett krig mellan Britannien och Rom, och en nedstigning av Jupiter. Samt en huvudlös kropp.

Det är alltså en komplex pjäs, som gifter samman Boccaccio med episoder ur Holinsheads krönika, där antikens Rom, medeltidens England och renässansens Italien samexisterar, och där (återigen) pojkar får spela flickor som går klädda i manskläder. Det finns en scen där en litania läses upp som tydligen ibland används vid verkliga begravningar, det finns poetiska beskrivningar av den välsignade ön, och det finns stridsscener och kunglig pompa.

Det är förvånande att allt faktiskt hänger samman. I sämre händer än Shakespeares hade det troligen snabbt fallit sönder i sina komponeneter, men nu hänger det faktiskt väl samman. Det finns förvisso en del sammanträffanden, och ganska osubtil användning av gudomlig rekvisita, men till skillnad från den tidigare nämnda pjäsen så mår man inte direkt illa av vad som presenteras som en lycklig upplösning, där faktiskt inte många mörka moln kvarstår. En bra sen Shakespearepjäs.

Read Full Post »

Ankans återkomst

Ungefär halva innehållet i Jag Arne del två har redan behandlats här ([1, 2]), men den andra dryga hälften är av mig tidigare osett. Och visst, Arne var nog i aningen bättre slag i förra seklet, även om han ändå är roligare än den utrikesreporter Konrad K som inleder samlingen, och vars främsta förtjänst är att han fick Christensen att åter börja teckna serier med kommentarer om samtiden.

Samtidigt: att Arne skäller på Bush, Blair & co är naturligtvis som det skall vara. Han får för den delen gärna häckla svenska partier också – men varför inte Sverigedemokraterna? Är det inte de han borde vara som mest gallsjuk över? Att håna Linda Skugge för att hon vill amma på allmän plats, eller all Stieg Larsson-hysteri känns lite småttigt för en anka som en gång på samma gång fick en att skratta åt och fasa över skinskallar och annan direkt farlig idioti.

Men visst, Arne som sonson eller farsa är rolig, liksom när han spelar sin egen version av Baksmällan (i kängurudräkt!). Men ändå: det riktiga bettet saknas, och pungsparkarna riktas inte alltid helt rätt.

Read Full Post »

Sydamerikansk intrig

Tintin och det sönderslagna örat har samtidigt en mer sammanhållen och en mer splittrad intrig än de båda förra äventyren. Kompakt, eftersom det mesta i den hänger samman någorlunda, splittrad eftersom den kan delas upp i två rätt separata skeenden: dels mysteriet med en fetisch med sönderslaget öra, dels revolutionerna i och krigen med grannlandet som försiggår i bananrepubliken San Theodoros, under general Alcazar.

Det är den förra som driver handlingen och är orsaken till insyltningen i de senare: Tintin täcker en stöld av en fetisch från ett etnografiskt museum, upptäcker att allt inte står rätt till, och börjar nysta. Han tar reda på att den stulna fetischen kom från San Theodoros, och reser dit för vidare undersökningar, förföljd av två skurkar med större fäbless för än skicklighet i knivkastning (en annan skurk är på liknande sätt glad i men oförmögen att hantera sprängladdningar).  Där hamnar han mitt i en revolution, blir överste och adjutant hos generalen, men utsätts för en komplott av storfinansen som önskar krig mellan San Theodoros och grannlandet Nuevo Rico för att komma över ett oljefält. Till slut hamnar han dock hos de eftersökta indianerna, innan han kan återvända till Bryssel för att till slut uppdaga fetischens hemlighet.

Det är bra, med välfunnen stil och roliga småepisoder, även om andra lämnar en del att önska (vid ett tillfälle räddas Tintin av ett påpassligt blixtnedslag), och bokens tudelning drar ner intrycket något. Ett medelgott äventyr i den lättare skolan.

Read Full Post »

Samtid

Sista delen av Sveriges historia, täckandes 1965-2012, torde ha varit den mest grannlaga att skriva. 1970-talet må stå på gränsen och balansera, men i alla fall 1980-talet är fortfarande i viss mån en del av det politiska nuet: nedmonteringen av delar av det socialdemokratiska samhällsbygget inleddes då, och förklaringarna till varför det blev nödvändigt – eller frågan om det ens var det – är lika mycket politiska som historievetenskapliga.

En annan försvårande omständighet är naturligtvis att ju närmare samtiden man kommer, desto fler av läsarna har egna minnen. Det är inte en gemensam erfarenhet bland läsarna att ha varit politiskt medveten under 90-talskrisen, men att ha varit det under den senaste är det i stort sett. Det finns återigen 7-åringar som aldrig levt under en socialdemokratisk statsminister. Och så vidare. Å andra sidan verkar det att prata om sysselsättningar på under 2 procent nästan vara ett slags hån.

Den tes som strukturerar berättelsen är också denna splittring: från en starkt centraliserad och myndig stat till ett alltmer uppdelat land, inte bara ifråga om klyftor utan också i fråga om lösningar och makthavare, med individuella val av allt möjligt istället för en utadministrerad lösning.

Boken är tyvärr något slavrigt korrekturläst, med en del tryckfel och märkliga ordval (vid ett tillfälle sägs i samband med BT kemi att en av direktörerna »drack … ett glas hormoslyr … och dog 32 år senare«). Den misslyckas med att hålla ordentlig reda på kärnreaktorer och kärnkraftverk, och den har en del underliga missar (varför sägs så lite om framväxten av miljöpartiet?) Den håller sig väsentligen till den ekonomisk-politiska historien, även om det i alla fall finns ett kort litet kapitel om kulturens utveckling under perioden.

Det är som sagt en rätt grannlaga uppgift författarna fått, men de tycks ha lyckats någorlunda.

Read Full Post »

Handbok med detektiva inslag

Man skulle kunna hoppas att en bok som innehåller ett kapitel ägnat åt att avfärda de vanliga myterna om Sherlock Holmes inte skulle ha ett omslag med hans siluett med jaktmössa och svängd pipa. Man ack! det är precis vad som pryder Ransom Riggs The Sherlock Holmes handbook.

Boken tar formen av en instruktionsbok för detektiver, med exempel hämtade ur Arthur Conan Doyles berättelser: man får läsa hur Holmes applicerar logik, försvarar sig själv, dechiffrerar kodade meddelanden eller letar efter lönnkammare. Samt läsa om hur man överlever ett fall jämte ett vattenfall, sjukdomar viktorianerna trodde fanns, samt verkliga kriminella organisationer vid förra sekelskiftet.

För den som inte kan kalla sig expert på Holmes men ändå läst alla berättelser är det ganska kul, lättsam läsning som påminner om hans främsta triumfer, och som någon gång kan ge hjälpsam bakgrund. Det är dock ingen djupanalys, eller ens en närmare betraktelse av de ämnen som tas upp: varje kapitel är typiskt på något halvdussin sidor, och då ges inte utrymme för mer än en kort förklaring av en teknik och ett lämpligt citat eller hänvisning.

Är man dock bara med på bokens begränsningar, och kan tolerera att den ibland upprepar sig något, är det småtrevlig läsning. Vill man verkligen studera Holmes djupare får man vända sig någon annanstans.

Read Full Post »

Intriger

Alexandre Dumas De tre musketörerna torde vara världens mest framgångsrika historiska roman. Den är av den lättare skolan, visserligen med en del tidsfärg och intriger baserade runt verkliga händelser, men med en klar tendens att tillskriva historiska personer högst personliga motiv även för storpolitiska handlingar (som till exempel Englands hot att ingripa i hugenottskrigets sista fas).

Som vanligt med klassiker är dock det man tror man vet aldrig bättre än halvsanningar: förvisso är kardinalens intriger vad de tre musketörerna och den verklige huvudpersonen d’Artagnan försöker stoppa, men de riktar sig främst mot drottningens ställning, och kardinalen bleknar snart ut som skurk jämfört med Mylady. Hon är nu böckernas främsta skapelse: de tre musketörerna glider i viss mån in i varann, d’Artagnan är hetsig och slug, men annars inte helt distinkt, och kardinalen lite väl frånvarande. Mylady, däremot, är modig, hämndlysten, illistig, förförisk och djävulsk. Hon lyckas också i sina uppsåt, på ett sätt som är närmast befriande i en värld där skurkar annars sällan får lyckas med någonting, i synnerhet inte i sista akten i vad som inte är en ren tragedi.

Ej heller är det där med »En för alla« något man matas med. Det sägs en gång, aldrig mer. Däremot talas det ofta om pistoler, och jag minns att jag när jag första gången läste boken var väldigt förvirrad av alla dessa vapen de drog omkring med, tills jag skaffade mig säkrare upplysningar om detta mynt.

Berättelsen är som sagt lite väl romantiskt lagd, i alla fall vad gäller de stora herrarna. De romanser d’Artagnan har är också något lättsinniga. Å andra sidan är äventyren och bravaderna utmärkta, liksom kamratskapen,  och när musketörerna till slut börjar framstå som mer särskiljbara trivs man förträffligt i deras sällskap.

Read Full Post »

Storpolitik

Till skillnad från Faraos cigarrer fanns det vissa delar av Blå lotus som låg och skräpade i minnet: i alla fall den olycklige unge man som fick känna på giftet som gör en galen och därefter i nit för taoismen ville hugga halsen av folk kunde jag återse med nöje. Och så titelns opiumhåla, möjligen hjälpt av att den fick tjäna som förebild i huvudet när Sherlock Holmes bevistade en motsvarighet i London.

Annat var helt glömt, eller helt enkelt över mitt förstånd vid förra läsningen, som den fula japanska politiken med ett sabotage som togs som intäkt för en invasion, eller de korkat hämndlystna européerna som snarast tjänar som japanernas hejdukar (inklusive ett par belgiska detektiver, nu i sitt normala dåliga slag).

Eller den lite småtaffliga stilen: mycket av albumet Blå lotus är kvar från den gamla tidningsserien, och formen är lite skakig. Hergé har heller inte riktigt lärt sig hur man diskret låter läsaren förstå vem en person är när inte Tintin är där. Å andra sidan är det nu väldigt tydlig en sammanhållen berättelse, och skämt och sidohistorier har mer rimliga proportioner till huvudhandlingen.

Det är kanske inte ännu uppe på allra högsta nivå, men det är bra och lovande.

Read Full Post »

Borta

Det land Bill Bryson skriver om i The lost continent (vad är det som gör att världen så lätt glömmer att Nordamerika bara till två femtedelar består av USA?) är nu i dubbel mening borta: dels är hans barndoms land än mer oåterkalleligen förlorat, dels är det USA han faktiskt reste genom för snart 25 år sedan ungefär lika avlägset idag som hans uppväxt var då.

Eller? Nu har jag inte varit i USA, men jag tvivlar på att de ändlösa raderna med snabbmatsställen och köpcenter som han tycks upptäcka i färd med att belägra alla tätorter krympt, eller att amerikanerna blivit bättre på att låta samhällen åldras med värdighet – så kanske han skulle känna igen delar av landet om han åkte igen: de delar han avskydde mest.

Annars är det vad jag nu lärt mig förvänta mig: Bill Bryson åker bil en lång sträcka, stannar i en håla, checkar in på ett motell (vanligen ett man själv inte vill hamna på), går ut och käkar lite mat. Nästa dag åker han till en »sevärdhet« av något slag, vanligen platsen där någon föddes, eller ett dyrt museum, eller en halvgammal kåk (USA är ett av få västländer som kan få svenska gamla byggnader att framstå som uråldriga). Under tiden kommer han med lustiga kommentarer om det ena eller andra, som hur amerikanska etersändningar dödar hjärnceller, eller hur det gick till när han åkte på familjesemester som barn.

Han saknar den tiden. Han saknar ett USA där man faktiskt gick till butiker mitt i staden, ett USA vars ungdom inte var från Senare och därför var bättre och smartare, ett USA innan man körde bil från stormarknaden till hamburgerstället (han saknar dock defintivt inte ett USA där svarta per definition var andra klassens medborgare). Han gör vad han kan för att hitta sodaautomater och tidningsbud på cykel och välskötta trädgårdar och Diana Durbin. Ibland hittar han små fragment, men för det mesta står han där med besvikelsen. Eller så äter han sig bara tjockmätt på amerikansk mat, går på trevligt museum eller ser vacker utsikt, och glömmer det en stund.

Read Full Post »

Varjehanda

Sverige är sannerligen inte  välgött på goda författare före slutet på 1700-talet; skall de dessutom vara sådana att de uppmärksammas utanför rikets gränser kan man räkna dem på ena handen och få fingrar över.  En av de få är dock Olaus Magnus, den sista produkten av den katolska kyrkans lärdomsväg innan Gustav Vasas reformation drog ner det utbildningsmörker som skulle vara i över århundradet. Hans Carta Marina är en fantastisk skapelse man kan titta länge på, medan hans Historia om de nordiska folken är närmast en närmast outsinlig källa till nordiska seder, påhittade monster, antilutherska utfall, biologisk vantro och underliga anekdoter.

Visst, han upprepar sig en del, och det förmoderna synsättet på naturen som en stor morallära är aldrig ifrågasatt. Hans göticism, ehuru rätt mild, kan bli lite tröttande, liksom hans beundran för och citerande av diverse auktoriteter. Men språket och framställningen är i det stora hela friska och livliga, och de stundom smått otroliga träsnitten är alltid förundrande – ibland verkar det hela nästan vara ett tidigt exempel på den studentikosa sporten att skriva absurda texter till upphittade illustrationer.

Ty vilka texter: om hur man brygger mjöd, om hur drakars navel (!) är en av deras få svaga punkter, om en nordisk Wilhelm Tell, om hur nordborna uppenbarligen använder en variant av Leonardo da Vincis roterande kanon,  om bävrar som biter tills det knakar, om älgar (fast de kallas åsnor), och, min favorit, om grönlänningar som rider till strid med tranor (alltså inte med någon storts tränade stridstranor, utan till strid mot tranorna).

Det hela är ämnat att framkalla beundran och häpnad inför de nordiska folkens kraft, dygd och förmåga (närmast svear och götar, i andra hand norrmän, finnar och samer, dock definitivt inte danskarna), på det att Europas ledande män skulle samla sig för att återföra en så rik och i grunden förträfflig nation i den katolska fållan. Med det blev det inte mycket, men boken blev i alla fall läsvärd.

Read Full Post »

Mellanbrodern

Av alla de färgstarka kungar som Vasaätten frambringade är nog Johan III den mest anonyme, i viss konkurrans med sin son. Om de överhuvudtaget fastnat i minnet är det väl i huvudsak som misstänkta hantlangare för påven. Av hans biografi Johan III framgår dock att Lars Ericson (numera med tillägget Wolke) tycker att Johan förtjänar mer än så: han må inte vara en spektakulär galning som bror Erik eller en lika hänsynslös maktmänniska som bror Karl, eller uppnått de storstilade resultat som hans far och brorson nådde, men likväl var han den som påbörjade det svenska stormaktsbygget, och även om han knappast var lätt att göra med så var han troligen den av de tre bröderna som var minst farlig för sin omgivning (undantaget då när han bjöd på ärtsoppa).

Det är ändå inte en helt smickrande bild som målas upp: Johan var halsstarrig, satsade på att nå kortsiktiga mål på bekostnad av långsiktiga, oekonomisk, troligen också som sagt brodermördare. Men han var också lärd, uppriktig i sina försök att närma de evangeliska och katolska kyrkorna, och dock ändå troligen inte fullt förtjänt av de misstankar om hans religion senare historiker omgett honom med. Men: under hans regeringstid drogs Sverige in i och hölls kvar i sitt näst längsta krig någonsin, och hans oförmåga att balansera den sökta unionen med Polen och de estländska erövringarna skulle senare dra in landet i det allra längsta.

Ericson är militärhistoriker, och det märks: styckena om Johans religionspolitik och byggnationer är inte direkt hafsiga, men de kunde gott varit lite djupare så man fått en tydligare bild av vad den förmedlingsteologi han försökte genomdriva gick ut på i praktiken. Kapitlen om Johans krigspolitik svävar istället iväg, och plötsligt läser man detaljerade uppställningar över förlusterna i olika fänikor – förvisso något som borde framhållas för att visa hur kostsamt det ryska kriget var, men det intrycket förtas när ögonen börjar glida över texten. Ericson är också endast en passabel stilist, med en del små underligheter på samvetet, men inte ens sammantaget drar dessa två saker ner läsbarheten i någon större grad.

Johan III är som sagt något bortglömd, och det är i stort sett hans eget fel: även om han bemödade sig om sitt eftermäle, så lyckades det honom i stort sett bara att rättfärdiga upproret mot brodern. Hans religiösa politik, och de svårigheter han sedan lämnade åt Sigismund att försöka hantera, gjorde honom dock senare om inte direkt avskydd så i alla fall misstänkt. Det betyder dock inte att glömskan är förtjänt.

Read Full Post »