Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Problemet Agatha Christie stil är genremedvetenhet: man vet redan från början att någon skall dö och att det är dags att söka efter personer som absolut inte kan misstänkas. Därför är det skönt med böcker som Dorothy Sayers The unpleasantness at the Bellona club; här måste man vänta ett antal kapitel innan Lord Peter Wimsey instämmer i det läsaren redan vetat sedan lång tid tillbaka: någon har inte respekterat friden över General Fentimans döda kropp.

Annars såg det hela tämligen normalt ut: äldre general dör av hjärtproblem inne på sin klubb. Att det var på stilleståndsdagen var väl inte speciellt konstigt, däremot kanske att han tydligen kunnat sitta i sin fåtölj död ett par timmar utan att någon upptäckte det. Snart kom dock en annan viktig fråga upp: hans syster hade tydligen dött samma dag och lämnat efter sig en förmögenhet, men med lätt excentriska villkor. Antingen skulle generalen (det vill säga reellt hans sonsöner) få allt, eller också hennes sällskapsdam. Och det hela berodde på exakt när generalen avled.

En lång och vändningsfull utredning senare kan i alla fall Lord Peter se tillbaka på ett fall där han åstadkommit ytterligare ett par pinsamma incidenter, men till slut sett till att rättvisa skipats. Det är inte Agatha Christie, det är mycket bättre.

Read Full Post »

I den icke svenskspråkiga världen är väl Strindberg i huvudsak känd som författaren av dramer, och då i synnerhet de två första av Fadren; Fröken Julie; Fordringsägare. Alla tre påminner dock i viss mån om varandra, om inte annat så i den genomträngande misogynin: kvinnor här är svaga, småaktiga, hämndlystna, destruktiva varelser, och det enda goda Strindberg har att säga om dem är att de inte kan hållas fullt ansvariga då de inte vet bättre.

Fadren är berättelsen om Ryttmästaren vars hustru Laura driver honom till vansinne med misstanken att han inte är far till sin dotter. Fröken Julie berättar om hur grevedottern hamnar i en okontrollerbar affär med betjänten Jean under midsommarnatten och sedan av skammen drivs till självmord. I Fordringsägare tränger en man in i sin före detta hustrus nya äktenskap och förgör hennes nye make genom att få honom att tvivla på henne.

Detta är knappast rätt plats att recensera dem som dramer: de är till för att spelas (i synnerhet den sista, för att lättare kunna dölja de problem som finns i konstruktionen), och deras förmåga att fånga publiken är svår att förneka, men man kanske kan säga något om den vulgärdarwinism som framförs: Strindberg tycks mena att kvinnan som »svagare« varelse endast överlever genom att kulturen även förklemat männen, alternativt genom att ta till list för att sätta den starkares rätt ur spel; synpunkter som i sig är obehagliga och knappast bidrar till att göra resten av budskapet mer lättsmält.

Men hur det än är med detta har historien i alla fall gett honom erkännandet att det är ytterst levande materia han skapat. Även om man inte vill skriva under på hans tendens så kan man om man bortser från den och ser till enskildheterna, fokuserar på spelet mellan människorna istället för det mellan man och kvinna, så lever det hela onekligen.

Read Full Post »

I fjärde delen av Tove Janssons samlade serier börjar de olika äventyren knytas samman något: de två första utnyttjar samma tidsmaskin för att placera familjen i vilda västern och sjuttonhundratalet, båda med fantastiskt roligt resultat när västernmyter demoleras och Snorkfröken stöter på en misslyckad revolutionär.

När sedan Snusmumriken återkommer, och Mumindalen hotas av en komet, kan det knappast bli bättre, vilket också visas av att den avslutande delen, där Mumin får en gyllene svans och blir känd är svagare, med lite för många upprepningar.

Nåja, Mumimindalen är alltid ett trevligt ställe att vara på, oavsett om det är nutid eller sjuttonhundratal.

Read Full Post »

Bashōs En färd i det inre av landet är en av den japanska litteraturens klassiker, en blandning av reseskildring och poesibok. Bashō ger sig tillsammans med en vän ut på pilgrimsfärd, och skildrar sin resa i både prosa och haiku. Landet i fråga är alltså Japan, och »inre« betyder snarast »norr om Edo«.

Det är strapatser, naturupplevelser, tempel och litterära allusioner – intressant, välskrivet, men riktigt medryckande egentligen bara i den inledning som skildrar den groende vandrarlusten. Detta kan å andra sidan i viss mån bero på det överflöd av noter som bifogats, vilket saktar ner läsningen utan att alltid tillför speciellt mycket, och att mycket i poängerna med att omskriva vissa platser kräver att läsaren har en betydligt djupare kunskap i japansk kulturhistoria än jag har.

Det är inte en otrevlig bok på något sätt, men lite för tät för mig.

Read Full Post »

Gåvor

Gårdagens skörd var dels något mindre än jag hoppats på, dels betydligt mer högkvalitativ än jag väntade mig. Min familj tycks hysa viss ovilja mot att ge mig böcker (inte så konstigt när de fått hjälpa mig flytta några gånger), så från det hållet blev det bara en: Maja Hagermans Försvunnen värld, vilket å andra sidan verkar vara ett riktigt bra val. Till deras försvar skall också sägas att jag fick Carcassone i jubileumsutgåva. En ask formad som en meeple är inte det lättaste att känna igen inslagen, och gav utrymme för en del förundran.

Från Librarythings Hemliga tomte fick jag däremot tre böcker, tre riktigt bra val: Neil Gaimans Neverwhere, en volym med fyra av Christopher Marlowes dramer, samt Douglas Adams och Mark Carwardines Last chance to see. I alla fall de två senare hör till böcker jag gått och smått funderat på att vid något tillfälle inskaffa, och Gaiman borde jag nog faktiskt ge en andra chans efter att American gods tog lite av lusten ur mig.

Den enda andra noterbara gåvan var en ansamling metall med olika former där en ring skall separeras från resten (precis avklarat). I övrigt mest praktiska saker, vilket i och för sig är en förbättring över de mängder tyg i diverse former som brukar vänta en.

God fortsättning!

Read Full Post »

Gillas ordskämt? Speciellt den fruktansvärda typen som göteborgare sägs excellera i? Gärna med en lång och tillkrånglad historia innan själva skämtet? I så fall är Flann O’Briens The various lives of Keats and Chapman förmodligen helt rätt bok: detta är skämt som ibland är så långsökta att man borde skämmas bara av att läsa dem, men som man om man har rätt (fel?) sorts humor inte kan låta bli att älska.

Ett exempel, parafraserat och förkortat: Chapman kommer till Keats och frågar om man borde bjuda in en rik och snål filtfabrikör till hans systerdotters bröllop – karln är tydligen helt omöjlig i sällskap, så ingen vill egentligen ha honom där. Keats övertalar Chapman att han måste bjudas in som släkting. Chapman ger med sig, och hoppas att även om han kommer bete sig illa, så kanske han åtminstone kan komma med rika gåvor till ett sådant tillfälle, varpå Keats svarar »I’m sure he will make his presents felt«.

Detta är en av de lite mer uppenbara av historierna: andra bygger på poänger på latin, eller referenser som knappast är självklara. I övrigt ror jag inte jag kan tillägga mycket, förutom att för den som uppskattar denna typ av humor torde detta vara en högtidsstund.

Read Full Post »

Världen har i alla fall kommit någonstans de senaste 240 åren. Då fick en roman om en ung man med förvriden syn på kärlek andra unga män att klä sig i blott och gult och kontemplera självmord. Nu får motsvarande de unga flickor att vilja ha vandöda pojkvänner som gör inbrott för att se dem sova. Jag vet inte om världen har blivit mycket bättre, men jag tror åtminstone inte vi kommer sätta upp Twilight på samma klassikerlistor som Goethes Den unge Werthers lidanden, så det kanske finns visst hopp (att Wertehr skulle lett till en självmordsvåg tycks vara en myt, så där finns inte mycket att hämta).

Den melodramatiska historien är annars välkänd: Werther träffar den vackra Lotten, förälskar sig, men blir galen när han försöker leva utan henne (hon är redan förlovad). Till slut orkar han inte längre utan tar sitt liv. Det finns ett par små bihandlingar också – bland annat så anser Werther att det mest romantiska han hört är hur en ung dräng försöker tvinga sig på sin matmor – men huvudhandlingen tar nästan alla sidor (förutom Goethes översättning av ett par av Ossians sånger, vilka tog ur mig all lust att någonsin läsa dessa).

Men visst, språket är fint, och boken var en del av formandet av den romantiska bild av kärleken som finns idag. Detta gör dock inte att den nu framstår som mycket mer än en berättelse om en överspänd ung man som man bör hålla så långt från lättpåverkade själar som möjligt.

Read Full Post »

Older Posts »