Så har man funnit sin överman

Fasen vet vad Georgette Heyer tänkte när hon skrev An infamous army: att gifta ihop den typ av ytterst lättsamma kärleksromaner hon normalt skriver med en hundra sidor lång skildring av slaget vid Waterloo – var det verkligen välbetänkt? Jag klagar inte för egen del – slagskildringar har jag läst förut med behållning, liksom hennes vanliga böcker –, men man undrar ändå lite.

Nåväl, detta är alltså dessutom tredje och sista delen i serien om den synnerligen indiskreta familjen Alastair, även om de gamle den här gången håller sig på behörigt avstånd nästan hela boken igenom. Istället får vi främst följa  den unga änkan Barbara Childe, för vilken »levnadsglad« är en mild beskrivning. Boken börjar i Bryssel, under de första av de hundra dagarna, och staden väntar andäktigt på att Wellington skall komma dit för att ta befälet över armén – eller nej, andäktigt är fel: Bryssel är den mest lysande nöjesstaden på kontinenten, fylld med engelsmän trötta på att sitta hemma, unga militärer och giftaslystna damer. Det är baler, utflykter och alla nöjen som önskas kan. Liksom skvaller och förväntan.

På en av dessa baler, precis när Wellington anlänt träffar Barbara på den stilige överste Charles Audley, adjutant till hertigen, och de förälskar sig och förlovar sig, trots hennes lynniga beteende och grundmurade ovilja mot att binda sig igen. När kriget rycker närmare får Charles mindre och mindre tid för sin fästmö, och svårare och svårare att hålla henne nöjd. Och sedan kommer Napoleon.

Som romantisk historia är den inte helt vanlig: förälskelse från början, och besvärliga förlovningar är märkliga nog, men det framstår nästan som om det inte är Charles och Barbara som måste lära känna varandra, utan Barbara och Charles svägerska Judith. Men fungerar gör det, liksom den långa stridsskildringen (i alla fall när man kommit förbi uppställningen av arméer: liksom Heyers beskrivningar av personer klädsel blir skeppskataloger av denna art sällan speciellt bra läsning): man får följa både ångesten i Bryssel och de blodiga övningarna på fältet, innan det hela är över och det bitterljuva slutet kan komma. Som sagt, underlig blandning, men även om det är aningen udda så fungerar det ändå rätt bra.

Read Full Post »

En konstnär hittar sin form

Om Andra bullar av Jan (och Maria, ehuru hennes namn inte står på omslaget) Berglin inte var lika briljant som senare alster, så får det anses som säkerställt att det berodde på att inte det rätta uttryckssättet för deras geni än hade uppfunnits, ty i och med nästa album, Knektöppning, är fyrrutingen etablerad och därmed hela deras stil: hädanefter är det bara en fråga om att hitta tillräckligt material att förtjust uppvisa för omvärlden.

I princip skulle det mesta av innehållet lika gärna kunna produceras idag: visst ritar de numer något annorlunda (det är dock fascinerande att de kan få en mjuk kon med två cirklar att se ut som Jan Stenbäck), och visst finns det åtskilliga tillfällen när de kommenterar saker som försvunnit, till och med glömts (vem fan är Helen Wellton?), men eftersom de ändå är som allra bäst när de beskriver tillstånd av kulturskymning och allmänmänsklig svaghet så är ändå höjdpunkterna oförändrat skrattframkallande. Naturligtvis hjälper det om man kommer ihåg i alla fall något av vad som pågick för ett decennium sen, men som helhet är detta fortfarande full njutbart.

Read Full Post »

Om lögnens fader

För mig känns den ton som Sture Linnér håller i Herodotos – den förste globalisten något uppskruvad: jag erkänner villigt att Herodotos insats rent intellektuellt är fantastisk, och hans opartiskhet nästan än mer så, men för mig framstår han inte riktigt som varandes av det enorma format Linnér framhåller: en hel del av det han berättar om är faktiskt direkt tråkigt, och även om han också drar några fantastiska rövarhistorier med god effekt så är det svårt att riktigt tänka på honom som en helt genomtänkt skribent.

Nåväl, det Linnér främst är ute efter är att presentera det lilla vi vet om Herodotos själv, lite om bakgrunden till det han skrev, och framför allt, vad han skrev: man får alltså hela hans Historia i ett sammandrag, vilket egentligen är ungefär lika trivsamt som att läsa originalet, även om ett par av de bättre passagerna uteblir. Diverse moderna teorier om Herodotos metoder och syften meddelas också, ehuru mest sker i förbigående. På baksidan sägs också att syftet inte är att ge någon djuplodande bild av verket, så då får väl detta accepteras, även om lite mer sådant hade varit välkommet.

Herodotos blandar vin med vatten, och något liknande får väl sägas om Linnér, även om blandningen kanske är något svagare: det finns förvisso mycket att hämta, men kanske mest för de som inte redan är bekanta med Herodotos. Den som redan läst honom lämnas något underväldigad.

Read Full Post »

Enleverering

Om första delen i Georgette Heyers trilogi om familjen Alistair var något segare än väntat vägde andra delen, Devil’s Cub, med råge upp detta. Det börjar dock rätt illa, med en rätt tråkig fest där titelpersonen markis Vidal – inte helt oväntat sonen till hertigen och hertiginnan av Avon – dyker upp och gnabbas lite med sin kusin, och sedan blir det lite Londonintriger med den dumma tös han för tillfället är ute efter (vars mor är ute efter honom som svärson) och en nattlig duell på en spelhåla, vilka har vissa poänger (det är trots allt skönt att se att de män som förklaras vara okontrollerbara verkligen beter sig skandalöst, och att man inte bara få detta förklarat för sig), men på det hela taget inte är så värst skoj, speciellt som man också måste se var den äldre generationen hamnat.

Sedan kan dock underhållningen dra igång på riktigt: efter den där duellen måste Vidal fly till Paris, och helst vill han ha den där tösen med sig, men råkar istället få med hennes betydligt mindre fåniga syster Mary, och sedan är allt klippt; trots allt har han vissa skrupler, och för att inte »fördärva« henne tänker han gifta sig med henne. Vilket hon nog egentligen skulle vilja (skönt att någon också är på det klara med sådant från första början, och att de inte upptäcker dessa i sista stund), men naturligtvis inte kan gå med på. Och så måste de dras med varandra ett slag och bli bekanta och… tja, hade inte genren gjort slutet uppenbart hade det varit det vid det här laget. Först skall det dock till fler förväxlingar, med ett andra kärlekspar och rymningar och jakter och föräldrar som skall försöka få ungdomarna att inte fördärva sina rykten (vilket faktiskt är precis deras mål också, om än vägarna undan vanryktet är lite krokiga), och slut tar det inte förrän allt har vänts och alla förvillats – alla utom lord Avon som likt tidigare vet precis vad som pågår (vilket säkert var vad som gjorde den tidigare delen såpass tråkig. Allvetande personer får gärna dyka upp och ställa saker till rätta, men som huvudpersoner är de ganska tråkiga). Mycket spring och mycket förväxlingar och annat skoj, alltså, och när de äldre väl fått stå i rampljuset i början ett tag och istället börjat agera med i ungdomarnas spel blir de faktiskt rätt trevliga att återse de med.

Read Full Post »

Språkfaktoider

Vissa sorters böcker är svåra att gå förbi; det är mig mycket svårt att låta bli att köpa något som handlar om äldre svensk historia, eller böcker om böcker, eller språk. Därför har jag nu ytterligare en bok att klämma in på hyllan med språkrelaterad litteratur, Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige, som i korta kapitel avfärdar diverse språkmyter: förutom titelns det inte helt ovanliga etymologiska felslutet, konstiga idéer om att man kan räkna antalet ord i ett visst språk (eller antalet ord för ett visst begrepp), eller för den delen antalet språk i världen, att ordlistor bestämmer vilka ord som finns i språket och liknande.

Det mesta är som synes på en rätt allmän nivå, och det är sällan som man hamnar på detaljnivån som vilka språk ett visst ord finns i och liknande. Ibland kan man kanske bli lite förvånad över argumenten, som är något av det liberalaste i den vägen jag sett: nog kan vi trots allt vara överens om att även om begreppet »lagom« inte bara finns på svenska, så är väl i alla fall ›lagom‹ (än så länge) inte ett ord i den engelska vokabulären? Och visst är det fånigt att försöka räkna det exakta antalet ord i ett språk, men nog är det inte för mycket sagt att t.ex. engelska är rätt så rikt på synonymer för vardagliga ord, utan att man därmed måste se det som ett tecken på allmän överlägsenhet.

Nåväl, de flesta myter som attackeras förtjänar att bli det, speciellt diverse språkkverulanters eviga jeremiader: speciellt roligt blir det när de hävdar att vad det nu är de stör sig på bara blir vanligare och vanligare, när det i många fall är frågan om en äldre variant som tvärtom är på väg ut ur språket när folk börjar tala mer och mer likt skriftspråket. Lagom finns bara i Sverige är en bok man med tillförsikt kan sätta i händerna på en språkintresserad vän, såvida vännen inte anser att språkvetare är till för att berätta för dem vad som är korrekt språkbruk.

Read Full Post »

Kroppen i badkaret

Första delen av Dorothy Sayers serie om lord Peter Wimsey, Whose body?, lovar gott men inte mycket mer: mysterierna är bra, men inte så svåra att lista ut om man har ögonen med sig och kan hitta gemensamma nämnare – ty det är tvenne trådar som vår huvudperson – yngre son, bibliofil och brottskonnässör –, får att nysta i: dels hur en man iförd endast gyllene binokel hamnat i badkaret hos en oföraglig arkitekt (ifärd med att hjälpa renovera en kyrka nära detektivens dyra moders bostad), dels var den rike finansmannen Reuben Levi kan ha blivit av – han kom hem en dag, klädde av sig och lade sig att sova för att därefter försvinna spårlöst.

Som sagt, inte helt svårlöst, men förtjusande på andra sätt: hela uppsättningen figurer: den estetiskt lagde detektiven, hans trogne, orubblige men inte alltid fullt reverente Bunter, detektivens moder, som tycks omöjlig att bringa ur fattningen. Det diskuteras Dante-inkunabler, citeras poesi, dricks dyrsprit, och hjälps gamla döva tanter. En bild av den brittiska aristokratins sista sommar, i grunden positivt men inte lismande skildrad. Och så en massa kommentarer om dumheter hos detektivromaner, en indisk överste i en liten, liten roll (man kan inte ha en ordentlig brittisk pusseldeckare utan en indisk officer), och en massa annat trevligt.

Inte den bästa deckare jag läst, men bra nog för att vilja fortsätta lära känna lord Peter med familj.

Read Full Post »

Gottande

Enligt Kalle Linds Människor det varit synd om skall vi känna medlidande med/gotta oss åt människor som bland annat intervjuats av Göran Skytte (Rickard Wolff), mördats för att de delade namn med någon annan (tribunen Cinna), undertecknat Carolas julkort utan att ha tackats (Carolafans) eller drivits med på hemsidor av Killinggänget (Håkan  Nesser) eller Kalle Lind (Lasse Berghagen), vilket onekligen visar på att det finns rätt många sätt som det kan vara synd om en på.

Det är en nästan förvånande välskriven bok, bara en liten aning elak, och då mest mot de som själva kunnat hjälpa det (Carola, Hyland, Gud, Chrusjtjov), som i ett par sidor i stöten berättar om någon som gjort något dumt, eller hamnat i en trist situation, eller på annat sätt kommit att önskat sig vara någon annanstans; huvudsakligen nöjespersoner från det senaste hundra åren, men med rimliga doser av andra typer, så att man ena stunden läser om hur Carl Larsson förtrycker sin hustru och nästa om den synnerligen knasiga Korpelasekten.

För den som vill ha ett par timmars avkoppling utan större pretentioner men som ändå kan meddela oväntade kunskaper som man knappast kommer ha den ringaste nytta av så är det en fullt tillfredsställande skrift.

Read Full Post »

Djävulsk sympati

Historier där kvinnor klär ut sig till män är tämligen vanliga; Shakespeare i synnerhet älskar idén, men även annars är det inte ovanligt – till skillnad från det omvända, och när så sker är det vanligen komiska episoder, dessutom inte sällan med stora starka karlar i rollen (så har såväl Tor som Akillevs klätt sig i kvinnokläder). Nåväl, här är det likafullt en kvinna i gosskläder; likväl är detta bara inledningen på Georgette Heyers These old shades: den unga Léonie har nämligen passerat som pojke i snart sju år när hon en dag springer in i Justin Alastair, hertig av Avon, som genast ser igenom förklädnaden och kanske något mer och löftesrikt.

Denne hertig Alastair är långt från Guds bästa barn; hans smeknamn Satanas har han fått för omoral i lika grad som omöjlighet att tas med, och Léonie  tycks öppna möjligheter att reglera en gammal skuld som fått stå alltför länge. Med tiden får han dock även helt andra skäl att gå vidare med sina planer, skäl som inte bara har med sin egen hämndlystnad att göra.

Tyvärr är jag inte lika förtjust som efter tidigare Heyer-böcker: det är inget fel på Léonie  som impertinent och livlig hjältinna, men mycket i upplägget andas en människosyn som kanske var OK när handlingen utspelas men knappast idag, eller ens när boken skrevs, en tro på att blodet kommer ge sig till känna oavsett omständigheterna. Hertigen är också en något för överlägsen person, vilket gör att slutet bara blir än mer väntat (om någon väntar sig annat än bröllopsklockor så är det dags att syna insidan av skallen). Boken är inte oäven, men knappast lika bra som jag hoppades.

Read Full Post »

Mer från Skåne

Det är svårt att inte tycka om historierna som av Fritiof Nilsson Piraten dukas upp i Historier från Färs: berättelser diverse original som en gång möjligen framlevt sina dagar i en härad nere i sydöstra Skåne: den enögde slaktar Klerk som en julafton tror sig få en äkta helvetesmaskin tillskickad postledes från Amerika, den ständige skrodören och småfixaren Lutterlögn, trädgårdsmästar Vanteck, av byborna ansedd i förbund med Satan. Med fler.

Förutom de enbart halvt otroliga berättelserna, som hur Lutterlögn närapå nös ihjäl som hämnd för att han lurat på handlarn 14 vänsterhandskar, eller hur en gosse i en skolklass blev utstött efter att ha försvunnit under frökens begravning, eller hur författaren med en kamrat ägnade en vacker söndag till att retas med en unge som idag skulle kallats söndercurlad, eller, som sagt, hur den storsvärande slaktarn handskades med en potentiell brevbomb: lustiga, sorgliga, medkännande och mycket mänskliga, med enbart aningen mindre pietet mot ungdomens förvillelser än böckerna om Bombi Bitts bravader – liksom dessa är berättelserna här i allmänhet berättade i jagform, dessutom om en ung gosse som är son till ortens stins och med en gammal tjänsteande vid namn Boel i huset, så den som vill se dem som en fortsättning hamnar inte mycket fel, även om övriga personer inte återkommer.

Liksom böckerna om Bombi Bitt står också en pust av forna tider muntliga berättarkonst kring dessa böcker, välavvägt och fantastiskt: helt enkelt mycket god läsning.

Read Full Post »

Möten

Sture Linnér känns som han var ett levande fossil – inte för att han var det minsta förstenad eller ens otidsenlig, men när man som tillhörande en generation för vilken Sovjetunionen och kalla kriget bara är ett vagt minne läser hans Ingen människa är en ö så är det ändå som hans liv förefaller som det stammande ur ett annat sekel: kan verkligen en sådan orubblig tro på FN och dess mål, på förmågan att förbättra världen, ha existerat och varit utbredd? Kan en sådan bred lärdom?

Annars är boken främst en minnesbok: över människor Linnér mött och kommit nära, inte bara sådana han träffat genom arbetet – som Dag Hammarskjöld och Bang, eller den grekiske chauffören och det kambodjanska flickebarn han fick ut ur Röda khmerernas land –, utan även humanister som Carl Ivar Ståhle och Allan Edwall, för det mesta intressant och personligt skildrade. Ett par anmärkningar dock: i inledningen skriver han återigen om sitt möte med Einstein, en skildring jag vid det här laget är hjärtligt trött på: det är en god historia, men inte så god att den tål upprepning. Dessutom är anledningen till att i alla fall jag köper en bok med Sture Alléns namn på omslaget att jag vill läsa vad han har att säga, och att då istället för att själv skildra sin vänskap med Bang låta detta kapitel främst utgöras av brev från henne känns en aning futtigt; låt gå för att de är goda brev, men det var inte vad jag förväntade mig att få läsa.

Annars finns inte mycket att invända mot denna en av de sista hälsningarna från en av Sveriges i alla ordens goda meningar största humanister. Mycket läsvärt.

Read Full Post »