Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Fasen vet vad Georgette Heyer tänkte när hon skrev An infamous army: att gifta ihop den typ av ytterst lättsamma kärleksromaner hon normalt skriver med en hundra sidor lång skildring av slaget vid Waterloo – var det verkligen välbetänkt? Jag klagar inte för egen del – slagskildringar har jag läst förut med behållning, liksom hennes vanliga böcker –, men man undrar ändå lite.

Nåväl, detta är alltså dessutom tredje och sista delen i serien om den synnerligen indiskreta familjen Alastair, även om de gamle den här gången håller sig på behörigt avstånd nästan hela boken igenom. Istället får vi främst följa  den unga änkan Barbara Childe, för vilken »levnadsglad« är en mild beskrivning. Boken börjar i Bryssel, under de första av de hundra dagarna, och staden väntar andäktigt på att Wellington skall komma dit för att ta befälet över armén – eller nej, andäktigt är fel: Bryssel är den mest lysande nöjesstaden på kontinenten, fylld med engelsmän trötta på att sitta hemma, unga militärer och giftaslystna damer. Det är baler, utflykter och alla nöjen som önskas kan. Liksom skvaller och förväntan.

På en av dessa baler, precis när Wellington anlänt träffar Barbara på den stilige överste Charles Audley, adjutant till hertigen, och de förälskar sig och förlovar sig, trots hennes lynniga beteende och grundmurade ovilja mot att binda sig igen. När kriget rycker närmare får Charles mindre och mindre tid för sin fästmö, och svårare och svårare att hålla henne nöjd. Och sedan kommer Napoleon.

Som romantisk historia är den inte helt vanlig: förälskelse från början, och besvärliga förlovningar är märkliga nog, men det framstår nästan som om det inte är Charles och Barbara som måste lära känna varandra, utan Barbara och Charles svägerska Judith. Men fungerar gör det, liksom den långa stridsskildringen (i alla fall när man kommit förbi uppställningen av arméer: liksom Heyers beskrivningar av personer klädsel blir skeppskataloger av denna art sällan speciellt bra läsning): man får följa både ångesten i Bryssel och de blodiga övningarna på fältet, innan det hela är över och det bitterljuva slutet kan komma. Som sagt, underlig blandning, men även om det är aningen udda så fungerar det ändå rätt bra.

Read Full Post »

Om Andra bullar av Jan (och Maria, ehuru hennes namn inte står på omslaget) Berglin inte var lika briljant som senare alster, så får det anses som säkerställt att det berodde på att inte det rätta uttryckssättet för deras geni än hade uppfunnits, ty i och med nästa album, Knektöppning, är fyrrutingen etablerad och därmed hela deras stil: hädanefter är det bara en fråga om att hitta tillräckligt material att förtjust uppvisa för omvärlden.

I princip skulle det mesta av innehållet lika gärna kunna produceras idag: visst ritar de numer något annorlunda (det är dock fascinerande att de kan få en mjuk kon med två cirklar att se ut som Jan Stenbäck), och visst finns det åtskilliga tillfällen när de kommenterar saker som försvunnit, till och med glömts (vem fan är Helen Wellton?), men eftersom de ändå är som allra bäst när de beskriver tillstånd av kulturskymning och allmänmänsklig svaghet så är ändå höjdpunkterna oförändrat skrattframkallande. Naturligtvis hjälper det om man kommer ihåg i alla fall något av vad som pågick för ett decennium sen, men som helhet är detta fortfarande full njutbart.

Read Full Post »

För mig känns den ton som Sture Linnér håller i Herodotos – den förste globalisten något uppskruvad: jag erkänner villigt att Herodotos insats rent intellektuellt är fantastisk, och hans opartiskhet nästan än mer så, men för mig framstår han inte riktigt som varandes av det enorma format Linnér framhåller: en hel del av det han berättar om är faktiskt direkt tråkigt, och även om han också drar några fantastiska rövarhistorier med god effekt så är det svårt att riktigt tänka på honom som en helt genomtänkt skribent.

Nåväl, det Linnér främst är ute efter är att presentera det lilla vi vet om Herodotos själv, lite om bakgrunden till det han skrev, och framför allt, vad han skrev: man får alltså hela hans Historia i ett sammandrag, vilket egentligen är ungefär lika trivsamt som att läsa originalet, även om ett par av de bättre passagerna uteblir. Diverse moderna teorier om Herodotos metoder och syften meddelas också, ehuru mest sker i förbigående. På baksidan sägs också att syftet inte är att ge någon djuplodande bild av verket, så då får väl detta accepteras, även om lite mer sådant hade varit välkommet.

Herodotos blandar vin med vatten, och något liknande får väl sägas om Linnér, även om blandningen kanske är något svagare: det finns förvisso mycket att hämta, men kanske mest för de som inte redan är bekanta med Herodotos. Den som redan läst honom lämnas något underväldigad.

Read Full Post »

Om första delen i Georgette Heyers trilogi om familjen Alistair var något segare än väntat vägde andra delen, Devil’s Cub, med råge upp detta. Det börjar dock rätt illa, med en rätt tråkig fest där titelpersonen markis Vidal – inte helt oväntat sonen till hertigen och hertiginnan av Avon – dyker upp och gnabbas lite med sin kusin, och sedan blir det lite Londonintriger med den dumma tös han för tillfället är ute efter (vars mor är ute efter honom som svärson) och en nattlig duell på en spelhåla, vilka har vissa poänger (det är trots allt skönt att se att de män som förklaras vara okontrollerbara verkligen beter sig skandalöst, och att man inte bara få detta förklarat för sig), men på det hela taget inte är så värst skoj, speciellt som man också måste se var den äldre generationen hamnat.

Sedan kan dock underhållningen dra igång på riktigt: efter den där duellen måste Vidal fly till Paris, och helst vill han ha den där tösen med sig, men råkar istället få med hennes betydligt mindre fåniga syster Mary, och sedan är allt klippt; trots allt har han vissa skrupler, och för att inte »fördärva« henne tänker han gifta sig med henne. Vilket hon nog egentligen skulle vilja (skönt att någon också är på det klara med sådant från första början, och att de inte upptäcker dessa i sista stund), men naturligtvis inte kan gå med på. Och så måste de dras med varandra ett slag och bli bekanta och… tja, hade inte genren gjort slutet uppenbart hade det varit det vid det här laget. Först skall det dock till fler förväxlingar, med ett andra kärlekspar och rymningar och jakter och föräldrar som skall försöka få ungdomarna att inte fördärva sina rykten (vilket faktiskt är precis deras mål också, om än vägarna undan vanryktet är lite krokiga), och slut tar det inte förrän allt har vänts och alla förvillats – alla utom lord Avon som likt tidigare vet precis vad som pågår (vilket säkert var vad som gjorde den tidigare delen såpass tråkig. Allvetande personer får gärna dyka upp och ställa saker till rätta, men som huvudpersoner är de ganska tråkiga). Mycket spring och mycket förväxlingar och annat skoj, alltså, och när de äldre väl fått stå i rampljuset i början ett tag och istället börjat agera med i ungdomarnas spel blir de faktiskt rätt trevliga att återse de med.

Read Full Post »

Vissa sorters böcker är svåra att gå förbi; det är mig mycket svårt att låta bli att köpa något som handlar om äldre svensk historia, eller böcker om böcker, eller språk. Därför har jag nu ytterligare en bok att klämma in på hyllan med språkrelaterad litteratur, Mikael Parkvalls Lagom finns bara i Sverige, som i korta kapitel avfärdar diverse språkmyter: förutom titelns det inte helt ovanliga etymologiska felslutet, konstiga idéer om att man kan räkna antalet ord i ett visst språk (eller antalet ord för ett visst begrepp), eller för den delen antalet språk i världen, att ordlistor bestämmer vilka ord som finns i språket och liknande.

Det mesta är som synes på en rätt allmän nivå, och det är sällan som man hamnar på detaljnivån som vilka språk ett visst ord finns i och liknande. Ibland kan man kanske bli lite förvånad över argumenten, som är något av det liberalaste i den vägen jag sett: nog kan vi trots allt vara överens om att även om begreppet »lagom« inte bara finns på svenska, så är väl i alla fall ›lagom‹ (än så länge) inte ett ord i den engelska vokabulären? Och visst är det fånigt att försöka räkna det exakta antalet ord i ett språk, men nog är det inte för mycket sagt att t.ex. engelska är rätt så rikt på synonymer för vardagliga ord, utan att man därmed måste se det som ett tecken på allmän överlägsenhet.

Nåväl, de flesta myter som attackeras förtjänar att bli det, speciellt diverse språkkverulanters eviga jeremiader: speciellt roligt blir det när de hävdar att vad det nu är de stör sig på bara blir vanligare och vanligare, när det i många fall är frågan om en äldre variant som tvärtom är på väg ut ur språket när folk börjar tala mer och mer likt skriftspråket. Lagom finns bara i Sverige är en bok man med tillförsikt kan sätta i händerna på en språkintresserad vän, såvida vännen inte anser att språkvetare är till för att berätta för dem vad som är korrekt språkbruk.

Read Full Post »

Första delen av Dorothy Sayers serie om lord Peter Wimsey, Whose body?, lovar gott men inte mycket mer: mysterierna är bra, men inte så svåra att lista ut om man har ögonen med sig och kan hitta gemensamma nämnare – ty det är tvenne trådar som vår huvudperson – yngre son, bibliofil och brottskonnässör –, får att nysta i: dels hur en man iförd endast gyllene binokel hamnat i badkaret hos en oföraglig arkitekt (ifärd med att hjälpa renovera en kyrka nära detektivens dyra moders bostad), dels var den rike finansmannen Reuben Levi kan ha blivit av – han kom hem en dag, klädde av sig och lade sig att sova för att därefter försvinna spårlöst.

Som sagt, inte helt svårlöst, men förtjusande på andra sätt: hela uppsättningen figurer: den estetiskt lagde detektiven, hans trogne, orubblige men inte alltid fullt reverente Bunter, detektivens moder, som tycks omöjlig att bringa ur fattningen. Det diskuteras Dante-inkunabler, citeras poesi, dricks dyrsprit, och hjälps gamla döva tanter. En bild av den brittiska aristokratins sista sommar, i grunden positivt men inte lismande skildrad. Och så en massa kommentarer om dumheter hos detektivromaner, en indisk överste i en liten, liten roll (man kan inte ha en ordentlig brittisk pusseldeckare utan en indisk officer), och en massa annat trevligt.

Inte den bästa deckare jag läst, men bra nog för att vilja fortsätta lära känna lord Peter med familj.

Read Full Post »

Enligt Kalle Linds Människor det varit synd om skall vi känna medlidande med/gotta oss åt människor som bland annat intervjuats av Göran Skytte (Rickard Wolff), mördats för att de delade namn med någon annan (tribunen Cinna), undertecknat Carolas julkort utan att ha tackats (Carolafans) eller drivits med på hemsidor av Killinggänget (Håkan  Nesser) eller Kalle Lind (Lasse Berghagen), vilket onekligen visar på att det finns rätt många sätt som det kan vara synd om en på.

Det är en nästan förvånande välskriven bok, bara en liten aning elak, och då mest mot de som själva kunnat hjälpa det (Carola, Hyland, Gud, Chrusjtjov), som i ett par sidor i stöten berättar om någon som gjort något dumt, eller hamnat i en trist situation, eller på annat sätt kommit att önskat sig vara någon annanstans; huvudsakligen nöjespersoner från det senaste hundra åren, men med rimliga doser av andra typer, så att man ena stunden läser om hur Carl Larsson förtrycker sin hustru och nästa om den synnerligen knasiga Korpelasekten.

För den som vill ha ett par timmars avkoppling utan större pretentioner men som ändå kan meddela oväntade kunskaper som man knappast kommer ha den ringaste nytta av så är det en fullt tillfredsställande skrift.

Read Full Post »

Older Posts »