Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

När Raymond Chandler skrev den första boken om Philip Marlowe, The big sleep, var det 1939. Hollywood hade blivit Hollywood, men det var bara ungefär två generationer sedan som området var en del av vilda västern. Det våldet lever kvar under ytan i Marlowes värld: han må betalas av en gammal general som tjänat pengar på olja, men nästan alla övriga personer han stöter på har som bäst tagit en korrespondenskurs i civiliserat beteende: pornografer och utpressare, lurendrejare, mördare, småskurkar och spelhajar, korrupta poliser och bilfixare: förutom Marlowe är det få som har en moralisk standard som ens går att diskutera om den är acceptabel.

Marlowe är nu ingen direkt ängel, och även om han för det mesta rör sig inom lagen och för något som kan ses som rättvisa så är han ändå en person man helst vill undvika (förutom då att man knappast kan hitta någon bättre). Folk dör runtomkring honom, de skjuts eller förgiftas, och sällan är det av skäl som kan kallas rimliga. Svartsjuka, galenskap, penningen: alla motiv tycks duga, och människoliv är billiga. Att stoppa den utpressare som var efter den gamle generalen visar sig lätt, svårare är dock att försöka få reda på alla övriga trådar som helt plötsligt dyker upp: en gangsterboss, en försvunnen gammal smugglare, en pornograf och dennes älskare, två vildsinta döttrar, och en iskall mördare.

Det är en grym värld, där Los Angeles ter sig mindre som drömmarnas stad och mer som en vacker yta ovanpå en ondsint, rutten hög av korruption.

Annonser

Read Full Post »

De två tidigare delarna av Charlottes Cederlunds trilogi om noadin Áili följde i stort sett den vanliga mallen för fantastiska historier för ungdomar, förutom då att valet att ankra det i en samisk by var originellt och den största behållningen tillsammans med karaktärsteckningen, där flera personer tilläts bära sin egen svärta utan att den fick ta över helt. Så också i del tre, Midnattsljus: även om spänningspartierna och försöken att lägga pussel hanteras utan mer än mycket lätt darrande manschetter så är det personerna och deras inställning som är det viktiga.

Det övernaturliga hot som målas upp förblir tämligen vagt tecknat: det finns ingen sofistikerad plan, ingen i hemlighet igångsatt domedagsmaskin, bara enkel maktlystnad och totalt förakt för andra, vilket kontrasteras mot Áili, som trots att hon gett upp sina magiska krafter har kvar en viktigare förmåga att leda andra in på nya spår, bryta cirklar av våld, hat och motreaktioner, även hos sig själv, som är nära nog lika fantastisk och som utgör bokens egentliga budskap.

Återigen tar livet norr om polcirkeln stor plats, i samebyn liksom i Kiruna, och mellan försöken att förstå de blixtar som bara hon tycks kunna se och varför unga pojkar tycks dö i hjärtinfarkt hinns det också med matning av renar och försök att freda vajor vid kalvning. Serien i sin helhet är alltså som ofta i ungdomslitteraturen ett försök att smuggla in budskap under flagg av spänning, och det fungerar bättre än väntat: även om jag inte känner något större hugg i hjärtat nu när Áili tar farväl, så är jag likväl nöjd med att ha lärt känna henne.

Read Full Post »

OK, så saker ser rätt bra ut för Kamala Khan i MS. Marvel 8, Mecca: det tramsiga datorviruset är borta, hon skall bli faster, och det är snart dags att fira slutet på hajj. Dags då för nästa katastrof: några gamla ovänner har slagit sig samman, tar makten i New Jersey, och försöker vända folket mot henne. Eftersom »folket« egentligen inte behöver vara speciellt många, bara beredda att samlas och skrika högt nog att alla andras röster dränks, blir det lätt att få henne att börja ifrågasätta sig själv. När de som vänder sig mot henne också väljer att gå på diverse människor och andra med superkrafter, så blir parallellerna till mindre trevliga politiska krafter än mer uppenbara.

Tack och lov så finns det dock även andra delar av samhället som också är beredda att samlas och stå upp för sådant som rättsstaten, den enskildes frihet och liknande, så i slutändan kanske det inte spelar så stor roll att Ms. Marvels mest irriterande fiende har fått en ny allierad som har förmågan att slå ut henne med ström. I alla fall inte jämfört med att de också börjar få henne att tvivla på sig själv: är det möjligen så att superhjältar drar åt sig superskurkar?

I samlingens andra halva är problemet mindre komplicerat: ett tåg som skenar. I fyrtio km i timmen, och med en nödbroms som ingen vettig människa kan tro existerar i sinnevärlden (och tydligen med vagnar som är trehundra meter långa). Borde vara en baggis, speciellt som hon får hjälp av superhjälten hon träffade när hon besökte Karachi, som nu plötsligt dyker upp i Jersey City. Nya superhjältar är nyheter, gamla är det inte, och så sätter tvivlet in igen: behöver New Jersey verkligen Ms Marvel? Kamala söker svaret, läsaren vet redan.

Read Full Post »

När Montaigne år 1580 först gav ut sina Essayer var det endast i två volymer; den tredje tillfogades först i 1589 års upplaga. Denna tredje volym innehåller färre men längre alster än de tidigare, och var och en ger honom därför mer tid att cirkla runt sitt ämne och prova olika angreppsvinklar. Resultatet av detta kan variera, från det mycket lyckade i essän »Om avledning«, till det lite mer sökta som i »Om tre sorters umgänge«.

Klart misslyckat är dock den svenska utgåvans upplägg där inte bara hela indexet, utan även samtliga kommentarer till de tre böckerna samlats i den tredje volymen, speciellt som de inte omnämns i de båda tidigare. Nu är dessa kommentarer tämligen kortfattade, så förlusten är inte så kännbar, men det är likafullt obegripligt varför man valt att göra på detta sätt.

Diverse litteraturhistoriker har velat tolka Montaignes utveckling på diverse mer eller mindre passande sätt: att han nu är äldre, försiktigare, visare och frigjord från fadern, mindre av stoiker och mer av sokratiker. Allt detta verkar något konstlat, och även om man inte skall lita helt på Montaignes egna utsagor om sin stil och person, så framstår han i vilket fall som ungefär samma underligt prövande person som tidigare, med en uppsättning idéer och tankar som ibland är förbluffande moderna, ibland fasta i hans egen tids tänkande, ofta resultatet av läsegods från antiken och längtan till den, men aldrig helt självklara.

Ämnena är fortsatt trevande och osäkra: han använder visserligen ofta antika författare att tänka med, men han gör det på sätt som är självutlämnande, på mer än ett sätt. Han diskuterar såväl sexualitet som sin egen tilltagande skröplighet, på ett sätt som både är bekant och underligt: att en sextioårig karl har problem med erektionen är knappast underligt, men idag skulle han knappast ses riktigt som ett helt uttjänt vrak, ens när han lider av besvärande njursten. Han för också resonemang om huruvida kungar bör vara generösa, om skönhet är något önskvärt, om övertalning. Hans slutsatser är ibland påfallande moderna, ibland besvärande samtidsbundna, men hans metod och syfte med att nå dem framstår som fortsatt lika radikal som den var när de skrevs in på templet i Delfi: känn dig själv.

Read Full Post »

Begreppet modern konst kan tydligen vara vidare än jag trodde; någonstans trodde jag den uppstod någon gång i början av nittonhundratalet när den figurativa konsten alltmer förlorade mark mot diverse andra försök att skapa intryck i åskådarna. Skall man tro boken MoMA highlights (tredje utgåvan), som med introducerande text återger 350 olika verk i New Yorks Museum of Modern Art, så kan begreppet utsträckas åtminstone ytterligare 50 år i tiden, till ungefär när fotografiet och andra typer av massproduktion blev tillgängliga.

Annars är det inte mycket att säga: det är som sagt 350 olika verk, målningar, skulpturer, fotografier, filmer, collage, arkitektoniska skapelser, industridesign (enda svenska bidraget är Wingquists kullager), typsnitt, programvara och installationer. De flesta verk får en sida, varav halva är bild och halva en beskrivning. Dessa texter är överlag goda, intresseväckande introduktioner, utan alltför mycket teoretiserande (även om det i några fall slår över). Ett litet antal verk får en ytterligare helsida för närstudie av någon detalj.

I övrigt är inte mycket att säga: det finns ett antal klassiska verk presenterade som de flesta bör känna igen, majoriteten är dock som bäst igenkännliga som av en viss konstnärs hand eller representativa för en viss strömning. Läsningen går snabbt, man lär sig lite, men man sitter kanske inte efteråt och hungrar efter mer.

Read Full Post »

Situationen är väl inte helt otrolig – man lovar frun att även om man går ut med kompisen från förr skall man ta det lugnt och vara hemma i tid, men så har man så förbaskat roligt och så är klockan alldeles för mycket och hon är berättigat arg, och så får man arbeta hårt på att hon skall förlåta en. Skillnaden är att för Ivan Lejonriddaren så är det mesta av det där på en lite större skala (och polaren från förr heter Gawian och är en av kung Artus riddare (jo, så stavades namnen på trettonhundratalet)).

Låt oss ta det någorlunda från början: Ivan är riddare vid Kung Arturs hov, och för att återvinna den heder hans släkting förlorade genom att dra kortare strået i en strid med en annan riddare muckar även han gräl med den. Det artar sig inte bättre än att han dödar sin fiende, och måste gömma sig i dennes borg från alla hans följare. Han får hjälp av en slottsjungfrun Lunete och en osynlighetsring, så det är inte så svårt, men så förälskar han sig i änkan. Lunete visar sig återigen hjälpsam, och snart är han gift (vad hustrun heter framgår märkligt nog inte). Så dyker hans vän Gawian upp och vill dra med honom ut på riddaräventyr, och det går hustrun med på, på villkor att han är tillbaka inom ett år.

Det är han naturligtvis inte, hustrun gör som hon utlovat och förskjuter honom, och han blir galen av sorg. Det botas i och för sig rätt snabbt, och sedan lyckas Ivan bli vän med en lejoninna, och drar sedan runt på mer äventyr utan att riktigt veta hur han skall få tillbaka hustrun; han får slåss med demoniska bröder, en jätte, liksom tre män samtidigt, men lyckas varje gång tack vare lejonet. Till slut får den klipska Lunete rycka in igen, och lyckas få till en försoning, varpå det hela slutar lyckligt.

Av de tre Eufemiavisorna är detta väl den som tydligast är vad som skulle kallas en riddarroman: den har en riddare från Kung Arturs hov som huvudperson, och denne är trots sin olyckliga oförmåga att hålla tiden en chevalresk herre (även om han tycks märkligt obenägen att avspisa en man som vill erbjuda honom sin dotters hand med vad som borde vara en enkel förklaring att han redan är gift), med händerna på täcket och en allmän vilja att försvara värnlösa kvinnor och åldringar. Lejonet är en trevlig kompanjon, och de två försöker ta hand om varandra, även om hon gör varje strid lite för lätt när hon dyker upp (å andra sidan visar det på att Ivan trots allt tillskuren efter endast lätt heroiska mått: två mänskliga motståndare skulle han möjligen kunna klara, men han har klara problem vid tre, eller när motståndet är klart omänskligt).

Berättartekniskt är det rätt primitivt, även om det finns en viss psykologisk realism och försök att göra berättelsen mer spännande genom att införa mer avancerade konflikter med fler än ett uppdrag som kanske inte alla kan klaras. Det finns en viss charm i de lite grovhuggna försöken att införa höviska seder och sydlig rekvisita, samtidigt som det är tydligt att det som fängslat översättaren (och de som skall ta del av boken?) mest är striderna: någon fantastisk läsning är det inte.

Read Full Post »

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Read Full Post »

Older Posts »