Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Det första som måste nämnas om Eva-Carin Gerös Grekisk Eros är vilken fantastiskt vacker bok det är, med enorma anfanger, vackert formgivna boksidor och högkvalitativa bilder. Bara detta gör det till en fröjd att vända blad och se vad som kommer.

Själva texten är dock tyvärr inte fullt lika välarbetad. Mycket av det som sägs om grekernas inställning till kärlek, begär och sex verkar fullt tillförlitligt, men varje text är kort och når sällan ens ett dussin sidor, samtidigt som de ibland överlappar på ett oförutsägbart sätt, eller rent av upprepar sig. Efter själva huvudboken har dessutom fyra essäer med likartat tema appendicerats, som ibland återgår i gamla spår, men också i något form klarare uttrycker någon viss tankegång. Man önskar att författaren fått mer tid på sig att tydligare arbeta in det material som är nytt i huvudtexten, liksom att ge denna en tydligare röd tråd.

Den idé som framträder tydligast är annars att antikens grekers sexualitet i stort sett liknade dagens, men att de sociala konventioner om vad som ansågs anständigt skilde sig; att de satte äldre mäns längtan efter unga pojkar högt på ett sätt som idag är tabu är väl känt, och likaså torde det inte vara obekant att de inte grupperade människor efter vilka kön de kände dragning till. Det centrala var snarare älskarens kön, ålder och ställning, och att han (för nästan alla källor vi har behandlar män) behöll värdigheten. Författarens önskan att genom studier av grekerna ge perspektiv på dagens människor tycks därmed enkelt uppfyllt. Man skulle dock kanske önska att dessa perspektiv gavs möjlighet att ytterligare vidgas något, genom att texterna dröjde kvar vid sina ämnen längre.

Som sagt, en vacker bok, men liksom de unga gossar som grekerna satte som ideal svinner dess skönhet alltför snabbt, och man lämnas med en önskan om mer.

Annonser

Read Full Post »

Andra delen av Charlotte Cederlunds trilogi om noaidin Áili, Gryningsstjärna, börjar tämligen direkt efter andra, med det sorgarbete som måste göras efter offret i förra delen, samtidigt som hon måste fortsätta sökandet efter ett sätt att skydda sitt nya hem i Idijärvi mot borri noaidi och bygga vänskap med de omkring sig. Efter slutet på förra boken ser några på henne med ny respekt, andra vänder sig från henne, och efter förluster och olyckor så är hon själv långt ifrån balans.

Berättelsen är väl annars en ganska typisk bok två av tre: upprampning efter en första berättelse som kunde läsas som ett avslutat helt, nya avslöjanden och ett förtydligande av hot, och så ett slut som lovar en tredje del. Kapabelt och acceptabelt, men inte oväntat.

Bättre då den tid som läggs på sidohistorier: om samernas relation till resten av Sverige, gammal och ny rasism, liksom de glädjeämnen som finns i vänskap, hundspann eller att åka skoter. Hur pass sanningsenligt detta är kan jag inte svara på (men jag misstänker att det stämmer alltför väl). Sista delen kommer införskaffas och läsas.

Read Full Post »

Fjärde volymen i Sven-Tage Teodorssons översättning av Plutarkos Moralia, tillika den första som har samma grafiska utformning som någon föregående, har fått undertiteln Om religion. Det är som vanligt tveksamt om man skall ta sådana undertitlar på alltför stort allvar: de flesta texter handlar inte egentligen om religion, utan snarare om orakel och spådomar, eller vidskepelse och spekulationer.

Den inledande texten, »Om Isis och Osiris«, var länge en av de viktigaste källorna till fornegyptisk mytologi, och har även används för att kontrollera riktigheten i hieroglyftolkningar. Det är en rätt trevlig genomgång, även om den blir lite esoterisk när den ska förklara Seths (eller Typhons, som han här kallas) dålighet.

Den andra texten är kanske den mest intressanta, då den är den mest allmängiltiga och nära tangerar teodiceproblemet: varför straffar inte gudarna missdådare direkt? Varför straffar de ibland avkomlingarna till missdådare? Svaren på frågorna känns igen i alla fall delvis från senare utläggningar i samma ämne, men de är inte stort mer övertygande här. På denna följer»Dialog om Sokrates gudomliga inre röst«, vilket dock i lika hög grad är en skildring av en kupp i det av spartaner ockuperade Thebe.

Därpå följer några texter om orakelverksamheten i Delfi, varför oraklet börjat svara på prosa, varför antalet orakel minskat, och varför Apollons tempel har fått offergåvor i formen av bokstaven ”E”, texter som också hamnar i andra utvikningar om själen och intellektets beskaffenhet. Den sista av dessa tre är en osedvanligt plågsam historia, fylld av numerologiska spekulationer som diverse ungdomar framför och tack och lov bryskt sopas undan av deras lärare; liknande spekulationer ingår även i lägre grad i någon annan text, men det enda som idag framstår som av visst intresse är att det deliska problemet om fördubbling av kubens volym framläggs.

Den avslutande texten, om vidskepelse, är tack och lov uppfriskande i sitt perspektiv: den jämför, ur den religiöse Plutarkos perspektiv, ateismen och vidskepelsen, vilket utfaller till den förras favör: grekerna ansåg vidskepelse vara gudsfruktan, men Plutarkos menade att gudarna var vänligt sinnade och inte något att frukta, varför de som gjorde detta förolämpade dem värre än de som helt struntade i dem.

Blandat material i denna volym, således: en del intressant, en del oväntat, och en del esoteriskt uttråkande.

Read Full Post »

Bo Bergman var antingen helt rätt eller helt fel person att skriva Minne av Hjalmar Söderberg (av Svenska Akademien utgiven under titeln Hjalmar Söderberg), av ett och samma skäl: de två var goda vänner, olycksbröder i författaryrket. De hade växt upp under likartade förhållanden i relativt välmående ämbetshem, varit utsatta i skolan, försökt sig på offentliga karriärer men slutat som författare. Den stora skillnaden var att Bergman lyckades hålla sig mer salongsfähig, medan Söderbergs riktade eleganta elakheter mot offentliga lögner, bland annat en statskyrka de flesta utom de som stod den närmast såg redan var skadeskjuten nästan bortom räddning. Tyvärr var den goda smakens främsta väktare de som levde av sådan offentlig lögn, och Söderberg blev omöjlig i dessa kretsar.

Bergman utgår i mycket från distinktionen mellan åttio- och nittitalister. Söderberg omfattade de föras åsikter men inte deras estetik, och en del av de senares manér men inte deras lättsinne. Han hamnade därmed utanför, och fick med sitt blanka stål utföra sina eleganta fäktkonster på egen hand, begränsad främst av just denna elegans och sin enorma kärlek och dyrkan av sanningen. Detta, tillsammans med en tämligen grund fantasi, blev vad som bestämde hans verks form: fulländad prosa, eleganta attacker, men ofta en intrig och gestalter som snarare är språkrör än levande varelser. Så här när ytterligare några år gått så kan dessa omdömes behövas revideras: när Bergman håller fram Strindberg som en skickligare skapare av levande figurer är man beredd att hålla med – men varför är det då så att det är Söderbergs förment platta skapelser som lockat senare författare till omdiktning i syfte att rehabilitera Lydia och Gregorius? Det kan ju inte gärna enbart bero på att dessa är i större behov av ytterligare kött för att blir riktigt realiserade: snarare är det så att vi inte är klara med Söderberg på en annan nivå än vi är med Strindberg, där vi snarare bråkar med hans idéer.

Likväl, för att återvända till Bergmans framställning, så bör det framhållas att den framstår som sprungen ur helt annan tradition än den som idag fyller biografihyllorna. Här betalas i reda historiska sedlar, och anekdoternas växelmynt överlämnas blott sällan. Fokus ligger snarast på Söderbergs karaktär och person, inte på enskildheter han varit inblandad i; yttre fakta ges vanligen i förbigående och som bakgrund, medan hans verk och det temperament som frambringat dem får mycket utrymme. Resultatet är väl mindre givande för den som oförklarligt nog vill hämta tidsfärg här snarare än hos Söderberg själv, men desto mer för den som vill få nya perspektiv på sin läsning utan att därför hamna på alltför djupt teoretiska vatten.

Det är en trevlig skildring, av en människa som författaren högaktar men inte är okritiskt inställd till. Söderberg själv skulle förmodligen kunnat hitta en och annan punkt av fromt hymlande att attackera, men skulle förhoppningsvis kunna erkänna värdet av helheten.

Read Full Post »

När vi i Super Famous åter möter Ms. Marvel är det en viss känsla av pisksnärtsskada: världen har uppenbarligen och väntat inte gått under, hon är med i Avengers, Bruno har en ny flickvän… Bruno har en flickvän?! Sen flera veckor? Och sen när gör Ms. Marvel reklam för ett stadsutvecklingsprogram, av alla tänkbara saker?

Nå, en rond mot skurkar, lite lära-känna-bästisens-nya, och en förfrågan från brorsan om att agera förkläde när han går på inte-en-träff med en flicka han inte träffar på tu man hand, och Kamala känner att kanske är hennes schema lite väl fullt. Ett genialiskt infall senare, och hon har två inte fullt så geniala kloner som kan ta närvaro i skolan och sitta med familjen medan hon är ute i mantel och mask. Det hela är idiotsäkert.

Naturligtvis vinner idioterna återigen. Självklart är idioten hon. Självklart lär hon sig en läxa (och kommer lägga mer tid på sina faktiska läxor).

Återigen väldigt trevligt, med en superhjälte som också är tonårsdotter och går i skolan och försöker balansera vänskap med allt annat.

Read Full Post »

På förhand fanns det två orsaker att vara orolig inför läsandet av Lars Lönnroths Det germanska spåret: dels det som alltid finns där när någon ger sig in i detta Messinasund och har att navigera mellan att å ena sidan inte tillräckligt övertygande erkänna hur idéerna om germanerna var en bärande komponent i nazismen och att å andra sidan inte pålägga dem ett alltför stort ansvar, dels att baksidestexten talade om modern fantasy i Tolkiens och Martins tappningar: även det ett oroande ämne där annars säkra styresmän lätt förliser.

I efterhand kan konstateras att Skylla och Karybdis passerats utan incidenter och att den moderna fantastiken nästan lika lyckligt navigerats. Lönnroth lyckas påpeka det avskyvärda i nazismens bruk av germanerna utan att mena att de gjorde sig skyldiga till totala missuppfattningar, samtidigt som han pekar på hur studier av materialet även kan vara givande idag. Han är dock måhända lite väl vänlig mot Tolkien, som förvisso var långt ifrån någon nazist likväl lät vissa idéer besläktade med deras krypa in. Diskussionen av modern fantastik är kortfattad, och förutom Tolkien nämns Martin kortfattat, liksom Neil Gaimans nyligen utgivna tolkning av Eddan.

Huvuddelen av boken utgörs dock av vad en genomgång av forn- och medeltida germansk litteraturhistoria. Här är kanske en förklaring på plats: Lönnroth erkänner villigt att mycket av det stoff som behandlas inte kan ses som helt självständigt, och strävar vanligen efter att peka på influenser utifrån, men hävdar samtidigt att det finns gemensamma nämnare som i flera fall enklast förklaras av ett gemensamt arv. Ämnet är nästan helt litteraturhistoriskt, och det lämnas t.ex. inte utrymme till spekulationer om historiciteten i Beowulfs mindre fantastiska partier.

Det mest intressanta i boken var kanske inte så mycket det nordiska materialet som det engelska: Beowulf är välkänt, men det finns även andra traditioner som visar på självständig behandling av de gamla versformerna och hur de fylldes med kristet innehåll i elegier och historiska skildringar. (Det finns en ironi i att en invasion av ättlingar till nordbor var vad som förde den engelska litteraturen bort från denna tradition). Den övergripande skildringen av hur den isländska litteraturens form utvecklades (alltså inte de enskilda verken, men hur man gick från den tidigare episka diktningen till verk som blandade poesi och prosa och senare hamnade i sagalitteraturen) är likaså givande.

Trots att boken inte är speciellt tjock får den mycket sagt, och det är inte mycket man saknar – kanske en diskussion av den tidigmoderna göticismens litterära verkningar; dess mer akademiska sida behandlas kortfattat men väl, men det hade varit intressant att få något till  livs om hur de tidiga poeterna, från Skogekär Bergbo till Bellman i alla fall tog upp namnen på nordiska gudar. Omfånget är dock bra nog som det är, och den försvarar med lätthet sin plats i hyllan.

Read Full Post »

Jag vet inte om titeln på bok nummer sex om Viktor Kasparsson, Helvetes fasor, var vad jag väntade mig: nog för att man får en insyn i en persons egna helvete, men de fasor som uppträder gör det snarare i vår värld, i form av våld och fattigdom. En familj hittas grymt styckmördad på ett sätt som påminner om ett liknande dåd 36 år tidigare. Men mörderskan den gången är avrättad, och det finns ingen annan synbar koppling än det överdrivna våldet och några underliga blodspår.

Kasparsson, som numer blivit halt efter en ryggskada, ger sig i alla fall i kast med fallet, och börjar nysta: snart hittas fler gamla fall med liknande grymhet, liksom en annan gemensam nämnare: alla tycks ha utförts av kvinnor. Spåren leder till slut rätt, och källan till allt hittas. Att dränera den visar sig dock svårt, och leder till besök i Gehenna.

Även om jag gillar historien, så vet jag inte riktigt om den är riktigt anpassad efter Gustafssons stil: det är rätt mycket prat och i stort sett vanliga människor, och den lite orena stil han odlar passar bättre för mardrömsstämningar än pusselläggande. Inte en av de främsta, men nog kommer jag återvända till Helsingborg med omgivning för att se vad nästa omgång makaberier blir.

Read Full Post »

Older Posts »