Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Kalle Linds Hej bröder – lyssna nu till min historia är en liten underlig hybrid till biografi över Cornelis Vreeswijk. Formellt kan man möjligen placera in den under rubriken life and letters, om man accepterar att istället för brev (vykort?) så har sånger substituerats in och att anslaget drar åt det essäistiska. Lind har tagit ett drygt tjog av Cornelis sånger, gett dem var sitt kapitel, och efter att ha citerat delar av texten skriver han iväg sig i någon riktning och återvänder sedan till ursprunget.

Detta upplägg är inte helt utan vådor: biografisk läsning av konstnärlig text är erkänt farlig mark, även av Lind, som vanligen väljer att försöka tolka Cornelis kynne snarare än yttre levnadslopp utifrån texterna; händelserna i Cornelis liv får komma in genom den situation han var i när en viss sång kom ut eller genom de konstnärliga förebilder som kan spåras snarare än de modeller som kan ha använts för Fredrik Åkare eller vem det nu må vara.

Lind (vars mor osannolikt nog heter Cecilia) ger sig inte in på så mycket formell texttolkning, men ger tillräckligt mycket information för att man skall se storheten i även uttjatade saker som »Brev från kolonien« och kanske begripa lite av de mer underliga texterna (ett av Cornelis ideal och mål tycks ha varit att undvika det alltför entydiga, vilket ibland leder till konstnärlig öppenhet och ibland till ren förbryllning). Eftersom Lind också är en underhållare vet han att hålla det roliga kort, varför boken är relativt tunn och därmed passar bäst för den som vill ha en kort, lite slängig introduktion och översikt, istället för en akademisk exakt och uttömmande genomgång (med tanke på mäster Cees produktionstakt är det senare nog omöjligt). I den art den föreligger är den utmärkt.

Annonser

Read Full Post »

I nionde delen av Ms Marvel, Teenage wasteland, har hon gjort allvar av känslorna i slutet av del åtta: hon har gått under jorden, både som Kamala Khan och som sitt superhjältejag. Detta visar sig, inte oväntat för någon utom henne själv, skapa stora hål i tillvaron, som hennes vänner försöker täppa igen så gott de nu kan: Gabe, Mike, Nakia, Zoe, skaffar tröjor med blixtar, mantlar och masker och försöker stoppa brott och hålla ordning, vilket fungerar hjälpligt så länge det bara handlar om rånare (i randig tröja och kubb!), men när en gammal bekant släpps ur fängelset så räcker inte ens Red Daggers hjälp riktigt, eller ens att de får tag på Kapten Marvel (man skulle kunna tro att det var den där äldre hjälten med detta namn som var igång med tanke på alla underliga varianter som springer runt).

Efter en andra del, där en annan gammal motståndare dyker upp (lite mindre fånig den här gången) och besegras med hjälp av vänner och lite ordinärt boxande, så verkar faktiskt till slut det mesta vara i något liknande ordning: Kamala är lite äldre, har fått nya vänner, men hon har också lyckats reparera relationerna med några äldre och förhoppningsvis blivit klokare.

Read Full Post »

Vid omläsning i mer maklig takt framgår det att den vanliga beskrivningen av Liftarens guide till galaxen som en »trilogi i fem delar« kanske lika bra skulle kunna beskrivas som en »duologi i fem delar« (om vi bortser från petigheter om att alla delar i en duologi eller trilogi skall vara fristående): The restaurant at the end of the universe slutar vid en punkt där de flesta spår verkar ha nått om inte slutet så i alla fall en stor rastplats: Zaphod har fått gjort det där som de avskurna delarna av hans hjärnor ville att han skulle göra, Arthur är tillbaka på jorden, och i alla fall en approximation av frågan om livet, universum och allting har ställts.

Ändå är det inte en bra plats man lämnas på: Zaphod och Trillian lämnas lite hängande i luften, och Ford har precis träffat en flicka man redan vet snart kommer dö. Jorden har inte blivit oförstörd, utan man har bara rest i tiden, och med Arthur har kommit människans förfäder: de idioter som en annan civilisation lurat iväg för att bli av med.

Innan dess har det förvisso varit en del av Adams galna vishet: vad som skulle hända om man verkligen fick perspektiv på tillvaron, titelns restaurang, kor som vill bli ätna, en man som tillbringar ett år död för att slippa skatt, och så härskaren över universum (och hans katt), och man vet ju att det kommer fler delar, så det är OK.

Så, ja, det är en andra bok: lite färre helt nya grejer, en del fantastiska citat, lite infodumpar, och så mer Marvin (som trots vad han kallas inte verkar särskilt paranoid).

Read Full Post »

Wilkie Collins Armadale ansågs i hans samtid som ett mindre lyckat alster, och inte heller idag har den samma lyster som hans mer kända verk The woman in white och The moonstone. Problemet då var ett annat än idag: då ansågs den kvinnliga huvudpersonen Miss Gwilt alltför monstruös för en kvinna, samtidigt som smaken för sensationella romaner avtagit. Idag är det snarast den långsökta upplösningen och de mer uppskruvade stämningslägena som avskräcker.

Detta är dock i sig i viss mån en eloge till en roman där en av de två manliga huvudpersonerna, Ozias Midwinter, har en svart kvinna som mor: visserligen finns vissa av fördomarna mot mörkhyade med i beskrivningen av honom, men när man skall summera hans karaktär är hans något vidskepliga läggning mindre viktig än hans intelligens, moral och känslighet. Visserligen kontrasteras dessa mot hans vän, den mer robust engelske Allan Armadale, vars godmodighet och ärlighet vägs upp av att han helt enkelt är lite korkad, men de framstår ändå främst som något lite annorlunda, inte något moraliskt försvagande.

Och så har vi då Miss Gwilt, en vacker kvinna vid trettiofem, som efter ett kringflackande liv nu hittat en ny födkrok: hon skall försöka gifta sig med Allan, och sedan leva gott. Hon är skön och beräknande, förförisk och iskall. Hon hatades av samtiden, men framstår idag som hyfsat tam, med ordentliga doser ångest över sina illvilliga planer.

I bakgrunden finns en komplicerad bakgrundshistoria, där Allan och Ozias fäder korsat spår, och efterlämnat förutsägelser och visioner (det framgår här att Ozias vidskeplighet ärvts av fadern). En dröm får stort utrymme, och mycket tid ägnas åt ångest över hur den skall tolkas, innan bokens andra halva sparkar igång och Miss Gwilt kan börja ett nytt, ännu högre spel innan allt tar slut med en osannolik plan för att få ut ett stort arv.

Det finns således en hel del att behandla, men omdömet får nog ändå bli att även om Collins på flera sätt hedras av sitt verk, så verkar det överarbetat och osannolikt, och det tar lite för lång tid att få alla pjäser på plats för att riktigt fungera.

Read Full Post »

Hur skall man beskriva Ester Blenda Nordström? Som briljant journalist och författare, som skrev om svenska pigor och samers liv, reportage från Kamtjacka och barnböcker som etablerade en tradition som Astrid Lindgren kunde finna näring i? Som politiskt varelse som argumenterade likväl för kvinnors rättigheter som för »lapp skall vara lapp« och hjälpte fram det antidemokratiska bondetåget? Som sällskapsmänniska, lesbisk i en tid när det var förbjudet, alkoholist, motorburen ungdom, lantarbetare? Hon ägnade sig åt mycket, letade sig in i många hjärtan, men tycks ha varit dålig på att hantera sitt eget. Hon tycks ha varit lyckligast långt från civilisationen, hårt slitande i vidunderlig natur, men återvände ändå till Stockholm, nöjeslivet och skrivandet.

Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken hyllades starkt: det är en välskriven, litterär berättelse. Den kan möjligen kritiseras för att den drar åt det berättande snarare än det redovisande (även om källförteckningen verkar oklanderlig): Bremmer, och läsaren, tjusas liksom samtiden av Nordströms vitalitet och karisma.

Nordström var långt ifrån okritiserad i samtiden; Bremmer citerar vid ett par tillfällen syrliga kommentarer om hennes liv ur Dagens Nyheter. Från det att reportaget och boken En piga bland pigor publicerades fram till det att hon i fyrtioårsåldern drog sig tillbaka till ett lanthushåll och matade sitt missbruk av alkohol och opium tycks hon ha varit en uppseendeväckande ung kvinna som banade ny väg och umgicks med de rika och mäktiga likväl som de fattiga och arma: hon ordnade nödhjälp till norra Finland och gick på luffen i USA ena stunden och umgicks i nästa med prinsar, författare och industrimän.

Det är en fascinerande person som tecknas, som tycks ha haft svårt att slå sig till ro och enligt egen utsago bränt sitt ljus i bägge ändar. Hon deltog i mycket, bidrog till mycket, men tycktes aldrig riktigt ha funnit sin plats; när hon försvann ur rampljuset glömdes hon lätt. Att hon hämtats ut ur skuggorna och hela hennes liv kan skildras utan att skygga för några delar är gott. Hon tycktes själv vilja befria flickor ur gamla förväntningar med sina barnböcker, förhoppningsvis kan hennes eget liv också inspirera på liknande sätt.

Read Full Post »

Ett över sjuhundra sidor långt epos om samiskt liv under nittonhundratalet blev förra årets något oförutsägbara Augustprisvinnare (åtminstone var själva boken som sådan oväntad; att den skulle prisas var inte förvånande). Sjuhundrasidiga epos för förvisso tankarna till mastiga böcker i stil med Iliaden eller Den gudomliga komedin, men varken hexameter eller terziner är versmått på modet, så Linnea Axelssons Ædnan är betydligt friare och glesare skriven och sidorna flyger förbi.

Tre generationer samer får vi följa när deras liv ständigt utmanas av svenska staten: ett par i förra århundradets början, i de nordligaste delarna, som driver sin ren mellan betesmarker i Sverige, Finland och Norge, tills gränserna en dag stängs och de måste flytta söderöver, bort från gammal mark och bort från den förolyckades sonens gravplats. De hamnar i Porjus, och där tar sedan nästa generation vid: en familj fiskesamer, vars boplatser flera gånger hamnar under vatten när Vattenfall reglerar älven. Dottern i familjen får jobb som städerska på verket, gifter sig och får barn, som är den tredje generationen: de kämpar för att återerövra den samiskhet som försvunnit när den setts som ful och onödig, kämpar för att räknas då de inte är medlemmar i någon sameby, och för att Girjas sameby skall få rätt mot staten i rättegången om jakt- och fiskerättigheter.

På enkelt, rakt språk avhandlas såvitt jag kan se de flesta av smärtpunkterna i den samiska nutidshistorian: frånerkännandet av rättigheter; skallmätningar, nakenfoton och praktverk med omdömen; nomadskola; språkförlust; exotisering och skam. Interna samiska konflikter kommer ibland också upp, men de framstår främst som framkallade av trycket från storsvenskarna som deformerat den samiska kulturen; med tanke på Girjasmålet har detta inte upphört, även om domstolarna i alla fall till dels erkänt samernas gamla rätt.

Det är svårt att inte läsa politiskt, troligen svårt att inte skriva så också: det finns för mycket bråte som aldrig rensats undan, det finns fortfarande starka krafter som inte vill höra talas om att samerna har större rätt till norra Sverige än andra. Ædnan skildrar vad som kan vara det svenska samhällets största kvarvarande skam, värre än ruelsen efter andra världskriget eftersom den fortfarande inte fullt erkänns. Ædnan kanske inte blir en bestående klassiker – poesin är snarast den sort som består av radbruten prosa, även om lyrik ibland bryter fram i dagen – men här och nu sägs något som behöver sägas.

 

Read Full Post »

Det är nu över tio år sedan jag förra gången läste Liftarens guide till galaxen; då var det under en resa, och jag tog med min gamla pocket med Thomas Tidholms översättning av alla fem delar (jag har förstått att det numera finns en sjätte del som av de renläriga betraktas som inte bara apokryfisk utan närmast kättersk, med mycket tvivelaktig tillkomst). Nu har jag påbörjat omläsning, dessutom på engelska, och det är tydligt att den svenska översättningen inte är gjord med den pietet som man kunde önska.

Visst, visst, det mesta känns igen, och man måste nog ha läst boken flera gånger för att märka något, men i alla fall: att ”strong Brownian Motion inducer” blir ”stark Brown Inverterad Passivisator” förtar lite av skämtet (Brownsk rörelse kan ses hos små partiklar som flyter kring i vätska: tack vare slumpnaturen i molekylrörelserna rör sig även partiklarna slumpartat) när något som faktiskt existerar i sinnevärlden ersätts av rent teknikbabbel. Åt andra hållet går vogonpoesin (ej reproducerad här för att skydda känsliga läsare): Adams har fyllt den med nonsensord i Jabberwocky-anda, medan Tidholm använder mestadels befintliga ord, om än i revolterande kombinationer.

Nåväl, men är den fortfarande rolig? Jo, även om man känner igen sig så är fortfarande den fallande kaskelotten, eller gula rymdskepp som svävar som tegelstenar inte gör, eller Marvin, fortfarande underhållande. Och detta är ju första boken, där många av de där stående skämten kommer och fastnar, som frågan om livet, universum och allting (en märklig fråga, uppenbart hörande till den polynomiella problemen), handdukar och Arthur Dents ständigt perplexa tillvaro.

Omläsningen var alltså på tiden, men jag vet inte om jag känner att det behöver gå mindre än tio år till nästa gång, heller.

Read Full Post »

Older Posts »