Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Djupt under Stilla havet sover överprästen Cthulhu i R’lyeh, och väntar på att stjärnorna skall ställa sig rätt så att han och hela den ras han tjänar skall vakna och fortsätta sitt obegripliga värv. Runt omkring världen finns diverse kulter till hans ära, kulter som utför outsägliga riter och terroriserar omgivningen.

Ingen av Lovecrafts berättelser är mer känd än The call of Cthulhu, en skrämmande sak även om den berättas i andra eller till och med tredje hand: vår berättare reser och undersöker visserligen olika spår, men han kommer aldrig närmare Cthulhu själv än en berättelse nedtecknad av en numer död man, och även detta tycks ha varit för närgånget för hans smak.

Den utgåva jag nu läst har illustrerats av Francois Baranger, med stora, vackra bilder, där såväl den inledande, närmast akademiska förtjusningen tar toner av gammal journalfilm, nära till Indiana Jones, medan den senare delen, när det omänskliga R’lyeh skall återges visar en regnpiskad värld fylld med underliga formationer och konstiga vinklar (om än inte lika underliga som de Lovecraft beskriver); det är i hög grad kongenialt och närliggande texten, och väldigt snyggt (även om jag önskar att någon lagt lite mer tid på att välja typsnitt som gått lika väl med berättelsen: i en så i övrigt snygg produktion är det en onödig plump med ett som snarare påminner om interna företagsrapporter).

För den som inte tidigare läst Lovecraft är detta en fin introduktion, om än kanske lite väl svårhanterlig till formatet. För de som är förtjusta i monster från bortom stjärnorna och vill ha en riktigt vacker utgåva är detta dock klockrent.

Annonser

Read Full Post »

Först, en oundviklig jämförelse: vad är skillnaden mellan Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmssons Äventyrsspel och Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis Finna dolda ting? Med tanke på att båda utkom 2015 och behandlar svensk rollspelshistoria är frågan högst berättigad. Ett kort svar är att Finna dolda ting är en generell översyn av rollspelandets historia i Sverige, med författare som självständigt behandlar sitt ämne. Äventyrsspel behandlar däremot enbart detta bolag (och inte dess senare avläggare), och berättas nästan helt genom de som då var med och skapade svensk spelhistoria.

Det är en stor mängd röster som får komma till tals, såväl spelkonstruktörer, författare, illustratörer och andra som var med när det begav sig – totalt runt femtio personer. Varje produktlinje gås igenom spel för spel, och olika personer turas om att föra ordet och säga något om utveckling, tankar och annat som hände.

Det är, för den intresserade, en guldgruva. Vill man veta mer om Drakar och demoner, Kult eller Mutant finns mycket råmaterial, och fantastiska bilder. Däremot blir det kanske inte mycket till kritisk distans, annat än kanske ur ett kommersiellt perspektiv eller när någon kände att deras vision inte förverkligades.

Och där är kanske en av de två avgörande skillnaderna mot Finna dolda ting: där det var en bra genomgång, som inte tvekade att ibland ifrågasätta, så är detta snarare en minnesbok, ett sätt att minnas vad som en gång var. Finna dolda ting är en utmärkt ingång för den som inte var med eller minns så mycket och vill veta mer, detta är för den som redan har den stora bilden klar för sig och vill frossa i detaljer.

Read Full Post »

Jag borde nog ha läst annat innan jag försökte mig på The life and times of America Chavez. En stor nackdel med de stora seriedrakarnas sammankopplade världar är förvisso att det sällan finns något riktigt tydligt ställe att börja på, men här var det ovanligt rörigt. Visst, det görs försök att introducera America, men jag får mer känsla för hennes bakgrund än hennes person: hon har förlorat sina mödrar när de skulle rädda någon sorts subuniversum och hon är nu hjälte som hoppar runt mellan olika universa, vilket underlättas av att hennes mer unika superkraft (utöver styrka och flygkonst och sånt där) är en förmåga att boxa fram stjärnformade portaler.

Historien känns ganska ofokuserad: först kort äventyr för att presentera henne, sedan skall hon börja på universittet (tydligen någon Marvel-specialvariant), sedan börjar hon färdas i tiden och hoppar då in istället för Kapten America och ger Hitler en smäll på käften, och sedan hamnar hon hos åttiotalets X-men. I bakgrunden finns någon mystik figur i kåpa. Sedan är det helt plötsligt vårlov och hon hälsar på Kate Bishop och åker på road trip och hamnar i nytt trubbel med ett gammalt ex.

Ryckigt och otydligt och alldeles för mycket på en gång, och det hjälper inte riktigt att den sista delen har tecknats i en helt annan stil än de förra: där de hade en ganska avskalad stil som anknöt till de tidigare åldrar som besöktes, så går den sedan över och blir ganska plottrig och detaljerad, dessutom med en ojämnhet som gör att ansikten känns inkonsekventa och ganska otrevliga att titta på.

Så, njae, det här fungerade tyvärr inget vidare.

Read Full Post »

Bengt af Klintbergs Påskharen handlar inte om den typ av moderna vandringssägner han är mest känd för, utan är en samling essäer om ämnen som mer traditionellt förknippas med folklivsforskning: föreställningar kring gengångare, katter på julafton, tydor, månen eller Tälje tokar. Titelnumret är därvidlag något avvikande, eftersom det behandlar vad som uppenbarligen från början varit en enkel lek som ingen sansad vuxen kan ha trott på, men som i modern tid försetts med uråldriga anor som en följd av övertolkning och en vilja att seder skall vara förkristna.

Texternas kvalitet varierar ganska friskt: Klintberg skriver bäst när han har en tydlig tråd att följa, ett argument att reda ut eller en historia att gräva upp. När han istället bara skall redogöra för diverse berättelser i något ämne blir det lite mer enahanda, till viss del eftersom dessa i så stor grad liknar varandra. Den energi som finns i texterna om påskharen eller vandrande skogar försvinner. Visst, man lär sig fortfarande en del om hur folk tolkat månens fläckar, naturväsen kring Vättern eller Tälje tokar, men det är inte samma nöje när man gör det.

Read Full Post »

Lite märkligt är det att det nu finns två böcker med läsrekommendationer där man av titlarna kan komma att tro att den främsta skillnaden är att den ena är någon sida kortare: 1000 books to read before you die, liksom 1001 books … Här gäller det närmast den förra, av James Mustich, amerikansk bokhandlare. Det bör nog direkt sägas att Mustich upplägg faktiskt ligger närmare Göran Häggs svenska variant på temat än den amerikanska, även om han har en del egna innovationer.

Även om titeln på Mustich bok antyder att han skall vara den mest snåle med rekommendationer nöjer han sig faktiskt inte med 1000 böcker, utan för varje bok ges även tips på fördjupning eller andra böcker att pröva för den som fastnade. Han tar även upp viktigare överföringar till andra medier. Till skillnad från de andra böckerna är hans sorterad på författare, inte kronologiskt. Han tycks också haft föresatsen att nöja sig med en enda bok för de flesta författare, vilket gör att han har det längsta indexet. Han har dock haft vett nog att inte följa denna föresats in i vansinnet, så några författare har flera verk med: flest har naturligtvis Shakespeare, med tretton, men även flera andra har fått mer än en.

Shakespeare, ja: liksom Hägg har Mustich stämt av innehåll med titel, och hans bok innehåller därför även sådant som dramer, poesi, barnböcker, essäer och facklitteratur; det enda som inte verkar finnas med är erotika. Urvalet är överlag gjort utifrån en tämligen amerikansk horisont, vilket gjort att flera historiska verk om USA:s historia finns med, något fler än man som europé egentligen tycker är nödvändigt.

Nöjet med den här typen av verk är mångfaldigt: inte bara att man upptäcker nya böcker att läsa, utan även att man påminns om sådant man redan läst. Man har möjlighet att nicka instämmande när författaren gjort ett i ens tycke förnuftigt val, och att bli uppbragt över att något underhaltigt verk lyckas smita in (varken Burckhardt eller Sacks imponerade på mig när jag läste dem), eller ännu värre, att någon favorit inte gjort det. Var är Dorothy Sayers? Karel Čapek, Tove Jansson, Walter Scott? Strindberg och Lindgren?

Senare, lugnad av tid och ny läsning, kan ännu mer glädje vinnas ut: man läser något som rekommenderats, återvänder ler gillande åt författarens beskrivning eller fnyser åt hur han så kan missförstått allt. Här finns till och med en checklista att fylla i för den som gillar småttigt vandaliserande av tryckt materia.

Mustich verk är inte riktigt lika bra som Häggs, men står långt över Boxalls. Det har fått mig att fylla på min önskelista med tjogtals böcker. Jag kommer nog inte komma närmare dessa 1000 böcker än de grupper om 1001 jag tidigare enligt de andra författarna haft att ta mig igenom, men det tänker jag inte låta mig bekomma. Livet är för kort för sådant tänkande, och de goda böckerna för många.

Read Full Post »

Andra delen av Vei är ypperlig: tvekamperna mellan asars och jättars förkämpar går vidare, på och utanför arenan. Lokes spel blir allt farligare. Oden alltmer grymt bedräglig, och Gillingur allt mer högmodigt säker: nu skall äntligen jättarnas tur komma, och den tribut som flödat till asarna skall äntligen komma dem till del. Blod flyter, allt som oftast oskyldigt (och för all del somt som är nog så skyldigt också). Klimax närmar sig, när Lokes plan skall nå sin frukt.

Omskapandet av de nordiska myterna fortsätter: allt är sig likt, men ändå helt annorlunda. Det hela är mycket intelligent, men inte kyligt: sakernas tillstånd har inte kastats om helt slumpmässigt, utan för att kunna föra fram en berättelse med poäng (och, för all del, för att det skall blir storslagna strider och djup ångest, även om den senare framstår som något tunn när personer dödas som är föga mer än namn och ansikte). Vissa sår går djupt, för djupt för att läkas. Hur bränner man bort det ruttna utan att skada vad som lever?

 

Read Full Post »

Den svenska titeln på Giorgi Bassanis Il giardio dei Finzi-Contini är inexakt, men evokativ på ett sätt som är omöjligt på något annat språk: har man gett Brideshead revisited titeln En förlorad värld kan man mycket väl kalla denna bok Den förlorade trädgården. Likheterna är påfallande: en man tänker tillbaka på en förlorad kärlek, en för alltid förlorad tillvaro före andra världskriget, en ungdom som bara lever i minnet.

Här är dock förlusten än större: Den unge mannen är judisk, liksom hans åtrådda Micòl, och det land som skildras är Italien under pren när Mussolini importerade Hitlers raspolitik och de italienska judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter. Från början vet vi att den enorma trädgården runt Finzi-Continis hem kommer skövlas och familjen skickas till koncentrationslägren, att de dagar fyllda med tennis och vanmäktig kärlek som skildras är dömda att lösas upp, utan möjlighet att återkomma ens i nästa generation.

Vår berättare är under handlingen en ung judisk man, som läser litteraturhistoria och liksom Micòl snart skall avlägga examen. Han har tidigare inte haft mycket att göra med de rika Finzi-Contini, men när tennisklubben i Ferrara en dag kastar ut de judiska medlemmarna börjar några ungdomar samlas hos dem för att ändå få spela. Han kommer nära Micòl, men när han vill gå från förälskelse till något mer gemensamt blir det tydligt att hon inte har några sådana tankar.

Det är inte mycket som sker, det judiska både finns där och är oviktigt: förintelsens omänsklighet framgår inte genom några detaljer, som genom att det blir än mer obegripligt att någon kan vilja att dessa ordinärt individuella personer skall hamna i gaskamrarna.

Read Full Post »

Older Posts »