Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

1917, fjärde delen av Stridens skönhet och sorg, fjärde året på första världskriget: de olika personerna börjar resignera. Västfronten står som vanligt stilla. Vid Isonzo försöker Italienarna återigen bryta genom. I öst står det mesta still. I Afrika är de engelska trupperna visserligen på frammarsch, men det är fortfarande långt till något avgörande. Skall eländet bestå i all evighet?

Nå, även om striderna tycks lika hopplöst enformiga som tidigare händer likväl saker: revolution i Ryssland (två gånger om), uppror bland de franska trupperna, upprorsungar vid tyska högsjöflottan, det oinskränkta ubåtskriget inleds, USA går in i kriget. Det brinner i Salonika, hungern rasar lite varstans. Även om ingen ljusning verkar i närheten i kriget har fler och fler börjat prata om fred.

De olika personerna har dock bara vaga begrepp om allt detta, oavsett om de är krigsfångar i Turkiet, hungrande läkare i Belgrad eller konstnärer som skickas på kulturdiplomatiskt uppdrag till det neutrala Sverige (där de träffar Selma Lagerlöf och kurtiserar Karin von Fock-Kantzow, sedermera Göring). Till och med de som fortfarande känner viss entusiasm inför striderna, de som blivit dekorerade för hjältemod, börjar tröttna på kriget.

När året är slut har också till slut mycket ändrats: Ryssland under bolsjevikerna är på väg ur kriget, USA är på väg in. Tyska trupper har lett ett genombrott på den italienska fronten, och dragit sig tillbaka till starkare ställningar i Frankrike. Luftkriget har svängt fram och tillbaka, betingat av nya flygplan (i Tyskland: nya modeller. I Frankrike och England: nya plan som ersättningar). Det har inte varit ett bra år för någon, och frågan är om nästa blir bättre?

Annonser

Read Full Post »

När Sveriges, Danmarks och Norges mäktige med drottning Margareta i spetsen i slutet av trettonhundratalet skulle mötas för att dra upp huvudlinjerna valde man att göra det på en ort som idag framstår som ett udda val: Kalmar. Idag är det en halvstor stad, ett stopp på vägen till Öland, men likfullt en av de där städerna vars glanstid sedan länge är förbi. Då var det en av Sveriges allra främsta städer, efter förlusten av Visby klar tvåa efter Stockholm, dessutom med gott läge i gränslandet mellan två av länderna, och med goda möjligheter att hysa alla dessa potentater.

Detta var början på Kalmars storhetstid, men staden var långt äldre än så: dess äldsta spår går tillbaka till i alla fall elvahundratalet. Att vi vet detta är också bakgrund till att Dick Harrison Kalmars historia – Den begravda staden skrivits: utgrävningar under det senaste decenniet, såväl i den gamla stadskärnan som på Kalmar slott. Här ligger också en ledtråd till varför boken är intressant, utöver då att Kalmars skrivna historia som den var känd innan är nog så växlingsrik och att Harrison är en duglig skribent: Kalmar stad flyttades i slutet av sextonhundratalet från det medeltida läget till en ny plats.

Kvar lämnades gamla källare och husgrunder, och dessa fick länge ligga ostörda. (Anledningen till flytten var inte som för andra städer på östkusten landhöjningen, utan rent militär). För arkeologerna finns alltså otroliga möjligheter (låt vara att det är till priset att gamla kulturbyggnader gått förlorade).

Staden tycks ha sina anor från elvahundratalet och anläggningar på Slottsholmen, men vem som ligger bakom dessa är oklart: var det tyska köpmän som började nyttja platsen, och sedan uppförde försvarsanläggningar, eller uppfördes försvarsanläggningar till skydd mot alla de olika rövande flottor som drog fram, vilket sedan drog tills sig handel? Höna eller ägg – i vilket fall tycks staden först under tolvhundratalet dragits in i det svenska riket, då en stadsplan drogs upp som sedan i stort sett gällde till stormaktstiden. Staden var tidigt rik, med gott om importerade varor, och mäktiga försvar. Ur en tänkebok från fjortonhundratalet får man också detaljer om vem som bodde i staden och var.

Under Kalmarunionens senare tid och hela äldre vasatiden varierade stadens öden: flera gånger belägrad, men också i läge att profitera när striderna fördes på avstånd; en av Sveriges viktigare örlogshamnar och varvsstäder, en kort period huvudstad i Erik XIV:s hertigdöme – Gustav Vasa, Erik och Johan III var i huvudsak ansvariga för att Kalmar slott har det utseende, och den interiör, det har i dag. Under Kalmarkriget förstördes så mycket av staden i hårda strider, senare under århundradet drabbades den av en stadsbrand, och sedan var det bara en tidsfråga innan den flyttade till Kvarnholmen. Kvar stod den gamla, ärevördiga Bykyrkan, en gång kröningskyrka för den nordiske kung som härskat över det största riket. Den sprängdes i luften. Så förgås världens härlighet.

Read Full Post »

Att bo på Skivvärlden kan nog ha sina avigsidor, men i alla fall en grupp människor måtte betrakta den med längtan: kartograferna, för vilka idén om en helt platt värld, där inga projektioner är av nöden, torde vara en åtrådd utopi. Förvisso finns det en hel del annat att hålla dem upptagna, som flyttbara landskap (inte bara sådana som utgörs av jättar, utan även öar utan fast hemvist), kontinenter som tidigare inte gick att återvända från, kontinenter som inte gått att åka till, kontinenter man inte vill åka till, monster, drakar, häxor, vampyrer och varulvar, ökenstammar, religiösa fanatiker, allmänna fanatiker, och dessutom kringvandrande barbarhorder i behov av vägvisare.

Likafullt har i och med The compleat Discworld atlas det åstadkommits inte bara en vacker karta på tjockt papper, utan även en beskrivning av de olika länder och regioner som man kan råka hamna i, från Enlightenment Country, i närheten av världens mitt, till Krull, som inte bara ligger brevid randen, utan gör allt det kan för att luta sig utanför och titta på elefanterna och store A’Tuin, från det kalla Nothingfjord till heta Klatch, från urbana (nåja) Ankh-Morpork till lantliga Lancre.

Det är naturligtvis inte många som fått uppleva alla dessa länder (möjligen undantaget Rensvind, som troligen sprungit genom de flesta vid någon tidpunkt), inte ens som läsare. Ibland får man en trevlig påminnelse om någon plats, ibland en smålustig redogörelse för ett ställe man ännu väntar på att besöka. Som de flesta kringprodukter är det rätt trevligt för den redan invigde, men obegripligt för alla andra. Kul att titta igenom, många fina illustrationer, men inget revolutionerande.

Read Full Post »

Kraften, sista delen i Siri Pettersens trilogi om Hirka och Rime, är en stilenlig avslutning av trilogin: Hirka har hamnat hos Umpiri i Dreysíl, ett rike av snö och kyla törstande efter den kraft som endast tycks finnas i Rimes hemvärld Ymslanden, med en befolkning som lever i tusentals år, stolta och längtande efter den hämnd hon är tänkt att ge dem. Det är ett samhälle med enorma klyftor, inte bara sociala; deras stora stad är byggd kring en krater i en glaciär. För en gångs skull är Hirka dock bland de högsta, i en familj hon aldrig anade hon hade.

Hirka måste lista ut hur hon skall få de andra att läka ihop världarna, så att kraften åter kan flöda och kanske, kanske avvärja det krig som är under uppbyggnad, samtidigt som hon parerar de i hennes nya familj som är mindre nöjda med att en svag halvmänniska, med underliga idéer om nåd, kommer och försöker få en plats.

Samtidigt har Rime sina egna problem: i Ymslanden gror oron. Rådet är mer söndrat än någonsin, alla ser om sitt eget hus och vissa anar möjligheter, bara vissa störande element först röjs ur vägen. Rime måste försöka få ihop styrka nog att hålla undan de som bara vill se om sitt eget, utan att han samtidigt fördärvar möjligheterna att stå emot invasionen.

Bokens styrka, och kanske dess svaghet, är den resa Hirka gör: hon tvingas inse att det ickevåld hon tidigare haft som väg kanske inte är tillräckligt, och att de sidor hos Rime hon mest ogillat kanske inte helt kan förkastas. Ensam kan hon inte läka bort en mansålder av infekterad hämndlystnad, och enda sättet att styra den något verkar vara att ställa sig först i ledet. Priset för sådant är högt, men om målet är ännu större, kan det vara värt det? Jag är inte säker på att jag håller med om det svar som ges, men det är något att tänka på, och kanske det mest originella med boken, mer än underliga folk med underliga seder, mer än världar av under som sakta dör, och mer än kärleken mellan två som har mer gemensamt än de kanske ville tro.

Read Full Post »

De första hundra sidorna av Mark Twains A Connecticut yankee in King Arthur’s court var nästan en ren plåga: ta Hank Morgan, en äcklande typiskt självtillräcklig amerikan, placera honom i Monty Python-versionen av Camelot, och fyll sidorna med nämnde amerikans förakt för sin omgivning. Låt honom använda de medeltidas (inbillade) totala okunnighet om någonting alls för att bli ansedd som stor magiker, och sedan på något sätt få fram en helt underjordisk version av USA, med diverse fabriker som producerar sådana nödvändigheter som tidningar, kulsprutor, telefoner och dollarmynt.

Den moraliska indignationen inför kungar, statskyrkan (till råga på allt romersk-katolsk), och diverse moraliska lagar är egentligen kanske inte så konstig, men problemet är bara att målen nästan hela tiden är halmgubbar, eller i alla fall till största delen bestående av halm; när ett bevis för att människorna var idioter är att de tror att en solförmörkelse orsakades av magi så är det inte de medeltida människorna utan författaren som framstår som ignorant. Då har istället styckena om slaveri betydligt större resonans: Twains (och berättarens) upprördhet inför statskyrkor och monarki är djupt känd, men i grund och botten teoretisk, medan upprördheten inför slaveri är självupplevd, och betydligt bättre gestaltad. I slutändan framstår dock Hank Morgan som den stereotypiskt okunnige amerikanen som omöjligt kan tro sättet som andra människor gör saker på kan vara bra.

Historien är som nämndes ovan ganska dum, de flesta personer som uppträder är ganska dumma, den humor som finns är ganska dum (se Monty Python istället), och det budskap som finns bottnar inte hos i alla fall den här läsaren. Även om boken blev bättre en bit in, så kändes den mestadels som ett slöseri.

Read Full Post »

Det är svårt att veta hur man lämpligen beskriver handlingen i Stendhals Kartusianklostret i Parma: delar är pikaresk, delar är hovintriger, delar är skildring av efterspelet till Waterloo, delar fängelseromans. Allt är dock satiriskt och mycket operaaktigt. Allt kretsar kring den unge Fabricio del Dongo, en tämligen typisk ung italiensk adelsman utan större förmågor, vissa skrupler, entusiasm och mod, och dennes faster (i huvuddelen av boken med titeln hertiginna av Sanseverina), med färre skrupler, vacker och oförvägen. Runt dem dyker andra figurer upp, huvudsakligen hertiginnans älskare, greven av Mosca, (något fler skurpler) som är premiärminister i Parma och den som oftast styr staden, med tämligen mild hand för innevånarna, samt den unga Clélia Conti (fylld av skrupler), dotter till en viktig politisk motståndare till greven.

Den viktigaste delen av handlingen växer fram ur en trivial kärleksaffär som Fabricio har med en ung skådespelare; snart hamnar han i dråp, politiska intriger, landsflykt (genom det komplicerade, splittrade Italien), fägelse, kärlek och flykt, innan Fabricio landar i en tillvaro som vördad predikant, där hans asketism och glöd i huvudsak kommer från sin olyckliga kärlek.

Sade jag att Stendhal var satirisk? Från den oförstående hjältens storögt naiva blick på flykten från Waterloo, genom en serie politiska intriger i huvudsak baserade på lusta och missförstående cynism, till slutets upphöjelse av Fabricio i allmänhetens ögon, så är det knappast någon av personerna i romanen som någonsin undviker att drabbas av författarens gyckel. Den italienska politiken framstår som lika mycket kapriciös som trolöst beräknande: vid ett tillfälle när Mosca är på väg att tvingas från sitt ämbete ersätter han i tysthet sina kompetenta tjänstemän med åsnor, så att han ett par år senare kan återvända i triumf när efterträdarna kört ohjälpligt fast.

I allt detta finns en passionerad kärlekshistoria, den enda äkta känslan som verkar besjäla huvudpersonerna, även om den inte alltid leder till de renhårigaste aktionerna. Men även den leder till slut till en mycket egendomlig situation, där ett heligt löfte uppfylls till ordlydelsen men inte till intentionen. Om huvudpersonernas cynism sällan leder dem rätt gör i alla fall Stendhals att man får mycket nöje av dem.

Read Full Post »

I 600 år har de strävat genom universum döda rymder, likt en bubbla i en glaskropp. I 600 år har de sovit, nedfrusna. I 600 år har de väntat, på att komma fram i en ny galax, där de vill få en ny start, långt från gamla fördomar och trätor. Och så, en dag, så väcks de. Men inte till den triumf, till det utforskande, expanderande, spännande äventyr de väntat, utan till katastrof. Deras rymdskepp har styrt in i något som nästintill helt förstört det, och dödat många av de sovande, inklusive de som skulle hålla i rodret.

Det är alltså ingen rolig sits kolonisatörerna hamnat i i Jason M Houghs och K.C. Alexanders Mass Effect: Andromeda: Nexus uprising, förhistoria till dataspelet. Har man spelat det vet man ungefär var allt detta skall sluta: i än mer elände. Den trio som tar över ledningen består av en ekonom som är lika beräknande som renons på psykologisk insikt, en deprimerad byråkrat och en gammal soldat som agerar först och tänker sedan. De klarar visserligen av att hålla näsan över vattnet, men är alla otillräckliga för att verkligen kunna leda en grupp oroliga, hungriga personer som väckts ur sömnen för att reparera stationen i hopp om att kunna återgå till ursprungsplanen.

Som sagt: den som fått hantera efterverkningarna av händelserna vet ungefär vad som skett. Man vet också ungefär hur de olika personerna är funtade, hur de agerar och tänker. Nexus uprising bjuder inte på några oväntade insikter, inga totala omvärderingar, inga överraskningar. Det är raka motsatsen till den upplevelse som personerna i den får.

Read Full Post »

Older Posts »