Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Ernst Trygger blev statsminister först vid hög ålder; det var tillika första gången han över huvud taget ingick i en ministär. Resultatet av den blev nog inte som någon föreställt sig. Trygger var det stora högerspöket, en lysande, bitsk talare, reaktionär nationalist och ohöljd företrädare för det råa affärsintresset, till skillnad från Lindman som han delade ledarskapet över högerpartiet med – men man måste göra honom den rättvisan att även om han motsatte sig saker som allmän rösträtt så accepterade han alltid de beslut som tagits och anpassade sig.

När han så till slut blev statsminister inriktade sig han på att till slut avföra försvarfrågan från dagordningen. Ingen blev nöjd: han gick långt för att dra ner på kostnaderna, längre än högern ville, men inte långt nog för vänstern. Inget hände i frågan. Däremot gjorde högerledaren insatser på två andra områden: han avskaffade lagen att statliga tjänster endast fick besättas med män (något han kämpat för länge: så höger han var hade han uppenbarligen uppfattningen att kvinnor var lika dugliga som män), och hans regering lade grunderna för de statliga radio- och tv-utsändningarna.

Idag är han nästan bortglömd; hans familj vårdar inte längre gravvården (det beror troligen snarast på att sonen misslyckades i sitt familjeliv). MarieLouise Samuelsson hävdar i sin biografi att Trygger troligen fräst hålls i åminne som en förkämpe för att Sveriges första kvinnliga jurist, Elsa Eschelsson, också skulle bli landets första kvinnliga professor. Ett sådant minne vore nog lite väl ljust över en man som också röstade för spöstraff och mot dödsstraffets avskaffande, som ingick i kretsen kring kungen vid borggårdstalet, och som ibland ohöljt favoriserade de intressen han hade i näringslivet.

Read Full Post »

I serien »Populärkultur bryter sig in i Skivvärlden« har med Soul music turen kommit till rockmusiken: levande, stökig och möjligen magisk. Mustrum Ridcully börjar utveckla viss genrekännedom och förbereder sig för demoner från de undre dimensionerna (som tack och lov inte dyker upp), men tar sig också tid för att samtala med Susan Sto Helit, dotterdotter till Döden och tillfällig vikarie för morfar (som söker glömskan, först i klatchiska främlingslegionen och sedan i spriten).

I Ankh-Morpork gör The band with rocks in succé, och ungdomar startar egna band i fädernas stall. Musikergillet är mindre roat, Cut-your-own-throat Dribbler ser förtjänst, Patriciern observerar allt, och showen fortsätter. Bandet ifråga består av Imp y Celyns (ett namn jag minns att den svenska översättaren helt gav upp inför: på walesiska betyder det »knopp av järnek«, vilket är betydligt roligare på engelska), Glod och Cliff, vilket ger upphov till i alla fall en extra parodi på Blues Brothers.

Det är kanske inte den djupaste av böcker om Skivvärlden, men det är mycket roligt.

Read Full Post »

Den fantastiska fiktionen har ett par standardtrick för att förklara det ovanliga: dessa korresponderar i stort sett till uppdelningen i låg och hög fantasy, och kan beskrivas som maskeraden och många världar. Harry Potter är ett exempel på det förra: det fantastiska finns ibland oss, men vi ser det inte (längre). Narnia är ett exempel på det senare: det fantastiska finns, men inte på jorden, och kan, men måste inte kunna, nås härifrån men kan normalt inte påverkar världen. I maskeraden, och fallet med många världar där byte av världar är möjligt finns goda möjligheter att introducera en okunnig människa som allt kan förklaras för, utan att författaren behöver be om ursäkt eller dra en »som vi alla vet…«.

Mer knepigt är det då för de som väljer att helt bortse från denna värld, och som likt Siri Pettersen i Odinsbarn låter oss möta en ny värld genom någon som hör hemma i den; att göra det när man samtidigt har tillgång till en mekanik för att slunga folk mellan världar kräver  tilltro till sin egen förmåga. Tack och lov är denna tilltro väl motiverad: det är sällan man känner att man får världsbygget skrivet på näsan eller att man lämnas utan att kunna förstå.

Huvudperson, och den som titeln syftar på, är Hirka, ett femton års flickebarn som olikt andra är svanslös: hon kom genom en stenport för femton år sedan, när bokens skurk försökte kalla tillbaka de blinda, gamla ondskemakter som för ett årtusende sedan stoppades av tolv krigare som sedan gav upphov till de tolv familjer som sedan dess utgjort Rådet och styrt det mesta av världen. Hirkas bäste vän, Rime, är arvinge till en av dessa familjer, vilka han dock avskyr för den korruption och den oförmåga deras aldrig ifrågasatta styre innebär.

Hirka har fått lära sig att gömma sig av sin far, men som hon har fyllt femton måste hon snart till huvudstaden för att genomgå Riten och bedömas för lämplighet att tjäna Rådet: gör hon det kommer hon dock avslöjas som Odinsbarn, spridare av rötan.

Det är mycket att ta in, mycket som händer, och mycket att tycka om: Hirka är kaxig, tror på sig själv, modig och samtidigt rädd att skada de hon är närmast. Rime är trött på att aldrig ses som en individ, trött på den gyllene bur han vuxit upp i, och trött på världen av politik.  Världen är komplicerad, fylld av skrämt folk som söker någon att skylla på och ledda av ett råd som ville uppehålla det bestående. Skurken däremot är något blek i konturerna och det blir aldrig riktigt klart vad hans slutliga mål är (även om just hans status som skurk aldrig behöver betvivlas).

Det skall finnas två böcker till i serien, men denna står tämligen väl på egna ben: det finns frågetecken kvar att räta ut, men inget så stort att man absolut måste läsa vidare – även om man väldigt gärna vill det.

Read Full Post »

I förordet sägs Lewis Carrolls Alice i Underlandet nuförtiden snarare läsas av naturvetare och matematiker än de barn den till en början riktade sig till och att den snarare är en källa till epigrafer och illustrationer än något man läser för ungarna. Eftersom jag klart hör till naturvetarna och inte har några barn i lämplig ålder att prova denna tes på låter jag den provisoriskt stå, till viss del eftersom de vaga minnen jag har av någon tecknad version från barndomen är att jag tyckte det var rätt otäckt och inte speciellt kul.

Den humor som finns bygger också mycket på ordvitsar och logiska kullerbyttor, och kräver således mycket av en översättare, som dessutom får brottas med diverse parodiska verser, där originalen idag i nästan samtliga fall verkar helt döda, sånär som på Blinka lilla stjärna. Mer levande, men inte mindre knepig, är väl då världens främsta exempel på nonsensvers, »Jabberwocky«, som fått eget liv

Själva historierna (det borde vara olagligt att sälja Alice i Underlandet annat än sammanbundet med Alice i Spegellandet) är någorlunda enkla saker; episodiska, med vissa genomgående teman och figurer, och i synnerhet i första boken utan klart syfte och mål samt med en upplösning som mest tyder på att författaren nått botten på sin fantasis källa. Figurerna är ofta nog så minnesvärda, som den galne hattmakaren och marsharen, Hjärter dam, den röda drottningen och Humpty Dumpty (en medeltida skolastiker i äggform!).

Så: om parodiversen förlorat sin udd, Oxfordspersonligheterna som karikeras gått döden till mötes, om sluten får kallas skoluppsatsaktiga och freudianska uttydare slitit delar av böckerna i stycken, fortsätter de ändå att leva av egen kraft? Jo, det gör de. Man måste inte läsa dem på jakt efter något att använda när man skall diskutera spegelsymmetri eller antagandet om det uteslutna tredje, det går bra att bara le åt krocket spelat med igelkottar som klot och flamingoer som klubbor, åt Twiddledee och Twiddledums väl inslagna bataljer eller hur Alice gång på gång i verbala fällor. Förebilden Alice Liddell må ha vuxit upp, åldrats och avlidit, men bok-Alice har kvar det mesta av sin ungdom och kan fortsätta ta farväl av den vite springaren många år än.

Read Full Post »

När Oscar von Sydow tog över ledningen för den De Geerska ministären (ja, detta är korrekt formulerat: alla ministrar förutom stats- och finansministrarna förblev på sina poster) drog troligen många en lättnadens suck. von Sydow var en erkänt kompetent administratör, hade visserligen tidigare suttit i en högerregering, som kvarleva efter Hammarskjölds ministär, men var väl sedd även hos vänstern efter att under kriget varit en av de som anslutit sig till Wallenbergs engelskvänliga falang.

Hans eget försök blev väl inte helt lyckat: regeringen misslyckades med ett par motioner, men inte så farligt att den var tvungen att avgå. Den inhöstade också i alla fall en vacker seger: det var under dess egid som dödsstraffet i fredstid avskaffades. Betyget efteråt var likväl gott, då medlemmarna sågs som kompetenta män som skött uppdraget tillfredsställande. Att den dessutom misslyckades med en del intentioner var dessutom nyttigt för parlamentarismen, ty nu kunde inte högern längre inbilla sig att det var möjligt med opolitiska ministärer som stod över käbblet i riksdagen.

Annars var von Sydow precis som väntat en kompetent ämbetsman på hög nivå: hans egentliga uppdrag var snarast posten som landshövding i Göteborg, vilken han även den tycks ha besatt till allmän belåtenhet. Hans tecknare Per Svensson framhäver att han någon gång kunde framstå som en karikatyr av en sådan: lite träig men kompetent. Att bilden är svår av nyansera då efterlämnade papper eller memoarer saknas gör det inte bättre.

von Sydow sägs vara oförtjänt bortglömd. Det må vara sant, men med tanke på hur lite han tycks ha gjort själv för att bidra till minnet så kanske han ville ha det så.  Sin faktiska insats kan han ha varit nöjd med: det samförstånd han så ofta sökte gick faktiskt att uppnå, till gagn för de flesta.

Read Full Post »

Shakespeares King John är inte längre ett populärt skådespel: det var det en gång, med sina möjligheter till stridstablåer och sin engelska patriotism, sina antikatolska tendenser och franska skurkar. Pjäsen lyckas också undvika de två saker som John idag är främst hågkommen för: som otäck skurk i berättelser om Ivanhoe och Robin Hood, och som undertecknare av Magna Charta, även om bakgrunden till bådadera syns. Han får nästintill inte ens vara huvudperson själv: mer minnesvärd är ofta hans brorson, född som Phillip Faulconbridge men under pjäsens gång erkänd som oäkta son till Rikard Lejonhjärta och därefter vanligen kallad för bastarden, en ädling med skarpt svärd och skarpare tunga, och den som till slut håller samman England när Johns svaghet lockar till fransk invasion.

Annars kretsar pjäsen i mycket kring en annan brorson, den späde Arthur, som till Johns äldre bror Geoffrey av Bretagne, och formellt den rätte kungen av England, men i besittning av endast en stadig förkämpe i sin mor Constance (en magnifik roll), och mer opålitliga sådana i kungen av Frankrike och Dauphin, båda män beredda att bryta sina ord för realpolitisk gagn. Arthur hamnar till slut i fångenskap hos John, vilket blir början till dennes slut.

Som skådespel finns det mycket av spektakel, en del roligheter från främst Bastarden, som älskar att plåga hertigen av Österrike som allierat sig med Frankrike (i pjäsen framställs han inte bara som den som tillfångatog Rickard I på väg tillbaka från det heliga landet, utan även som den som dödade honom), en plågad mor som förlorat sin älskade son (som också är hennes väg till stadgad makt), korrumperande politik och svek och en melodramatisk liten prins, men även till synes slumpmässiga dödsfall och ett slut där saker kompliceras i berättade partier för att till slut ändå redas ut och ända på det sätt man trodde de skulle. Det finns en del att hämta, men helt lyckat är det inte.

Read Full Post »

Nu har jag hamnat i dilemmat om hur man skall behandla en bok man vill skall vara bra men där man ser att bristerna är för stora igen: Lisa Rodebrands En droppe i rymden är svensk science fiction, en genre jag önskar all lycka, men den är tyvärr långt ifrån helgjuten: karaktäriseringen är vek, handlingen slumpartad, världsbygget reser frågetecken, och slutet är oavrundat.

Huvudpersonerna är tre: Caroline Russel, André Martinez och Dito: de två första var tydligen huvudpersoner i en tidigare bok, Revolt, men detta verkar inte ha påverkat läsligheten här nämnvärt (infodumpar av typen »som ni vet måste allt vatten på Kyofanis importeras från jorden«handlar snarare om det som handlingen här bygger på), men nu kraschlandar de  i närheten av den militärbas där Ditos far är befälhavare. Dito själv trivs inte med militärlivet, och det verkar inte vara särskilt lämpat för honom: han är uppkäftig och lite feg, har skräck för blod och är klumpig.

Här är också en av underligheterna: de tre sägs vara i nedre tonåren, men med tanke på vad de gjort och hur de ibland beter sig så verkar de snarare på väg att bli vuxna. André i synnerhet sägs vara tuff nog att kunna slåss mot klykoner, genmodifierade rymdorcher som verkar ha tagit makten på jorden i en något rörig bakgrundshistoria, men med tanke på att inte ens vuxna män normalt kan väntas göra detta verkar det mer än lovligt överdrivet. Handlingen drivs fram av att klykonernas mänsklige ledare står efter Andrés liv, men urartar till en rörig jakt upp mot det exilsamhälle på Kyofanis måne dit brottslingar fördrivs och strider mot ozriiter, de telepatiska maskar som är Kyofanis urinnevånare.

Jag är osäker på om de ungdomar som det här egentligen verkar rikta sig till egentligen tycker att det överflöd av handling som är av mig upplevs som bokens största problem är så farligt, men för mig gör det att allt verkar lite väl slumpartat och att vändningar kommer lite väl snabbt. Det finns några bättre partier, som färden på sandångaren eller slutets kamp mot ozriiterinvasionen, men det räddar tyvärr inte helt upp boken från att kännas mer som något som skulle behövt en rejäl genomgång eller två för att bli av med dödvikt.

Read Full Post »

Older Posts »