I påvars land

Göran Hägg vill med Ett alldeles särskilt land öka kunskapen i Sverige om den moderna staten Italien, vilken annars torde bestå av något vagt intryck av Garibaldi, fascism under Mussolini, politiskt kaos, Berlusconi, och så valda delar kultur – mat, fotboll, maffia, modersfixering och smörsångare (inget ont menat med detta; ungefär lika skissartad torde kunskapen vara om de flesta lite större västländer som inte antingen ligger alldeles intill Sverige eller är engelsktalande).

I vilket fall, Hägg har skrivit sin vanliga typ av populärhistoria med betoning på kulturella fenomen, upplivande anekdoter och egna funderingar över mentalitet. Som vanligt är det också högst läsbart, allmänbildande, men kanske inte helt pålitligt om man skulle granska alla detaljer.

Man får lära sig en hel del om den italienska politiska traditionen, sedan länge byggd i hög grad på opportunism och personlig vinning, oheliga allianser och makt framför ideologi (Berlusconi är unik främst såtillvida att han inte tog sig fram via etablerade partier, och för att hans personliga intresse varit så lätt att se). Liksom den märkliga polisiära diton, med ett flertal semimilitära poliskårer och underligt domstolsväsende. Eller de alltid dåligt ledda italienska arméerna (det gycklas ofta med Frankrikes insatser på området. Om dessa kan man säga vad man vill (jag brukar framhålla att Danmark har ett ännu uslare facit), men Frankrike har i alla fall lyckats kompensera genom goda allianser; Italien har för det mesta stått för misslyckanden även där).

Rent politiskt är det väl historien om enandet som är mest oförtjänt okänd, och Mussolinis verksamhet fram till dess han började umgås med andra diktatorer som är mest intressant. Det moras som Italiensk politik varit under kalla kriget, där en pansik skräck för att låta det stora kommunistpartiet komma till makten ledde till de mest förskräckande turer, tjänar dock mest som avskräckande exempel.

Man vet vad man får med Hägg. Ämnet spelar ingen större roll: gillar man hans sätt att skriva så kan man läsa det mesta han skriver om. Så också med Italien.

Read Full Post »

Frihet

Virginia Woolfs Orlando är svår att få riktigt grepp om: det är itnte, handlingen för den kan enkelt summeras. Den utgörs av Orlandos liv, från sextonårig ädling i Elizabeths England, via kärleksäventyr i ett överfruset England, hovliv och en post som ambassadör till Höga porten, där han plötsligt lägger sig ner för att sova en vecka och sedan vaknar som kvinna. Sedan återvänder hon till slut till England, umgås med poeter och prostituerade, innan hon forceras in i den viktorianska normen, gifter sig och föder ett barn, innan hon i »nutiden« (1928) reflekterar över att hela hennes liv till slut blivit historia.

Syftet är också på något sätt klart: det är en satir över i första hand könsroller och mansnormer, och inte bara genom att huvudpersonen i viss mån står över och utom dem, utan också genom att hon tydligt prtoesterar och försöker fly dem, och till slut snärjs och tvingas av dem (Orlando får vid ett tillfälle klåda i vänster ringfinger, en klåda som bara botas när sagda finger får bära en guldring).

Frågan är snarast vad man skall göra med den litterära aspekten: Orlando skriver poesi, blir som skrivande ädling först till åtlöje när han visar sina alster för en viss poet Nick Greene, men sedan uppburen när hon 200 år senare får samme Greene (som nu är Londons ledande kritiker, men fortfarande förfäktar idén om att nuet är ett blekt intet jämfört med forna tider): är det symbolism, eller bara ett utslag av en fritt fabulerande fantasi som råkar vara starkt litterärt inriktad (det har knappast att göra med att Orlando är ett slags porträtt av Vita Sackville-West).

Orlando är alltså knappast en lätt roman, inte bara på grund av ovanstående, utan även för den ironi och de krumbukter i berättandet som Woolf använder (ofta snitsiga, men lite tröttande i längden). Det är intressant, men kanske lite väl intellektualiserat i all sin lekfullhet för mig.

Read Full Post »

Ridå

Den avslutande delen av Den svenska litteraturen täcker de sista 70 åren av nittonhundratalet, inte mer. Den har visserligen uppdaterats en gång sedan den först nådde bokhandelsdiskarna, men den sitter fortfarande fast i en värld där sådana utgör den nästan allenarådande platsen för avnämning av i alla fall finare litteratur. Det är kanske inte i sig ett så stort problem: sådant sker jämt med historieböcker, och även om litteraturenutbudet uppvisar en exponentialkurva är i alla fall jag mindre intresserad av det som idag bedöms som relevant och viktigt jämfört med det som visat sig äga mer beständighet.

Strängt taget har ju dessutom hela verket uppvisat det omvända problemet: Medan Lagerkvist som den siste författaren som överhuvudtaget får ett eget kapitel bara får en ynka femton sidor har Geijer i tidigare delar fått två, på totalt fyrtio. Nu finns det ju visserligen under perioden bara en författare som verkligen nått en ställning motsvarande de gamla nationalskaldernas, men inställningen tycks ändå från redaktionen vara att Lindgren borde vara nöjd med att överhuvudtaget ha fått det uppslag som hon behandlas på.

Inställningen tycks överlag vara att alla skall med, men i synnerhet diverse poeter som aldrig annars hörs, och alla skall få ungefär lika plats, men vissa mer lika än andra. Para detta med ett allt tydligare dragning åt litteraturvetarnas drönande prosa och sövande abstraktioner, och jag är rätt nöjd med att kunna slå ihop boken och ställa in den i bokhyllan.

Read Full Post »

Lexikografi

Helvetet skall tydligen ha alla bra musiker (och himlen de bra koreograferna), men var lexikograferna hamnar, det vete tusan. Av de jag snabbt kan dra mig till minnes var det nog bara doktor Johnson som själv närde ett hopp om evinnerligt liv, men han är samtidigt den i sällskapet jag har svårast att föreställa mig finna sig tillrätta i himmelriket. Douglas Adams var ateist, Frans G. Bengtssons eventuella religiositet känner jag inte närmre, och Voltaire tycks inte ha trott på någon himmel. Och så har vi då Ambrose Bierce, den ende någorlunda viktige skribent som deltog i amerikanska inbördeskriget, idag halvt bortglömd, på sin tid lika populär som Twain men utan att som denne lämna efter sig två stora klassiker som kan hålla liv även i annars lättglömda böcker. Det enda Bierce idag är känd för är därför att man då och då i citatsamlingar och liknande ser utdrag ur The devil’s dictionary.

Det är en uppslagsbok för cyniker, nattsvart i sin syn på allt och alla:

Comfort, n. A state of mind produced by contemplation of a neighbour’s uneasiness.

Imagination, n. A warehouse of facts, with poet and liar in joint ownership.

Self-evident, adj. Evident to one’s self and to nobody else.

Den enda som nämns med viss uppskattning är annars just doktor Johnson, i definitionen av patriotism:

In Dr Johnson’s famous dictionary patriotism is defined as the last resort of a scoundrel. With all due respect to an enlightened but inferior lexicographer, I beg to submit that it is the first.

Annars är boken, förutom med mörk satir och eleganta vändningar, fylld med diverse komisk vers av åldrat märke: Bierce må ha varit en god stilist, men poesin hade han inte riktigt den hand med som krävs för att den skall överleva, må vara att den än idag ibland kan vara smålustig.

Djävulens uppslagsbok kan användas även av mindre svavelinpyrda personer, i fall man vill ha något riktigt starkt och uppfriskande som inte kräver alltför mycket tid att läsa. Eller bara för att se igenom en del av den retorik som än idag alltför ofta används.

Read Full Post »

Fragment

Man kan inte anklaga E. T. A. Hoffman för att med Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad ha velat med titeln förleda läsaren om vad som väntar: det är i sanning en av katten Murr skriven självbiografi som blandats med utdrag ur en biografi över Hoffmans alter ego Kreisler.

Det är en roman från tiden innan romanen fick sin klassiska form: Hoffman spelar utgivare och kommer som sådan vid ett par tillfällen in i texten för att beklaga sig när Murr lånar för friskt, och liknande kommentarer förekommer i den Kreislertext som på något sätt beblandats med kattens memoarer. Tillsammans bildar de två delarna en förtjusande, om något förvirrande, bok, som man är mycket glad över har försetts med en adekvat mängd förklarande noter av översättaren Margareta Zetterström, dessutom placerade i sidfoten där man vill ha dem. Boken gavs ut i två delar, »utgivaren« hävdar att en tredje var på väg men det vete katten; han excellerar i diverse romantisk ironi.

Murr är ungefär vad man kan vänta sig av en katt: lat, självgod, inbilsk, smålynnig och så intagande självklar att man förlåter honom alla hans svagheter. Hans biografi är en kattspegel över tillvaron som lärd: förutom försöken att hålla sin lärdom undan sin ägare, så är den handling som finns dels en parodi över studentåren med föraktet mot de stadgade kälkborgarna, dels hans interaktioner med den mer världslige pudeln Ponto, som leder honom ut på villovägar. Det är lustigt, i synnerhet Murrs höga tankar om sin egen poetiska förmåga eller när man genom djuren förstår mer än de och de omgivande människorna, men leder inte mycken stans som historia.

Det skulle å andra sidan Kreisler-historien kunna göra. Kreisler är här knyten till ett litet låtsashov som furst Irenæus håller efter att ha gått i exil som följd av Napoleonkrigen. Där finns också hans vän mäster Abraham, orgelbyggare och före detta mystiker, grevens dotter Hedwiga och svagsinte son Ignaz, som mest bryr sig om sin samling porslinskoppar, samt den formidabla fru Benzon och hennes dotter Julia. Snart ankommer också en prins Hektor för att anhålla om Hedwigas hand, och diverse intriger och komplikationer tar vid, bara för att avbrytas just när man anar upplösningen.

Kreisler själv är en kompositör av genialitet Hoffmann själv aldrig riktigt nådde upp till (han var mycket inflytelserik som kritiker, och inspirerade två större kompositörer till att skapa verk med anslutning till honom: Offenbach skrev en opera om honom, och Schumann skrev den musik han menade Kreisler skulle ha skrivit). Det finns en hel del funderingar om konst och konstnärens plats i världen, och musikens kraft som kärleksbud. Även om det hela tycks oavrundat, och man gärna läst mer om Murr, så är man nöjd med det som finns.

Read Full Post »