Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bibeln’ Category

Bibeln

Ett försök att sammanfatta åtta månaders Bibelläsning: det finns de som hävdar att Böckernas bok är ojämn, men det kan jag knappast hålla med om: huvuddelen är konstant tråkig, oavsett om det handlar om tältet förbundsarken skall förvaras i, genealogiska uppställningar, hur man skall offra getter, vilka kungar som slogs mot vilka, exakt hur illa det kommer gå för Israels folk för att de övergett Herren, eller uppmaningar till kristna i olika städer att fortsätta vara detta.

Insprängt i detta finns, förutom vissa av klåpande översättare misshandlade stycken av språklig kraft, ett fåtal läsvärda stycken: hur Herran är en första klassens paranoid, svartsjuk psykopat, vars hämndlystna sadism endast tycks jämförbar med Israels folks uppenbara masochism och som borde få var och en att hålla sig så långt borta från Honom som möjligt, Predikarens världströtta pessimism, den något udda men läsvärda erotiken i Höga visan, vissa utdrag ur ordspråksboken, en del väl kända historier, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken. För att komma ur halvtannat tusende sidor är det verkligen inte mycket.

Nej, Bibeln är sannerligen en bok som i desperat behov av en redaktör om den skall kunna läsas av annat än religiösa eller vetenskapliga skäl: får man bort upprepningarna, blir av med de långa stycken då inget tycks hända och de vaga profetiorna, så kanske man skulle kunna destillera fram några hundra sidor bok där allt kanske inte är högklassigt, men som i alla fall skulle kunna läsas utan att man behöver tvinga sig därtill.

Read Full Post »

Så. Äntligen är det över: hela Bibeln är genomläst, och, om inte begrundad så åtminstone flyktigt beaktad . Uppenbarelseboken är tack och lov inte bara den sista boken, utan också någorlunda intressant i sig själv, med sina välbekanta undergångsskildringar av apokalypsens fyra ryttare och babyloniska skökor och sjuhövdade, tiohornade drakar (den har jag alltid tyckt var intressant: hur exakt fördelar man tio horn på sju huvuden?)

Undergångsbilder är i allmänhet bra, och även om det hela är en aning förvirrat är det effektivt, med de sju inseglen och de sju basunstötarna och de sju skålarna som töms, även om det tydligen inte är klart om det skall ske sekventiellt eller parallellt. Att Babylon (läs: Rom) skall gå under snabbt är dock klart, och det får väl sägas vara oklart om Johannes skulle vara nöjd eller besviken över vad som sedan faktiskt hände. Att vi hedningar skall vara nöjda över att undergången ännu inte kommit är dock klart.

Read Full Post »

Nu är det inte mycket kvar, och de avslutande Bibelbreven – Jakobs enda, Petrus båda, Johannes tre, och Judas enda – är alla av ungefär samma låga läsbarhet: det finns lite gnosticistiska anstrykningar, lite polemik från Jakobs sida mot Paulus lära om tron som viktigare än trons gärningar, uppmaningar till kvinnor att leva i lydnad och renhet för att omvända sina män, en hel del allmän uppbyggelse och lite prat om antikrister, tydligen någon form av kätterska förkunnare.

Johannes andra och tredje brev hör ihop och handlar tydligen om att man bör ta hand om sådana kringvandrande predikanter som förkunnar den rätta läran, men inga andra. Att de skulle ha samma författare som det första, längre och mer uppbyggeliga, om broderskärlek och förklaring att den sista tiden är här då så många vänder sig mot de kristna, är dock svårtroligt, liksom om det är samme person som författat de båda Petrusbreven – det första är väl inte helt orimligt, men det andra är uppenbarligen riktat till en andra generation kristna som kräver svar på vad som hänt deras föregångare och varför inte Jesus återvänt under deras levnad.

Nåja, nu är det snart över: bara Uppenbarelseboken kvar.

Read Full Post »

Dags att avsluta Pauli brev: de till Titus och Filemon är rätt korta saker, utan speciellt intresse. Det till Titus upprepar en del tidigare regler som Titus bör inskärpa i de av honom på Kreta grundade församlingarna, det till Filemon ber honom ta sin slav Onesimos till nåder igen, efter att denne tjänat och kristnats av Paulus i fängelset.

Hebreerbrevet är lite matigare; det upprepar sig ofta, men det har i alla fall något att säga. Huvudtesen – förutom de vanliga uppmaningarna till kristet liv – är att Jesus är att betrakta som guds överstepräst i himlen, att jämföra med Melkisedek, en annars rätt obetydlig figur som i Första Mosebok vid ett tillfälle välsignar Abraham. Som överstepräst har Jesus renat folket genom sitt blodsoffer, och man bör därför leva i enlighet med dennes vilja.

Read Full Post »

Kolosserbrevet är ett tämligen intetsägande brev till en församling: allmänna uppmaningar, lite självförhärligande, några personliga hälsningar.

Breven till de kristna i Thessalonike har liknande innehåll, men har åtminstone ett par utropstecken: dels ett par rader om hur det var judarna som dödade Jesus, vilka lett till mycken olycka, samt ett litet stycke eskatologi, där Paulus vill motbevisa de som hävdar att den yttersta tiden redan är här genom att förklara att den Laglöse ännu inte anlänt, men att det ju finns något som hindrar honom. Allmänt oklart, men det hör väl till.

Breven till Timotheos är i stället riktade till en enskild person, en av Paulus medhjälpare, men följer trots det liknande mönster. Noterbart här är anmärkningen att kvinnan alltid skall underordna sig, inte får undervisa och skall hålla sig tyst och stilla, att församlingsledare bara får varit gifta en gång, samt en förklaring vad som är en rätt änka för att motta församlingens hjälp: över sextio fyllda, endast gift en gång. Övriga skall gifta om sig (man undrar lite över hur det här riktigt är tänkt att fungera), ty yngre kvinnor är det ingen ordning med.

Read Full Post »

Av Galaterbrevet, Efesierbrevet och Filipperbrevet är det bara det första som har den minsta gnutta intresse: det meddelar nämligens Paulus inställning i den konflikt som uppkommit i den galatiska församlingen, där judekristna apsotlar hävdade att även de hednakristna borde följa den judiska lagen. Paulus håller inte med, utan hävdar att det är genom tron allena man når himlen.

De två övriga breven är mer allmänna uppmuntringsbrev om att hålla fast vid den nya läran och att glädjas åt att man kommer frälsas.

Read Full Post »

Av breven Till de kristna i Korinth är det första som är klart intressantast; det andra är huvudsakligen ett försök av Paulus att stärka sin ställning i församlingen och vigga pengar att skicka till de heliga i Jerusalem.

I det första behandlas dock en del verkliga teologiska spörsmål; det är bland annat här man får höra att kvinnan bör tiga i församlingen (även om det inte står exakt så), samtidigt som det förklaras att äktenskap inte är fel, men mindre bra än avhållsamhet. Det meddelas också att »Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen«, så misogynin tycks stå tät. I det senare fallet meddelas faktiskt också att »Likaledes så bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun«, och det är tydligt att det handlar om den mer fysiska sidan (inte för att det stämmer med modern uppfattning då heller). Inte för att det hjälper när andra stycken är mindre progressiva.

Man får också veta att det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå. Här finns också det vackra stycket om kärleken som tålmodig och god. Slutligen meddelas att de kristna inte skall bara avundsjuka på dem som fått en specifik nådens gåva: tungotal må vara ett gott, men profeterande är bättre, ty med det kan de otroende omvändas.

Read Full Post »

I Apostlagärningarna berättas inte främst, som man kanske kunde vänta sig, vad de tolv uträttade efter att Jesus återuppstått, utan snarare om hur deras lärjungar, enkannerligen Paulus, spred läran vidare och förföljdes: ett typiskt kapitel berättar hur han kom till en stad, predikade, fick proselyter, och sedan kastades ut av renläriga judar. Däremellan avgörs några spörsmål kring riter, föranledda av att förkunnelsen spreds även till icke-judar och hur dessa skulle ställa sig till renhetslagarna (följ bara de riktigt viktiga och bry er inte om vilket sorts kött är orent, så länge det inte ingått i offer till någon annan gudom eller djuret strypts).

Man får även se den tidiga kyrkans kommunism, speciellt belyst i fallet med Anaias och Sapfeira, som sålt ett stycke land och försökt undanhålla ett stycke pengar: liksom i senare tiders kommunism bestraffas sådant med döden, här från Guds hand.

Men som sagt: huvuddelen handlar om Paulus omvändelseresor, på Cypern, i Mindre Asien, i Makedonien och till Rom, med hans skeppsbrott på Malta som avslutande effekt. Mycket är rättegångar syftande att tysta predikaren, men då han också är romersk medborgare är detta svårare än i fallet Jesus.

Det är inte den främsta av berättelser, men tillräckligt egenartad efter evangelierna för att man inte skall tröttna.

Read Full Post »

Att Johannes inte alltid håller med de övriga evangelisterna står snabbt klart: de övriga har inte valt att upprepad skapelseberättelsen (detta är alltså stället där man får veta att i begynnelsen var ordet). Johannes berättelse tycks betydligt mer dunkel: Jesus pratar i liknelser och symboler, händelser skiljer sig ofta och verkar manipulerade för att få en djupare innebörd.

Ett exempel: Jesus framställs tydligare som Guds (offer)lamm, så korsfästningen sker på första dagen i påsken, inte dagen efter som i de övriga evangelierna, när lammen slaktas, och när han på korset ges surt vin för med en svamp sitter den här på en stav av isop.

Här finns också tillsägelsen att den som är utan synd må kasta första stenen – eller? Noterna anger att den är ett sent tillägg till texten, så om den är äkta går att betvivla. Här är det heller inte bara Petrus som får makt att lösa och binda på jorden, utan alla lärjungar. Här omtalas också den lärjunge som Jesus älskade mest, frustrerande nog omväxlande kallad »han« och »hon« – och vid ett tillfälle tycks denna person vara Maria från Magdala.

Nåväl, det är skönt att inte behöva läsa en ny variant av samma grundtext igen.

Read Full Post »

Lukasevangeliet är det sista av de tre synoptiska; mycket känns igen från Markus och Matteus evangelier, även om somt är helt nytt. Det är här man hittar julevangeliet; de andra evangelisterna är inte alls lika intresserade av Jesu uppväxt. Även en hel del annat är nytt: det är här man hittar den barmhärtige samariten (även om språkokänsliga översättare tror att det skulle göra någon skillnad annat än ordspråksmässigt att kalla honom samarier).

I övrigt är inte så mycket att säga, men de unika styckena gör att detta definitivt är det evangelium man bör läsa om man bara skall läsa ett.

Read Full Post »

Older Posts »