Ett försök att sammanfatta åtta månaders Bibelläsning: det finns de som hävdar att Böckernas bok är ojämn, men det kan jag knappast hålla med om: huvuddelen är konstant tråkig, oavsett om det handlar om tältet förbundsarken skall förvaras i, genealogiska uppställningar, hur man skall offra getter, vilka kungar som slogs mot vilka, exakt hur illa det kommer gå för Israels folk för att de övergett Herren, eller uppmaningar till kristna i olika städer att fortsätta vara detta.
Insprängt i detta finns, förutom vissa av klåpande översättare misshandlade stycken av språklig kraft, ett fåtal läsvärda stycken: hur Herran är en första klassens paranoid, svartsjuk psykopat, vars hämndlystna sadism endast tycks jämförbar med Israels folks uppenbara masochism och som borde få var och en att hålla sig så långt borta från Honom som möjligt, Predikarens världströtta pessimism, den något udda men läsvärda erotiken i Höga visan, vissa utdrag ur ordspråksboken, en del väl kända historier, Lukasevangeliet och Uppenbarelseboken. För att komma ur halvtannat tusende sidor är det verkligen inte mycket.
Nej, Bibeln är sannerligen en bok som i desperat behov av en redaktör om den skall kunna läsas av annat än religiösa eller vetenskapliga skäl: får man bort upprepningarna, blir av med de långa stycken då inget tycks hända och de vaga profetiorna, så kanske man skulle kunna destillera fram några hundra sidor bok där allt kanske inte är högklassigt, men som i alla fall skulle kunna läsas utan att man behöver tvinga sig därtill.
För nöjes skull 