Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

Det är en lång lista med kvinnor som bidragit till The secret love of geek girls redux, under redaktion av Hope Nicholson, och som berättar om diverse gamla flammor: hur de nu bor grannar med någon de en gång skrev slashfic om, hur de hängde på Livejournal och skvallrade med en klasskompis om killar med Sagan om ringen som täckmantel, hur de skapade ett seriealbum och skaffade sig bås på konvention och mest fick dumma frågor, eller om en serie de tecknade en gång för länge sedan med en massa referenser som ingen längre förstår.

Historierna spänner över en hel mängdstämningslägen, från en tämligen oskyldig men i stunden pinsam historia om att bli påkommen med att bli förtjust i ett skelett i en musikvideo till en berättelse om att som fjortonåring råka på en sju år äldre man i ett forum för Final fantasy, en man som till slut körde från Chicago till Kanada för att träffa henne och som senare kom med förslag på giftermål; en historia som det tog år att lägga någorlunda bakom sig så att bilden av vad ett förhållande skall vara blev någorlunda rimlig. De flesta historierna är tack och lov mindre smärtfyllda än så: det är inte den enda med en allvarlig ton, men de andra håller är snarare upprörda över saker och tings allmänna tillstånd, inte hur korkad en enskild man var och hur ovillig omgivningen var att se det olämpliga i hans beteende.

Det finns ett par negativa saker som bör sägas: papper och layout av textsidor är sällan något man blir glad av: den senare ser ut som något som slängts ihop på två några i en ordinär textredigerare. Lite svårare att åtgärda är att med dryga tjugo bidragsgivare på ett femtital sidor är det med nödvändighet inga långa historier, och när många av bidragen är i form av serier är ekonomiskt berättande än mer av nöden. Ofta lyckas det väl, men ibland hinns frågan inte mer än att beröras innan det är tack och hej, dags för nästa. Vill man stanna kvar och en stund njuta av minnet av internet när det var ungt och fruktbart och trollen ännu mest höll till under stenar och avsides broar, eller le åt hur flirtandet i Casablanca förstört verkliga interaktioner för alltid, så får man anstränga sig själv lite. Vilket möjligen är en del av poängen.

Annonser

Read Full Post »

OK, konceptet bakom Rat Queens: Sass and sorcery är bra: fyra unga kvinnor som en äventyrartrupp i en värld i stort sett hämtad ur D&D, med vissa kreativt vårvärldsliga inslag. När de inte dräper svartfolk lever de dålighetsliv med alkohol, krogslagsmål och tillfälliga sexualpartners. Dra dem dessutom en extra gång genom modernitetsfiltret så att krigardvärgen Violet är en sorts hipster som ser snett på andra dvärgar som rakat av sig skägget som en modegrej, alvmagikern Hannah är rebellisk och ilsken och snabbt lägger på när föräldrarna ringer via magiska talismaner, halvlängdskvinnan Betty mer än vanligt glad i svampar och andra substanser, och den mänskliga prästinnan Dee är en ateist som gett sig ut i världen när hon hade tvivel på den flygande jättebläckfisk hennes föräldrar dyrkar (och som tydligen försett henne med krafter efter ett ritualmord), och det finns mycket att intressera en.

Så långt rätt så bra, och något som borde kunna ge intressanta historier. Men, jag vet inte: det mysterium med en grupp lönnmördare som är ute efter dem (och andra äventyrare) lyfter aldrig riktigt, utan verkar hoppa runt lite planlöst, gärna i riktningar som ger tillfälle för dem att slåss, gärna med mycket blod och kapade lemmar som resultat, men aldrig någon känsla av att en viss strid spelar någon större roll.

Visst, det finns roliga episoder, som när Violet och Hannah ryker ihop över hur de inte uppfyller gängse stereotyper, eller Dee sitter hopkrupen bakom en bok på en fest och vägrar prata med någon, men överlag känns det lite för löst i kanten för att jag skall vara verkligt nöjd.

Read Full Post »

En skog. Fem tjejer. Rävar med tre ögon. Yetier. Tunnlar, talande statyer och anagram. Och vänskap till max! – ungefär det är vad som utgör stomme och handling i Lumberjanes: Beware the kitten holy, en seriehistoria om tjejer på sommarkollo i en mycket underlig skog, med björnkvinnor, jätteormar i floden och underliga hemligheter.

April, Jo, Mal, Ripley och Molly har en märklig sommar framför sig: de tar lägrets måtto om maximal vänskap på allvar, smyger ut på natten, utforskar hemligheter, upptäcker underligheter, löser pussel och slåss med monster. De verkar specifikt skrivna för att inte trilla rakt ner i stereotyper – Jo verkar vara den som är lätt för matematik och mönster, Ripley är överentusiastisk, April ser ut som hon skall vara den söta väna, men verkar ha mest mod av alla, men de verkar långt ifrån definieras av detta. Mal och Molly är än så länge lite mer oklara i konturerna, men det kommer nog med tiden.

Stilen är charmerande, lite vimsig: den klarar de mer lättsamma partierna utmärkt, de mystiska med finess och de mer skrämmande och våldsamma väl: att de håller sig lite åt det snällare hållet istället för superhjältesvåld stämmer överens med historien, som även den lägger tonvikten vid annat än färdigheter i slagsmål. Det hela är trevligt, spännande och intressant.

Read Full Post »

Det finns mängder av näraliggande referenser att ta till för att beskriva första samlingsvolymen av The wicked + the divine, The Faust act. Mest uppenbar är naturligtvis Rolling Stones: om någon berättar en historia om hur olika gudar var nittionde år återföds i tonåringars kroppar, den här gången valt att uppträda som popstjärnor och den av gudarna som tar störst plats är mörkrets furste, så ger det sig nästan själv.

Förstår ni vart jag vill komma? Vi tar det från ett annat håll, det håll man som läsare kommer in i berättelsen på, via Laura, 16 år, inte en gud, men som springer på konserter och står där de ålar och vrålar. När hon med falskleg smitit in på spelning med Amaterasu och svimmat under spelningen vaknar hon efteråt upp på golvet, med Lucifer sittande bredvid. Snart har hon mött även Amaterasu och Sakhmet, en jobbig reporter, och blivit beskjuten med kulor av vad som verkar vara kristna fundamentalister. Lucifer gör något dumt, och snart framkommer det att någon vill sätta åt Djävulen, och Laura och en jobbig reporter måste reda ut vem.

Snart får vi reda på mer om gudarna: de är alla olika glada åt att få leva på världen, ty deras gudomlighet har ett pris: inom två år kommer de alla dö. De tror sig därmed knappast leva i glädje, men de försöker: de vill inte styra människor, inte utföra några uppenbara mirakel. De vill möjligen inspirera, och sedan få chansen att än en gång komma tillbaka (men allt sådant är ännu lite oklart).

Snyggt, smart, inte på långa vägar slut: senare album kommer införskaffas.

Read Full Post »

Till skillnad från böckerna verkar serierna som Bioware låter ge ut i sina världar inte riktigt ha något vidare syfte än att vara goda historier. Böckerna ger bakgrund till gestalter som dyker upp i spelen och förklarar delar av historien närmare, medan serierna verkar vara mer av äventyr på egna vilkor. Så även i Dragon Age: Magekiller, som handlar om Marius och Tessia, specialister på att söka upp och döda magiker (det framstår som de har vissa skrupler om vilka jobb de åtar sig, men jag skulle inte svära på det).

I vilket fall: de hamnar först i Tevinter, där Marius tydligen en gång varit slav och tränats i det som nu är hans yrke, och jagar där Venatori. Därefter måste de fly söderut, och hamnar i kaoset som uppstått sedan Corypheus rivit ner slöjan mot drömvärlden och gröna portaler börjat spy ut demoner. Till slut rekryteras även de in i Inkvisitionen och får där göra insatser, bland annat tillsammans med Dorian och Krem.

Som sagt, det är oklart riktigt vart det här syftar: är det främst för att ge ännu en glimt av Tevinter? Att visa upp vissa figurer som i spelen kanske borde fått lite mer utrymme (fler än en bekant dyker upp, ibland oväntat)? Det är en habilt berättad historia, vilket i sig egentligen är nog, men lite undrar man om det inte borde till lite mer än så.

Read Full Post »

I havet flyter Vei, utkastad av sin gud och kompanjon. Hon vet inte varför, bara att Veidar, vars förkämpe hon varit hela livet, en dag tog upp henne och slungade henne i vågrona. Men nu har hon plockats upp på ett skepp, ett skepp med män från Midgård, som ledda av en övermodig ung man kommit för att erövra hennes land, Jotunheim. Ett skeppsbrott senare, och hon är i land i sällskap med kämpen Dal, medan övriga överlevare har tagits av en jätte. När hon kommer hem finner hon att alla människor försvunnit iväg, för att bevittna just den kamp till gudarnas ära som Vei tränat för.

Sara Bergmark Eflgrens och Karl Johnssons Vei Bok 1 är en variation på de nordiska gudasagorna: man både känner igen sig och förundras över nyheter. Ja, Tor och Oden och de finns här; i huvudsak sig lika, men ibland med vissa attribut framhävda som normalt står tillbaka. Och ja, de har en gång stridit mot jättarna, men dessa är här inte kaoskrafter, snarare åldriga och starka, men inte riktigt starka nog att fullt stå emot Odens magi och list. Vei måste kämpa mot asarnas förkämpar; monster, valkyrior och demoner, hålla sig vid liv och hitta någon att lita på.

Historien kanske har vissa svaga punkter, vissa figurer man ännu inte insett vilket syfte de har, men det är effektivt berättat och tecknat, det finns driv i handlingen, och de frågetecken man lämnas med är precis de som författarna tänkt sig. Andra och sista delen emotses med förväntan.

Read Full Post »

När vi i Super Famous åter möter Ms. Marvel är det en viss känsla av pisksnärtsskada: världen har uppenbarligen och väntat inte gått under, hon är med i Avengers, Bruno har en ny flickvän… Bruno har en flickvän?! Sen flera veckor? Och sen när gör Ms. Marvel reklam för ett stadsutvecklingsprogram, av alla tänkbara saker?

Nå, en rond mot skurkar, lite lära-känna-bästisens-nya, och en förfrågan från brorsan om att agera förkläde när han går på inte-en-träff med en flicka han inte träffar på tu man hand, och Kamala känner att kanske är hennes schema lite väl fullt. Ett genialiskt infall senare, och hon har två inte fullt så geniala kloner som kan ta närvaro i skolan och sitta med familjen medan hon är ute i mantel och mask. Det hela är idiotsäkert.

Naturligtvis vinner idioterna återigen. Självklart är idioten hon. Självklart lär hon sig en läxa (och kommer lägga mer tid på sina faktiska läxor).

Återigen väldigt trevligt, med en superhjälte som också är tonårsdotter och går i skolan och försöker balansera vänskap med allt annat.

Read Full Post »

Older Posts »