Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Annonser

Read Full Post »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Av de Mass Effect-serier jag läst hittills är nog Discovery den minst intressanta: huvudpersonen Tiran Kandros har bara en biroll i Andromeda, och av andra kända figurer är det bara ett par som dyker förbi som hastigast, nästintill pliktskyldigt. Huvudmotståndaren, en salarisk biotiker, är inte heller speciellt intressant, och konflikten tycks mest komma av att han inte kan be om det han vill ha tillräckligt snällt.

Historien är samtidigt onödigt krånglig och onödigt simpel: Kandros hittar data som implicerar att Andromedaprojektet har kontakter med geth, och försöker därför infiltrera för att undersöka. Initiativet ger honom i uppdrag att leta reda på en quarisk astronom vars beräkningar är nödvändiga men också visat sig innehålla små men allvarliga fel. Samtidigt är nämnde salarier också av någon anledning på spåret. Det blir ett par stopp och strider på olika ställen, innan allt är över.

Allt är egentligen nästan helt onödigt; man får en förklaring till hur Kandros hamnade i Andromeda, men annars påverkas ingenting, avslöjas ingenting, sägs ingenting. Det hade gått att hitta på någon annan motivation för att han följde med, och då hade alla komplikationer här varit helt poänglösa, mer än som lite underhållning för stunden.

Read Full Post »

Fjärde volymen Lumberjanes, Out of time, samlar ett äventyr i fyra delar: Roanoke Cabin är ute för att tälta, men överraskas av snöstorm och vargar med hjorthorn. Lägerledaren Rosie dyker upp och räddar dem – alla utom Jen, som istället räddas av den nya bekantskapen Abigail, som bor i en stuga fylld med jakttroféer, har foton på sig själv med Rosie och björnkvinnan och verkar nu vara inställd på att jaga något stort. Rosie ger sig ut för att hämta hem Jen, och förbjuder våra hjältinnor från att hjälpa till.

Eftersom sådant aldrig hindrar dem annars ger de sig ut så fort hon är utom synhåll, och går vilse. Eftersom de hamnar hos pojkscouterna gör det inte så mycket, och de får hjälp av Barney (som vi träffade i de två första volymerna). Han är dock lite beskäftig och överduktig, och går rätt snart Jo på nerverna. De får dock större problem på halsen när vi får se vad Abigail verkligen är ute efter.

Det blir till slut en bra historia, om vänskap, misstag, jättemonster och att erkänna när man gjort fel. Fortsatt trevligt och bra.

Read Full Post »

Första samlingsvolymen med Rat queens var lite för ryckig för min smak: intressant koncept, men historien var mest en ursäkt för att placera huvudpersonerna i situationer där lemmar och blod skulle flyga över rutorna. Andra delen, The far reaching tentacles of N’rygoth, är då betydligt bättre: snabbt etableras vem som är hotet, vad som skall göras för att mota det, och sedan har det mesta som händer att göra med detta. Även de episoder då vi får se Violet och Hannah innan Rat queens ursäktas med att de kommit för nära svävande verklighetsvridande jättebläckfiskar (om man blott gåve dem en mistlur så skulle vi vara i fantasy-Mass effect).

Eftersom sagda blötdjur har att göra med den demoniske gud som Dee är en tvivlande prästinna för så dyker även någon ur hennes tidigare liv upp. Och den som nedkallar dem visar sig vara ute efter hämnd på Hannahs älskare. Allt detta ger en mycket fungerande historia, som också ger strider med demoner, legosoldater och svampmän (till Bettys stora förtjusning, även om hon annars inte får mycket utrymme).

Efter att den tidigare tecknaren Roc Upchurch arresterades för misshandel tog Stjepan Šejić över och tecknade de två sista delarna av fem – ett gott val av ersättare, då stilarna påminner om varandra. Fortfarande mycket blod och naket, självlysande magi och horribla kroppsskador. Nu dessutom med tentakelmonster, dock snarast av typen som gör en galen, inte den som går på lättklädda kvinnor.

Ett steg framåt, mer än tillräckligt för att det skall vara intressant att fortsätta läsa.

Read Full Post »

I väntan på nya spel i serien får man nöja sig med de serier som ges ut placerade i Dragon Age-världen. Knight Errant utspelar sig någon gång efter att huvudhistorien i Inquisition är över men innan Trespasser. Vi möter Vaea, väpnare åt ser Aaron Hawthorne, en något överårig riddare från Ferelden, glad i dricka och att berätta historier, som tycks användas av kung Alistar som en sorts oackrediterad diplomat, här närmast utskickad för att närvara när Varric skall krönas till vikomt av Kirkwall. Vaea är dock inte så intresserad av festligheterna: en alv står ut även i ett sällskap där Varric fått vara med och välja gästerna, och hon har viktigare saker att göra.

Som att bryta sig in i de gamla riddarkvarteren och stjäla en ask med dyrbarheter. Vaea kombinerar nämligen väpnandet med tjuveri, och när en svärdsriddare ber henne plocka åt sig Merediths undanstoppade skatt gör hon det … och lurar av honom nyckeln till den, och ger allt till de lokala alverna. Men Inkvisitionen ser henne och tvingar henne att ta ett nytt uppdrag, i Starkhaven, där Sebastian fått tag i en bok som han inte borde ha, och som andra, mindre trevliga människor vill åt.

Historien är lite sådär: Vaea är motvilligt godhjärtad, Ser Hawthorne högljudd men skarpare än han ter sig, Varric är som vanligt underhållande och Sebastian väl naiv, men intrigerna är lite avslagna, och Vaeas uppväxthistoria är ännu en variant på tragisk stadsalv. Den gör att man förstår varför hon håller sig till Hawthorne, men saktar också ner berättelsen. Stilen på teckningarna gjorde inte mig speciellt förtjust: ansiktsformer kändes ofta deformerade, och Vaeas ögon känns som de stirrar mer än de bara tittar.

Nå, när allt är sagt och gjort så tycks berättelsen vara delvis skriven för att det skall finnas fler ansikten att känna igen i nästa spel. Med det i tankarna går det absolut inte säga att historien är misslyckad, utan det kommer förhoppningsvis bli ett trevligt återseende (men eftersom det är Bioware så kan det lika väl bli helt förjävligt).

Read Full Post »

The Lions of Valletta av Ursula Murray Husted är en märklig men söt liten historia om två maltesiska katter: Cilla, en ung katt som letar efter en familj, och den lite äldre Betto, som är nöjd med livet i hamnen där de tigger när fiskarna kommer in med sin fångst. En dag får Cilla höra legenden om den Goda Damen, som tar in alla katter och ger dem ett hem där maten aldrig tar slut och det alltid finns en plats att ligga på i solen. Hon ger sig ut för att leta reda på henne, och färdas genom såväl Valletta som konsthistorien (när hon stöter på äldre katter som ger henne vägledning hamnar de av någon anledning i exempelvis Bayeuxtapeten, eller i Lascauxmålningarna).

Historien är ganska enkel, nästan lite förväntad när lätt naiva Cilla ger ut sig på jakt efter ett förlovat land och mer luttrade Betto följer med för att skydda henne. Det är fint tecknat, speciellt vad gäller arkitektur och konst, och även om katter och människor kanske blir lite skeva ibland så framgår deras känslolägen alltid tydligt.

Det är en fin liten bagatell, något att trivas med en timme eller så. Gillar man katter, eller för den delen Malta, kan man gott lägga den till samlingen.

Read Full Post »

Older Posts »