Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

Jag hade rimligt hopp om att Mockingbird: I can explain skulle vara bra läsning. Jag gillar kvinnliga superhjältar, nörderier och en portion självdistans. Att Mockingbird – Bobbi Morse, S.H.I.E.L.D-agent, injicerad med superserum, fil. dr. i biologi, kampsportare och infekterad med ett mystiskt virus – bär diverse fetisherade utstyrslar (förutom åtsittande superhjältedräkt även läder och korsett samt våtdräkt) hade inte med saken att göra (för rättvisans skull bör här kanske påpekas att det även förekommer två manliga spioner som vi huvudsakligen ser utan mer än underbyxor på sig).

Men, nja: de enskilda äventyren (Bobbi infiltrerar Hellfire club i London i dominatrix-outfit och räddar drottningen, försöker tala vett i en trettonårig flicka som utvecklat superkrafter medan media kommer och stör, och befriar sin exman Hawkeye ur en undervattensbas)  är var och ett för sig tämligen underhållande. Sammantaget och med den ramhandling som plockar upp detaljer och förklarar dem, så blir dock det lite tröttande. Jag bryr mig inte om Bobbis önskan att få superkrafter, eller hennes kärleksliv. Jag bryr mig väldigt lite om att hon ogillar teorier om parapsykologi (lever man i en superhjälteserie tycks det tämligen egalt exakt vilken typ av kraft man fått och hur), eller varför hon ser en massa bleka vandöda. Jag vill se henne sparka röv och komma med roliga kommentarer.

Den stora behållningen är istället det bildmässiga: även om det sällan är något revolutionerande i hur rutorna arrangerats eller hur de för fram handlingen, så är linjeföringen tydlig och nästan alltid väl genomförd, och färgläggningen fantastisk, i synnerhet i avsnittet om den unga flicka som fått krafter som låter henne manipulera färger.

Så: kommer jag läsa vidare? Vet ej. Det gavs ju trots allt bara ut nog med material för en samlingsvolym till, och så illa var inte detta att jag alls inte vill läsa mer. Å andra sidan så känner jag heller ingen direkt lockelse att göra det.

Annonser

Read Full Post »

Det var egentligen inte meningen att det skulle vara fler berättelser från Miss Qiunzella Thiskwin Penniquiqul Thistl Crumpet’s camp for hard-core lady-types efter att de listat ut var de treögda rävarna kom från, men eftersom Lumberjanes var så populär så blev det en hel hög. De första har samlats i A terrible plan; dels en fristående berättelse där våra fem vänner och Jen berättar spökhistorier kring lägerelden, dels en längre historia där Mal och Molly går på picknick men hamnar i en parallell dimension med dinosaurier och den hamnskiftande björngumman, medan April, Jo och Ripley försöker tjäna ihop till i alla fall ett scoutmärke var.

Den första berättelsen är ganska enkel, men ger goda möjligheter att fördjupa oss i karaktärerna – vem kan berätta en riktigt läskig historia, vem kan det inte, vem hamnar i en återvändsgränd och behöver lite hjälp från de andra, vem har dåligt självförtroende och så vidare. Eftersom de historier de berättar alla har tecknats av var sin gästartist så blir det en trevlig episod, även om man kanske inte blir direkt rädd själv.

I den andra delen ska Mal och Molly gå på picnick, men måste istället undvika dinosaurier, köttätande växter och ett lavafält medan de rider på en björn, och lär så känna varandras osäkerheter bättre, vilket blir ett trevligt och lagom spännande äventyr, medan de övriga stannar i lägret eftersom de inte vill störa picknicken, och blir så uttråkade att de försöker vinna scoutmärken, vilka som helst. Det blir mer renodlat komisk kontrast, med försök att dekorera tårtor, pardansa, skapa klippböcker och bädda sängen.

Fortsatt skoj, alltså, och ingen anledning att misströsta om kommande nummer.

Read Full Post »

I tredje delen av The wicked + the divine, Commerical suicide, börjar vi kanske äntligen få en känsla för vad det hela kommer gå ut på: idén med gudar återfödda som popstjärnor är kul i sig själv, men det är inte en historia. Nu vet vi dock mer om vem Ananke är och lite av vad hon tydligen vill ska hända, och med tanke på att hon tycks vara den ende som lever genom århundradena och har överblick borde detta innebära att vi kommit närmare en berättelse.

Hennes plan verkar också gå som den skall: Baal attackerar och fångar in Morrigan, vi får se Tara för första gången (hon hatar att vara gud, och hur det gjort det ännu svårare för folk att se hennes person och inte bara hennes utseende), och vi får inblickar i vilka Wodan, Amaterasu, Baphomet och Morrigan samt Sakhmet är (vad vi redan visste, eller anade: jättelik rövhatt, snäll och välmenande, nihilistiska gothar samt hedonist. Nu dock med detaljer).

Eftersom ordinarie tecknare Jamie McKelvie tydligen var upptagen med annat har fyra av de fem delarna tecknats av olika gäster, med varierande stilar: de flesta skulle var för sig kunna ersätta McKelvie utan att det verkade alltför underligt, förutom Brandon Graham som gjort den sista delen: hans stil är betydligt mindre utarbetad och mindre konsekvent i former. För en del står McKelvie som artist, men det innebär egentligen främst att han tagit sitt tidigare arbete och omarbetat det, bytt ut bakgrunder och lagt på artefakter och sedan har det försett med ny dialog.

Fortfarande är det en serie som ofta satsar lite mer på stil än att berätta så tydligt som möjligt. I avsnittet om Tara, den av gudarna som verkar ha fått än mer än de andra – de är, förutom Woden, unga och vackra, medan hon är otroligt snygg – får man se lite mörker som verkar ha koppling till en riktig verklighet med näthat och att tvingas bli något man inte vill vara, men annars känns de flesta konflikterna antingen helt kopplade till konceptet, eller ganska meningslösa. Nåväl, nu närmar vi oss som sagt pudelns kärna, så det finns god chans till att förvirringen lättar. I alla fall lite.

Read Full Post »

I Ms Marvel: Damage per second hittar vi tre olika berättelser. Alla tre handlar till viss del om att Kamala och hennes vänner måste acceptera att Bruno stuckit till Wakanda på stipendie för att komma bort från Ms Marvel, men de har även andra element. Den första historien är egentligen rätt fristående: det drar ihop sig till lokalval i Jersey City, och någon har ägnat sig åt hastig omorganisering av valdistrikten. Det visar sig vara Hydra som ligger bakom, men hela historien är egentligen mest till för att berätta för läsarna hur man röstar och vilka rättigheter man har. Det skulle kanske inte funkat hälften så bra om det vore någon annan superhjälte som fått det på sitt bord, men här passar det väl in med hur Ms Marvel tidigare arbetat när hon varit som bäst.

Liknande saker går även att säga om den andra historien, en längre sak om hur någon hackar sig in i datorer och hotar att sprida hemligheter – bland annat Kamalas hemliga identitet, men också sådant som vem som skrivit kärleksbrev till vem och annat som inte heller är så roligt för en gymnasieelev att få spritt till allmänt beskådande. Även om delar av upplägget är lite pinsamt och obegripligt (det är märkligt, men inte ens i superhjälteberättelser kan man ta sig vilka friheter som helst. Att kunna hacka sig in i vilken telefon eller dator som helst är knappt fantastik, men att samma program kan ta över människor hur som helst blir direkt osannolikt), så är själva grundproblemet reellt och lösningarna optimistiska men inte helt orimliga, och historien lyckas bättre än vad Civil War II gjorde med att fösa samman Ms Marvel med Kamalas vänner på ett effektivt sätt.

Den sista historien, som dock tidsmässigt verkar äga rum före den andra, handlar om Bruno i Wakanda, där han hjälper sin rumskompis bryta sig in i ett komplex för att kunna imponera på en tjej. Återigen lite av en engångshändelse, kanske lite för mycket av introduktion, men inte oäven annars.

Read Full Post »

Paris, artonhundratal (typ): Frances är sömmerska hos en klänningsmakare. Alla unga flickor vill ha en vacker klänning för att imponera på den unga belgiske prinsen som är i stan och försöker hitta en hustru. Alla unga flickor, utom den hon råkar paras ihop med: hon vill ha något hiskeligt så hon slipper från allt detta. Kunden får vad hon önskar, Frances blir nästan avskedad (ty kunden är inte den som skall bära klänningen, utan den som betalar), men så dyker en mystisk man ut och erbjuder henne tjänst som personlig sömmerska. Den hon ska sy klänningar för visar sig vara sagde prins, som ibland flyr plikterna genom att klä sig i kvinnokläder.

Så långt upplägget i Jen Wangs The prince and the dressmaker, en sagoliknande serieberättelser om två ungdomar, drömmar och en verklighet som inte alltid vill acceptera dem. Prins Sebastian (det bör kanske snarast understrykas att varken han eller fadern på något sätt skall identifieras med någon verklig kung av Belgien, i synnerhet inte med Leopold II), vill inte svika sina föräldrar, som tycks vara tämligen förstående; de har i alla fall inte arrangerat något äktenskap för honom, och vill ge honom chansen att välja själv. Även om de ligger på honom för att han skall bestämma sig snarast. Klänningar? Om det är en del av deras syn på framtiden, så sitter de inte på sonen i alla fall.

Varandes en saga kan man förstå ungefär var det hela skall sluta, och givet att de båda är unga och oerfarna kan man ana lite av vad som händer på vägen, men låt gå: teckningarna är charmfulla, mestadels klara linjer och rena färger, med varierande rodnader som enda undantag. Figurerna är klara, särskiljbara med endast små dragningar åt karikatyr (Sebastians näsa är kanske snäppet större än rimligt, och hur hans betjänt Emilés huvud har kunnat få en sådan form är ett mysterium). Även om klänningar, och omgivningar (när de får detaljer) är fantastiska är dock glansnumret känslorna hos figurerna: glädje, hopplöshet, förtjusning, sorg, resignation, allt fångas beknipande tydligt.

En fin liten berättelse, en bok att krypa upp i soffan och avnjuta.

Read Full Post »

Från början var det meningen att det skulle sluta efter det sista avsnitt som samlats i andra volymen av Lumberjanes, Friendship to the max. Det märks: de flesta av de där underligheterna från förra boken, med djur med tre ögon och rabida pojkscouter och underliga grottor, får nu någon slags förklaring och avslut. Exakt hur tänker jag inte avslöja, men vägen dit går via flaggspel, inbrott, anagram och mytologiska gestalter. Och, just ja, en attack av raptorer. Randall Munroe bör hålla sig undan.

Samtidigt är det ju, som titeln antyder, en berättelse om vänskap. Även om April, Jo, Ripley, Mal och Molly kan banka raptorer och jättelika elektriska insekter (även om någon för det mesta får hålla tillbaka Ripley, och Molly har lite dåligt självförtroende ibland, och Mals planer aldrig kommer till användning), så är det deras vänskap som till slut avvärjer faran. Alla får också någon gång tillfälle att visa sig inte bara modig och stark, utan också smart, vilket gör att de i alla fall inte följer de stereotyper man kanske väntat sig. Det är skoj, lagom spännande och mycket underhållande. Så blev det också ytterligare äventyr efter detta.

Read Full Post »

Mycket av hu berättelsen i andra delen av The wicked + the divine, Fandemonium, skulle arta sig kunde man räkna ut på förhand: vi har ju nu någorlunda etablerat tema och genre, dags att fördjupa och förklara, kanske sväva iväg på någon tangent. Men först: följderna av Lucifers död i slutet av förra volymen. Laura mår inte bra, går i terapi och spyr, samtidigt som hon fortfarande går på spelningar med gudar: bland annat nyväckte Dionysos, som självklart spelar rejvmusik och får lyssnarna att känna som vore de på psykofarmaka.

Handlingen först framåt, men på ett spår som tidigare inte fått så mycket uppmärksamhet: vilka var de två män som såg började skjuta på Lucifer och fick henne att döda dem, så att hon till slut hamnade i finkan? Det spåret ger en hel del insyn i mytologin, bland annat när Ananke berättar om gudarnas förhistoria, hur länge de återfötts och vad de är till för nytta egentligen. Vi får också se mer av Wotan, Baphomet och Minerva, som tidigare bara skymtat förbi, och dessutom träffa Inanna, som tydligen leder orgier och försöker efterapa Princes garderob. Mest utrymme av gudarna får Baphomet, en ung man med charm, osäkerhet och mer mörker än som är bra för honom och hans omgivning.

Åter är det snyggt, rent tecknat, i en serieform som ibland får ta ovanliga uttryck (bland annat på ovan nämnda rejv), och med vändningar som får en att undra exakt vad som sagts hittills som går att lita på. Nästa del motses med förväntan.

Read Full Post »

Older Posts »