Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

Sista volymen med Valhall är av varierande kvalitet. Första berättelsen, Balladen om Balder, är ett intressant försök att föra samman de olika berättelser som finns om Balders död: Loke får en drömsyn från Hel, som vill att han skall hjälpa henne från de dystra dödssalar som hon personifierar, och sedan ännu en där gudarna jagar upp honom för att straffa honom för Balders död. Drömsyn eller ej, resten av äventyret gör han så mycket han kan för att skydda Balder, men det slutar mest med att han gör den redan irriterande Höder alltmer arg på honom, och så kommer det där med misteln. Här har skaparna tydligt vänt sig till Saxo för ytterligare inspiration, vilket gör att historien blir ganska oväntad.

Muren, i sin tur, är ett försök att lappa ihop två helt skilda historier: den om hur Sleipner blev till, och den om när Frejs tjänare skulle fria till Gerd, men sömmarna syns lite för mycket. Annars är det hela utformat som ett mandomsprov för Tjalve, som får ta till list för att kunna locka Gerd att lämna sin fars gårdar för att möta Frej. Nu börjar han bli vuxen, och det är snart dags att vända hem. Tyvärr är färgläggningen här en missräkning: den är gjord digitalt, och vad det verkar har den inte fått den tid som behövts, med ett ganska platt resultat.

I den avslutande berättelsen, Völvans syner, försöker han och Röskva det. De har annars mest varit i bakgrunden de senaste äventyren, vilket inte varit berättandet till hjälp. Nu hamnar de åter mitt i centrum, när de försöker fånga in Fenrisulven igen, samtidigt som Ragnarök är igång, med Freja kidnappad och Röskva får syner. Till slut återföds dock världen, och de numer nästan vuxna ungdomarna kan återvända hem, trygga i att gudarna kommer hålla kaos borta och att årstiderna kommer fortsätta växla.

 

Read Full Post »

Fjärde volymen Valhall är mycket tillbakablickande: alla tre äventyr ägnar större eller mindre möda åt att berätta saker som skett tidigare i gudarnas historia.

Mest uppenbart är detta i Gudarnas gåvor, berättad då Tor med familj sitter vid en lägereld och barnen lurar ur de vuxna historien om hur Siv fick sitt guldhår, vilket också såklart visar sig vara berättelsen om hur Tor fick sin hammare, de två fick varandra, och även hur en hel del andra prylar hamnade i Valhall och hur Loke fick lära sig en läxa av några dvärgar. Mycket humor vinns ut ur Lokes vanliga feghet, snarmynthet och skiftande perspektiv i en trevlig historia.

Mer subtilt är det i Mysteriet med skaldemjödet, som delvis utspelar sig i ett något odefinierat nu som skulle kunnat vare före alla andra berättelser i serien, men som också till stor del handlar om det förflutna och vad som hände efter det där gamla kriget mellan vaner och asar. Detta är kanske den mest innovativa av alla Valhallhistorier, med inspiration ur gamla hårdkokta deckare och Oden i rollen som detektiv med förkärlek för lättfotade kvinnor, samt mordiska dvärgar, manipulerade jättar och en mystisk mästare bakom alltsammans. En av seriens stora triumfer.

Sista delen, Genom eld och vatten (tidigare på svenska som Elddopet), är ett mer svagt, men klassiskt nummer: Oden har fångats av människan Geirröd, en ond kung som bjudit in jättarna till sitt nordliga kungarike. Loke och Tor måste nu försöka få honom fri, vilket inte blir lättare av att Tor känner att han måste bevisa sig värdig som gud genom att genomföra det hela utan sin hammare. I Geirröds rike stryker det också kring en ung pojke som Oden lär upp genom att berätta om världens ursprung och form, på det att han skall kunna ta över kungariket. Utmaningarna som Tor möter känns aningen konstruerade, och slutet känns mer som det kommer ur tur än gudarnas makt. Inte det bästa som presterats i serien, men en besvikelse enbart i jämförelse med resten av volymen.

Read Full Post »

Högmod

Tredje volymen med Valhall-serier samlar tre serier med tämligen varierade teman. I den första, Tor och Midgårdsormen, råkar Tor i dispyt med Tyr om vem som är den tappraste asen, och de beger sig ut till Utgård för att Tor återigen skall få en chans att fiska upp Midgårdsormen. De tar med sig Heimdal som vittne och Tjalve som tjänare, och råkar komma till Tyr föräldrahem … Mycket humor utvinns ur Tyrs försök att dölja att han är son till jättar (något nästintill alla viktiga asar faktiskt var i myterna, i alla fall på mödernet), innan Tor till slut agnar sin krok och fiskar orm.

Avsnitt två är ett av de som mest avviker från resten av Valhall: i Frejas smycke anställer Loke försök att stjäla Brisingamen, provocerad av hur hon går omkring och nedkallar vår och kärlek. Heimdal är återigen med, nu i rollen som förste älskare, medan Oden visar upp en av sina mindre sympatiska sidor. Lokes munsvada sätter honom gång på gång i klistret, och han lyckas till slut hitta precis den knapp som gör att Heimdal glömmer sin feghet och faktiskt visar mod. Historien är ett hopklipp av fragment och mindre goda källor, och är nog också den av de 15 som mest allvarligt utmanar prydheten, ibland kanske väl spekulativt.

Till slut återvänder vi i mycket till tonfallet i den första historien: i Den stora utmaningen utmanar jätten Rungner Tor på tvekamp. Dessutom har Tors son Magne son dykt upp från Jotunheim, där hans mor Järnsaxa till slut avslöjat vem hans far var. Detta sitter inte väl hos Siv, och än mindre hos Tjalve, som nu får en rival om positionen som Tors protege. En rättfram historia, i stort sett rakt ur Snorre.

Read Full Post »

Den andra volymen med Valhall-serier innehåller endast två historier, då den första egentligen är en enda lång som delats av på mitten; den användes först för den Valhall-film som utkom 1986. Bedömer man berättelserna efter troheten mot originalmyterna är detta den mest problematiska: album fyra, Historien om Quark, har egentligen ingenting med dessa att göra, utan är i huvudsak ett sätt att motivera femte delen, Resan till Utgårdaloke, där Tor, Loke, Tjalve och Röskva reser till Utgård för att återlämna jättebusfröet Quark och där hamnar i de kända tävlingarna mot Utgårdalokes synförvändningar.

Historien om Quark är annars en liten bagatell om vänskap: hur Tjalve och Röskva försöker först komma överens med och sedan bli vänner med den stackars Quark som annars mest fått stryk och blivit betraktad som en odugling. Helt lätt är det inte, speciellt för Tjalve, men till slut lyckas de bli vänner – lagom till kraven kommer på utvisning ur Asgård. Historien om hur de tar sig till Utgårdaloke och där provar sina krafter finns inte mycket att orda om, det är tämligen rättframt återgivande av ursprungshistorien, förutom att Tjalve fått en viktigare roll.

Samlingen avslutas sedan med De gyllene äpplena, om hur Loke kom överens med jätten Tjatse om att lura bort Idun och hennes guldäpplen, och hur Tjatses dotter Skade kom till Valhall för att utkräva fadersbot. Det är en snygg återberättelse av ursprungshistorien, som blir till något mer än bara ännu en jätteränk för att beröva gudarna deras kvinnor eller magi utan att för den sakens skull förlora originalets övergripande historia, och där Lokes munläder kommer väl till användning och ständigt sätter honom i värre situationer.

 

Read Full Post »

Även jag föll till föga och köpte den nya boxen med Valhall. Egentligen äger jag ju redan alla berättelser (även om någon av dem är på danska), och även om de nya samlingsvolymerna är hemskt snygga så hade jag inget riktigt behov av dem. Men nåja: det finns ju lite extramaterial av olika slag, och den nya samlingslådan är ju också fruktansvärt tjusig.

De första tre historierna är kanske inte de starkaste: Ulven är lös lider främst av att Peter Madsens stil ännu inte riktigt satt sig, och figurerna framstår som lite satta och runda jämfört med senare, även om det annars är bra material: vi får träffa Tjave och Röskva och genom dem gudarna, historien om Fenrisulven som råkat slippa lös är lika god som något annat, och ger som påpekas i förordet möjlighet att få skymtar av flera olika gudars personligheter.

Tors brudfärd visar på större förmåga, men där får försöken att göra historien mer modern genom att föra in feministiskt material å andra sidan lite för stort utrymme, speciellt som det aldrig riktigt leder någonstans: gudarna är mansgrisar, men jättarna är ännu värre, och när sedan de kommer tillbaka med Mjölner så verkar de enda som lärt sig någonting vara barnen.

Odens vad, slutligen, har problemet av att det är ramberättelse snarare än egen historia: Oden slår vad med sina valkyrior om att han kan göra deras jobb bättre än de, vilket dock visar sig svårt. Under tiden han är borta tar hans bröder Vile och Ve över, och det visar sig ganska snabbt att de till skillnad från brodern inte alls klarar av att lita på andras förmåga, med resultat som kan väntas. Oden träffar på diverse olika hjältar, men ingen verkar helt passa. Det är dock ganska tydligt att vissa episoder mest är med för att de skall kunna bockas av från listan, utan att historien i stort tillförs något.

Så, inte den bästa volymen, men snart kommer det ta sig.

Read Full Post »

Det var med viss bävan jag öppnade Ms Marvel: Destined. Ny författare (Saladin Ahmed), och ny numrering. Dags att nollställa saker? Mja: i alla fall att ge en introduktion för nytillkomna läsare (det görs lite övertydligt, men OK). Sedan, nytt äventyr: först konstiga djuriska krigare, sedan ut i rymden för att rädda en annan planet från dessa krigare. Med på resan är även Kamalas föräldrar.

Detta innebär naturligtvis vissa komplikationer: inte bara vill de som goda föräldrar skydda sin dotter (låt vara att hon ofta får skydda dem), både genom att försöka stoppa henne från att springa rakt in i faran, och från stilig, ung, lila, halvnaken man. De lyckas någorlunda med det senare (det var kanske inte väldigt svårt), det förra inte alls med: Kamala är fostrad och lagd för att hjälpa andra, och ser att hon gör det bäst genom att använda sina krafter.

Ett sådant äventyr blir naturligtvis lite begränsat: mycket skall förklaras om var de hamnat, vad konflikten de hamnat i går ut på och vem som utkämpar den, och det begränsar hur mycket plats det finns för Ahmed att visa oroliga läsare att han behärskar bifigurer, vilket han dock vinner tillbaka genom att låta olika personer berätta olika delar av historien: Bruno, fru Khan, Kamala, en framtida sagoberättare. Tyvärr är själva historien aningen generisk och leder i slutändan inte till mycket mer än en ny superhjältedräkt och en selektiv minnesförlust. Ahmed kommer få fler chanser, men han har inte övertygat än.

Read Full Post »

Jaja, det var mest för att få läsa mer om Ms Marvel jag plockade upp Champions: Change the world, vilket är ett försök av Marvel att sätta ihop en ny grupp superhjältar som är lite yngre, och som inte är medlemmar i Avengers – tre av dem går ur gruppen när historien börjar, och vill skapa en ny grupp som bryr sig lite mer om vanligt folk. Internt må detta förklaras hur som helst, poängen för Marvel är snarare att folk kommer få ännu en serie att läsa, och dessutom kanske börja läsa om nya hjältar som de stöter på och gillar.

Förutom att dessa hjältar som sagt är bland de yngre, så har de allihop någon form av mer känd företrädare: vi har förutom yngre Ms Marvel, Spindelmannen och Hulken även Nova och Viv Vision, vilkas äldre föregångare troligen inte är lika kända. Snart ansluter också en yngre version av Cyclops, egentligen i X-men. Exakt vad som hänt där är lite oklart, men det verkar ha haft något med tidsresor att göra (snarare än parallella världar, båda tyvärr vanliga åkommor). Man får kanske ingen jättedjup känsla för någon av dem, även om Hulken framstår som lite omogen, Ms Marvel har sitt vanliga stora hjärta och Viv har en klar vibb av att syntetiska personer är stela och hantera känslor väldigt kliniskt.

Dessa hjältar verkar i alla fall vara ämnade att ta sig an ganska tunga ämnen: först en billig joker-kopia som sysslar med trafficking, sedan islamistiska fundamentalister som vill hindra flickor från att gå i skolan, och i ett i albumet inte helt rent avslutat äventyr, en rasistisk, korrupt sheriff i USA. Ämnena hanteras med tillräcklig säkerhet för att det inte skall kännas alltför pinsamt, även om fokus är på aktion snarare än analys och moralisk vånda.

Stilen känns lite som den hade varit väldigt häftig för en tjugo år sedan, med mycket saturerade färger, detaljer och dynamik, med rutor som varierar position och storlek. Väldigt glansigt, men också ganska rörigt ibland.

Allt som allt: tillräckligt bra för att läsa vidare, inte tillräckligt djupt än för att jag skall vilja läsa mer om de nya bekantskaperna.

Read Full Post »

Det är inte alla som vågar låta en parodi på sin egen skapelse springa runt i den, men Marvel gör det. Inte enbart med Deadpool, utan nu också med Gwenpool (egentligen Gwen Poole; ursprungligen från en tankelek där Gwen Stacey skulle vara Deadpool), en serieälskande ung kvinna från vår värld som en dag finner sig i serievärlden och bestämmer sig för att bli legokrigare. Hon gillar vapen, rosa, pengar och att intala sig själv att hon är en hjälte(i början är hon ganska mordisk, sedan skruvas det ner något).

Hon har inga superkrafter, mer än encyklopedisk kunskap och en förlitan på serievärldens lagar (t.ex. om vad som händer om man hoppar ner från en hög höjd). Detta fungerar någorlunda i Believe it, tills hon tvingas jobba för Modok (kanske den underligaste av Marvels konstiga storskurkar), tillsammans med en B-liste-skurk och ett par konstiga typer.

Det hela går fort (historierna publicerades först i sex tidningar, och Gwen träffar på lika många viktigare gestalter i Marvels universum), gör inga större anspråk på djup, och absolut inte på att hänga ihop särskilt väl. Gwen är där för att irritera andra och strunta i fjärde väggen, och hon gör det med viss stil, om än inte speciellt mycket erfarenhet (speciellt i de delar Gurihiru tecknat, där den den högre graden av stilisering jämför med Daniel Beyruths mer realistiska, som används i resten, ger större möjligheter för att flippa ut). Det är mycket fluffigt men underhållande.

Read Full Post »

Olivia Pryde har ett mål: lura pengar av den oerfarne Calix Qintara, son till en magister i Ventus (snart åter Qarinus, om ryktena om en qunari-invasion stämmer). Hon behöver bara klä ut sig själv till magister, och hota med en undersökning, så kommer han troligen ge henne alla de pengar hon vill ha. Så långt verkar Deception vara en ganska perifer berättelse i Thedas.

Naturligtvis är det inte så enkelt: Calix visar sig också vara en bluffande skojare (om än inte lika erfaren), och snart dyker ett av hennes gamla mål, Aaron Hawthorne, upp, och nu måste hon hjälpa Inkvisitionen att bryta sig in hos Qintara, och hålla ser Hatwhorne och hans irriterande kompetenta väpnare borta (inte helt lätt då han fortfarande har hjärtesorg och nu börjar dricka igen). Till råga på allt har de lurat till sig något från ett syskonpar, två yngre magiker som desperat önskar sin ägodel åter.

Detta verkar alltså vara ännu en bok som strösslar ut lite gestalter för oss att lära känna inför nästa Dragon Age-spel, speciellt verkar Calix mer eller mindre skapt för detta. Vi får också återse en gammal vän, och ett någorlunda spännande äventyr, men på det hela taget inget som är särdeles utanför det vanliga.

Read Full Post »

Jag borde möjligen läst några fler samlingar med Squirrel Girl innan jag började på Marvel Rising, men eftersom syftet i princip är att lägga upp för en TV-serie med samma namn om henne och Ms Marvel tillsammans med andra hjältar, så ägnas en del möda åt att få läsaren och dem att lära känna varandra. Idén är inte konstig: de båda titlarna är mycket populära och har liknande målgrupp, med en lite snällare framtoning än mycket annat.

Här läser Kamala en kurs i speldesign med Doreen som lärare, och rätt snart får vi veta att det i klassen även finns ytterligare en person med superkrafter, och att hon är på väg mot superskurkstatus, med en kraft som låter henne plocka saker ur videospel, vilket är en irriterande kraftfull förmåga (varför hamnar Kamala alltid i dessa historier? Är det bara för att hon bland annat spelar spel på de lediga stunder hon inte har?)

Det hela visar sig lite svårare än de klarar, så snart får de ytterligare förstärkning av America Chavez och Inferno (med eldkrafter, tämligen standard), och bakom deras motståndare finns det en mer erfaren skurk, så de måste klara allt svårare spel.

Historien gör det den skall: vi får en känsla för vilka våra hjältar är, vad de kan göra och hur de försöker ta sig an problem, äventyret är någorlunda sammanhållet (även om det läggs rätt mycket energi tidigt på att förklara motståndarens krafter tidigt, för att sedan de teorierna bara skall struntas i). Teckningarna varierar ganska mycket i stil, men inte så att det stör, och även om jag gillar vissa mer än andra så är de överlag bra. En trevlig historia om man gillar Ms Marvel eller Squirrel Girl, men inte nödvändig för annat än möjligen tv-serien.

Read Full Post »

Older Posts »