Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

Till skillnad från böckerna verkar serierna som Bioware låter ge ut i sina världar inte riktigt ha något vidare syfte än att vara goda historier. Böckerna ger bakgrund till gestalter som dyker upp i spelen och förklarar delar av historien närmare, medan serierna verkar vara mer av äventyr på egna vilkor. Så även i Dragon Age: Magekiller, som handlar om Marius och Tessia, specialister på att söka upp och döda magiker (det framstår som de har vissa skrupler om vilka jobb de åtar sig, men jag skulle inte svära på det).

I vilket fall: de hamnar först i Tevinter, där Marius tydligen en gång varit slav och tränats i det som nu är hans yrke, och jagar där Venatori. Därefter måste de fly söderut, och hamnar i kaoset som uppstått sedan Corypheus rivit ner slöjan mot drömvärlden och gröna portaler börjat spy ut demoner. Till slut rekryteras även de in i Inkvisitionen och får där göra insatser, bland annat tillsammans med Dorian och Krem.

Som sagt, det är oklart riktigt vart det här syftar: är det främst för att ge ännu en glimt av Tevinter? Att visa upp vissa figurer som i spelen kanske borde fått lite mer utrymme (fler än en bekant dyker upp, ibland oväntat)? Det är en habilt berättad historia, vilket i sig egentligen är nog, men lite undrar man om det inte borde till lite mer än så.

Annonser

Read Full Post »

I havet flyter Vei, utkastad av sin gud och kompanjon. Hon vet inte varför, bara att Veidar, vars förkämpe hon varit hela livet, en dag tog upp henne och slungade henne i vågrona. Men nu har hon plockats upp på ett skepp, ett skepp med män från Midgård, som ledda av en övermodig ung man kommit för att erövra hennes land, Jotunheim. Ett skeppsbrott senare, och hon är i land i sällskap med kämpen Dal, medan övriga överlevare har tagits av en jätte. När hon kommer hem finner hon att alla människor försvunnit iväg, för att bevittna just den kamp till gudarnas ära som Vei tränat för.

Sara Bergmark Eflgrens och Karl Johnssons Vei Bok 1 är en variation på de nordiska gudasagorna: man både känner igen sig och förundras över nyheter. Ja, Tor och Oden och de finns här; i huvudsak sig lika, men ibland med vissa attribut framhävda som normalt står tillbaka. Och ja, de har en gång stridit mot jättarna, men dessa är här inte kaoskrafter, snarare åldriga och starka, men inte riktigt starka nog att fullt stå emot Odens magi och list. Vei måste kämpa mot asarnas förkämpar; monster, valkyrior och demoner, hålla sig vid liv och hitta någon att lita på.

Historien kanske har vissa svaga punkter, vissa figurer man ännu inte insett vilket syfte de har, men det är effektivt berättat och tecknat, det finns driv i handlingen, och de frågetecken man lämnas med är precis de som författarna tänkt sig. Andra och sista delen emotses med förväntan.

Read Full Post »

När vi i Super Famous åter möter Ms. Marvel är det en viss känsla av pisksnärtsskada: världen har uppenbarligen och väntat inte gått under, hon är med i Avengers, Bruno har en ny flickvän… Bruno har en flickvän?! Sen flera veckor? Och sen när gör Ms. Marvel reklam för ett stadsutvecklingsprogram, av alla tänkbara saker?

Nå, en rond mot skurkar, lite lära-känna-bästisens-nya, och en förfrågan från brorsan om att agera förkläde när han går på inte-en-träff med en flicka han inte träffar på tu man hand, och Kamala känner att kanske är hennes schema lite väl fullt. Ett genialiskt infall senare, och hon har två inte fullt så geniala kloner som kan ta närvaro i skolan och sitta med familjen medan hon är ute i mantel och mask. Det hela är idiotsäkert.

Naturligtvis vinner idioterna återigen. Självklart är idioten hon. Självklart lär hon sig en läxa (och kommer lägga mer tid på sina faktiska läxor).

Återigen väldigt trevligt, med en superhjälte som också är tonårsdotter och går i skolan och försöker balansera vänskap med allt annat.

Read Full Post »

Jag vet inte om titeln på bok nummer sex om Viktor Kasparsson, Helvetes fasor, var vad jag väntade mig: nog för att man får en insyn i en persons egna helvete, men de fasor som uppträder gör det snarare i vår värld, i form av våld och fattigdom. En familj hittas grymt styckmördad på ett sätt som påminner om ett liknande dåd 36 år tidigare. Men mörderskan den gången är avrättad, och det finns ingen annan synbar koppling än det överdrivna våldet och några underliga blodspår.

Kasparsson, som numer blivit halt efter en ryggskada, ger sig i alla fall i kast med fallet, och börjar nysta: snart hittas fler gamla fall med liknande grymhet, liksom en annan gemensam nämnare: alla tycks ha utförts av kvinnor. Spåren leder till slut rätt, och källan till allt hittas. Att dränera den visar sig dock svårt, och leder till besök i Gehenna.

Även om jag gillar historien, så vet jag inte riktigt om den är riktigt anpassad efter Gustafssons stil: det är rätt mycket prat och i stort sett vanliga människor, och den lite orena stil han odlar passar bättre för mardrömsstämningar än pusselläggande. Inte en av de främsta, men nog kommer jag återvända till Helsingborg med omgivning för att se vad nästa omgång makaberier blir.

Read Full Post »

Med tanke på att det tydligen inte utkommit någon mer bok om Theo så hade jag väntat mig att Den helige ande skulle ha stängt några fler dörrar. Det är inte ett dåligt slut, utan fullt stilenligt med vad som varit tidigare och fullt i linje med just denna historia, men likväl så hade man kunnat tänka sig det lite mer stängt, med lite fler svar på de frågor som funnits med under seriens gång.

Likväl: den här gången är det en tredelad historia: ett spår följer Theo och Amir Kairo som i Jerusalem försöker hitta sista delen av gudamaskinen innan Ahasverus gör det (att de aldrig lär sig), ett följer Max i Stockholm som lägger ihop de sista delarna av sin utredning från förra boken och nu visar hur den varit relevant för historien i stort, och sista delen följer Felicia som tagit med sig Helga in i dödsriket och där försöker uppliva henne igen, med hjälp av Nikola Tesla och Robert E. Cornish. Till slut sammanstrålar de alla lagom i tid för att stoppa undergången och lära sig en viktig läxa.

Återigen växlar berättandet mellan att vara mycket skickligt visuellt och lite stolpigt i text, i synnerhet när de nytillkomna läsarna skall välkomnas. Man hoppas det skall komma en del till, samtidigt som det känns som en rätt värdig punkt att avsluta vid.

Read Full Post »

Andra delen i Theo-trilogin Deus Ex Machina, Sonen (kan ni gissa namnet på sista delen?) låter Theo, Emanuel/Christopher och Hasse söka upp Magnus Ladulås för att få reda på platsen för den andra delen av gudamaskinen, men Amir Kairo vet vad de håller på med och är dem i hälarna, samtidigt som han också fortsatt står i förbindelse med Helga. Under en resa till Milano för att ta reda på andra delen av pusslet kastas allt över ända, och helt plötsligt har två av delarna hamnat i fel händer.

Samtidigt undersöker Max en mystisk lägenhet i Stockholm, och försöker hålla chefen borta från sin rygg, båda med mindre lyckat resultat,

Man känner igen sig: Thollin tar hand om Max med äran i behåll, Skogäng Theo och har ungefär samma styrkor som tidigare: de rena teckningarna och stämningen, medan dialogen ibland blir lite styltig. Snart dags för upplösning!

Read Full Post »

Den senaste (sista?) berättelsen om Theo och hans ockulta kuriositeter heter Deus ex machina, och har delats upp i tre volymer; den första av dessa heter Fadern. Förutom Ola Skogäng har även Daniel Thollin fört pennan och berättat denna historia, som även faller isär i två någorlunda separata episoder.

I den första, som Thollin verkar stå bakom, utforskare Theo, Max och några lokala förmågor ett tempel under Väsman utanför Ludvika. Sjön har på något vis tömts på vatten, ett atlantiskt tempel har dykt upp, och två pojkar har försvunnit in i det. Förutom atlantidernas inskriptioner finns det dessutom en mystisk dimma som skickar utforskarnas värsta skräck mot dem. I templet återfinns dessutom en gammal automaton i ett rum som en gång verkar innehållit något farligt, men som nu verkar försvunnet.

I andra delen försöker Theo och Helga, tillsammans med Theos vän Hasse (en kändis från andra sammanhang) och Swedenborgs huvud söka rätt på var automatonen komer från, och får svar på fler frågor än de velat. Samtidigt fiskas en gammal bekant upp från havsbotten.

Historien är något oavslutad, och det första äventyret är lite förnumstigt berättat. Thollins stil fungerar ganska bra, men man ser att den skiljer sig från Skogängs: det är  inte lika rena ytor och linjer, och människorna ser mer väderbitna och slitna ut. Det fungerar, men man ser tydligt när Skogäng tar över stafettpinnen. Det hela kan nog arta sig i de senare delarna, men än är det på det hela taget för tidigt att uttala sig bestämt.

Read Full Post »

Older Posts »