Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

I tredje volymen av Rat queens, Demons, färdas de till den magiska skola som Hannah en gång studerat vid och kastats ut från. Vi möter dem på vägen dit, och Hannah får förklara varför de skall göra något sådant när hon tydligen inte kommer vara helt välkommen. Hennes mor har slutat svara när hon försöker nå henne, och hon vill veta varför. Efter att ha tagit hand om en lönnmördare ute efter Betsy kommer de fram, och får höra vad som hänt: hennes (styv)far har kastats i magisk fängelse efter att ha lett ett uppror, och hon är efterlyst (att ha en demon till biologisk far är tydligen ingen rekommendation).

Men innan vi kan nå någon form av slut på den historien så behöver de andra få lite utrymme. Dee söker upp ett bibliotek och vi får reda på mer om hennes nya roll som överstepräst, medan Betsy får tag på en mekanisk kälke och lurar med Violet på en åktur som slutar i en drakes grotta. Vi får sedan reda på mer om Hannah, och så slutar det här avsnittet i strid och olycka.

I volymen finns också en kortare historia om orchen Braga som vi stötte på i de tidigare avsnitten, och varför hon nu lever i människoland. Denna historia är egentligen rätt konventionell, och ställer inte fantasyklichéer på huvudet riktigt som huvudhandlingen gjort (förutom då att Braga uppenbarligen är transsexuell, men det är aldrig något som explicit kommenteras), men är ändå välskriven och intressant.

Huvudhistorien är då mer intressant, och har nu börjat verkligen få fart: till skillnad från förra boken lämnas vi här med en situation som tämligen omedelbart kommer behöva hanteras, och inte bara hintar om kommande komplikationer. Synd att det inte verkar ha blivit så mycket mer.

Annonser

Read Full Post »

Som Zelda själv säger någonstans i början av sjätte albumet om henne, Allt är normalt: att hon lyckats få ett jobb, en bostad och en fantastisk kille, samtidigt, är för bra att vara sant. Således: den skvallerblaska hon jobbar på säger upp de fastanställda, rumskamraten Novas mor kastar ut dem ur lägenheten vid Mariaplan, och killen drar till Indonesien för att jobba. Tillbaks till en vardag utan pengar och där sovplats och kille blir vad man kan få (ibland är de samma sak, och då det uslaste man kan få).

Novas mamma drar in och är dryg och elak överklasskärring, Nova själv klagar på att vara fattig och behöva sälja av fonder för att kunna hälsa på brorsan i New York, Kim och Tove ska ha barn, och världen är allmänt grym. Som sagt, allt är normalt, och samtidigt totalt galet, och mitt bland bajsdykare, xenomorpher, satkärringar, före detta rejvare i Tullinge och bakfylleångest står som alltid Zelda fylld med trots och kval.

Read Full Post »

OK, så saker ser rätt bra ut för Kamala Khan i MS. Marvel 8, Mecca: det tramsiga datorviruset är borta, hon skall bli faster, och det är snart dags att fira slutet på hajj. Dags då för nästa katastrof: några gamla ovänner har slagit sig samman, tar makten i New Jersey, och försöker vända folket mot henne. Eftersom »folket« egentligen inte behöver vara speciellt många, bara beredda att samlas och skrika högt nog att alla andras röster dränks, blir det lätt att få henne att börja ifrågasätta sig själv. När de som vänder sig mot henne också väljer att gå på diverse människor och andra med superkrafter, så blir parallellerna till mindre trevliga politiska krafter än mer uppenbara.

Tack och lov så finns det dock även andra delar av samhället som också är beredda att samlas och stå upp för sådant som rättsstaten, den enskildes frihet och liknande, så i slutändan kanske det inte spelar så stor roll att Ms. Marvels mest irriterande fiende har fått en ny allierad som har förmågan att slå ut henne med ström. I alla fall inte jämfört med att de också börjar få henne att tvivla på sig själv: är det möjligen så att superhjältar drar åt sig superskurkar?

I samlingens andra halva är problemet mindre komplicerat: ett tåg som skenar. I fyrtio km i timmen, och med en nödbroms som ingen vettig människa kan tro existerar i sinnevärlden (och tydligen med vagnar som är trehundra meter långa). Borde vara en baggis, speciellt som hon får hjälp av superhjälten hon träffade när hon besökte Karachi, som nu plötsligt dyker upp i Jersey City. Nya superhjältar är nyheter, gamla är det inte, och så sätter tvivlet in igen: behöver New Jersey verkligen Ms Marvel? Kamala söker svaret, läsaren vet redan.

Read Full Post »

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Read Full Post »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Av de Mass Effect-serier jag läst hittills är nog Discovery den minst intressanta: huvudpersonen Tiran Kandros har bara en biroll i Andromeda, och av andra kända figurer är det bara ett par som dyker förbi som hastigast, nästintill pliktskyldigt. Huvudmotståndaren, en salarisk biotiker, är inte heller speciellt intressant, och konflikten tycks mest komma av att han inte kan be om det han vill ha tillräckligt snällt.

Historien är samtidigt onödigt krånglig och onödigt simpel: Kandros hittar data som implicerar att Andromedaprojektet har kontakter med geth, och försöker därför infiltrera för att undersöka. Initiativet ger honom i uppdrag att leta reda på en quarisk astronom vars beräkningar är nödvändiga men också visat sig innehålla små men allvarliga fel. Samtidigt är nämnde salarier också av någon anledning på spåret. Det blir ett par stopp och strider på olika ställen, innan allt är över.

Allt är egentligen nästan helt onödigt; man får en förklaring till hur Kandros hamnade i Andromeda, men annars påverkas ingenting, avslöjas ingenting, sägs ingenting. Det hade gått att hitta på någon annan motivation för att han följde med, och då hade alla komplikationer här varit helt poänglösa, mer än som lite underhållning för stunden.

Read Full Post »

Fjärde volymen Lumberjanes, Out of time, samlar ett äventyr i fyra delar: Roanoke Cabin är ute för att tälta, men överraskas av snöstorm och vargar med hjorthorn. Lägerledaren Rosie dyker upp och räddar dem – alla utom Jen, som istället räddas av den nya bekantskapen Abigail, som bor i en stuga fylld med jakttroféer, har foton på sig själv med Rosie och björnkvinnan och verkar nu vara inställd på att jaga något stort. Rosie ger sig ut för att hämta hem Jen, och förbjuder våra hjältinnor från att hjälpa till.

Eftersom sådant aldrig hindrar dem annars ger de sig ut så fort hon är utom synhåll, och går vilse. Eftersom de hamnar hos pojkscouterna gör det inte så mycket, och de får hjälp av Barney (som vi träffade i de två första volymerna). Han är dock lite beskäftig och överduktig, och går rätt snart Jo på nerverna. De får dock större problem på halsen när vi får se vad Abigail verkligen är ute efter.

Det blir till slut en bra historia, om vänskap, misstag, jättemonster och att erkänna när man gjort fel. Fortsatt trevligt och bra.

Read Full Post »

Older Posts »