Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Seriealbum’ Category

Martin Kellermans Rocky är en mycket pratig serie; det är inte ovanligt att texten får mer utrymme än det tecknade. Därför är upplägget  Kellermannen hälsar på samtidigt rakt motsatt och helt enligt samma linje: eftersom det är baserat på ett twitterkonto är texten ofta mycket kort, samtidigt som teckningarna till är rätt oväsentliga i sammanhanget; en underlig gubbe som säger någon rolighet, ibland med vissa drag som gör att man kan se att det är en stekare, en idrottare eller en gubbe i kalsonger och nätbrynja.

Satiren riktas vanligen inte så mycket mot som från något något: Kellerman tycks utgå från förnuft och anständighet istället för någon uttalad ideologi, så det blir kängor åt näthatare, aningslösa rikemän, kulturskymning, ett samhälle som tar ifrån gamla Agda pengarna när hon inte läser på internet, överdriven genuspolitik och allmän ytlighet.

Tyvärr blir det aldrig särskilt roligt: oftast är målen lite väl självskrivna, och de företrädda åsikterna lite väl uppenbara. Räddningen hade kunnat ligga i att skruva till satiren lite mer, eller att någon gång komma med något oväntat, men nu blir det hela lite väl fatt.

Read Full Post »

Ännu ett år, ännu en samlingvolym Berglings. Den stora nyheten i Serier från andra våningen (bortsett då från de som kommenteras) är att gränsen mellan en- och fyrrutingar gjorts mindre strikt, då de förra ibland delas upp på två.

Annars samma vanliga medelklasstristess och humanistiska klagan över världens tillstånd, iklätt den vanliga humorn.

Read Full Post »

I Täckning saknas drabbas Zelda av ut-på-landet: ungefär halva boken handlar om en helg ute i en sommarstuga, fjärran från civilisation (mobiltäckning), dock nära ett läger där unga män går halvklädda och undviker stadens mödor (fruar och barn). Eftersom såväl Zeldas som hennes vänners naturliga habitat snarare är Stockholms lite mer nedgångna delar innebär detta att humorn mindre består av ironiska kommentarer och mer av kulturkrockar.

Detta vänds dock på i senare halvan, där Zelda återigen försöker få styrsel på sitt liv i staden, dock utan något mer övergripande tema den här gången. Zelda kanske inte är speciellt mycket mer mogen än tidigare, men de mer desperata sidorna är nedtonade.

För övrigt är Kim mycket roande. Det är kul att en av personerna får vara nörd utan att det innebär att den nödvändigtvis är den som råkar ut för skämten (det gör istället några mycket mansgrisiga nördar där det är just det sexistiska som är problemet), utan snarare är den som får vara den sansade i sällskapet.

Read Full Post »

När nu Ola Skogängs Mumiens blod äntligen kom i nyutgåva var jag tvungen att skaffa den: hade jag de två efterkommande delarna så skulle jag ju behöva den här också. Att det är en första del syns inte på linjer och tuschning, men däremot i berättandet: det är mycket som skall förklaras, som varför Theo är en björn, vem Amir Kairo är, och en hel del annat, och det görs stundom lite väl tunghänt, med långa berättande bubblor.

Även berättelsen är väl också något förvirrande: det finns en hel mängd olika esoteriska inslag, och det tycks aldrig helt självklart vad som bara är trams och vad som faktiskt har grund i sanning (utöver vad Theo berättar).  Detta är ändå de roligaste bitarna, med Swedenborgs huvud inlagt i alkohol, statyer som väckts till liv, fiskvarelser och en vampyr som härjar i Stockholm. Problemet är väl snarast att emedan Skogäng är en fantastiskt tecknare och Stockholmsskildrare så är hans förmåga att lägga upp en berättelse inte riktigt på samma nivå. Det är trevligt, och spännande, men det sätter sig aldrig riktigt perfekt.

Read Full Post »

Hjärteroten

I tredje samlingsvolymen med Ms Marvel, Crushed, ligger fokus på kärleken: båda de två huvudberättelserna handlar om detta, på olika sätt. Först är det Loke, som tydligen försöker göra gott och med en tunn ursäkt placeras i New Jersey för att infiltrera Kamalas skola. Han väljer att göra det på alla hjärtans dag-balen, och med sanningsserum i bålen. Kort, typisk en-avsnitts-historia menad att komma ut ett visst datum.

Huvudhistorien handlar istället om hur Kamala träffar en trevlig pakistansk pojke, son till vänner till föräldrarna, och dels söker få lite frihet att umgås med honom – både från hennes bror, den mest troende i familjen, som är hård men inte omöjlig eller ovänlig, ej heller mot vännen Bruno, och från andra ohumaner som också vill göra New Jersey till sitt. Saker gr naturligtvis inte riktigt som hon vill.

Fortsatt fint skrivet och tecknat, även om nördskämten blivit något färre, liksom de roliga smådetaljerna i bakgrunden. Å andra sidan är ju vardagsdramat en stor del av vad som gör serien till något mer än ännu en mask-och-mantel-historia, och det finns det mer än nog av. Fortsättning följer.

Read Full Post »

Har man läst Kim W. Anderssons kortserier (det har man förhoppningsvis) vet man ungefär vad man skall vänta av Alena (som om inte omslaget vore nog): flicka i internatskola, enda vännen död sedan ett år (men inte mindre pratsam för det), söt pojke, avundsjuk rival som också är skolans populäraste. Ja, och så då en tidigare olycklig kärlekshistoria med vännen, som slutade med att hon föll från en bro, och så saxar. Blodiga saxar.

Teckningarna är lite kantigare än annars, med tjockare linjer, mer kontrast, och blod som verkligen står ut på sidorna. Det blir dock aldrig oklart vad som sker, även när rutorna är gjorda lika mycket för ren visuell effekt som historieberättande, eller när slutet kommer (ingen blir förvånad). Snyggt tecknat, snyggt berättat, läsvärt.

Read Full Post »

I Lina Neidestams fjärde samling, Zelda: Uppbrott och utbrott, så verkar Zelda vara mindre av en neurotisk blandning av liderlighet och feminism: kättjan är tämligen nedtonad, och även om hon har en massa saker att säga om feminism (och män som diskuterar feminism) så  ligger fokus inte så mycket på just hur Zelda (miss)lyckas med att blanda teori och praktik, utan mer av att komma med dräpande kommentarer till diverse dumheter folk vräker ur sig.

Vad gäller handling så står faktiskt Zeldas liv i stort sett still: hon sitter på kontoret och dödar långsamt sin själ genom att skriva den sorts kändisskvaller som förvisso för det mesta håller sig långt från det direkt åtalbara, men som väcker undran hur någon kan bry sig. Hemma väntar det vagt odefinierade förhållandet med Cesar, även om gamla studiekompisen och avundobjektets Novas bror gärna hade fått ersätta. Istället är det kompisen Tove som, efter katastrofal fjällvandring får leta ny flickvän (vilket går snabbt, och resulterar i en som kanske kan tillföra serien mer än just rollen som Toves flickvän).

Nåja, roligt är det nästan hela tiden, ibland med saker som behöver sägas (man kunde önska att vissa serier, som de om hur anonyma nätkommentarer skulle te sig i verkligheten, inte skulle vara möjliga, men de är i alla fall effektiva). Stilen och nivån på teckningarna verkar ha etablerats, liksom humorn, så nu är närmast frågan hur länge Neidestam orkar variera sig.

Read Full Post »

Older Posts »