Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2019

Inget är nytt under solen, och liksom idag har det alltid funnits de som älskade böckerna mer än allt annat här i världen. Så också Richard de Bury, biskop av Durham i kung Edvard III:s dagar. Kungen utnyttjade sin biskop för såväl att hålla lugn i den oroliga nordändan av sitt rike som diplomatiska uppdrag till påvestolen och franske kungen; det är troligen att biskopen uppskattade de senare mer, då de lär ha gett honom större möjligheter att utöka sitt bibliotek, en syssla vars iver noterades av samtiden, bland annat av Petrarca som mötte honom i Avignon.

En prelat, hur duglig och bokhungrig han må varit, skulle dock knappast varit ihågkommen idag om det inte varit för att hans kärlek till böckerna fick honom att producera en själv, med det självmedvetna namnet Philobiblon. I boken försvarar han böckerna som högst nyttiga ting som bevarar och lär ut världens vishet, i synnerhet i form av västkyrkans lära, även om också vissa antika filosofer anses godkända.

Det är en varierad skrift, som ibland försvarar böckerna som sådana, ibland far ut i angrepp på dem som inte ärar dem (angrepp dock hållna i en lätt skämtsam ton), ibland förklarar hur Richard lyckas samla sitt bibliotek. Roligast läsning idag är dock det kapitel där han förfasas över hur unga studenter hanterar dyrgriparna: de äter och dricker vid läsningen, tvättar inte händerna, kluddar i marginalen, använder böckerna för att pressa blommor, lämnar dem i närheten av småbarn, slår inte ihop dem ordentligt – en litania av en sort man möjligen skulle kunna få ur vissa bibliotekarier än idag. I paritet med detta är den inledning där han förklarar att böcker bör värderas över allt annat, och köpas så fort möjlighet ges, så länge priset är någorlunda billigt.

Den svenska översättning signerad Axel Nelson jag har är vid det här laget kraftigt åldrad: när den gjordes var stilen möjligen endast lätt arkaiserad, i linje med vad man kunde hitta i Karl XII:s Bibel, som då nyligen ersatts. Idag framstår dock den som rejält åldrig, om än fortfarande läsbar.

Richard skulle nog ha hållit med om att jordisk odödlighet inte är möjlig, men att de ting som kommer närmast är böckerna. Att han också därmed fått sitt minne förlängt må anses fullt rättvist.

Annonser

Read Full Post »

Fjärde volymen Lumberjanes, Out of time, samlar ett äventyr i fyra delar: Roanoke Cabin är ute för att tälta, men överraskas av snöstorm och vargar med hjorthorn. Lägerledaren Rosie dyker upp och räddar dem – alla utom Jen, som istället räddas av den nya bekantskapen Abigail, som bor i en stuga fylld med jakttroféer, har foton på sig själv med Rosie och björnkvinnan och verkar nu vara inställd på att jaga något stort. Rosie ger sig ut för att hämta hem Jen, och förbjuder våra hjältinnor från att hjälpa till.

Eftersom sådant aldrig hindrar dem annars ger de sig ut så fort hon är utom synhåll, och går vilse. Eftersom de hamnar hos pojkscouterna gör det inte så mycket, och de får hjälp av Barney (som vi träffade i de två första volymerna). Han är dock lite beskäftig och överduktig, och går rätt snart Jo på nerverna. De får dock större problem på halsen när vi får se vad Abigail verkligen är ute efter.

Det blir till slut en bra historia, om vänskap, misstag, jättemonster och att erkänna när man gjort fel. Fortsatt trevligt och bra.

Read Full Post »

Det sägs att människans natur inte ändras. Troligen har jag själv anfört det; självmotsägelse kan troligen ingen undgå. Montaine har närmast gjort den till metod i sina Essayer, och hoppar ibland mellan ståndpunkter utan annat mål än att prova dem och se vad hans inre tycker om dem.

Alltnog: oavsett människans naturs beständighet så ändras i alla fall sederna, och ibland kraftigt. När Montaigne i kapitlet om grymhet erkänner sig blödig även inför djurs lidande, och klagar på mänskligheten så säger han att

Ingen finner något nöje i att se djur leka och kela med varandra, men alla finner nöje i att se dem slita varandra i stycken.

Oavsett vad man anser om människans oföränderlighet kan man i alla fall konstatera att internet för en gångs skull visat människan som bättre än vad hon anklagas för.

Det obestämda framkommer annars bra i essän om självmord; där anför han skickligt såväl argumentation för som mot en beredvillighet att dö som en hög dygd, utan att riktigt lyckas landa i något bestämt. Mer bestämd är han å andra sidan när han avfärdar läkekonsten; en fullt rimlig inställning i en tid när medicin var en blandning av enkel naturmedicin, alkemi och astrologi.

En stor del av den andra boken ägnas annat åt vad som sägs vara ett försvar av den katalanske teologen Raymond Sebond, detta är dock som bäst en indirekt manöver till dennes fördel, ty mycket av innehållet går snarare ut på att avfärda människans möjlighet att veta något med säkerhet (en underlig metod att försvara någon som hävdade att Guds storhet inte enbart visade sig genom bibeln utan även i naturen).

Montaigne läser man hursomhelst bäst antingen mycket övergripande eller mycket närgånget, att ta de enstaka styckena och försöka bli klok på dem ger mindre än man hoppas på.

Read Full Post »

I höstas var jag i Richmond i Virginia. Det är en med amerikanska mått mätt liten stad, men en av de historiskt viktigare: det var i Virginia som sydstaterna hade sin huvudstad, med ett eget vitt hus, numera gömt bakom ett sjukhus tillsammans med en modern museibyggnad över inbördeskriget (som visar upp gammal utrustning, regementesfanor och andra prylar; förhoppningsvis mer intressant för amerikaner än utlänningar). Efter besöket där fick jag med mig Noah Andre Trudeaus biografi Robert E. Lee. Lee hade ju länge ungefär samma status som Karl XII haft i Sverige, centralfigur för en viss typ av nationalism, full med mytbildning kring sig och en aura av tragisk hjälte som ett tag lyckades stå upp mot övermakten men till slut dukade under. För Lee har detta bland annat resulterat i att man gärna gjort honom lite mer politisk korrekt än han egentligen var (han tycks inte ha varit någon större förkämpe för slaveriet, men han ärvde slavar som han frigav något senare än testamentet föreskrev), och gärna överdrivit hans förtjänster som general.

Det senare lät sig speciellt göras eftersom man dessutom hade flera lätt tillgängliga förklaringar till varför en så stor general till slut kunde misslyckas; förutom nordstaternas uppenbara materiella och demografiska överlägsenhet så kom ju de flesta av Lees stora segrar till i samarbete med den stupade Stonewall Jackson. Att dennes död var en särskild olycka menade redan Lee själv, och Trudeau är fräck nog att påpeka på att detta i själva verket var en svaghet hot överbefälhavaren: Lee förlitade sig för mycket på vissa underlydande, lade sig sällan i för att korrigera dem, men var i efterhand redo att lägga skulden på dem, även om han i övrigt var en tämligen ridderlig herre.

Biografin är annars ganska lagom tjock för någon som vill ha en överblick; den håller sig tämligen strikt till att berätta om Lees göranden och tänkande, och även om tyngdpunkten ligger på krigsåren och kräver vissa förkunskaper om dessa så förlorar den sig sällan i detaljer om slagordningar eller bataljskildringar. De kartor som illustrerar kapitlen är tyvärr lite svårlästa, men annars finns inte mycket att anmärka på här. Om boken kanske är aldrig riktigt tar sig an  Lees taktiska tänkande är den desto tydligare med hur författaren ser på hans strategi: den nordstatsarmé som han hade att ta sig an, ledd av diverse mer eller mindre inkompetenta personer innan den mer robuste och hänsynslöse Grant tog över, måste besegras så att nordstaterna skulle bli rädda nog att söka fred. Därmed var det nödvändigt att ständigt söka offensiva lösningar, även om de segrar som trots allt vanns alltid var otillräckliga.

Trudeaus bok motsvarade tämligen väl mina förhoppningar: en kortare biografi som inte förlorade sig i vare sig sydstatsnostalgi eller alltför hård kritik och som gav i alla fall en rudimentär insikt in i huvudet på den man som mer än någon annan fått förkroppsliga bilden av den ridderliga södern (låt vara att han egentligen var mer av en pragmatiker när det kom till militära frågor). Han stred för ett land som nu kan tyckas ha varit dömt på förhand, och det med större framgångar än vad som kan tyckas rimligt. Om man vill se på historien utifrån strikt utilitaristiska linjer är det tveksamt om hans insats kan betecknas som positiv. Själv ansåg han troligen att han gjorde sin plikt, och så gott han kunde. Man behöver inte gilla honom, men det är svårt att inte respektera honom.

Read Full Post »

Johan Gabriel Oxenstierna var skalden som tvingades in i statsförvaltningen, enligt den vanligaste förklaringen eftersom Gustav III tilltalades av idén av att likt Gustav II Adolf ha en Oxenstierna vid sin sida. Som statsman var han omvittnat ineffektiv, och själv hade han hellre velat arbeta med sin diktning. Om eftervärlden minns denna diktning är det främst i form av de två längre skapelserna »Skördarne« och »Dagens stunder«, vilka också är huvuddelen av innehållet i den av Svenska akademien utgivna volymen med Oxenstiernas verk.

Båda dikterna är pastoraler, i huvudsak inriktade på att uppmåla ett fredligt, stillsamt lantliv, i kontrast till mer militär möda (stadslivets jäkt nämns inte alls). Det är fina skapelser, hyllningar till en värld med hårt arbete, oskyldiga nöjen och oförstörda människor, baserat i en trots allt någorlunda realistisk syn på tillvaron, även om herdedikternas konventioner ibland tränger sig på och gör att det i »Skördarne« finns en rätt enkel liten kärleksintrig och att unga flickor ibland adlas till herdinnor. Även om det aldrig blir lika urspårat backanaliskt som hos Bellman påminner det ändå en del om hans förmåga att kombinera realistisk svensk vardag med antika förebilder och gudaapparat.

»Dagens stunder« är uppbyggd kring morgon, middag, kväll och natt, och i synnerhet det sista partiet är intressant, med en bild av en avlägsen framtid då tomheten uppslukat världen och allt det som människorna försökt skapa förgåtts, även minnet. Ämnet är tacksamt för poeter, och Oxenstierna hanterar det väl. Resten av dikten når inte riktigt samma höjd, men bjuder ändå på såväl fina bilder av människors tillvaro liksom en del lite konventionella betraktelser, inklusive en hyllning till vänskapen som ålderdomens främsta nöje.

I samlingen finns också två kortare verk: »Disa« är en skojfrisk dikt med fornnordiskt tema, om hur den unga Disa likt Kraka tar sig till kungs vare sig klädd eller naken för att avvärja ett orakelsvar om att halva befolkningen skall offras för att den andra halvan skall överleva en svält. Denna saga laborerar med såväl anakronismer som upphetsning inför den fagra Disas iklädande i fisknät, och tar sig uppfriskande rättfram efter att man läst de tidigare dikterna med deras mer tillkrånglade syntax. »Hoppet«, slutligen, är en kortare betraktelse över sitt ämne, inte speciellt minnesvärd men tydligen ett gott exempel på Oxenstiernas övriga diktning.

Oxenstierna är knappast ett stort namn, och denna volym kommer knappast göra honom till det. Han har dock vissa klara förtjänster, främst i ämne och inställning till det: han är patriot, men påtagligt okrigisk. Det finns passager om götiska hjältar, men också klara uppmaningar till det svenska folket att hellre låta plogen gå över de gamla slagfälten, och endast ta ned svärdet om landet hotas. Att han också lyckas få in ett fördömande av slaveriet ger pluspoäng.  Han kanske inte kan återfå en plats på högsta parnassen, men viss ära kan han gott erkännas.

Read Full Post »

Första samlingsvolymen med Rat queens var lite för ryckig för min smak: intressant koncept, men historien var mest en ursäkt för att placera huvudpersonerna i situationer där lemmar och blod skulle flyga över rutorna. Andra delen, The far reaching tentacles of N’rygoth, är då betydligt bättre: snabbt etableras vem som är hotet, vad som skall göras för att mota det, och sedan har det mesta som händer att göra med detta. Även de episoder då vi får se Violet och Hannah innan Rat queens ursäktas med att de kommit för nära svävande verklighetsvridande jättebläckfiskar (om man blott gåve dem en mistlur så skulle vi vara i fantasy-Mass effect).

Eftersom sagda blötdjur har att göra med den demoniske gud som Dee är en tvivlande prästinna för så dyker även någon ur hennes tidigare liv upp. Och den som nedkallar dem visar sig vara ute efter hämnd på Hannahs älskare. Allt detta ger en mycket fungerande historia, som också ger strider med demoner, legosoldater och svampmän (till Bettys stora förtjusning, även om hon annars inte får mycket utrymme).

Efter att den tidigare tecknaren Roc Upchurch arresterades för misshandel tog Stjepan Šejić över och tecknade de två sista delarna av fem – ett gott val av ersättare, då stilarna påminner om varandra. Fortfarande mycket blod och naket, självlysande magi och horribla kroppsskador. Nu dessutom med tentakelmonster, dock snarast av typen som gör en galen, inte den som går på lättklädda kvinnor.

Ett steg framåt, mer än tillräckligt för att det skall vara intressant att fortsätta läsa.

Read Full Post »

Jag tyckte väl inte Nexus uprising, förra romanen som knöt an till Mass Effect: Andromeda var så vidare värst: den bjöd egentligen inte på något överraskande, och var lite för mycket en lång litania över hur jobbigt det var när de första kolonialisterna kom fram: i sak möjligen korrekt, men också vad den som redan spelat de relevanta partierna väntade sig. N.K. Jemisins och Mac Walters Initiation lyckas då bättre: även om det inte är något riktigt revolutionerande man får reda på om Cora Harper och Alec Ryder, som är huvudpersoner, så är det ändå en del, och en del frågor man undrade lite över får man svar på. Eftersom det hela händer innan avresan så är det inte riktigt lika mycket desperation och misär heller.

Historien är dock onödigt rörig: Cora har precis gått med i initiativet, och får i uppdrag av Ryder att stjäla tillbaka den kod som ligger bakom AI:n SAM. Det hela hamnar snart i en röra med folk som förråder varandra och politiska förvecklingar och hemliga militära projekt, och när allt är över sitter man och undrar vad som egentligen hände. Det plockar upp temat  »kan organiska och elektroniska intelligenser samexistera?«, och även om behandlingen här kanske inte är den bästa så är det en någorlunda bra summering av diskussionen i tidigare böcker.

Att det handlar om Cora var kanske nyttigt i stort, men hjälper inte riktigt boken: hon är en ganska lågmäld karaktär, absolut inte tråkig, men inte lika spektakulär som vissa andra. Det stämmer ganska bra på boken i sin helhet också.

Read Full Post »

Older Posts »