Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Om Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen är av ojämn kvalitet så är hans egenskrivna Sagan om Tolkien rena Emyn Muil: här finns en del rätt intressanta genomgångar över vad namn kan ha kommit ifrån, en kort genomgång av Inklingarna, sammanfattningar av diverse fornsagor som inspirerat till Midgårds historia, en genomgång av livet vid Oxford universitet och faktiskt också en knapphändig biografi över Tolkien själv. Samtidigt finns det långsökta idéer, vansinniga missuppfattningar, banala sammanträffanden som blåses upp till viktigheter och en påtagligt nöjd Ohlmarks: tänk att han hittat och översatt detta i hans ögon odödliga mästerverk.

Det är svårt att veta exakt var man skall börja med bokens fel och brister: den rena okunnigheten om historien (exakt hur fick Ohlmarks för sig att Celebrimbor var den som tog Maktens ring från Sauron?), misstolkningarna (Drogo Bagger blir här såväl ett fyllo som mördad av sin hustru den där dagen i båten), övertolkningarna av sammanträffanden (ja, det finns många tillfällen då det är ett visst antal personer med vid ett visst tillfälle både i Sagan om ringen och i någon isländsk saga), sådana hårddragningar av jämförelser att de helt går av (visst, man kan möjligen se aspekter av Sigurd Fafnesbane i Frodo, men det betyder inte att man kan jämföra Galadriel med Brynhilde), eller försök att hitta namnlikheter som blir helt vansinniga (»Saurman« sägs ha inspirerats såväl av latinets »sarmen«, ›torrt ris‹ som något »Saras« i Arthursagan). I vissa fall skulle detta kanske kunnat mattas av läsning av Silmarillion, som mot slutet annonseras vara på väg, men det mesta får skrivas på Ohlmarks ohejdade fantasis konto.

Det hjälper inte heller att Ohlmarks också framför diverse Birger Nermansk »historia«, att han antedaterar Beowulf med tvåhundra år, att han menar att fallohiderna är en slags bushmän (förutom att de är korta syftar namnet uppenbarligen på att de gömmer sin fallos likt vissa »primitiva« folk), och att det hela är skrivet utifrån andrahandskällor. I slutändan liknar det mest att läsa En blå bok: komplett men fascinerande vansinne uppblandat med enstaka glimtar av förnuft.

Read Full Post »

Motivet till mordförsöket (och mordet?) På Emilie Arundell tycks uppenbar: pengar. Gammal dam, mycket pengar, fattiga syskonbarn. Uppenbart? Men så går pengarna till hennes sällskapsdam istället – hon måste sett igenom mordförsöket på något sätt, och förstått att det inte var på hundens boll utan på något annat hon snavade när hon föll ner för trappan. Men så två veckor senare dog hon i ett anfall av leversjukdom, och det kunde väl inte gärna vara mord – eller?

Poirot och Hastings börjar nysta. Tänkbara mördare: Charles Arundell, moraliskt vek, hans syster Theresa, som gjort av med sina pengar på det glada livet, hennes fästman, doktor Donaldson som behöver pengar för att kunna dra igång sin forskning, doktor Tanios (grek, och således ytterst suspekt!) och hans fru Bella som behöver pengar till sina barns utbildning, samt sällskapsdamen miss Lawson, som efter ett andra testamentes upprättande var den som fick alla pengar.

Det är inte mycket Poirot har att gå på – speciellt som han fick höra om det hela ett par månader i efterhand. Att han har Hastings vid sin sida drar fram det värsta av manéren också, och även om upplösningen till slut är rätt logisk (även om man som vanligt känner sig något osäker inför psykologin) så är det kanske inte en av de främsta.

Read Full Post »

När dammet från de skånska slätterna skakats av uniformen, ansiktet något räddats genom en egenskriven fred med dansken, och upplevelserna något sånär sammanfattats stod ett klart för Karl XI: aldrig igen krig! Hans lösning var en armé stark nog att motstå varje enskilt hot, och alla krafter sattes in mot detta mål: det kungliga enväldet skapades för att få politisk kraft, räfst och reduktion företogs för ekonomisk, och resultatet blev det ständiga knektehållet och indelningsverket: ett sätt att få en stående armé av god kvalitet som samtidigt inte skulle bli alltför dyr att underhålla.

Detta verk och de människor som verkade inom det är vad som skildras i Lars Ericsons Svenska knektar. Karl XI:s lösning skulle visa sig lida av samma problem som så många andra militära: den var perfekt – men skapad för föregående krig: när stora nordiska kriget bröt ut kunde Danmark slås ut på en månad, och Ryssland stoppas i Narva (sista gången svenskarna hade god tur med vädret), och även Polen kunde till slut pacificeras. Men när det ryska fälttåget misslyckades var katastrofen ett faktum, och indelningsverket slogs nästan i spillror för att få fram nya mannar. Senare blev det alltmer föråldrat, och överlevde endast på grund av politiska skäl, då inflationen gjorde rusthållen till allt bättre affärer för stora skikt av bönderna.

Nu är dock Ericsons bok främst inriktad på verket och soldaterna själva, inte på krigen de deltog i: hur knektehållet infördes, hur soldaterna levde, hur de valdes, vad deras kommenderingar innebar, hur deras förhållande med rotebönderna var, och till slut hur de ersattes av värnpliktiga.

Genomgående är det ett bra arbete, lite tråkigt presenterat måhända med vissa upprepningar och ibland inte helt bra språkbruk, ett par missar vad gäller när vissa förhållanden gällde, men utförligt och vad det verkar fritt från allvarligare brister.

Read Full Post »

Dags för Jack Aubreys och Stephen Maturins sista insatser i striden mot Napoleon: efter The hundred days är det inte längre den lede fransmannen som gör att de far till sjöss, utan deras genom hans återkomst uppskjutna resa till Sydamerika för att understödja revolutionärerna där.

Först gäller det dock att hindra de franska revolutionärerna i Europa: det byggs skepp längs Adriatiska havets kuster, skepp som kan störa den precis återupptagna handeln och ge Napoleon råg i ryggen. Än mer allvarligt är dock rykten om en trupp legosoldater från Balkan som bara väntar på sin sold för att de skall kunna bege sig norrut och hindra de franska och österrikiska trupperna från att förena sig med de brittiska och preussiska: sold som väntas komma från en shiamuslismk härskare via Algeriet, och som Maturin och hans vän och kollega Amos Jacob måste stoppa – Maturin som dock är nybliven änkling, efter att Diana vält med sin vagn, och dessutom tagit med sig Jacks svärmor i döden.

Såväl konspirationer, jakter i Jordafrika och på Medelhavet väntar, och trots att Maturin måste sammanfatta sitt uppdrag ett par gånger mer än man som läsare behöver så är det en bra näst sista bok i serien.

Read Full Post »

Den attityd som låg till grund för hans Gamesmanship har av Stephen Potter utvidgats till även andra områden i Some notes on lifemanship: här får man genomgångar av hur man skall hamna överst som konversationsman, skrivarman eller uppvaktningsman (eng. woo-man), liksom en del vidare rön för sportmannen.

Tricken är som tidigare småfula utan att vara direkt ogentlemannamässiga: de syftar till att man alltid skall bli den som ses som den bättre vetande, mer förståndige. Om man talar med en resenär om förhållandena i ett visst land är ett bra knep att vid ett påstående kontra med »ja, fast inte i södern« (mutatis mutandis), eller att komma med påhittade, halvbegripliga citat, eller andra tips för att få den andre att snubbla och fastna.

Det är svårt att säga exakt hur allvarligt menade och effektiva de olika knepen är, men nog är det underhållande, i synnerhet med de underliga exempel som fyller utrymmet.

Read Full Post »

Det är intressant att läsa även äldre klintbergare: Den stulna njuren utkom 1995, men exemplen är från i alla fall ett decennium innan dess. Det märks: förutom att det finns en hög historier som skrämde upp folk med hot om AIDS (förutom från främlingar som skriver meddelar att smittan överförts med hjälp av läppstift på badrumsspeglar så via citroner i mataffären som narkomaner försökt rengöra sprutor i, marodörer på tunnelbanan, tårar i sår och annat) så finns här också en historia om en ung man som satt och pratade högt i mobiltelefon när en olycka inträffade i  närheten, och han tvingades erkänna att det var en attrapp, vilket idag framstår som rätt underligt, på flera sätt.

Annat är mindre tidsbundet, och skulle väl kunna spridas än idag: paret som hittade deras ägandes byrå i en katalog hos antikvitetshandlaren som sade att det skulle ta ett par veckor att få tag på den men att det skulle gå att ordna, mannen som fastnade olyckligt i dammsugarslangen då han trodde den skulle vara en lämplig sexleksak, historier om urspårade svensexor eller märkliga liftare. Annat kanske minskat i frekvens: berättelser om hur konstiga de är i det där utlandet, eller invandrare som håller höns i lägenheten, eller som sett kattmatsburkar och tror att de innehåller katt (fast vem vet vad som sägs på estlandskryssningar mellan sånger om Palmes biobesök och vit makt-låtar?).

En annan favorit är berättelsen om de (då) nya spärrarna som satt i Stockholms tunnelbana, som sades läsa av personnumret från månadskortet och registrera så myndigheterna kunde spåra en! Idag förefaller detta smått naivt. (Det måste också påpekas att det i sammanhanget talas om skräckvisionen om ett samhälle där alla övervakas av Big Brother skapat av en viss John Orwell). Således: en del är intressant för det visar på vad som hänt i samhället de senaste 20 åren, annat är intressant, punkt.

Read Full Post »

Not till jaget: undvik all läsning som har det minsta av »personlig utveckling« eller liknande över sig. Jag vet att jag normalt gör det, men ändå kunde jag inte motstå att köpa ett utgallrat exemplar av Sándor Márais Visdomsord för vardagsbruk, skriven i andra världskrigets Ungern (innan nazisterna invaderade), utifrån ett minne av en positiv recension. Boken är alltså ett försök att skapa en modern stoisk stödjebok; en bok för att få människorna att se till det väsentliga i livet och sluta oroa sig över vad de inte äger makt över.

Tyvärr är det en bok som känns rätt överflödig, ibland barnslig, ibland självmotsägande, ibland allmänt högmodig, ibland futtig i sin kritik av futtigheten (du menar alltså att det är oacceptabelt att gå som gäst till någon annan, eller bjuda in någon annan till sig, eftersom detta är att tvinga värdens vilja på gästen, och att detta är ett absolut fel?). Det kanske hårda, men ändå främst självpålagda och klart rationalistiska regementet som Markus Aurelius förespråkar har blandats ut med mysticism, och inte bara i den tröstsökande varianten som vill se ett högre syfte med världen utan också i högdragen Kristen vetenskap-aktig tro att sjukdomar och olyckor är något man alltid har sig själv att skylla för. Det första är en intellektuell bedrift av viss rang då sådana tankar egentligen borde vara oförenliga med stoisk filosofi, det senare är bara motbjudande.

Visst finns det även stycken som glimmar till: det om döden och försöken att definiera vad en god sådan är höjer sig särskilt över mängden och är både originellt och bra, gods som är gemensamt med andra stoiker om att försöka vara ärlig och att alltid söka efter sätt att hjälpa utan att göra väsen av det är tänkvärda, och en del mindre råd om kosthåll eller promenader eller försök att verkligen hålla helg kan säkert vara nog så nyttiga, men intrycket är att man tittat ned i ett smyckesskrin och funnit gammalt arvegods och en del bra moderna saker bland en massa bijouterier, strass och förfalskningar.

Read Full Post »

Older Posts »