En näve i ansiktet

Jag borde nog ha läst annat innan jag försökte mig på The life and times of America Chavez. En stor nackdel med de stora seriedrakarnas sammankopplade världar är förvisso att det sällan finns något riktigt tydligt ställe att börja på, men här var det ovanligt rörigt. Visst, det görs försök att introducera America, men jag får mer känsla för hennes bakgrund än hennes person: hon har förlorat sina mödrar när de skulle rädda någon sorts subuniversum och hon är nu hjälte som hoppar runt mellan olika universa, vilket underlättas av att hennes mer unika superkraft (utöver styrka och flygkonst och sånt där) är en förmåga att boxa fram stjärnformade portaler.

Historien känns ganska ofokuserad: först kort äventyr för att presentera henne, sedan skall hon börja på universittet (tydligen någon Marvel-specialvariant), sedan börjar hon färdas i tiden och hoppar då in istället för Kapten America och ger Hitler en smäll på käften, och sedan hamnar hon hos åttiotalets X-men. I bakgrunden finns någon mystik figur i kåpa. Sedan är det helt plötsligt vårlov och hon hälsar på Kate Bishop och åker på road trip och hamnar i nytt trubbel med ett gammalt ex.

Ryckigt och otydligt och alldeles för mycket på en gång, och det hjälper inte riktigt att den sista delen har tecknats i en helt annan stil än de förra: där de hade en ganska avskalad stil som anknöt till de tidigare åldrar som besöktes, så går den sedan över och blir ganska plottrig och detaljerad, dessutom med en ojämnhet som gör att ansikten känns inkonsekventa och ganska otrevliga att titta på.

Så, njae, det här fungerade tyvärr inget vidare.

Read Full Post »

Föreställningar

Bengt af Klintbergs Påskharen handlar inte om den typ av moderna vandringssägner han är mest känd för, utan är en samling essäer om ämnen som mer traditionellt förknippas med folklivsforskning: föreställningar kring gengångare, katter på julafton, tydor, månen eller Tälje tokar. Titelnumret är därvidlag något avvikande, eftersom det behandlar vad som uppenbarligen från början varit en enkel lek som ingen sansad vuxen kan ha trott på, men som i modern tid försetts med uråldriga anor som en följd av övertolkning och en vilja att seder skall vara förkristna.

Texternas kvalitet varierar ganska friskt: Klintberg skriver bäst när han har en tydlig tråd att följa, ett argument att reda ut eller en historia att gräva upp. När han istället bara skall redogöra för diverse berättelser i något ämne blir det lite mer enahanda, till viss del eftersom dessa i så stor grad liknar varandra. Den energi som finns i texterna om påskharen eller vandrande skogar försvinner. Visst, man lär sig fortfarande en del om hur folk tolkat månens fläckar, naturväsen kring Vättern eller Tälje tokar, men det är inte samma nöje när man gör det.

Read Full Post »

En färre

Lite märkligt är det att det nu finns två böcker med läsrekommendationer där man av titlarna kan komma att tro att den främsta skillnaden är att den ena är någon sida kortare: 1000 books to read before you die, liksom 1001 books … Här gäller det närmast den förra, av James Mustich, amerikansk bokhandlare. Det bör nog direkt sägas att Mustich upplägg faktiskt ligger närmare Göran Häggs svenska variant på temat än den amerikanska, även om han har en del egna innovationer.

Även om titeln på Mustich bok antyder att han skall vara den mest snåle med rekommendationer nöjer han sig faktiskt inte med 1000 böcker, utan för varje bok ges även tips på fördjupning eller andra böcker att pröva för den som fastnade. Han tar även upp viktigare överföringar till andra medier. Till skillnad från de andra böckerna är hans sorterad på författare, inte kronologiskt. Han tycks också haft föresatsen att nöja sig med en enda bok för de flesta författare, vilket gör att han har det längsta indexet. Han har dock haft vett nog att inte följa denna föresats in i vansinnet, så några författare har flera verk med: flest har naturligtvis Shakespeare, med tretton, men även flera andra har fått mer än en.

Shakespeare, ja: liksom Hägg har Mustich stämt av innehåll med titel, och hans bok innehåller därför även sådant som dramer, poesi, barnböcker, essäer och facklitteratur; det enda som inte verkar finnas med är erotika. Urvalet är överlag gjort utifrån en tämligen amerikansk horisont, vilket gjort att flera historiska verk om USA:s historia finns med, något fler än man som europé egentligen tycker är nödvändigt.

Nöjet med den här typen av verk är mångfaldigt: inte bara att man upptäcker nya böcker att läsa, utan även att man påminns om sådant man redan läst. Man har möjlighet att nicka instämmande när författaren gjort ett i ens tycke förnuftigt val, och att bli uppbragt över att något underhaltigt verk lyckas smita in (varken Burckhardt eller Sacks imponerade på mig när jag läste dem), eller ännu värre, att någon favorit inte gjort det. Var är Dorothy Sayers? Karel Čapek, Tove Jansson, Walter Scott? Strindberg och Lindgren?

Senare, lugnad av tid och ny läsning, kan ännu mer glädje vinnas ut: man läser något som rekommenderats, återvänder ler gillande åt författarens beskrivning eller fnyser åt hur han så kan missförstått allt. Här finns till och med en checklista att fylla i för den som gillar småttigt vandaliserande av tryckt materia.

Mustich verk är inte riktigt lika bra som Häggs, men står långt över Boxalls. Det har fått mig att fylla på min önskelista med tjogtals böcker. Jag kommer nog inte komma närmare dessa 1000 böcker än de grupper om 1001 jag tidigare enligt de andra författarna haft att ta mig igenom, men det tänker jag inte låta mig bekomma. Livet är för kort för sådant tänkande, och de goda böckerna för många.

Read Full Post »

Kamp

Andra delen av Vei är ypperlig: tvekamperna mellan asars och jättars förkämpar går vidare, på och utanför arenan. Lokes spel blir allt farligare. Oden alltmer grymt bedräglig, och Gillingur allt mer högmodigt säker: nu skall äntligen jättarnas tur komma, och den tribut som flödat till asarna skall äntligen komma dem till del. Blod flyter, allt som oftast oskyldigt (och för all del somt som är nog så skyldigt också). Klimax närmar sig, när Lokes plan skall nå sin frukt.

Omskapandet av de nordiska myterna fortsätter: allt är sig likt, men ändå helt annorlunda. Det hela är mycket intelligent, men inte kyligt: sakernas tillstånd har inte kastats om helt slumpmässigt, utan för att kunna föra fram en berättelse med poäng (och, för all del, för att det skall blir storslagna strider och djup ångest, även om den senare framstår som något tunn när personer dödas som är föga mer än namn och ansikte). Vissa sår går djupt, för djupt för att läkas. Hur bränner man bort det ruttna utan att skada vad som lever?

 

Read Full Post »

Tennis

Den svenska titeln på Giorgi Bassanis Il giardio dei Finzi-Contini är inexakt, men evokativ på ett sätt som är omöjligt på något annat språk: har man gett Brideshead revisited titeln En förlorad värld kan man mycket väl kalla denna bok Den förlorade trädgården. Likheterna är påfallande: en man tänker tillbaka på en förlorad kärlek, en för alltid förlorad tillvaro före andra världskriget, en ungdom som bara lever i minnet.

Här är dock förlusten än större: Den unge mannen är judisk, liksom hans åtrådda Micòl, och det land som skildras är Italien under pren när Mussolini importerade Hitlers raspolitik och de italienska judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter. Från början vet vi att den enorma trädgården runt Finzi-Continis hem kommer skövlas och familjen skickas till koncentrationslägren, att de dagar fyllda med tennis och vanmäktig kärlek som skildras är dömda att lösas upp, utan möjlighet att återkomma ens i nästa generation.

Vår berättare är under handlingen en ung judisk man, som läser litteraturhistoria och liksom Micòl snart skall avlägga examen. Han har tidigare inte haft mycket att göra med de rika Finzi-Contini, men när tennisklubben i Ferrara en dag kastar ut de judiska medlemmarna börjar några ungdomar samlas hos dem för att ändå få spela. Han kommer nära Micòl, men när han vill gå från förälskelse till något mer gemensamt blir det tydligt att hon inte har några sådana tankar.

Det är inte mycket som sker, det judiska både finns där och är oviktigt: förintelsens omänsklighet framgår inte genom några detaljer, som genom att det blir än mer obegripligt att någon kan vilja att dessa ordinärt individuella personer skall hamna i gaskamrarna.

Read Full Post »

Tågluff

För den läsare som händelsevis skulle vilja ge sig ut på tågresa runt Ankh-Morpork finns nu den excellenta Mrs Bradshaw’s handbook to travelling upon the Ankh-Morpork & Sto plains hygienic railway, en Baedecker för Skivvärlden, med praktisk information om sevärdheter, övernattning och utskänkning. Man får lära sig om olika prisklasser på denna nybildade institution, sevärdheter i Quirm, shopping i Sto Helit, tips på var man skall bo om man planerar besöka Brassica world med familjen.

På omslaget står Terry Pratchett som författare, vilket troligen är, för att inte vara alltför finkänslig, en lögn. Visst, han har förmodligen godkänt allt, och det är onekligen Skivvärlden som behandlas, men det är troligen andra som fört pennan. Även om de gjort det med viss skicklighet, och undviker att bli pinsamt flåsiga, till skillnad från vissa andra böcker som också knyter an till livet ovan Store A’tuin, så är humorn ganska mild och bygger i stort sett helt på konceptet: en reseguide skriven för en värld som är fylld med olikartade medvetna varelser, och med en del annan underlig biologi. Det är roande för stunden, men i stort sett harmlöst.

Read Full Post »

Uppväxling

Där förra delen var lite trög så tar historien åter fart i The wicked + the divine, Imperial phase part 2: de övriga gudarna är på jakt efter Sakhmet efter hennes lilla orgie i blod i slutet av första delen, Dionysos försöker få tag på Bahomet samtidigt som han med Woden och nornorna planerar en koncert för att få energi nog att lista ut vad Ananke var ute efter.

Det blir konfrontationer, blodig död, och ordentliga avslöjanden så att man återigen vill titta igenom tidigare nummer för att se hur snyggt allt är gjort. Man irriteras på vissas oinformerade naivitet (prata inte med Sakhmet om familj som något trevligt), det vänder sig i magen när man förstår hur vissas våndas och att de mest försökt döva smärtan, och vissa visar sig vara ännu värre än man trodde.

Om förra delen var en besvikelse återställer denna tron; att de betecknas som första och andra delen av samma kapitel är kanske inte tillräckligt för att alla skall ge dem den chans de förtjänar, men hoppas kan man.

Read Full Post »

Gräva där man vill stå

Den bok Hans Furuhagen i Bibeln och arkeologerna har föresatt sig att skriva är inte en helt okomplicerad sak: han vill städa undan en massa dålig arkeologi som sett på fynden genom ett bibliskt raster, antingen av rent religiösa skäl eller av önskan att visa att David och Salomo härskade över ett stort, mäktigt rike vilket skulle legitimera nuvarande Israels gränser, eller till och med en utvidgning av dem (en princip lika förståelig som ohållbar). Väl så, författaren har i alla fall försett sig med ordentligt med mål att storma mot.

Problemet är snarast att han helt överger den andra flanken. Det står ganska snart klart att även om han anser stora delar av Bibeln för totalt opålitliga, skrivna med ett klart mål att stärka tempelprästerna i Jerusalem, så anser han den inte som i sin helhet obrukbar, och avfärdar t.ex. inte evangelierna som möjlig källa till historisk sanning om de förlopp de skildrar. Denna tolkning är såvitt jag vet inte speciellt udda, men när det nu finns de som anser att ingen serös historiker bör ha med dem att göra och att Jesus bara är ett påhitt (eller i bästa fall föga mer än ett namn på en predikant som vi annars inte kan veta något om), så hade det varit bra med en tydlig definition av vad författaren tycker att Bibeln faktiskt kan användas till.

Tonvikten ligger nu i vilket fall inte på den nytestamentliga tiden, utan på den värld som möter en i det gamla. En hel del myter och berättelser förklaras med att det är senare tiders etnisk-politiska antipatier som projicerats bakåt och getts en religiös förklaring, och det görs också försök att säga något om vilka t.ex. filistéerna egentligen var, vad vi egentligen vet om rikena Juda och Israel eller templet i Jerusalem. Tillsammans med den tydliga förklaringen till varför det finns starka politiska och religiösa krafter som vill driva tolkningen i vissa riktningar, och hur dessa legat i vägen för andra tolkningar och till och med helt okontroversiella perspektiv (t.ex. frågor om hur marken odlades) är detta bokens stora behållning.

Read Full Post »

För gammal för det här

En gammal polis. En gröngöling vid hans sida. Ett mord i de fina kvarteren. En chef som inte vill att han skall undersöka. Japp, handlingen i Hard in Hightown är fylld med välkända klichéer. Och gamla bekanta: för den som inte känner igen titeln är det en bok som i Dragon Age-spelen skall ha skrivits av Varric Tethras, som här står som författare tillsammans med Mary Kirby.

Med handlingen avklarad kan vi komma till vad som gör boken intressant: det är underligt och intressant meta, där en påhittad författare skrivit en bok, i vilken han stoppat in sina vänner i olika roller. Vissa tycks inte ha ändrats nämnvärt (en rivainsk pirat, en lättretad men skicklig rödhårig poliskapten), andra är längre från hur man tidigare sett dem. Eftersom Kirkwall annars är i stort sett oförändrat känner man igen sig.

Den tunna boken har också fått ordentligt med illustrationer, av fyra olika tecknare. Stilen är någorlunda konsekvent, men utseendet på personerna varierar en del, så att man ibland undrar om de inte blandat ihop vem som är vem i varandras alster. Nåväl.

Det är en smårolig bok att ha, och den som tidigare läst historierna i spelen vet ungefär vad som kan väntas. Mer av en samlarpryl än en roman.

Read Full Post »

I nytt sällskap

Jag börjar känna mig en aning mätt på Lumberjanes nu: visst, det är fortfarande roliga historier med lagom tydlig sensmoral, och en fin, vimsig värld fylld med magi. Och det är egentligen inget större fel på historien i Sink or swim, där en ny lägerledare dykt upp som lär ut maritima saker, och som snabbt visar sig ha problem då hennes båt tagits över av några selkier och vattnet fyllts av kraftiga strömvirvlar så hon inte kan ta sig till den. Genom diverse lagarbete och att lyssna på andra ordnar det sig naturligtvis, och nya vänskaper formas. Igen.

Nej, det som är lite tröttande är dock inte att sensmoralen alltid tycks vara ungefär densamma, utan att det fortsätter komma hänvisningar till att hela skogen är ett stort mysterium (vilket den naturligtvis är), som måste lösas, men att sedan inte mycket händer. Det känns lite som det hade varit ärligare att säga att dem bara är magisk och sedan glatt fortsätta med korta äventyr, och kanske binda ihop några saker lite då och då till något större.

Nåja, med underliga portaler, båtar, selkies, björnkvinnan, piratskepp och virvelströmmar finns det gott om saker att göra, och göra det på det sätt som bara Lumberjanes kan. Någon chans till kan de få.

Read Full Post »