Samlade anteckningar

Georg Christoph Lichtenberg, professor i experimentell fysik i Göttingen 1769-1799,  var förvisso en inte obetydlig vetenskapare; han gjorde upptäckter främst relaterade till elektriska fenomen, han var den förste som gjorde demonstrationer i föreläsningssalen, och hans föreläsningar var berömda över Europa. För eftervärlden framstår han dock snarast som författare, främst av de kladdböcker i vilka han kastade ner sina tankar och som vanligen excerperas när han numer skall presenteras. Den traditionella benämningen, och som också använts av Olle Bergquist i hans översättning, är Aforismer, vilket inte är helt rättvisande: förvisso finns här sådana, men även lite längre utläggningar och resonemang i diverse ämnen.

Bergquist har sorterat de korta texterna (sällan mer än en halvsida, ofta mindre) efter ämnesområde och sedan numrerat dem löpande; detta är inte den vetenskapliga standarden, men skulle kunnat passera utan kommentar om inte det varit för att ett par till synes upprepade sig, vilket nu lämnar en helt utan möjlighet att förstå varför. Ämnena som berörs är skilda; från filosofiska betraktelser över tillvaron, eller religionen, eller antiken, till kvinnor, eller flaskan, eller enskilda människor.

Skall man försöka urskilja någon grundhållning – filosofi vill jag inte kalla det, eftersom Lichtenberg aldrig försökte systematisera sitt tänkande – så är det väl en allmän skepsis, en önskan att människorna lärde sig tänka själva, en motvilja mot de som enbart tar upp vetandet i sig, men inte hur man når fram till det. Det finns naturligtvis även mindre generiska avsnitt, som polemik mot Lavater och hans fysiogonomiska lära.

Som väntat när någon producerat ett stort material finns det såväl intressanta iakttagelser och pregnanta formuleringar som longörer, och material som kanske främst är av intresse för att påvisa hur lite som ändrats (påpekandena om hur samtidens människor lär sig innantill istället för att lära sig att tänka, och att allt var bättre förr, är således inte nya under solen). Lichtenberg är trevligt sällskap för några timmar och säger mycket klokt och en del förfluget, kanske i bättre proportioner än många andra kan hoppas på.

Annonser

Read Full Post »

Samtal med mästaren

Att som i västvärlden vanligt är tillskriva den bok som där normal kallas Analekterna till Konfusius är ungefär som att tillskriva Jesus författarskapet till evangelierna. Konfucius är den självklara mittpunkten, den som oftast för ordet, eller den vars beteende kommenteras, men han kan rimligen inte själv författat mycket av texten.

Verket är indelat i tjugo böcker, vad det verkar utan någon närmare plan, även om vissa kapitel tematiskt hänger samman. Vissa av böckerna är dessutom troligen senare än andra, och har influerats av andra idéer än Konfucius egna. Vissa av böckerna fokuserar snarare på Konfusius lärjungar, av vilka några gick vidare och bildade skola. I D. C. Laus efterord till sin engelska översättning noterar han att de två som främst gjorde det inte var de klarast lysande av lärjungarna: Zengzi var visserligen moraliskt skrupulös men långt från de mest intellektuellt framstående i gruppen, medan Zixia var mer av en pedant än intresserad av grundläggande frågor.

Ur detta kan i viss mån den i västerlandet vanliga invändningen mot Konfucius lära: att den skulle ägna sig mycket åt form, etikett och att upprätthålla ordningen. Inslag av detta finns helt klart i Analekterna, men samtidigt betonar Konfucius behovet av lärdom (förvisso även det ett starkt arv, om än till slut förtorkat), medkännande och moral. Det är en filosofi för ämbetsmän, som ställer krav på noggrannhet, underdånighet och att man tillgodoser folkets behov, men har en mycket underligt härskarideal där härskaren bör vara dygdig och därigenom föregå med exempel för de rådgivare som sedan skall göra gott för folket.

Samtidigt finns det mycket i idéerna som är relevanta för samhället idag, eftersom de trots allt riktar sig till en bildad klass som förväntas delta i diskussioner med andra. Ett av citaten som verkar särskilt relevant är från bok XVII, kapitel 8: »att älska rättframhet utan bildning riskerar leda till intolerans«. Bildning var överlag något Konfucius själv uppskattade: han karakteriserar sig själv främst som någon med kapacitet och lust till att lära sig och att lära andra.

Andra idéer ter sig mer tidsbundna, i alla fall i de uttryck de tar sig: de riter som han också inskärper betydelsen av har väl nästan försvunnit, och idag styrs inte interaktioner av så hårda protokoll. Konfucius själv var dock medveten om att tiderna förändras, och det grundläggande för riterna var att visa andra respekt, vilket gör att även dessa stycken till del kan räddas.

Analekterna är en rörig samling av visdom, tidsbundna anekdoter, apokryfer, banaliteter, korrupta stycken samt levnadsråd. Det är en bok som kanske gör sig bättre i sammanfattad form än i originalform, men även som sådan är den läsvärd. Konfucius fortsätter att vara relevant.

Read Full Post »

Att brottas med Gud

Den som inte vet bättre skulle möjligen vara ursäktad om den trodde att en bok kallad Fear and loathing av en Søren Kierkegaard handlade om någon dålig tripp i Kristiania. Inget kunde vara längre från sanningen: detta är en bok som söker utröna vad tro egentligen är, från ett etiskt-filosofiskt perspektiv.

Nu låter detta genast långt tråkigare än vad det är: bortsett från några kortare passager, ämnade att håna hegelianer och andra teoretiska filosofer finns endast mycket lite jargong, och en hel del ironi; Kirkegaard var en av de filosofer där lärdomen inte helt uttorkat livskänslan eller uttrycksförmågan, även om detta är långt ifrån de hätskaste anfall han skulle åstadkomma.

Huvudtemat är ett försök att komma tillrätta med den bibliska berättelsen om hur Abraham av Gud beordras att offra Isak, den son ur vilken det tidigare lovats Abraham att stora folk skall utgå; den tes som drivs är att berättelsen enbart kan ses ur ett trons perspektiv om den skall kunna ges en rimlig förklaring. Etiska, estetiska och logiska förklaringar strandar, i inget sådant system kan Abrahams agerande ses som rimligt, utan enbart för den som helt resignerat inför denna världen och inget väntar sig av dem, samtidigt (och detta är det verkligt svåra) som hen helt förlitar sig på Gud, kan Abraham te sig som – absolut inte en förebild eller någon att efterlikna, men likväl någon som kan beundras.

Kierkegaards tes bygger på ett övergivande av förnuftet som rättesnöre. Samtidigt är han den förste kristne filosof jag hittills stött på som verkar helt förnuftig: Gud som han framstår i såväl Gamla som Nya testamentet kan helt enkelt inte passas in i normala etiska eller estetiska förklaringar, ty gör man det blir resultatet en grotesk. Ingen rimlig mänsklig etik kan rättfärdiga det prov som Abraham utsätts för – en person som erkänner sådan svartsjuka och uppställer liknande krav är någon som man för allt i världen vill att ens vänner skall undvika. För en tänkande människa som likväl inte vill överge övertygelsen om Guds existens återstår då endera att trotsa vad som ses som en orättvis förtryckare, eller att helt uppgå i tron på att Gud är större och vet vad som är bäst.

Read Full Post »

Två städer

Den helige Augustinus är en av västkyrkans främsta tänkare; hans skrifter har påverkat tänkandet från det att de skrevs under Västroms sista dagar fram till idag. Hans betydelse är sådan att den knappt kan förstås, ty den har fått sådant genomslag att det är svårt att inse att vad han tänker om t.ex. arvsynden var nytt och radikalt, och inte redan accepterad kyrkolära.

Hans De civitas dei, (jag har läst en engelsk översättning, City of God, utförd av Marcus Dods), Gudsstaden, är en genomförd apologetik och kosmologi. Tio av de tjugotvå böckerna är en polemik mot hedningar och filosofer, syftade till att visa på dessas tankefel och villfarelser till förmån för kristendomen, medan andra halvan är mer av en utläggning i diverse inomkristna frågor, främst de som har med synd och nåd, uppståndelse och domen att göra: hurudan natur har änglarna? kommer Guds nåd utsträckas till demonerna? hur skall man som kristen tolka Gamla testamentet?

Polemiken är både det mest roande och det mest tröttande: I den visar Augustinus ibland upp en viss humor, lika oväntad som välkommen, samtidigt som han återkommer till de romerska teaterspelen till gudarnas ära med en envishet som får en att vilja citera andra Petrusbrevet. Det är också alltid enklare att demolera än att bygga upp tankebyggen, vilket märks på att emedan angreppen för det mesta är välfunna, så är försvaren av kristenhetens trossatser ibland närmast desperata (att det är otroligt att så många skulle tro på uppståndelsen gör inte att dess inneboende osannolikhet minskas), när de inte bygger på tankefel eller aldrig undersökta premisser (denna själ som det sägs så mycket om tas som given). Bibeln citeras kreativt, så att ord omtolkas, mestadels för att den gammaltestamentliga guden skall kunna transformeras från något i nivå med Jupiter till en allsmäktig, allestädes närvarande.

För övrigt: det sägs en del om att Nya testamentets gud skall vara mildare än den gamla. Det må vara hur det vill, men Augustinus gud är det då rakt inte, för där Gamla testamentets är nitälskande och hemsöker fäderna missgärningar på barn och efterkommande i tre och fyra led, så är Augustinus gud grundlig och svartsjuk, och bestraffar hela människosläktet med arvsynden när Eva och Adam är olydiga, varefter han kan känna sig såväl rättvis som mild när han hemsöker människorna med vad straff han nu anser lämpligt: inget tycks egentligen vara hårt nog för att tvätta bort denna olydnad.

Huvudtesen i boken är likväl att två städer har formats av varsin kärlek: en på jorden av kärleken till jaget, och en i himmelen av kärleken till Gud. Dessa står delvis i motsats till varandra, så att man måste välja vilken man i första hand vill vara medborgare i. Det är visserligen möjligt att vara en god medborgare i båda, och de har ibland likartade mål, men ytterst vill de jordiska innevånarna ha ett gott liv här och nu, medan de andra samlar sina skatter i himmelen och hellre väljer döden än förråder detta sitt mål (väl att märka dock döden genom andra, inte för egen hand).

Denna bild är god och intressant, och tyvärr något underutvecklad: istället för att diskutera hur man bör förhålla sig till den jordiska staden lägger Augustinus mycket energi på en världshistoria, på änglarnas och demonernas natur, och på en hel del andra saker. Den som vill ha en analys av hur kristna bör förhålla sig till det världsliga kan hitta en hel del, men utspritt och aldrig riktigt sammanhängande.

Det finns mycket vete i Guds stad, och tyvärr mycket agnar att skilja det från. Jag skulle vilja säga att det är värt det i slutändan, men jag är inte helt övertygad om att det verkligen är det för någon som inte har ett stort intresse, och inte bara ett allmänt.

Read Full Post »

De profundis

Om Boethius ställning i filosofins historia kan mycket sägas: han var såväl den siste klassiske filosofen som den förste klart medeltida kristne tänkaren, den främsta länken mellan senantikens filosofi och den tidiga medeltidens, bestådd med hederstiteln »västerlandets lärare«.  Han kan också ses som den siste filosofen-statsmannen av det klassiska snittet, en värdig efterföljare till Markus Aurelius och Seneca.

Berömmelsen vilar främst på Filosofins tröst, en bok han skrev efter att ha fängslats, troligen på grund av sina sympatier med Östrom vid en tid då Teoderik den store inte längre kunde hålla sig över striden mellan nicaeaner och arianer. Filosofins tröst är ett sätt att argumentera för att världen är en välordnad och rättvis plats, ett försök att utifrån filosofiska metoder bevisa Guds allmakt och godhet, utan att hänvisa till teologiska dogmer. Här har ännu inte fru Filosofi underkastats fru Teologi, utan tjänar denna helt av sin fria vilja.

Det är alltså inga små problem som Boethius antar sig: såväl teodicéproblemet som problemet med den fria viljan och Guds allvetande behandlas. I huvudsak går Boethius argument ut på att allt levandes mål är lycka, vilket är identiskt med godhet, eftersom bara den som är helt god och har frigjort sig från alla bekymmer kan vara helt lycklig: härpå följer att onda män är olyckliga eftersom de ständigt måste oroa sig för att förlora vad de uppnått. Därav följer också att det högsta goda är Gud, och att goda män som strävar att uppfylla Guds vilja är de som mest frigjort sig från alla världsliga ting.

Problemet med den fria viljan löses istället genom att först separera försynen från ödet, så att Guds allmänna vilja kan betecknas med försyn, och allt specifikt som sker styrs av ödet. Därefter hävdas att Guds allsyn står utanför denna värld, så att liksom vi samtidigt kan uppleva händelser på olika platser, så kan Gud åse olika tider, och att han därför ser hela historien i ett svep. Det är mig oklart hur detta skall lösa problemet.

Annars är just klarhet utmärkande för verket (i alla fall i den engelska översättning av V.E. Watts som använts i Foliosällskapets utgåva). Den platonska dialogen mellan Boethius och fru Filosofi må ibland vara lite väl sofistisk i sitt resonemang (Gud är allsmäktig. Gud är god. Av detta följer att vad Gud inte vill inte finns, samt att Gud inte kan göra ondska. Alltså finns inte ondskan), så är den bild av den sanna lyckan som att vara en god man och den självskada som ondskan åstadkommer attraktiv även för de som inte har någon aktiv kristen tro.

Boethius nämner faktiskt aldrig Kristus, utan enbart Gud, och då på ett tämligen abstrakt sätt som primus motor, den som främst agerar genom att hålla de himmelska sfärerna i rörelse. Denna avsaknad av tydligt kristet innehåll har fått vissa att undra om Boethius kanske var hedning, men troligare är att han helt enkelt ville undvika att uttala sig om Kristus natur och på så sätt ådra sig mer av den arianske Teoderiks ovilja. I vilket fall har det hela slutat i något som trots enormt inflytande på hur medeltida tänkare behandlade samma problem i sig inte nödvändigtvis måste läsas i en religiös kontext. Även ateister kan hämta styrka hos Boethius.

Read Full Post »

Från abbé till översvämmning

Voltaires fickor måste ha växt med åren, ty hans Filosofiskt ficklexikon kräver ganska djupa sådana för att få plats (originaltiteln säger dock bara att boken är portativ). I jämförelse med flera andra försök till sammanfattning av filosofien så är det dock ett litet under av kompakthet.

Det är dock inget stort system som ställs upp, inget systematiskt rådbråkande av en enbart för ändamålet uppfunnen terminologi. Det är nästan som man snarare vill hänföra den till gruppen traktater mot kyrkan: de flesta av artiklarna är på ett eller annat sätt försök att krossa den skändliga. Detta görs på många sätt, men bäst kanske när Voltaire låtsas kritisera t.ex. islam eller kinesiskt statsskick medan den giftiga kritiken träffar katolska kyrkan lika väl. Han gör också många utfall mot småskuren teologi av slaget som går ut på att utröna »sanningen« om en eller annan detalj. Voltaire förfäktar istället en tydligt deistiskt ståndpunkt: det finns en skapare som en gång ordnat materien och gett den lagar, men Den bryr sig inte nämnvärt om enskildheter i sin skapelse (detta menar han vara en logisk självklarhet), och om Den nu ändå gör det, så är det viktigare att vara moralisk än dogmatiskt korrekt.

Överlag tycks det som förespråkas vara just det dygdiga livet: gör rätt för dig här och nu och bry dig inte så mycket om vad andra tror. Vad det dygdiga är framställs som i stort sett självklart; följer man den gyllene regeln så hamnar man i stort sett rätt. Var tolerant. (Voltaire lyckades inte helt med detta själv; det finns en hel del antisemitism i boken, och då inte bara på grund av den allmänt hemska moral man kan hitta i Gamla testamentet).

Annars finns det en del stycken om ödet och sanning (kunskapens problem ges en elegant liten introduktion) och liknande, men som sagt: huvuddelen av boken är ett försök att angripa organiserad religion och övertro, och förutom ett par blamager så lyckas den riktigt väl.

Read Full Post »

Lantmannen

Även om Xenofon är mest känd för Anabasis så har han även producerat ett flertal andra skrifter, alla vad det verkar välbevarade. Bland dessa finns fyra stycken i vilken Sokrates uppträder, och utgör alltså främsta möjligheten att nyansera den bild av honom som Platon ger. En av dessa fyra är den skrift som i översättning av Sture Linnér fått titeln Ledarskap, ehuru den traditionellt kallas något i stil med »Lanthushållaren«, eftersom detta är det formella ämnet för de dialoger som utgör den.

Dessa är två: Sokrates diskuterar med den rike, lite skrävlige Kristobulos,  och återger då ett annat samtal han hållit med den förnäme Isomakos, en fulländad husfader. I det första definieras ämnet hushållning och vad tillgångar egentligen är, och i det senare förklaras hur man blir en god hushållare, och hur en man kan uppfostra sin hustru så att hon kan bli hans jämlike (texten är på flera sätt intressant ur ett kvinnohistoriskt perspektiv): syftet är dock enligt förordet snarast att visa på hur en man blir en god ledare, genom att uppmuntra människor och visa omtanke, men också stränghet när så krävs. Den infogar sig också i den långa tradition som framhåller det moraliskt danande i jordbrukarlivet.

Det är mer lättläst än annan dialoglitteratur jag försökt mig på, och även om det inte är något större djup i tanken finns det å andra sidan en hel del av kulturhistoriskt intresse, och om en man som lyckats med att föra tiotusen legosoldater, som förlorat både sina egna högre ledare och den som betalade deras sold, genom fientligt land till havet och hemfärden vill berätta om ledarskap är det bäst att spetsa öronen.

Read Full Post »