Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Filosofi’ Category

Det är sisådär tolv år sedan förra gången jag läst Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach. Då var jag fysikstudent på väg mot slutet av studierna: en givande tid att läsa den, när man fortfarande har sinnet någorlunda öppet, men ändå är tillräckligt skolad för att kunna hänga med. Kanske hade den varit häftigare om jag läst den något tidigare, men nåväl.

Det är en bok vars ämne är notoriskt svårt att sätta fingret på, så svårt att författaren själv, tjugo år efter den kom ut, försökte göra det i ett nytt förord och i stort sett misslyckades, och därför istället började skriva om annat. Just sådant är han väldigt duktig på: det är en bok som ständigt ger sig ut på nya äventyr, inte bara i de mellankapitel där Akilles (grekisk hjälte som var erkänt snabbfotad) och Hr. Sköldpadda håller filosofiska diskussioner, där Hr. Sköldpadda vanligen visar sig vara den snabbare. Även i de mer tekniska kapitlen kan man upptäcka att istället för de formella system som verkar vara det egentliga ämnet har boken halkat in på Bachs musik, eller ambigram, eller pussel, eller fasta tillståndets fysik. Det är intellektuellt stimulerande, men också utmattande: man måste orka med såväl ordvitsar, matematik och vad för analogi som nu råkat fastna i Hofstadters sinne, och dessutom ibland mentalt korrigera honom (hans förklaring av genotyp och fenotyp var inte helt korrekt ens när den skrevs. Jag är dock inte helt säker på om att en mer modern förståelse försvagar eller förstärker den analogi med språket han försöker bygga).

En stor del av boken handlar om att bygga upp förståelse i läsaren för formella system och dess tillämpningar. Det är menat att dra paralleller mellan Gödels teorem och hur sinnet fungerar, men är tämligen intressant också i sig själv. Lite mindre fångande är de kapitel där han förklarar datorers arkitektur: min kunskap är tillräcklig för att se att mycket fortfarande är relevant, men annat verkar hopplöst åldrat, och så finns där en stor mängd okänt material. Inte helt olikt en av de centrala teserna, men en illustration av dem jag klarat mig utan.

Mot slutet halkar han in på de delar där hans idéer är närmast en tillämpning: forskning på artificiell intelligens. Här märks återigen hur mycket datortekniken sprungit förbi honom, samtidigt som hans teorier fortfarande har visst värde. Vi har idag lyckas bygga datorstrukturer som klarar extremt komplicerade situationer, men har egentligen konceptuellt inte rört oss speciellt mycket närmare det mål Hofstadter själv satt upp: en allmän intelligens baserad på elektronik, som kan lära sig nya saker på ungefär samma sätt som en människa. Hofstadter trodde att det skulle vara omöjligt att bygga ett bra schackprogram som byggde på förprogrammerade algoritmer och annat utan att det måste ha allmän intelligens; vi vet nu att så inte är fallet. De algoritmer vi har kan bli oerhört bra på vissa specifika områden, men de är egentligen bara mer sofistikerade varianter på den självlärande dam-algoritm som beskrivs i boken. Ön kan inte datorerna tänka analogiskt.

Gödel Escher Bach är fortfarande en i många stycken intressant och stimulerande bok, även om sättet författaren uppenbart tar nöje av sin egen fiffighet är lite tröttande. En ung fysikstudent av idag skulle nog också finna den spännande, men frågan är hur lång tid det tar innan den åldrats bortom all räddning?

Annonser

Read Full Post »

Kunskapen om antikens filosofi har nått oss på många vägar; av vissa filosofer finns mycket av deras egna texter bevarat, av andra nästan inget, utan de står endast att läsa om i andras sammandrag och polemik. Platon och Aristoteles hör till de förra, Sokrates och Epikuros till de senare. För Epikuros, liksom flera andra, är en av de allra viktigaste källorna Diogenes Laertios Berömda filosofers liv och läror, en filosofihistoria uppdelad på tio böcker, med stark biografisk inriktning.

Laertios levde troligen under 200-talet e.Kr., vilket framgår av vilka andra författare han citerar. I övrigt har vi inga biografiska fakta att tillgå om honom. Han är en tämligen skvallrig och osjälvständig författare, omdömen som inte enbart skall ses som negativa. Hans tendens att fokusera på anekdoter ur filosofernas liv snarare än deras läror är stundom frustrerande, men å andra sidan gör hans oförmåga att ta ställning att läsaren slipper fundera på var filosofernas egna åsikter slutar och författarens tar vid. Det anekdotiska tycks också i varje fall för kynikerna ge tämligen gott resultat, och oförmågan att ta ställning tycks kongenial med Epikuros (den ende filosof han tar i försvar mot belackarna) och dennes utläggning om de astronomiska fenomenen och att det är viktigare att nå sinnesfrid än att dogmatiskt hänge sig åt en viss förklaring.

Verket har försetts med en komplett svensk översättning av Johan Flemberg, och läsaren konstaterar med förtjusning att det är ett verk för den arbetande läsaren: det finns såväl ett gediget register som ordentlig apparatur för notering av emendationer och lakuner; något mindre glädjande är att alla noter placerats efter texten, vilket leder till ett fasligt bläddrande, då femhundra sidors grundtext utökats med noter omfattande fjärdedelen så många sidor. Som läsare lär man sig snabbt att en del av dessa tämligen säkert går att hoppa över, då behovet av upplysningar om exakt versmått när prosan avbryts är begränsat; de som rör själva texten och dess innehåll i övrigt är av desto större värde.

Som den enda bevarade antika filosofihistoriken är Berömda filosofers liv och läror av oskattbart värde. Montaigne tyckte att det hade ett behövts ett dussin Laertios, ett omdöme man gärna skulle instämma i om man fick komma med vissa förbehåll: trots att han har sina goda sidor skulle nog de flesta hålla med om att det hade varit önskvärt om de där tio hade varit lite mindre intresserade av pikanta detaljer ur filosofernas liv och ägnat deras läror mer möda. Likfullt är Laertios vad som finns att tillgå, och det är inte fy skam det.

Read Full Post »

Georg Christoph Lichtenberg, professor i experimentell fysik i Göttingen 1769-1799,  var förvisso en inte obetydlig vetenskapare; han gjorde upptäckter främst relaterade till elektriska fenomen, han var den förste som gjorde demonstrationer i föreläsningssalen, och hans föreläsningar var berömda över Europa. För eftervärlden framstår han dock snarast som författare, främst av de kladdböcker i vilka han kastade ner sina tankar och som vanligen excerperas när han numer skall presenteras. Den traditionella benämningen, och som också använts av Olle Bergquist i hans översättning, är Aforismer, vilket inte är helt rättvisande: förvisso finns här sådana, men även lite längre utläggningar och resonemang i diverse ämnen.

Bergquist har sorterat de korta texterna (sällan mer än en halvsida, ofta mindre) efter ämnesområde och sedan numrerat dem löpande; detta är inte den vetenskapliga standarden, men skulle kunnat passera utan kommentar om inte det varit för att ett par till synes upprepade sig, vilket nu lämnar en helt utan möjlighet att förstå varför. Ämnena som berörs är skilda; från filosofiska betraktelser över tillvaron, eller religionen, eller antiken, till kvinnor, eller flaskan, eller enskilda människor.

Skall man försöka urskilja någon grundhållning – filosofi vill jag inte kalla det, eftersom Lichtenberg aldrig försökte systematisera sitt tänkande – så är det väl en allmän skepsis, en önskan att människorna lärde sig tänka själva, en motvilja mot de som enbart tar upp vetandet i sig, men inte hur man når fram till det. Det finns naturligtvis även mindre generiska avsnitt, som polemik mot Lavater och hans fysiogonomiska lära.

Som väntat när någon producerat ett stort material finns det såväl intressanta iakttagelser och pregnanta formuleringar som longörer, och material som kanske främst är av intresse för att påvisa hur lite som ändrats (påpekandena om hur samtidens människor lär sig innantill istället för att lära sig att tänka, och att allt var bättre förr, är således inte nya under solen). Lichtenberg är trevligt sällskap för några timmar och säger mycket klokt och en del förfluget, kanske i bättre proportioner än många andra kan hoppas på.

Read Full Post »

Att som i västvärlden vanligt är tillskriva den bok som där normal kallas Analekterna till Konfusius är ungefär som att tillskriva Jesus författarskapet till evangelierna. Konfucius är den självklara mittpunkten, den som oftast för ordet, eller den vars beteende kommenteras, men han kan rimligen inte själv författat mycket av texten.

Verket är indelat i tjugo böcker, vad det verkar utan någon närmare plan, även om vissa kapitel tematiskt hänger samman. Vissa av böckerna är dessutom troligen senare än andra, och har influerats av andra idéer än Konfucius egna. Vissa av böckerna fokuserar snarare på Konfusius lärjungar, av vilka några gick vidare och bildade skola. I D. C. Laus efterord till sin engelska översättning noterar han att de två som främst gjorde det inte var de klarast lysande av lärjungarna: Zengzi var visserligen moraliskt skrupulös men långt från de mest intellektuellt framstående i gruppen, medan Zixia var mer av en pedant än intresserad av grundläggande frågor.

Ur detta kan i viss mån den i västerlandet vanliga invändningen mot Konfucius lära: att den skulle ägna sig mycket åt form, etikett och att upprätthålla ordningen. Inslag av detta finns helt klart i Analekterna, men samtidigt betonar Konfucius behovet av lärdom (förvisso även det ett starkt arv, om än till slut förtorkat), medkännande och moral. Det är en filosofi för ämbetsmän, som ställer krav på noggrannhet, underdånighet och att man tillgodoser folkets behov, men har en mycket underligt härskarideal där härskaren bör vara dygdig och därigenom föregå med exempel för de rådgivare som sedan skall göra gott för folket.

Samtidigt finns det mycket i idéerna som är relevanta för samhället idag, eftersom de trots allt riktar sig till en bildad klass som förväntas delta i diskussioner med andra. Ett av citaten som verkar särskilt relevant är från bok XVII, kapitel 8: »att älska rättframhet utan bildning riskerar leda till intolerans«. Bildning var överlag något Konfucius själv uppskattade: han karakteriserar sig själv främst som någon med kapacitet och lust till att lära sig och att lära andra.

Andra idéer ter sig mer tidsbundna, i alla fall i de uttryck de tar sig: de riter som han också inskärper betydelsen av har väl nästan försvunnit, och idag styrs inte interaktioner av så hårda protokoll. Konfucius själv var dock medveten om att tiderna förändras, och det grundläggande för riterna var att visa andra respekt, vilket gör att även dessa stycken till del kan räddas.

Analekterna är en rörig samling av visdom, tidsbundna anekdoter, apokryfer, banaliteter, korrupta stycken samt levnadsråd. Det är en bok som kanske gör sig bättre i sammanfattad form än i originalform, men även som sådan är den läsvärd. Konfucius fortsätter att vara relevant.

Read Full Post »

Den som inte vet bättre skulle möjligen vara ursäktad om den trodde att en bok kallad Fear and loathing av en Søren Kierkegaard handlade om någon dålig tripp i Kristiania. Inget kunde vara längre från sanningen: detta är en bok som söker utröna vad tro egentligen är, från ett etiskt-filosofiskt perspektiv.

Nu låter detta genast långt tråkigare än vad det är: bortsett från några kortare passager, ämnade att håna hegelianer och andra teoretiska filosofer finns endast mycket lite jargong, och en hel del ironi; Kirkegaard var en av de filosofer där lärdomen inte helt uttorkat livskänslan eller uttrycksförmågan, även om detta är långt ifrån de hätskaste anfall han skulle åstadkomma.

Huvudtemat är ett försök att komma tillrätta med den bibliska berättelsen om hur Abraham av Gud beordras att offra Isak, den son ur vilken det tidigare lovats Abraham att stora folk skall utgå; den tes som drivs är att berättelsen enbart kan ses ur ett trons perspektiv om den skall kunna ges en rimlig förklaring. Etiska, estetiska och logiska förklaringar strandar, i inget sådant system kan Abrahams agerande ses som rimligt, utan enbart för den som helt resignerat inför denna världen och inget väntar sig av dem, samtidigt (och detta är det verkligt svåra) som hen helt förlitar sig på Gud, kan Abraham te sig som – absolut inte en förebild eller någon att efterlikna, men likväl någon som kan beundras.

Kierkegaards tes bygger på ett övergivande av förnuftet som rättesnöre. Samtidigt är han den förste kristne filosof jag hittills stött på som verkar helt förnuftig: Gud som han framstår i såväl Gamla som Nya testamentet kan helt enkelt inte passas in i normala etiska eller estetiska förklaringar, ty gör man det blir resultatet en grotesk. Ingen rimlig mänsklig etik kan rättfärdiga det prov som Abraham utsätts för – en person som erkänner sådan svartsjuka och uppställer liknande krav är någon som man för allt i världen vill att ens vänner skall undvika. För en tänkande människa som likväl inte vill överge övertygelsen om Guds existens återstår då endera att trotsa vad som ses som en orättvis förtryckare, eller att helt uppgå i tron på att Gud är större och vet vad som är bäst.

Read Full Post »

Den helige Augustinus är en av västkyrkans främsta tänkare; hans skrifter har påverkat tänkandet från det att de skrevs under Västroms sista dagar fram till idag. Hans betydelse är sådan att den knappt kan förstås, ty den har fått sådant genomslag att det är svårt att inse att vad han tänker om t.ex. arvsynden var nytt och radikalt, och inte redan accepterad kyrkolära.

Hans De civitas dei, (jag har läst en engelsk översättning, City of God, utförd av Marcus Dods), Gudsstaden, är en genomförd apologetik och kosmologi. Tio av de tjugotvå böckerna är en polemik mot hedningar och filosofer, syftade till att visa på dessas tankefel och villfarelser till förmån för kristendomen, medan andra halvan är mer av en utläggning i diverse inomkristna frågor, främst de som har med synd och nåd, uppståndelse och domen att göra: hurudan natur har änglarna? kommer Guds nåd utsträckas till demonerna? hur skall man som kristen tolka Gamla testamentet?

Polemiken är både det mest roande och det mest tröttande: I den visar Augustinus ibland upp en viss humor, lika oväntad som välkommen, samtidigt som han återkommer till de romerska teaterspelen till gudarnas ära med en envishet som får en att vilja citera andra Petrusbrevet. Det är också alltid enklare att demolera än att bygga upp tankebyggen, vilket märks på att emedan angreppen för det mesta är välfunna, så är försvaren av kristenhetens trossatser ibland närmast desperata (att det är otroligt att så många skulle tro på uppståndelsen gör inte att dess inneboende osannolikhet minskas), när de inte bygger på tankefel eller aldrig undersökta premisser (denna själ som det sägs så mycket om tas som given). Bibeln citeras kreativt, så att ord omtolkas, mestadels för att den gammaltestamentliga guden skall kunna transformeras från något i nivå med Jupiter till en allsmäktig, allestädes närvarande.

För övrigt: det sägs en del om att Nya testamentets gud skall vara mildare än den gamla. Det må vara hur det vill, men Augustinus gud är det då rakt inte, för där Gamla testamentets är nitälskande och hemsöker fäderna missgärningar på barn och efterkommande i tre och fyra led, så är Augustinus gud grundlig och svartsjuk, och bestraffar hela människosläktet med arvsynden när Eva och Adam är olydiga, varefter han kan känna sig såväl rättvis som mild när han hemsöker människorna med vad straff han nu anser lämpligt: inget tycks egentligen vara hårt nog för att tvätta bort denna olydnad.

Huvudtesen i boken är likväl att två städer har formats av varsin kärlek: en på jorden av kärleken till jaget, och en i himmelen av kärleken till Gud. Dessa står delvis i motsats till varandra, så att man måste välja vilken man i första hand vill vara medborgare i. Det är visserligen möjligt att vara en god medborgare i båda, och de har ibland likartade mål, men ytterst vill de jordiska innevånarna ha ett gott liv här och nu, medan de andra samlar sina skatter i himmelen och hellre väljer döden än förråder detta sitt mål (väl att märka dock döden genom andra, inte för egen hand).

Denna bild är god och intressant, och tyvärr något underutvecklad: istället för att diskutera hur man bör förhålla sig till den jordiska staden lägger Augustinus mycket energi på en världshistoria, på änglarnas och demonernas natur, och på en hel del andra saker. Den som vill ha en analys av hur kristna bör förhålla sig till det världsliga kan hitta en hel del, men utspritt och aldrig riktigt sammanhängande.

Det finns mycket vete i Guds stad, och tyvärr mycket agnar att skilja det från. Jag skulle vilja säga att det är värt det i slutändan, men jag är inte helt övertygad om att det verkligen är det för någon som inte har ett stort intresse, och inte bara ett allmänt.

Read Full Post »

Om Boethius ställning i filosofins historia kan mycket sägas: han var såväl den siste klassiske filosofen som den förste klart medeltida kristne tänkaren, den främsta länken mellan senantikens filosofi och den tidiga medeltidens, bestådd med hederstiteln »västerlandets lärare«.  Han kan också ses som den siste filosofen-statsmannen av det klassiska snittet, en värdig efterföljare till Markus Aurelius och Seneca.

Berömmelsen vilar främst på Filosofins tröst, en bok han skrev efter att ha fängslats, troligen på grund av sina sympatier med Östrom vid en tid då Teoderik den store inte längre kunde hålla sig över striden mellan nicaeaner och arianer. Filosofins tröst är ett sätt att argumentera för att världen är en välordnad och rättvis plats, ett försök att utifrån filosofiska metoder bevisa Guds allmakt och godhet, utan att hänvisa till teologiska dogmer. Här har ännu inte fru Filosofi underkastats fru Teologi, utan tjänar denna helt av sin fria vilja.

Det är alltså inga små problem som Boethius antar sig: såväl teodicéproblemet som problemet med den fria viljan och Guds allvetande behandlas. I huvudsak går Boethius argument ut på att allt levandes mål är lycka, vilket är identiskt med godhet, eftersom bara den som är helt god och har frigjort sig från alla bekymmer kan vara helt lycklig: härpå följer att onda män är olyckliga eftersom de ständigt måste oroa sig för att förlora vad de uppnått. Därav följer också att det högsta goda är Gud, och att goda män som strävar att uppfylla Guds vilja är de som mest frigjort sig från alla världsliga ting.

Problemet med den fria viljan löses istället genom att först separera försynen från ödet, så att Guds allmänna vilja kan betecknas med försyn, och allt specifikt som sker styrs av ödet. Därefter hävdas att Guds allsyn står utanför denna värld, så att liksom vi samtidigt kan uppleva händelser på olika platser, så kan Gud åse olika tider, och att han därför ser hela historien i ett svep. Det är mig oklart hur detta skall lösa problemet.

Annars är just klarhet utmärkande för verket (i alla fall i den engelska översättning av V.E. Watts som använts i Foliosällskapets utgåva). Den platonska dialogen mellan Boethius och fru Filosofi må ibland vara lite väl sofistisk i sitt resonemang (Gud är allsmäktig. Gud är god. Av detta följer att vad Gud inte vill inte finns, samt att Gud inte kan göra ondska. Alltså finns inte ondskan), så är den bild av den sanna lyckan som att vara en god man och den självskada som ondskan åstadkommer attraktiv även för de som inte har någon aktiv kristen tro.

Boethius nämner faktiskt aldrig Kristus, utan enbart Gud, och då på ett tämligen abstrakt sätt som primus motor, den som främst agerar genom att hålla de himmelska sfärerna i rörelse. Denna avsaknad av tydligt kristet innehåll har fått vissa att undra om Boethius kanske var hedning, men troligare är att han helt enkelt ville undvika att uttala sig om Kristus natur och på så sätt ådra sig mer av den arianske Teoderiks ovilja. I vilket fall har det hela slutat i något som trots enormt inflytande på hur medeltida tänkare behandlade samma problem i sig inte nödvändigtvis måste läsas i en religiös kontext. Även ateister kan hämta styrka hos Boethius.

Read Full Post »

Older Posts »