Det är sisådär tolv år sedan förra gången jag läst Douglas Hofstadters Gödel, Escher, Bach. Då var jag fysikstudent på väg mot slutet av studierna: en givande tid att läsa den, när man fortfarande har sinnet någorlunda öppet, men ändå är tillräckligt skolad för att kunna hänga med. Kanske hade den varit häftigare om jag läst den något tidigare, men nåväl.
Det är en bok vars ämne är notoriskt svårt att sätta fingret på, så svårt att författaren själv, tjugo år efter den kom ut, försökte göra det i ett nytt förord och i stort sett misslyckades, och därför istället började skriva om annat. Just sådant är han väldigt duktig på: det är en bok som ständigt ger sig ut på nya äventyr, inte bara i de mellankapitel där Akilles (grekisk hjälte som var erkänt snabbfotad) och Hr. Sköldpadda håller filosofiska diskussioner, där Hr. Sköldpadda vanligen visar sig vara den snabbare. Även i de mer tekniska kapitlen kan man upptäcka att istället för de formella system som verkar vara det egentliga ämnet har boken halkat in på Bachs musik, eller ambigram, eller pussel, eller fasta tillståndets fysik. Det är intellektuellt stimulerande, men också utmattande: man måste orka med såväl ordvitsar, matematik och vad för analogi som nu råkat fastna i Hofstadters sinne, och dessutom ibland mentalt korrigera honom (hans förklaring av genotyp och fenotyp var inte helt korrekt ens när den skrevs. Jag är dock inte helt säker på om att en mer modern förståelse försvagar eller förstärker den analogi med språket han försöker bygga).
En stor del av boken handlar om att bygga upp förståelse i läsaren för formella system och dess tillämpningar. Det är menat att dra paralleller mellan Gödels teorem och hur sinnet fungerar, men är tämligen intressant också i sig själv. Lite mindre fångande är de kapitel där han förklarar datorers arkitektur: min kunskap är tillräcklig för att se att mycket fortfarande är relevant, men annat verkar hopplöst åldrat, och så finns där en stor mängd okänt material. Inte helt olikt en av de centrala teserna, men en illustration av dem jag klarat mig utan.
Mot slutet halkar han in på de delar där hans idéer är närmast en tillämpning: forskning på artificiell intelligens. Här märks återigen hur mycket datortekniken sprungit förbi honom, samtidigt som hans teorier fortfarande har visst värde. Vi har idag lyckas bygga datorstrukturer som klarar extremt komplicerade situationer, men har egentligen konceptuellt inte rört oss speciellt mycket närmare det mål Hofstadter själv satt upp: en allmän intelligens baserad på elektronik, som kan lära sig nya saker på ungefär samma sätt som en människa. Hofstadter trodde att det skulle vara omöjligt att bygga ett bra schackprogram som byggde på förprogrammerade algoritmer och annat utan att det måste ha allmän intelligens; vi vet nu att så inte är fallet. De algoritmer vi har kan bli oerhört bra på vissa specifika områden, men de är egentligen bara mer sofistikerade varianter på den självlärande dam-algoritm som beskrivs i boken. Ön kan inte datorerna tänka analogiskt.
Gödel Escher Bach är fortfarande en i många stycken intressant och stimulerande bok, även om sättet författaren uppenbart tar nöje av sin egen fiffighet är lite tröttande. En ung fysikstudent av idag skulle nog också finna den spännande, men frågan är hur lång tid det tar innan den åldrats bortom all räddning?