Två år. Så länge sedan är det jag skaffade och spelade igenom Mass Effect 1 och 2. Det har blivit flera genomspelningar, och det har varit lika roligt varje gång. För en och en halv vecka kom så Mass Effect 3, och det var dags att se vad som skulle hända med kommendörkapten Shepard med vänner (i alla de varianter jag hittills skapat), hur de skulle stoppa Reapers från att skörda allt civiliserat liv i galaxen, och vad som skulle hända sedan. Jag kan inte recensera utan att tänka som en gammal spelare, så nytillkomna sådana kan lika gärna sluta läsa nu: det jag har att säga kommer annars mestadels sakna sammanhang.
Den som vill undvika alla detaljer om handlingen bör inte läsa vidare efter detta stycke; jag kan inte skriva en rättvisande recension utan att diskutera denna. Vad övrigt är är kompetent hanterat; det är samma typ av ducka-sikta-skjut som i Mass Effect 2, kompletterat med fler vapen och ett mer detaljerat system för att hantera sådana: en förbättring att redan fungerande system, men inte främsta anledningen att spela. Svårare att begripa är uppdragssystemet som blivit bra mycket klumpigare, så att man inte längre kan hålla exakt koll på var man är i ett uppdrag (å andra sidan behövs detta egentligen sällan). Ett par sidouppdrag ligger dessutom klumpigt i fråga till huvudberättelsen, så att man riskerar att inte kunna avsluta dem utan att man kan förutse detta. Annars inte mycket att anmärka på där
Så, dags för historien: det mesta är helt briljant. Man träffar på gamla allierade och hjälper dem, en del antagonister kan numera vara beredda att hjälpa till istället, och man kan om man så vill äntligen säga »vad var det jag sa?« åt en del gamla tvivlare. Det finns dessutom två längre serier uppdrag, som fokuserar på saker man fått höra om i första spelet, lärt sig mer om i andra, och nu kan göra något åt. Avslutningarna av dessa är något av det bästa jag sett i historieberättande: rörande, kraftfullt och djupt tillfredsställande.
Så kommer man till slutstriden: man har lyckats ena nästan hela galaxen, man har nästan allt levande som inte indoktrinerats bakom sig, man är så redo man någonsin kan bli. Flottan som flyger in i solsystemet för att återta jorden får allt i Star Wars att se ut som en små skärmytslingar. Så landar man, och markstriderna är precis vad man väntar sig: brutala, jobbiga och tröttande. Dags så för sista delen: dags att sparka reapers i pappapåsarna och se alla ens allierade lysa en sista gång, innan man får i alla fall vissa antydningar om vad som hände sedan. (Nu är det definitivt dags att sluta läsa om man inte vill få något avslöjat).
Och så får man det värsta jävla skitslut jag någonsin sett: en helt ny figur dyker upp från ingenstans, »förklarar« varför reapers finns (en förklaring som är det mest korkade jag sett, som bara knyter an till ett som bäst sekundärt tema och som direkt motsägs av saker man tidigare åstadkommit) och ger en tre alternativ, varav två går emot allt man tidigare kämpat för och det tredje sägs innebära mord på en stor del av ens allierade. Och vad man än gör så kommer alla massreläer förstöras, ens allierade kommer vara strandsatta i solsystemet, och man själv kommer troligen dö.
Sedan får man se explosioner, vars färg beror på vilket slut man valt, och hur ens vänner tycks fly från striden. Det är allt: inga specialsekvenser som visar hur ens allierade kämpar, hur de personer man räddat eller hjälpt gör sina insatser, hur de vapensystem man dragit samman räddar dagen, hur jäkla nöjd man kan känna sig över att ha verkligen gjort allt som var mänskligt möjligt.
Så urbota jävla dåligt att det inte kan vara sant. Att Shepard kanske skulle dö var jag beredd på, men då skulle det vara som ett offer: genom att dö skulle resten av galaxen få det bättre, men segern skulle vara vunnen hur som helst. Att välja mellan att överleva men till priset av skador på galaxen, eller offra sig för alla andra, det skulle ha varit något. Inte att tvingas dö bara för att. Att man kanske inte skulle se allt vad man gjort spela en roll var självklart, men nog fasen hade det varit häftigt att se i alla fall en del av vad man åstadkommit spela en direkt roll (se Mass Effect 2). Och inte fasen skall Shepard bara stå och acceptera när någon kommer med en massa dynga, utan kämpa emot och hitta utvägar.
En del har tolkat slutet som att Shepard till slut indoktrinerats. Argumentet gör en hel del vettighet, men: om man följer det till sitt slut så innebär det att när spelet är över ligger Shepard halvt utslagen på jorden, medan reapers fortfarande inte besegrats. Det är inte heller ett bra slut.
Jag trodde aldrig att man på tio minuter skulle kunna förstöra över hundra timmars berättande. Jag förstår inte hur man kan tycka att det här var ett värdigt slut, såvida inte man har ett hål i huvudet stort som ett mindre rymdskepp. Med tanke på hur mycket i Mass Effect som bygger på att man själv formar historien kan det inte gärna ses som annat än berättarmässigt harakiri.
För nöjes skull 