Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Spel’ Category

Avslut

Två år. Så länge sedan är det jag skaffade och spelade igenom Mass Effect 1 och 2. Det har blivit flera genomspelningar, och det har varit lika roligt varje gång. För en och en halv vecka kom så Mass Effect 3, och det var dags att se vad som skulle hända med kommendörkapten Shepard med vänner (i alla de varianter jag hittills skapat), hur de skulle stoppa Reapers från att skörda allt civiliserat liv i galaxen, och vad som skulle hända sedan. Jag kan inte recensera utan att tänka som en gammal spelare, så nytillkomna sådana kan lika gärna sluta läsa nu: det jag har att säga kommer annars mestadels sakna sammanhang.

Den som vill undvika alla detaljer om handlingen bör inte läsa vidare efter detta stycke; jag kan inte skriva en rättvisande recension utan att diskutera denna. Vad övrigt är är kompetent hanterat; det är samma typ av ducka-sikta-skjut som i Mass Effect 2, kompletterat med fler vapen och ett mer detaljerat system för att hantera sådana: en förbättring att redan fungerande system, men inte främsta anledningen att spela. Svårare att begripa är uppdragssystemet som blivit bra mycket klumpigare, så att man inte längre kan hålla exakt koll på var man är i ett uppdrag (å andra sidan behövs detta egentligen sällan). Ett par sidouppdrag ligger dessutom klumpigt i fråga till huvudberättelsen, så att man riskerar att inte kunna avsluta dem utan att man kan förutse detta. Annars inte mycket att anmärka på där

Så, dags för historien: det mesta är helt briljant. Man träffar på gamla allierade och hjälper dem, en del antagonister kan numera vara beredda att hjälpa till istället, och man kan om man så vill äntligen säga »vad var det jag sa?« åt en del gamla tvivlare. Det finns dessutom två längre serier uppdrag, som fokuserar på saker man fått höra om i första spelet, lärt sig mer om i andra, och nu kan göra något åt. Avslutningarna av dessa är något av det bästa jag sett i historieberättande: rörande, kraftfullt och djupt tillfredsställande.

Så kommer man till slutstriden: man har lyckats ena nästan hela galaxen, man har nästan allt levande som inte indoktrinerats bakom sig, man är så redo man någonsin kan bli. Flottan som flyger in i solsystemet för att återta jorden får allt i Star Wars att se ut som en små skärmytslingar. Så landar man, och markstriderna är precis vad man väntar sig: brutala, jobbiga och tröttande. Dags så för sista delen: dags att sparka reapers i pappapåsarna och se alla ens allierade lysa en sista gång, innan man får i alla fall vissa antydningar om vad som hände sedan. (Nu är det definitivt dags att sluta läsa om man inte vill få något avslöjat).

Och så får man det värsta jävla skitslut jag någonsin sett: en helt ny figur dyker upp från ingenstans, »förklarar« varför reapers finns (en förklaring som är det mest korkade jag sett, som bara knyter an till ett som bäst sekundärt tema och som direkt motsägs av saker man tidigare åstadkommit) och ger en tre alternativ, varav två går emot allt man tidigare kämpat för och det tredje sägs innebära mord på en stor del av ens allierade. Och vad man än gör så kommer alla massreläer förstöras, ens allierade kommer vara strandsatta i solsystemet, och man själv kommer troligen dö.

Sedan får man se explosioner, vars färg beror på vilket slut man valt, och hur ens vänner tycks fly från striden. Det är allt: inga specialsekvenser som visar hur ens allierade kämpar, hur de personer man räddat eller hjälpt gör sina insatser, hur de vapensystem man dragit samman räddar dagen, hur jäkla nöjd man kan känna sig över att ha verkligen gjort allt som var mänskligt möjligt.

Så urbota jävla dåligt att det inte kan vara sant. Att Shepard kanske skulle dö var jag beredd på, men då skulle det vara som ett offer: genom att dö skulle resten av galaxen få det bättre, men segern skulle vara vunnen hur som helst. Att välja mellan att överleva men till priset av skador på galaxen, eller offra sig för alla andra, det skulle ha varit något. Inte att tvingas dö bara för att. Att man kanske inte skulle se allt vad man gjort spela en roll var självklart, men nog fasen hade det varit häftigt att se i alla fall en del av vad man åstadkommit spela en direkt roll (se Mass Effect 2). Och inte fasen skall Shepard bara stå och acceptera när någon kommer med en massa dynga, utan kämpa emot och hitta utvägar.

En del har tolkat slutet som att Shepard till slut indoktrinerats. Argumentet gör en hel del vettighet, men: om man följer det till sitt slut så innebär det att när spelet är över ligger Shepard halvt utslagen på jorden, medan reapers fortfarande inte besegrats. Det är inte heller ett bra slut.

Jag trodde aldrig att man på tio minuter skulle kunna förstöra över hundra timmars berättande. Jag förstår inte hur man kan tycka att det här var ett värdigt slut, såvida inte man har ett hål i huvudet stort som ett mindre rymdskepp. Med tanke på hur mycket i Mass Effect som bygger på att man själv formar historien kan det inte gärna ses som annat än berättarmässigt harakiri.

Annonser

Read Full Post »

Eftersom jag tydligen har lätt att slänga pengar på att få lyxversionen av diverse dataspel så följde det med en konstbok till Heroes of Might and Magic 6 (jag funderar på om jag inte borde recensera spelet också någon gång när jag klarat av kampanjerna – det är mycket spel för pengarna), som nu skall sägas ett par ord om: »slarvigt«, »okunnigt« och »oskickligt« är nog lämpliga.

För detta är tämligen slarvigt redigerat, och även om »pretty kingdoms« är en av de sötaste felstavningarna jag sett så är det inte mer text häri än att det borde gått att fånga, liksom det faktum att en rubrik innehåller två misstag i ett ord. Och när de korta texter som beskriver varje fraktion man kan välja att spela verkar skrivna av någon som aldrig spelat spelet alls så är det tydligt att texten inte varit prioriterad.

Man kan dock även undra om bilderna varit det, för sättet som fokus ibland hamnar mitt på uppslaget tyder inte på det. Själva bilderna är också aningen menlösa: visst, de är kompetent gjorda, men när de i princip bara är avbildningar av vad man kan se i själva spelet undrar man lite varför man inte kunde fått skärmdumpar istället. Nåja, de är rätt trevliga att titta på, även om man kanske hoppats på att se mer av den kreativa processen bakom.

Read Full Post »

Julrapport

Så är då själva julhelgen över, mat har ätits, snö har fallit, ögon har tindrat, och ännu en kader musiker har försökt misshandla trumhinnorna. Julkklapparna tycks bara bli ointressantare med åren; nästa år får jag komma ihåg att skicka över en önskelista för att slippa alla dessa tröjor. I år var det ju i alla fall en ordentligt vit och jul, även om nederbörden på juldagen praktiskt nog kom direkt i form av slask verkar det ha ordnat upp sig. Under gårdagen var det i vilket fall dags för en modern, mycket trevlig tradition: istället för att på juldagen gå ut till ortens enda diskotek och trängas med gymnasieungdom och annat så är vi några som träffas på annandagen och spelar brädspel.

I år var detta främst i form av Settlers (för den som till äventyrs är obekant med Settlers kan meddelas att man bygger små colonier, och drar resurser beroende på vad man slår med två tärningar. Knepet ligger i att bygga kolonierna så man kan få tag på de resurser man vill åt samtidigt som man hamnar så mycket i vägen för de andra som möjligt) med Seafarers-expansionen (lägger till båtar och en större spelplan), vilket var trevligt, även om andra omgången blev lite väl ojämn när tärningarna fastnade på »5«, vilket bara en av spelarna hade nytta av (själv fastnade jag på att jag inte kunde producera lera, och ingen annan hade speciellt mycket, utan hela tiden fick byta fyra-mot-en. Inte bra). En bra expansion, där man slipper ifrån de värsta problemen med rövaren, som kan ersättas av en mindre irriterande pirat.

Dessutom spelades Robo Rally, vilket inte slutade i kaos (jag tycks ha lärt mig; första gången jag spelade åkte jag rakt ner i ett hål): var och en får en liten robot, och varje runda programmeras den med fem kommandon som utförs ett i taget; målet är att ta sig till fyra olika utplacerade rutor i en viss ordning, vilket försvåras av att man kan åka in i varandra, skjuta på varandra och hamna på löpande band och annat. Man kan också få olika specialförmågor, som dock var av minst sagt varierande kvalitet – andra omgången spelades med en sådan från början, och en av spelarna fick en närmast negativ sådan att dras med, medan jag och en annan fick halvtaskiga och den fjärde spelaren fick något riktigt bra. Ett rörigt spel, men rätt kul i slutändan.

Read Full Post »