Den stora boskapsstölden

Ibland märker man sannerligen av att det förlutna var en väldigt märklig plats. De legender som sammanfogats till det iriska eposet Táin bó cúailnge liknar inte det man är van vid från andra åldriga berättelser: det märks att inte någon Homeros eller Lönnroth tagit sig an råmaterialet och utarbetat en sammanhållen saga, även om översättaren Thomas Kinsella i  The Táin försökt städa undan inkonsekvenser när material tycks infogats på fel plats samt en del longörer.

Materialet är satt i en god heroisk ålder, med hjältar som åker runt i stridsvagn och utmanar varandra på envig i bästa episka stil. Huvudhandlingen handlar om försöken av övriga Irlands män, enade under kung Ailill och drottning Medb, att stjäla en fantastisk ko från Ulster, vilket bör låta sig göras ganska lätt då ulstermännen ligger utslagna av en förbannelse. Kvar finns endast den unge hjälten Cúchulainn, dotterson till kung Conchobor av Ulster och undantagen förbannelsen. Tjuren ifråga skall Medb ha för att vinna ett gräl med Ailill om vem av dem som är rikast, och hon framstår som den som driver på med tjuvknep för att få undan den svårrubbade Cúchulainn, gärna med dottern Finnabair som lockbete (och ibland också sina egna vänliga lår). Det blir överfall, strider vid vadställen, svek, fosterbröder som tubbas till strid och oväntat svårt för tjuvarna att klara sitt uppdrag.

Det som verkligen får en att ana avståndet är dock inte striderna, det underliga ärebegreppet, underlig stridskonst eller hur svagt handlingen hänger samman, utan att det hela närmast framstår som något en etymolog diktat upp för att hålla intresset uppe för sitt fält: snart sagt varje strid eller händelse gör att någon flod, vik eller kulle, något berg, vadställe eller fält, får ett namn. Detta förstärks av att när historien närmar sig slutet och Cúchulainn kan lösas av: när förbannelsen släpper greppet om ulstermännen, så blir det förvisso en stor strid, men en som snart är avklarad och skildras betydelse mindre inlevelsefullt än några av de tidigare envigen. Underligt, men läsvärt.

Read Full Post »

Ett tillstånd av förfärlig veklagan

William Blakes poetiska rykte vilar i huvudsak på sådant han själv troligen inte ansåg som särskilt viktigt: det verk han främst förknippas med, vanligen kallat »Jerusalem«, skrevs för ett förord han inte tog med i alla de tryck han gjorde av verket i fråga, och de samlingar kallade Songs of Innocence och Songs of Experience, som han någorlunda lyckades hitta avnämare för under livstiden, var inte alls den sorts profetiska uppenbarelseböcker han annars huvudsakligen verkar offrat sin skaparmöda på, även om den mest kända dikten ur dessa, »The Tyger«, faktiskt är en poetiskt lödig framställning av teodicéproblemet.

Blake var egentligen graverare till professionen, och försörjde sig så. Sina egna skrifter tog han fram med en egenuppfunnen metod, som tillät honom att på samma tryckblad blanda text och grafik, som sedan kunde färgläggas. Arbetet var förvisso långsamt, men resultatet är ofta mycket vackert, speciellt som han var skicklig grafiker. I The complete illuminated books har alla hans sådana verk samlats: det är egentligen först med senare tids tekniska framsteg som Blakes ursprungliga visioner kunnat återges rättvist till en större publik.

I de religiöst inriktade skrifter som dominerar volymen laborerar han istället med intrikata teologiska framställningar, där detaljerna ändras men vissa gestalter återkommer, som Orc, en revolutionär ande, Urizen, en demiurgliknande figur, det rena förståndet och den fjättrande religionens upphov, samt profeten Los. Världsbilden är Swedenborgskt och gnostiskt färgad, bibelns berättelser hålls för en korruption av den sanna historien, och den organiserade religionen är en tvångströja människorna lurats in i.

Den poetiska framställningen är något utmattande, med diverse namn på olika mer eller mindre välvilliga andar och kosmologiska beskrivningar och mytologi, och allt känns tämligen dött, svårt att anknyta till. Ibland blir det förryckt storslaget, som när samtida händelser omvandlas till mytologiska (så till exempel amerikanska befrielsekriget i America: a prophecy) eller tänkare som Locke, Newton och Voltaire åkallas som en sorts demoner; Milton ges till och med titelrollen i en av skrifterna, även om han knappast går att skilja från de övriga symboliska makterna.

The complete illuminated books är en bok mer för konst- än poesiälskaren. Även om poesin fortfarande kan njutas, så gör formatet det svårt och bristen på kommentarer att texten är svårarbetad. Att trycket utsökt återger originalen gör inte att detta blir mycket lättare att läsa, för även om den handstil Blake uppvisar inte är svårtydd annat än undantagsvis så gör färgerna att kontrasten blir lidande. Texten finns också utskriven i noter i slutet av boken, men hur man än väljer att hantera den blir läsningen långsam och syftet att tillgängliggöra text och bild som en helhet lyckas inte helt.

Read Full Post »

Början

Projektet var egentligen på sitt sätt vansinnigt: att skapa ett epos utifrån första Mosebok, jämte diverse andra kristna traditioner om Satan och hans uppror mot herren. John Miltons Paradise Lost var en oerhört vansklig idé, inte minst på grund av risken att anklagas för att inte vara renlärig nog (verket skrevs och utgavs precis efter att puritanernas makt brutits; Milton hade politiskt stött dem och Cromwells republikaner).

Historien centrerar kring två förlopp: Satans uppror mot Herren och hur han och de nyvordna djävlarna finner sig instängda i helvetet, samt hans försök att lura Adam och Eva att äta av kunskapens frukt. Historien är således i stort sett känd, och originalitet ligger snarast i framförande och detaljer, vilket dock ger mer än utrymme nog: bara att skriva ett epos på blankvers var unikt nog, och insprängt i verket finns flera försök att förklara hela skapelseberättelsen – var inte Gud orättvis som straffade Adam och Eva så hårt? Varför varnade han dem inte? Varför tyckte inte Eva det var underligt med en talande orm? Intrycket blir nästan lite av de moderna apokryfiska berättelser som baseras på populärlitteratur och försöker hantera upplevda logiska brister.

Mer originell, och potentiellt farlig, är dock skildringen av Gud. Denne är klart uppdelad i Fadern och Sonen, varvid den förre framställs som såväl himmelrikets härskare som den allsmäktige, medan Sonen är hans arvinge. I en tid där idéer om kungen som Guds smorde på jorden växte sig starkare är en sådan tolkning på sitt sätt logisk: om kungen är att nästan likställa med Gud i auktoritet så bör Guds auktoritet kunna liknas vid en kungs. Sådan bundenhet vid tiden för dess tillkomst framkommer även i andra detaljer: när de upproriska änglarna efter första dagens strider finner sig tillbakapressade försöker de den andra slå tillbaka, genom att bygga sig kanoner och skjuta på motståndarna (en till en början lyckosam taktik, tills de lojala änglarna börjar plocka upp berg och kasta; helt bunden till 1600-talet var han således inte).

Mycket har sagts om Satan som protagonist och tidig antihjälte, och visst – det är när han uppträder som det blir lite fart och driv i händelsen. Gud är nog den mest omöjliga figur som kan uppträda i fiktion (då han är allsmäktig så kollapsar liksom det mesta ner i ett »jag har så bestämt« som tar död på all spänning; hade vi haft att göra med den härskarornas gud som egentligen uppträder i Första Mosebok hade han troligen varit lite mer hanterlig), och änglarna och urmänniskorna är lite väl präktigt bleksiktiga (att Adam är en högst patriarkal figur som ständigt måste förklara allt för den vänt trånande men ack så kvinnligt olydiga Eva gör inte saken bättre). Tyvärr är Milton som bäst när han fritt kan styra sin berättelse, men så fort han skall ansluta sig närmare till Bibelns berättelse och måste stoppa ner Satan i ormskinnet blir det hela lite väl ansträngt och tvunget.

Read Full Post »

En flugas mod

I sång tretton av Iliaden har trojanerna nått fram till de grekiska skeppen. Grekerna, med de båda Ajax i spetsen, fredar dem så gott det går, men de är uttröttade. I fjortonde sången, när Zeus tillfälligt vänder sig bort, ingriper så Poseidon för att freda grekerna, bistådd av Hera som förför sin make för att få honom att fortsätta koncentrera sig på annat. Ajax kastar en sten mot Hektor och sårar honom, och trojanerna måste fly.

I femtonde sången vaknar Zeus igen, och förgrymmad sänder han ner Apollon för att bistå trojanerna, som åter rycker fram mot skeppen. Endast Ajax lyckas för en tid freda dem. I sextonde sången börjar så ödet åter spela: Patroklos lånar Akilles rustning, och leder myrmidonerna mot striden för att driva undan trojanerna, som precis lyckats antända ett av de beckade skeppen. Patroklos driver dem flykten, tillbaka mot Troja, men stupar till slut mot Hektor sedan Apollon saboterat den lånade rustningen.

I sång sjutton kämpar Menelaos för att försvara Patroklos lik, en strid som drar åt sig fler och fler hjältar. Till slut, i sång arton, för grekerna hans kropp tillbaks till lägret, och Akilles, som fått höra nyheten och nästan förgås av sorg visar sig och ger dem andrum: strida kan han inte, då han inte har någon rustning. Hans moder tar sig till Herakles för att be honom smida en, vilket han gör, inklusive en överdådig sköld med vad det verkar rörlig dekoration.

Mer strider, mer död. Förutom blodet är det man slås av den girighet som speglar alla: man kan förstå att de vill få med sig de fallnas kroppar till eget läger för begravning eller skändning, men vad handlar egentligen dessa eviga försök att klä av dem rustningen först om? Låt går för att rustningar var dyrbara, att plundra lik brukar normalt få vänta tills efter striderna slutits. Är det möjligen också någon sorts manlighetshävdande ritual? Ännu ett tecken på högmod likt Hektors ovilja att dra sig innanför murarna nu när han fått smak på seger?

Read Full Post »

Bättre börda bär ingen man

Den poetiska Eddan var en gång obligatorisk läsning för skolbarn, och därigenom en högst levande klassiker. Idag torde det vara få som tvingas till läsning av mycket mer än enskilda strofer eller i återberättad form: Völuspas storslagna visioner och något av Havamals kärva visdom torde fortfarande ingå i den allmänbildning som skolan försöker inympa i telningarna.

Är denna tingens ordning då vist inrättad? Vore det inte bättre om ätteläggen toge del av mer av de gamles verskonst? Att de finge lära sig hur Tor munhöggs med dvärgen Allvis tills solen steg upp och dvärgen blev till sten? Att de finge läsa om hur jorden höljs i vatten under Ragnarök och gudarna stupar på vers istället för prosa? Att de finge läsa den långa, komplicerade berättelsen med flera versioner som börjar när Loke kastar sten på en utter och slutar när Sörle och Hamde efter att ha hämnats sin halvsyster Svanevit dör i främmande land?

Och att de så finge göra i Lars Lönnroths översättning? En översättning som blivit allt mer av nöden, när åldern likt Nidhugg på Yggdrasils rötter gnagt allt hårdare på Collinders version. Lönnroths språk flödar för det mesta smidigt, förvisso utan mycket av det Brage-snack som tidigare färgade denna typ av litteratur (ehuru man fortfarande kan stöta på något enstaka »hugstor«), men aldrig såpass vardagligt att man skäms. Som översättningsprov kan tas den avslutande versen i Völuspa: en vers som är såväl storslagen som något knepig att förstå sig på, för vad är egentligen meningen att efter att ha målat upp hur skön den återfödda jorden är låta Nidhugg flyga in bärandes på lik? Som jämförelse ges först Erik Brates översättning från 1912:

Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.

Så Lönnroths:

Där kommer den dunkle
draken flygande,
dödsormen, ned
från Nidafjället.
Med lik i fjädrarna
flyger nu Nidhugg
hän över slätten.
Nu sjunker hon åter.

Slutligen på isländska:

Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum—
flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú man hon sökkvask.

Direkt kan man se att Lönnroth stuvat om i ordföljden för att få den mer naturlig – gott så för nöjesläsaren, kanske mindre för den som vill ha en tillförlitlig översättning. Å andra sidan har han fått pronomenet rätt i början, och vad jag kan förstå tempus i slutraden. Notera också att trots att Lönnroth är mer modern så är han den som säger att draken flyger »hän« .

Lönnroths översättning är tyvärr även på andra ställen knappast något för den riktigt seriöse forskaren. Vi kan ta det knepiga uttrycket »argi«, något mycket nesligt, som bland annat Loke och Oden anklagar varandra för i Lokasenna. Argi är något mycket förolämpande att anklagas för (i Grágás-lagen listas det som en av tre förolämpningar som kan leda till full fredlöshet), och Brate översätter det med »skamlig omanlighet«. Det har också starka övertoner av att vara den penetrerade parten i en manlig homosexuell relation (något som sågs skamligt; på en annan plats förolämpar en man en annan genom att säga sig vara fadern till de vargar den senare fött). Lönnroth översätter det därför helt enkelt med »bög«. Även om det rent verstekniskt troligen är praktiskt, så är det inte speciellt exakt, och ger dessutom ett synnerligen beklämmande intryck.

Så, även om nu kanske Eddan inte är fullt så homofob som Lönnroth fått den att framstå, är den då även i övrigt något att sätta i händerna på unga, oskuldsfulla (ha!) människor? Knappast. Havamals vishet är blandar sådant som framstår som praktiskt med rejäl cynism, kvnnosynen är rätt tveksam: i de mytiska dikterna framställs kvinnor främst som pris för asar att vinna eller försvara framgångsrikt, elelr för jättar att mindre lyckat försöka detsamma med, eller möjligen onda trollpackor. De legendariska verserna är något bättre: där får de ibland vara kapabla valkyrior, eller hustrur av varierande villighet – till slut blir deras lott vanligen dock sorg.

Eddans blandar det mytologiskt högintressanta, det poetiskt framstående, det trivialt förnuftiga, det sorgset klagande och det historiskt spännande. Den är fylld av lakuner, tveksamma stycken, omoral, svek och tragik. Dess status som klassiker är i nedåtgående, men kommer troligen aldrig helt försvinna förrän Garm gnyr vid Gnipahålan och broder blir sin broders bane. Lönnroths översättning kommer möjligen sätta en del mot denna trend, men kan dock inte kallas helt lyckad.

Read Full Post »

Lidandets lön

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Fädernas gudasaga

Jag minns hur jag som ung läste en illustrerad version av den nordiska mytologin,  med fina akvareller och en någorlunda trofast version av vad man kan hitta i Snorres Edda. Jag tyckte om den då, men idag skulle jag nog tycka den var lite för enkel, och bilderna kanske något tama (den riktade sig ju trots allt till barn i slukaråldern, som kanske inte riktigt är mogna att få berättat för sig om valkyrior som väver med tarmar och med människohuvuden som lod). För mig finns istället nu Johan Egerkrans Nordiska gudar.

Ingen kan anklaga detta för att vara en lättviktig bok: i stort sett alla av de längre berättelser som finns bevarade finns här återberättade, liksom ett något annat urval gudar än man normalt tar upp (Gefjon och Skade får egna kapitel, dock inte Brage eller Ull), allt illustrerad med en vacker stil som ibland slår åt jugend, ibland drar mer åt rollspelsillustration. På slutet ges dessutom en ordentlig litteraturlista, för den som vill läsa mer.

Den jämförelse som ligger närmast till är dock Peter Madsens Valhall, inte bara för att Madsen skrivit ett översvallande förord: i synnerhet de senare alstren i den serien är minst lika mycket vackra illustrationer som berättande serier, och det finns klart överlapp dem emellan: att den åldrige Odin tecknas som en vithårig, långhårig man med rynkor är inte förvånande, men att även Loke är någorlunda lik dem emellan är inte så självklart (även om Egerkans tagit fast på det demoniska med Madsen mer ser honom som en feg men i grunden harmlös pajas). För övriga gudar är skillnaderna större, i regel genom att Egerkrans versioner är mer heroiska eller mörka.

Speciellt bör illustrationerna av Odin på Sleipnir och den stora stridsscenen ur Ragnarök framhållas, även om det finns mycket att sitta och förlora blicken i. Jag vet inte om dessa hade fått mitt hjärta som tolvåring att slå snabbare än den utgåva jag läste, men idag får de det garanterat.

Read Full Post »

Riddare utan bord

Berättelserna i Mabinogion kan läsas av två anledningar: dels allmän uppskattning av den typ av historieberättande som uppstår när lokala traditioner hamnar i händerna på respektfulla, men inte alltid helt införstådda, sentida, dels för att det är en gammal tradition där kung Arthur och hans hov dyker upp. Det är en värld av bolda unga män, som hamnar i halvmytiska sammanhang och måste ta sig ur med dådkraft och rättrådighet: Pwyll, prins i Dyfed, som får byta plats med kungen av undervärlden i ett år, Culhhwch, som påtalar hjälp av alla kung Arthurs hjältar (och några som verkar påfallande som påhittade bara för sagan), för att vinna Olwen, dotter till en jätte, som ber om trettionio omöjliga ting, Maxen, romersk kejsare som drömmer om en vacker kvinna han måste få tag i, Gereint, djupt förälskad i sin hustru Enid men som blir så svartsjuk att han börjar förnedra henne, med fler.

Berättandet varierar kraftigt: ibland högt förädlat, nästan till det konstgjorda, ibland vad som kallas primitivt men som snarast är vad som sker när man försöker teckna ned endast halvt hågkommet material. En liten del är nästan mördande tråkigt (Culhhwch berättelse är i stora delar rena skeppskatalogen, dessutom med klart parodiska inslag som »Någon, son av Caw«), det mesta storslaget – i Rhonabwys dröm berättas om ett slag medan de stridandes herrar sitter och spelar brädspel på ett mycket raffinerat sätt. En del verkar tillkommet på grund av lösliga etymologiska spekulationer, en del är sena försök till koherens, något ger intryck av att få ett slut påhängt bara för att historien skall vara över. En del har historisk bakgrund (»Maxen« ovan motsvarar Maxentius, romersk kejsare under det tidiga principatet), mycket är rent mytiskt.

Som den hela berättelsen med kung Arthur, eller Kejsar Arthur, som han ibland framställs som. Här finns en del av senare känt material, Guinevere, riddar Bediwere och Kay, till och med Excalibur. Även Graal-legenden finns i några berättelser, utan att ännu kopplats till Kristi lidande, men i den där ett liknande kärl spelar roll uppträder inte Arthur, och i den historia där båda finns med kan man missa Graalen, och egentligen också att man skymtar förbi något som är menat att vara Fiskarkungens hov. Arthur är annars här en rätt anemisk figur, där hans hov ofta snarast får spela rollen som platsen dit lovande unga män söker sig, och där de kan få hjälp och status.

Vissa av historierna är klart färgade av riddaridealet, men de är inte många, och eftersom de dessutom är rätt korta är det oftast inte lång tid man måste stöna över styrka som kan kasta hundra män över ända på en och samma dag, parader med unga damer som är det vackraste som setts, och annat liknande material. Mabinogion är den gradvisa övergången till ett sådant tillstånd från en mer åldrig tradition där vissa delar överlevt och annat försvunnit, ibland förvirrande, för det mesta lockande, nästan aldrig tråkigt.

Read Full Post »

Magiska vidunder, och ibland var man hittar dem

Kristoffer Gustafssons Monster & vidunder: lexikon över världens väsen, är vad det står på omslaget: en uppslagsbok över diverse oknytt, bestar, halvmänniskor, jättar och annat orimligt, allt illustrerat. En jämförelse med Johan Egerkrans Nordiska väsen är oundviklig: båda har liknande upplägg, även om omfattningen skiljer: Gustafsson behandlar betydligt fler varelser, och även om hans illustrationer är detaljrika och gjorda med nog så stor möda så tillför Egerkrans kolorering och mer utförliga bakgrunder mycket.

Monster & vidunder är alls ingen oäven bok: även om författaren tycks  vara främst bevandrad i europeisk och japansk mytologi så finns i alla fall några exempel från varje världsdel. Mer kan man ifrågasätta hur de olika varelserna grupperats: det finns t.ex. hela fyra olika övergripande samlingskategorier för olika vattenlevande monster och halvmänniskor, förutom alla de uppslagsord som behandlar mindre grupperingar (det finns exempelvis havsdjur, havsodjur, och vattenhästar, och det är oklart varför inte de senare skulle kunnat tas med bland de tidigare, när samtidigt havsgrisar finns under havsdjuren men inte svinmonster).

Även Gustafssons språk lämnar en del att önska: det blir ofta väl slängigt och han tycks ibland vilja ironisera över dem som inte tror på de varelser han nämner. Tillsammans med ett typsnitt som verkar valts helt utan eftertanke gör det texten onödigt oinbjudande.

Så, för att återvända till jämförelsen: om man bara skall köpa endera av Egerkrans och Gustafssons böcker, vilken bör man välja? Vill man ha en riktigt vacker bok, då är Egerkrans det bättre valet. Vill man ha något som garanterat introducerar en till många, många nya bekantskaper är Gustafssons bredd att starkt föredra, även om Egerkrans fokus gör att han tar upp en del varelser som Gustafsson missar. I slutändan föredrar jag Egerkrans, men Gustafssons bok kommer säkerligen också vara kapabel att försvara en plats i bokhyllan.

Read Full Post »

Bibelkommentarer

Jag har svårt att riktigt få grapp om Carl-Göran Ekerwalds En fritänkare läser Bibeln. Av baksidestexten framstår den som ett försök att kritisera de svenska Bibelkomissionerna: vad jag tidigare läst i genren har varit mycket njutbart, så förväntningarna var höga.

Men fåfänglighet är allt av denna värld. Ekerwald gör visserligen en del sådana utfall, bland annat mot den svenska prydhet som inte längre låter det stå »den uppå wäggena pissar« utan bara det tråkiga »mankön«, liksom en del andra välbehövliga insatser mot det alltför utslätade eller tillrättalagda.

Men i huvudsak tycks han vara ute efter att presentera en egen fromhet, en stillsam och mystiskt färgad, där lagen ena stunden är oviktig, andra försvaras mot diverse protestantiska attacker. Han är dessutom mycket intresserad av kvietismen och madame Guyons, liksom Ekelund och Eric Hermelin (vars friherrskap ideligen skall poängteras). Av detta förstår jag litet, och vill egentligen inte förstå mer heller. Det var inte därför boken införskaffades.

Att de flesta av kapitlen är mycket korta hjälper heller inte stort. När dessutom två svenska översättningar (eller kanske tre, med Ekerwalds egen), liksom engelska, tyska, latinska och grekiska versioner skall presenteras (vanligen inte alla dessa samtidigt), så blir det väldigt kortfattat och utan tydliga poänger.

Read Full Post »