Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mytologi’ Category

Den poetiska Eddan var en gång obligatorisk läsning för skolbarn, och därigenom en högst levande klassiker. Idag torde det vara få som tvingas till läsning av mycket mer än enskilda strofer eller i återberättad form: Völuspas storslagna visioner och något av Havamals kärva visdom torde fortfarande ingå i den allmänbildning som skolan försöker inympa i telningarna.

Är denna tingens ordning då vist inrättad? Vore det inte bättre om ätteläggen toge del av mer av de gamles verskonst? Att de finge lära sig hur Tor munhöggs med dvärgen Allvis tills solen steg upp och dvärgen blev till sten? Att de finge läsa om hur jorden höljs i vatten under Ragnarök och gudarna stupar på vers istället för prosa? Att de finge läsa den långa, komplicerade berättelsen med flera versioner som börjar när Loke kastar sten på en utter och slutar när Sörle och Hamde efter att ha hämnats sin halvsyster Svanevit dör i främmande land?

Och att de så finge göra i Lars Lönnroths översättning? En översättning som blivit allt mer av nöden, när åldern likt Nidhugg på Yggdrasils rötter gnagt allt hårdare på Collinders version. Lönnroths språk flödar för det mesta smidigt, förvisso utan mycket av det Brage-snack som tidigare färgade denna typ av litteratur (ehuru man fortfarande kan stöta på något enstaka »hugstor«), men aldrig såpass vardagligt att man skäms. Som översättningsprov kan tas den avslutande versen i Völuspa: en vers som är såväl storslagen som något knepig att förstå sig på, för vad är egentligen meningen att efter att ha målat upp hur skön den återfödda jorden är låta Nidhugg flyga in bärandes på lik? Som jämförelse ges först Erik Brates översättning från 1912:

Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.

Så Lönnroths:

Där kommer den dunkle
draken flygande,
dödsormen, ned
från Nidafjället.
Med lik i fjädrarna
flyger nu Nidhugg
hän över slätten.
Nu sjunker hon åter.

Slutligen på isländska:

Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum—
flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú man hon sökkvask.

Direkt kan man se att Lönnroth stuvat om i ordföljden för att få den mer naturlig – gott så för nöjesläsaren, kanske mindre för den som vill ha en tillförlitlig översättning. Å andra sidan har han fått pronomenet rätt i början, och vad jag kan förstå tempus i slutraden. Notera också att trots att Lönnroth är mer modern så är han den som säger att draken flyger »hän« .

Lönnroths översättning är tyvärr även på andra ställen knappast något för den riktigt seriöse forskaren. Vi kan ta det knepiga uttrycket »argi«, något mycket nesligt, som bland annat Loke och Oden anklagar varandra för i Lokasenna. Argi är något mycket förolämpande att anklagas för (i Grágás-lagen listas det som en av tre förolämpningar som kan leda till full fredlöshet), och Brate översätter det med »skamlig omanlighet«. Det har också starka övertoner av att vara den penetrerade parten i en manlig homosexuell relation (något som sågs skamligt; på en annan plats förolämpar en man en annan genom att säga sig vara fadern till de vargar den senare fött). Lönnroth översätter det därför helt enkelt med »bög«. Även om det rent verstekniskt troligen är praktiskt, så är det inte speciellt exakt, och ger dessutom ett synnerligen beklämmande intryck.

Så, även om nu kanske Eddan inte är fullt så homofob som Lönnroth fått den att framstå, är den då även i övrigt något att sätta i händerna på unga, oskuldsfulla (ha!) människor? Knappast. Havamals vishet är blandar sådant som framstår som praktiskt med rejäl cynism, kvnnosynen är rätt tveksam: i de mytiska dikterna framställs kvinnor främst som pris för asar att vinna eller försvara framgångsrikt, elelr för jättar att mindre lyckat försöka detsamma med, eller möjligen onda trollpackor. De legendariska verserna är något bättre: där får de ibland vara kapabla valkyrior, eller hustrur av varierande villighet – till slut blir deras lott vanligen dock sorg.

Eddans blandar det mytologiskt högintressanta, det poetiskt framstående, det trivialt förnuftiga, det sorgset klagande och det historiskt spännande. Den är fylld av lakuner, tveksamma stycken, omoral, svek och tragik. Dess status som klassiker är i nedåtgående, men kommer troligen aldrig helt försvinna förrän Garm gnyr vid Gnipahålan och broder blir sin broders bane. Lönnroths översättning kommer möjligen sätta en del mot denna trend, men kan dock inte kallas helt lyckad.

Annonser

Read Full Post »

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Jag minns hur jag som ung läste en illustrerad version av den nordiska mytologin,  med fina akvareller och en någorlunda trofast version av vad man kan hitta i Snorres Edda. Jag tyckte om den då, men idag skulle jag nog tycka den var lite för enkel, och bilderna kanske något tama (den riktade sig ju trots allt till barn i slukaråldern, som kanske inte riktigt är mogna att få berättat för sig om valkyrior som väver med tarmar och med människohuvuden som lod). För mig finns istället nu Johan Egerkrans Nordiska gudar.

Ingen kan anklaga detta för att vara en lättviktig bok: i stort sett alla av de längre berättelser som finns bevarade finns här återberättade, liksom ett något annat urval gudar än man normalt tar upp (Gefjon och Skade får egna kapitel, dock inte Brage eller Ull), allt illustrerad med en vacker stil som ibland slår åt jugend, ibland drar mer åt rollspelsillustration. På slutet ges dessutom en ordentlig litteraturlista, för den som vill läsa mer.

Den jämförelse som ligger närmast till är dock Peter Madsens Valhall, inte bara för att Madsen skrivit ett översvallande förord: i synnerhet de senare alstren i den serien är minst lika mycket vackra illustrationer som berättande serier, och det finns klart överlapp dem emellan: att den åldrige Odin tecknas som en vithårig, långhårig man med rynkor är inte förvånande, men att även Loke är någorlunda lik dem emellan är inte så självklart (även om Egerkans tagit fast på det demoniska med Madsen mer ser honom som en feg men i grunden harmlös pajas). För övriga gudar är skillnaderna större, i regel genom att Egerkrans versioner är mer heroiska eller mörka.

Speciellt bör illustrationerna av Odin på Sleipnir och den stora stridsscenen ur Ragnarök framhållas, även om det finns mycket att sitta och förlora blicken i. Jag vet inte om dessa hade fått mitt hjärta som tolvåring att slå snabbare än den utgåva jag läste, men idag får de det garanterat.

Read Full Post »

Berättelserna i Mabinogion kan läsas av två anledningar: dels allmän uppskattning av den typ av historieberättande som uppstår när lokala traditioner hamnar i händerna på respektfulla, men inte alltid helt införstådda, sentida, dels för att det är en gammal tradition där kung Arthur och hans hov dyker upp. Det är en värld av bolda unga män, som hamnar i halvmytiska sammanhang och måste ta sig ur med dådkraft och rättrådighet: Pwyll, prins i Dyfed, som får byta plats med kungen av undervärlden i ett år, Culhhwch, som påtalar hjälp av alla kung Arthurs hjältar (och några som verkar påfallande som påhittade bara för sagan), för att vinna Olwen, dotter till en jätte, som ber om trettionio omöjliga ting, Maxen, romersk kejsare som drömmer om en vacker kvinna han måste få tag i, Gereint, djupt förälskad i sin hustru Enid men som blir så svartsjuk att han börjar förnedra henne, med fler.

Berättandet varierar kraftigt: ibland högt förädlat, nästan till det konstgjorda, ibland vad som kallas primitivt men som snarast är vad som sker när man försöker teckna ned endast halvt hågkommet material. En liten del är nästan mördande tråkigt (Culhhwch berättelse är i stora delar rena skeppskatalogen, dessutom med klart parodiska inslag som »Någon, son av Caw«), det mesta storslaget – i Rhonabwys dröm berättas om ett slag medan de stridandes herrar sitter och spelar brädspel på ett mycket raffinerat sätt. En del verkar tillkommet på grund av lösliga etymologiska spekulationer, en del är sena försök till koherens, något ger intryck av att få ett slut påhängt bara för att historien skall vara över. En del har historisk bakgrund (»Maxen« ovan motsvarar Maxentius, romersk kejsare under det tidiga principatet), mycket är rent mytiskt.

Som den hela berättelsen med kung Arthur, eller Kejsar Arthur, som han ibland framställs som. Här finns en del av senare känt material, Guinevere, riddar Bediwere och Kay, till och med Excalibur. Även Graal-legenden finns i några berättelser, utan att ännu kopplats till Kristi lidande, men i den där ett liknande kärl spelar roll uppträder inte Arthur, och i den historia där båda finns med kan man missa Graalen, och egentligen också att man skymtar förbi något som är menat att vara Fiskarkungens hov. Arthur är annars här en rätt anemisk figur, där hans hov ofta snarast får spela rollen som platsen dit lovande unga män söker sig, och där de kan få hjälp och status.

Vissa av historierna är klart färgade av riddaridealet, men de är inte många, och eftersom de dessutom är rätt korta är det oftast inte lång tid man måste stöna över styrka som kan kasta hundra män över ända på en och samma dag, parader med unga damer som är det vackraste som setts, och annat liknande material. Mabinogion är den gradvisa övergången till ett sådant tillstånd från en mer åldrig tradition där vissa delar överlevt och annat försvunnit, ibland förvirrande, för det mesta lockande, nästan aldrig tråkigt.

Read Full Post »

Kristoffer Gustafssons Monster & vidunder: lexikon över världens väsen, är vad det står på omslaget: en uppslagsbok över diverse oknytt, bestar, halvmänniskor, jättar och annat orimligt, allt illustrerat. En jämförelse med Johan Egerkrans Nordiska väsen är oundviklig: båda har liknande upplägg, även om omfattningen skiljer: Gustafsson behandlar betydligt fler varelser, och även om hans illustrationer är detaljrika och gjorda med nog så stor möda så tillför Egerkrans kolorering och mer utförliga bakgrunder mycket.

Monster & vidunder är alls ingen oäven bok: även om författaren tycks  vara främst bevandrad i europeisk och japansk mytologi så finns i alla fall några exempel från varje världsdel. Mer kan man ifrågasätta hur de olika varelserna grupperats: det finns t.ex. hela fyra olika övergripande samlingskategorier för olika vattenlevande monster och halvmänniskor, förutom alla de uppslagsord som behandlar mindre grupperingar (det finns exempelvis havsdjur, havsodjur, och vattenhästar, och det är oklart varför inte de senare skulle kunnat tas med bland de tidigare, när samtidigt havsgrisar finns under havsdjuren men inte svinmonster).

Även Gustafssons språk lämnar en del att önska: det blir ofta väl slängigt och han tycks ibland vilja ironisera över dem som inte tror på de varelser han nämner. Tillsammans med ett typsnitt som verkar valts helt utan eftertanke gör det texten onödigt oinbjudande.

Så, för att återvända till jämförelsen: om man bara skall köpa endera av Egerkrans och Gustafssons böcker, vilken bör man välja? Vill man ha en riktigt vacker bok, då är Egerkrans det bättre valet. Vill man ha något som garanterat introducerar en till många, många nya bekantskaper är Gustafssons bredd att starkt föredra, även om Egerkrans fokus gör att han tar upp en del varelser som Gustafsson missar. I slutändan föredrar jag Egerkrans, men Gustafssons bok kommer säkerligen också vara kapabel att försvara en plats i bokhyllan.

Read Full Post »

Jag har svårt att riktigt få grapp om Carl-Göran Ekerwalds En fritänkare läser Bibeln. Av baksidestexten framstår den som ett försök att kritisera de svenska Bibelkomissionerna: vad jag tidigare läst i genren har varit mycket njutbart, så förväntningarna var höga.

Men fåfänglighet är allt av denna värld. Ekerwald gör visserligen en del sådana utfall, bland annat mot den svenska prydhet som inte längre låter det stå »den uppå wäggena pissar« utan bara det tråkiga »mankön«, liksom en del andra välbehövliga insatser mot det alltför utslätade eller tillrättalagda.

Men i huvudsak tycks han vara ute efter att presentera en egen fromhet, en stillsam och mystiskt färgad, där lagen ena stunden är oviktig, andra försvaras mot diverse protestantiska attacker. Han är dessutom mycket intresserad av kvietismen och madame Guyons, liksom Ekelund och Eric Hermelin (vars friherrskap ideligen skall poängteras). Av detta förstår jag litet, och vill egentligen inte förstå mer heller. Det var inte därför boken införskaffades.

Att de flesta av kapitlen är mycket korta hjälper heller inte stort. När dessutom två svenska översättningar (eller kanske tre, med Ekerwalds egen), liksom engelska, tyska, latinska och grekiska versioner skall presenteras (vanligen inte alla dessa samtidigt), så blir det väldigt kortfattat och utan tydliga poänger.

Read Full Post »

Ovidius Metamorfoser är nog den bok som ger mest per sida för läsare som vill förstå senare kulturhistoria. Bibeln är kanske viktigare totalt, men den innehåller samtidigt en massa skräp som ingen längre bryr sig om. Ovidius behöver inte avkortas för att vara läsbar.

Det är därför en välgärning av Ruin förlag att ge ut Harry Arminis kompletta översättning, så att den hågade läsaren inte behöver vända sig till klipprodukter. Visst, en del partier är inte sådär speciellt intressanta, men de är få och inte överdrivet långa. Översättningen är också något gammaldags, men ändå fullt läslig.

Innehållet är som sagt välkänt: en mängd olika historier ur grekisk (och i liten mån romersk) mytologi, som alla slutar med en förvandling av något slag, och sammanbundna av olika mer eller mindre långsökta bryggor. I synnerhet den första delen är i princip en grundkurs i grekisk mytologi, med början i skapelsen, och sedan en snabb översikt över de metallåldrar antiken höll sig med (guld, silver, brons och järn, i den ordningen. Två rätt av fyra är ju inte helt illa av ett mytologiskt schema). Verket går sedan genom åldrarna för att sluta med Julius Caesars upphöjelse till gud.

Vad gäller de enskilda historierna så slås man bland annat av grekernas usla syn på våldtäkt. Ett vanligt mönster är att »Juppiter« får syn på en skön jungfru och våldför sig på henne. Eftersom Hera (eller Diana) inte heller hon är något föredöme moraliskt sätt så blir hon sur på den våldtagna, och lägger på henne straff. Blä.

Å andra sidan finns det material som idag kanske är mer välsett än tidigare. Dels finns en historia om hur flickan Iphis uppfostras som pojke och sedan gifter sig med Ianthe efter att ha förvandlats till man (sådana könsbyten förekommer en hel del. Tyvärr ses det hela tiden som en förbättring), dels och framför allt så finns i sista avdelningen ett tal lagt i Pythagoras mun om köttätandets barbari och vegetarianismens välsignelser.

Bokens främsta svaghet, förutom de romersk-grekiska värderingarna, är dock att den skulle behövt i alla fall en rudimentär notapparat. Förutom att man möter stridsscener där man inte har en aning om vem som slåss på vilken sida så avslutas många förvandlingar med något i stil med »och därför bär detta djur fortfarande detta namn«, utan att man som icke-klassiker har någon aning om vilket djur som avses.

Annars är det smidigt läsbar vers, ett innehåll som man i stora stycken bör känna till, och på det hela taget trevlig läsning som rekommenderas.

Read Full Post »

Older Posts »