Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

Det är inte helt lätt att skriva detta, enär historiska romaner som utspelar sig i det tidiga artonhundratalets London och handlar om unga damer har ett visst rykte: sådana böcker må man möjligen erkänna ha funnit liggandes på ens moders (eller annan lämplig släktings) nattduksbord, men man talar inte om dem; tabut är bara aningen svagare än det som omgärdar tidningar som står dolda bakom skärmar högst upp i tidningsstället och annat av besläktad natur. Dock, från diverse källor kom sådan kritik som lät förstå att Georgette Heyer i allmänhet skrev böcker som måhända knappast sågs som riktigt god smak  ändå var långt från den sorgliga röra av anakronismer och trånande man annars misstänker utmärker genren.

The Grand Sophy visade sig heller vara en riktigt trevlig bekantskap: förvisso med en uppenbar glädje för vad som i filmsammanhang skulle kallas »gorgeous period dress«, men annars en roande berättelsen centrerad den i sanning formidabla Sophy, en slags kompetent och klarsynt Emma Woodhouse, uppblandad med inte så små doser Pippi Långstrump: omöjlig att tygla, fullt kapabel att ta hand om sig själv – och de i sin omgivning hon menar behöver hjälp.  Som hennes kusiner hon kommit för att bo hos när hennes far är på diplomatiskt uppdrag i Brasilien: den tyranniske äldste brodern Charles, som är förlovad med en tråkig moralist, och var uppträdande gjort att hans båda yngre nästan-vuxna syskon Hubert och Cecilia inte vågar komma till honom med sina problem – och då får Sophy själv se till att rädda Hubert från en lånehaj och försöka se till att Cecilia inte går och gifter sig med den vackre men tomhövdade poeten Fawnhope.

Sophys beteende är nog mer anpassat för moderna läsare än hennes samtid, men det är man för det mesta beredd att förlåta när hon med det ena påhittet efter det andra förargar de som så förtjänar och hjälper de som så behöver. The Grand Sophy är ren eskapism, av den som mest roande och harmlösa sort.

Read Full Post »

Det första som möter en i William Goldmans The Princess Bride är en av elefantitis drabbad apparat, menad att förklara varför själva berättelsen i stort sett enbart fokuserar på de spännande bitarna; en alltför lång ursäkt för att det man står i begrepp att läsa är en äventyrshistoria av matinésnitt och inte något mer passande för en tidsålder präglat av vuxet allvar såsom en redogörelse för mul-och-klövsjukans framfart i Mongoliet.

Detta är helt missriktat: lika lite intresse som man har för boskapssjukor i inre Asien har man för författarens historia (även denna påhittad) om hur han fick berättelsen uppläst för sig när han var en liten pojke, eller hans försök att få sin egen son att läsa den och på så vis upptäckte att hans far hoppat över en massa tråkiga partier – nej, det man egentligen vill läsa om är ju hur den fagra Buttercup kidnappas strax innan hon skall gifta sig med prins Humperdinck och de äventyr som därav kom; om den skurkaktige kidnapparen Vizzini och hans kumpaner, jätten Fezzik och mästerfäktaren Inigo Montoya, samt deras förföljare, mannen i svart.

Dessa kringberättelser tjänade dock åtminstone ett gott syfte: de medförde att det i slutet av boken fanns en massa extra sidor med text, som gjorde att »the telltale compression of the pages«, för att tala med en annan författare av metalitteratur om än med helt annat temperament, helt uteblev. Å andra sidan fanns det en efter berättelsen en hord sidor med tråkigt extramaterial om en uppföljare – vilken aldrig synts till utanför bokens pärmar –, inklusive mer om författarens förmenta liv, vilka dels tydliggjorde hans intresse att placera sig i närheten av välväxta unga damer, dels påminde om exakt hur tråkig den där inledningen som man då, tack vare historiens kvalitet, helt lyckats glömma.

Denna historia behöver vi inte gå närmare in på; det räcker med det tidigare konstaterandet att det är något i den klassiska äventyrsstilen med starka män, skickliga fäktare, pirater, sann kärlek, hämnd, onda skurkar och dödliga omgivningar. Mer överraskande är kanske att det förekommer tortyr och död, och att konventionerna ungefär halvvägs igenom snarare börjar undergrävas än förstärkas.

Något annat som överraskade i alla fall mig var hur tydligt det var att denna bok på något sätt blivit kanonisk – jag stötte flera gånger på meningar som jag misstänker kommer härifrån men som senare spritt sig, utan att ursprunget följt med; det var lite som att läsa Shakespeare utan att ha varit medveten om hans inflytande: spännande, men samtidigt lätt oroande. (Det bör kanske påpekas här att jag inte heller sett filmatiseringen.)

Så, även om man gärna sluppit undan hela kringapparaten med en förkortad version av en längre bok, så finns det egentligen inget som gör att jag inte skulle kunna rekommendera boken till de som är i behov av en klassisk äventyrsberättelse, men kan stå ut med att inte riktigt alla konventioner följs. Förslagsvis följer man författarens egen uppmaning och hoppar över de tråkiga bitarna.

Read Full Post »

Efter Baskervilles Hund var katten ur säcken, och Arthur Conan Doyle kunde inte stoppa den tillbaka igen: snart återkom alltså Sherlock Holmes i noveller i The Strand, senare samlade i boken The Return of Sherlock Holmes. Det är dock en ganska medtagen Holmes, som visserligen någon gång kan nå upp till forna höjder, men som ändå visar tecken på att förmågan kanske inte är vad den var.

Inledningsberättelsen, »The Adventure of the Empty House«, är det inget större fel på: det är helt naturligt att det inte finns rum både för en fullödig gåta och en förklaring på hur Holmes klarade Reichenbachsfallet, men i »The Adventure of the Norwood Builder« förefaller han ibland nästan lika oförmögen som Watson att reda ut ett fall där läsarens misstankar omedelbart går i rätt riktning. Med tiden kommer han dock upp i god form, och »The Adventure of the Six Napoleons« och »The Adventure of the Golden Pince-nez« skulle utan att skämmas kunnat finnas med i tidigare samlingar. Tack och lov finns det dessutom färre rena äventyrsberättelser, även om »The Adventure of Charles Augustus Milverton« ligger något åt det hållet. »The Adventure of the Dancing Men« är också intressant då det inte är den vanliga typen av logiskt tänkande utan specialkunskaper som kommer till användning; kunskaper som inte i sig gör att man behöver klara upp det hela men som i alla fall kan ge en chans, och vars användning inte känns det minsta fuskigt. »The Adventure of the Second Stain« är en upprepning av en gammal situation men med helt andra omständigheter. Lite tråkigt är det också att det är så få fall som framstår som rena underligheterna: mer och mer tycks Sherlock Holmes konsultationer inskränka sig till de rena brotten.

Annars är det kanske mest anmärkningsvärda Watsons livssituation: helt plötsligt tycks hustrun Mary vara borta, och han har därför flyttat in hos Holmes igen, utan att ett ord nämns om vart hon tagit vägen. Inspektör Lestrade har nu också till slut insett hur värdefull Holmes hjälp är, så man slipper från den fåniga känslan av otacksamhet och dumhet som tidigare vidlåtit Scotland Yards anställda.

The Return of Sherlock Holmes når kanske inte riktigt upp till nivån i The Adventures, men får nog anses vara jämngod med The Memoirs: en hedervärd installation i serien, läsvärd för alla som har intresse till det.

Read Full Post »

Av all världens science fiction tror jag Olaf Stapledons Last and First Men står för sig själv; det förefaller otroligt att någon annan vågat ge sig på att skriva något av denna skala. Det är fråga om mänsklighetens historia, inte i form av upptäcktsfärder bland stjärnorna – allt utspelar sig i solsystemet – utan i form av fall och uppståndelse. Och då inte bara enligt den medeltida modellen, ty dess »mörker« motsvarar i sammanhanget, både vad gäller tid och brist på luminositet, snarast en flugas passage framför solen.

Det Stapledon har gett sig på är helt enkelt en historia med evolutionärt för att inte säga geologiskt för att inte säga astronomiskt perspektiv: mänskligheten hinner inte bara falla ner i barbari och utveckla sig till nya höjder ett flertal gånger – titelns sista människor är den artonde inkarnationen – utan tvingas byta planet inte bara en utan två gånger, först till Venus, sedan till Neptunus. Under tidens lopp uppträder inte bara varelser som liknar oss, utan även visa jättar, kattliknande varelser med fallenhet för praktisk biologi, fladdermusliknande hedonister, jättehjärnor inhysta i silotorn, grymma ingenjörer, fördummade neptunusbor och slutligen de enormt förädlade, mångtusenåriga sista människorna, en art som lever i telepatiska sammanslutningar om 96 individer, upphöjt betraktande människans historia genom en teknik som möjliggör för den att undersöka tidigare individers erfarenheter.

Last and First Men är som synes inte science fiction av klassiskt snitt, även om det naturligtvis förekommer teknisk utveckling: fokus ligger på biologi, inte fysik. Biologin är därför tämligen sund, förutom en underlig brist hos den andra människan mot större hjärnor som förefaller nästan utifrån påtvingad. Stapledons beskrivning av genmanipulation låter rimlig, liksom försöket att göra åtminstone Venus beboelig (även om hans kunskaper om planeten naturligtvis är bristfälliga). Som motsats kan ställas att han inte låter rymdfart uppfinnas förrän av den femte människan, och hans beskrivning av kärnkraft, som nog måste framstått som osannolik även i hans egen tid.

Värst är han dock i beskrivningen av den nuvarande människans fall. I förordet föreslås att man hoppar över dessa kapitel, då de är naiva och för att man inte skall tröttna på de ständiga uppgångarna och fallen. Jag föreslår att man om man så känner istället hoppar över dem för att de är ohyggligt patroniserande i tonen, med en på gränsen till det rasistiska syn på världens nationer, som endast tycks befolkade av den värsta sortens stereotyper; detta trots att Stapledon själv brännmärker nationalism. I korthet går dock det ena landet efter det andra under i krig som startar av de mest banala skäl – argsinta böcker, tidningsartiklar, i olyckor döda enskilda medborgare – till dess ett Amerika fyllt med religiös dyrkan av rörelse, varför all världens kol går åt till att driva flygplan, vilket leder till civilisationens kollaps. Tiden går, och den nuvarande arten lyckas bara resa sig en gång ur askan, i Patagonien, men går till slut under som följd av en märklig olycka efter att ha försökt tämja atomen.

Last and First Men är på flera sätt en remarkabel bok (det är troligen den enda fiktiva berättelse jag läst där inga aktörer namnges). Det är en förskräckande och vacker vision, med ett perspektiv få skulle våga sig på. Den är samtidigt pessimistisk och hoppfull, far ibland ut i mysticism, men har i alla fall som få andra böcker vunnit åtminstone en klar och oförneklig sanning: att oavsett vad vi gör, oavsett hur mycket vi uppnår, vilken kunskap vi vinner, kommer allt en dag förgås.

Read Full Post »

Jag har svårt att tro att det funnits en bättre skolbok än Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige – en bildningsroman i dubbel mening. Det hela börjar med att odygdspåsen Nils inte följer med föräldrarna till kyrkan, utan stannar hemma för att »läsa läxor«. Han lyckas dock fånga en tomte, men när han försöker ändra villkoren för frigivning blir han själv krympt till en tvärhands storlek. Några turer senare och han är på resa med gammelgåsen Akkas flock, ridande på en vit gås hemifrån.

Skolbok, alltså. Läsebok, närmare bestämt: en bok ämnad för nöjesbetonad läsning, varefter fröken kunde gå igenom aktuellt landskap närmare. Eftersom landskapen inte ligger uppställda på två kolonner krävs dock lite manövrerande fram och tillbaka, i historien främst motiverat av att flocken skall undgå den hämndlystne Smirre räv, vars försök att äta upp Nils dels är en av bokens få men välbehövliga röda trådar. Det är lätt att se att det inte är en bok menad att sträckläsas; de flesta landskap har någon form av saga kopplade till sig – t.ex. berättas om att Jämtland formades av Tor i en episod formad på mönster av hans besök hos Utgårda-Loke – vilket gör att Lagerlöf ständigt måste komma på nya anledningar till varför någon berättar den här sagan. Påfallande ofta blir det »ni klagar så över det här landet, men finge ni bara höra det här skulle ni nog ändra er!«.

I motsats till  vad en del kan tro står det dock klart att det inte är som sagotant Lagerlöf är som bäst, utan som skildrare av människors kamp med sig själva – landskapssagorna är det väl inget fel på, men de kan inte alls liknas vid berättelserna om enskilda människors (eller djurs) försök att vinna över sig själva – som den man som går och är snål bara för att hans far var detta men som tack vare Nils ändrar sig –  eller kanske ändå tydligare i Nils, som visserligen påfallande snabbt men ändå tydligt går från att vara moraliskt än mindre reslig än han kroppsligen är till att bli ett föredöme på området, som vägrar svika kamrater och går omvägar för att hjälpa andra.

Förutom sådan geografi som främst uppehåller sig vid namn – på städer, floder, berg, skogar, herrgårdar, sjöar, öar och annat – så skildrar Lagerlöf också naturen, på ett sätt som står i tydligt samspel med den framväxande nationalparkstanken: människan bör lämna utrymme också för djuren! Boken är fylld med djurfabler, ibland lite fåniga, men för det mesta någorlunda rimliga vad gäller djurens natur – Lagerlöf drar sig aldrig för att ha ihjäl någon, allra minst när man inte förväntar sig det.

Slutligen, ett personligt klagomål. Vid ett tillfälle är det hela perfekt upplagt: Nils sitter i en talltopp. Han flyger för närvarande med Gorgo, örnen, efter ett missöde ute i Stockholms skärgård. Då märker han att en skogsbrand närmar sig. Alltså: Pyssling räddas ur brinnande träd av örn! Men nej, tyvärr, det blir inte Tolkien trettio år i förtid; Nils räddar sig själv ur trädet innan han får se vad människorna gör för att stoppa branden. Synd.

Annars är det inte mycket att ondgöra sig över i Nils Holgerssons Dess episodiska natur kunde nog knappast göras något åt, och att informationen per landskap går ned på slutet är väl inte så mycket att ondgöra sig över för nöjesläsaren, men annars är det en fin och fortfarande läsbar resa om en ung pojkes resa genom Sverige vid förra sekelskiftet.

Read Full Post »

Jag gillar böcker som får mig att vilja läsa andra: böcker som pekar på böcker jag aldrig visste fanns, eller jag visste fanns men inte trodde jag ville läsa. Alltså verkade Nancy Pearls Book Lust som ett säkert köp; en bok som inte innehåller annat än tips på läsning måste ju vara värt pengarna.

Detta finns det två enkla sätt att utvärdera, två frågor som man kan ställa sig: är redan lästa böcker värda att rekommendera? får boken mig att genast springa till datorn för att ta mig till en internetbokhandlare? Svaret på första frågan är tvivelsutan ja: de få böcker jag redan läst har verkligen visat sig läsvärda; bra böcker, utmärkta böcker, böcker som jag är mycket nöjd med att ha läst. Svaret på andra frågan är mer tvekande: eftersom upplägget är att komma med massor av listor så krävs det nästan att jag redan är intresserad av att läsa något som den där listan sammanfattar. Är jag inte redan sugen på att läsa något särskilt, som böcker australiensiska författare eller en debutroman, så ger inte en lista över bra sådana mycket mer lust att göra det. Ibland får man ett enstyckes motivering, vilket hjälper något, men det står ändå klart att detta främst är en bok för den som snöat in på ett område och vill ha mer, eller åtminstone är beredd att göra det.

Något som också står klart är detta är en bok skriven av en amerikan för en amerikansk publik: att fokus ligger på någorlunda samtida litteratur kanske inte har med det att göra och går ganska lätt att förlåta, men det är närmast pinsamt tydligt att Horace Engdahl hade en viss poäng när han anklagade den amerikanska litteraturvärlden för att vara insulär. Även om det finns listor som fokuserar på enskilda länder, så finns det nästan lika många som fokuserar på enstaka amerikanska stater. Översatt litteratur är annars eftersatt – jag tar svenska böcker som exempel:  två böcker om medelålders poliser med krisande privatliv samt märkligt nog även två skildringar av män som stretat runt i Centralasien: Sven Hedin och Göran Kropp. Visst kan man kanske inte kräva perfekt rättvisa, men känslan kvarstår ändå av att översatt litteratur är något för sig, något som kan hänföras till egna kategorier och endast ibland får leka med de andra.

Annars finns inte mycket att anmärka på i valet av ämnen: allt från bildningsromaner till science fiction, böcker om världskrigen till fågelskådning, äventyrsskildringar till romantik. Dessutom finns det, som omväxling, listor som fokuserar på enskilda författare. Man börjar undra hur Pearl egentligen hunnit med att läsa (om) alla böcker – menar hon allvar när hon säger att hon läser om alla 50-talet böcker om Nero Wolfe sådär vartannat, vart tredje år? Bredden är i vilket fall imponerande, och den med tendenser att fastna för något ämne och sluka allt inom det kan säkert vid lyckliga tillfällen få enorm nytta av Book Lust. För min del var den inte riktigt vad jag väntat mig, och även om jag kanske kommer vända mig till den ibland så hade jag nog hoppats på något lite annorlunda.

Read Full Post »

Eftersom hans läsare inte ansåg att en bagatell som deras älskade detektivs död borde hindra dem från att läsa om Sherlock Holmes, så fick Arthur Conan Doyle till sist ge med sig; fiktionen med Watsons anteckningar var redan etablerad, så det blev i form av ett äldre fall som nu meddelades publiken: The Hound of the Baskervilles. Det är inte riktig en typisk Sherlock Holmes-historia, eftersom detektiven inte närvarar i större delen av undersökningen, som istället länge lämnas i Watsons förvånansvärt kapabla händer.

Brottet i fråga är det gamla vanliga: mord. Mord medelst helveteshund. Familjen Baskerville tycks drabbad av en gammal förbannelse, så att de snart dör efter att ha tillträtt som huvudmän för ätten, och nu är frågan om dels gamle Charles Baskerville verkligen dött av naturliga orsaker, och dels om hans arvtagare Henry bör oroa sig? Ut på den kusliga Dartmoorheden bär det, till familjens urgamla hem, där flera mysterier snart möter Watson, som med lite tur och mycken ihärdighet faktiskt lyckas komma till en hel del resultat innan Holmes möter upp och det är dags att ta upp kampen med den förskräcklige hunden – och dess ägare.

Att Holmes inte tar så stor plats fungerar faktiskt riktigt bra; man slipper ifrån den irriterande känslan av mindrevetande, Doyle kan lägga ut stickspår som Holmes skulle sett igenom – han gör detta mycket skickligt, med den ena falska idén på den andra – och Watson får äntligen spela en annan roll än den imponerade betraktaren. Å andra sidan blir det inte mycket kvar för Holmes att göra mot slutet, och avslöjandet blir inte riktigt lika dramatiskt som det kunnat bli. Det är dock en bra historia, tveklöst den bästa av de lite längre Doyle skrev, inte minst på grund av en stark känsla för plats.

Read Full Post »

Older Posts »