Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Egentligen fick jag fler varningar än jag förtjänade: jag visste ju att jag inte direkt uppskattat del ett av Mats Adolfssons serie Svenska uppror, och när han på omslaget av del två, Fogdemakt och bondevrede: 1500-1718, använder en detalj från Johan Philip Lemkes målning Slaget vid Lund, så borde jag påmints om att det inte direkt är den mest skrupulöse av historieskrivare.

Det är inte heller den mest läsvärdige, för sällan har jag väl stött på ett så torftigt språk: han undviker bisatser, upprepar sig och kommer med sammanfattningar så självklara att man undrar om det är någon slags förolämpning. Att han dessutom felciterar kanske det mest kända av uttalanden från det tidiga femtonhundratalets historia, och påstår att biskop Brask på sin lilla lapp hade skrivit »till denna besegling är jag nödd och tvungen«, tydligen i någon slags missriktad iver att inte ens den mest imbecille av läsare skall kunna missförstå vad det handlar om, gör att han även förlorar det lilla uns av trovärdighet som återstår när man sett att han på litteraturlistan (en sån där värdelös lista på slutet som inte ger någon som helst förklaring till vad de olika verken använts till) tagit med egenpublicerade verk och hemsidor.

Fast syndakatalogen tar tyvärr inte slut där: Adolfsson tycker om att slänga sig med ord som »nationalism« (ett begrepp som är om inte felaktigt helt och hållet så åtminstone grovt missvisande för att beskriva mentaliteten under perioden) och »feodalism«, som här dock tycks får stå för livegenskap, ett begrepp som det kan vara intressant att laborera med när man diskuterar tiden (även feodalism går i viss mån att diskutera, till exempel i samband med Per Brahe den yngres domsrätt i sitt från Visingsö styrda grevskap).  Detta gör dock inte Adolfsson; han är på det hela taget påfallande ointresserad av att försöka ge någon teori för alls varför uppror uppstår, utan tycks bara allmänt utgå från att de gör de när folk blir upprörda.

Finns det då inget positivt att säga? Tja, boken är för all del fint illustrerad, och även om hans breda definition av begreppet »uppror« gör att han ibland får med sig tämligen ointressant bifångst (till exempel häxprocesserna), så får han åtminstone en bredare geografisk spridning än man annars ser i svenska historiska verk – här har faktiskt åtminstone Skåne en historia före 1658. Denna goda sida räcker dock inte långt mot alla de svagheter boken lider av,vilket är synd: idéen bakom är god, och med tanke på att denna bok täcker sista delen av de klassiska bondeupprorens tid skulle en bättre historiker kunnat göra mycket med materialet. Som det är nu ser jag ingen anledning att rekommendera den annat till folk som lider av ett sjukligt intresse av att läsa korta redogörelser för diverse bortglömda upprorsungar.

Read Full Post »

Det är inte ofta en översatt bok begåvas med en titel som är bättre än orginalets, men så är fallet med Alan Bennetts Drottningen vänder blad (The uncommon reader): istället för en ordvits på en Virginia Woolf-essä får man en titel med två läsarter: dels  då titelns drottning (Elizabeth II, även om detta aldrig sägs explicit) bokstavligen vänder blad –många blad, i många böcker –, dels bildligen, då hon genom just läsandet börjar på något nytt.

Boken börjar genom att drottningens hundar springer in i en bokbuss. Som den artiga person hon är lånar drottningen en bok, och tvingar sig igenom den – den visade sig vara av det sömninducerande slaget. När hon sedan lämnar tillbaka den känner hon sig tvingad att låna en till. Den här gången har hon större tur, och nästa vecka är det inte av artighet hon lånar böcker.

Snart sprider sig en lätt oro i hovet: drottningen börjar tycka att varje stund hon inte läser är en förlust, och hon börjar utföra sina uppdrag alltmer på automatik; ja, hon har till och med en bok med sig när hon vinkar till folket. Hovet gör vad de kan för att stoppa hennes läsning, men hur tillrättavisar man en monark? Samtidigt blir drottningen allt rastlösare: det är mycket som skall tas igen, och ingen i omgivningen visar någon förståelse. Ingen förutom den unge Norman som hon träffade på bokbussen, och som trots att han egentligen enbart har läst litteratur skriven av bögar får bli hennes guide och läskamrat, även om även han ses på med ogillande av omgivningen.

Drottningen vänder blad är en kort, förtjusande liten roman, som förutom att visa på böckernas makt hinner driva med kulturellt obevandrade politiker, ge en bild av vad som händer om man i ålderdomen upptäcker att man förspillt sitt liv, hur ett intresse kan ta upp hela ens vardag, samt naturligtvis visar på hur absurt det egentligen är med en ämbete där uppgiften är oändligt viktigare än personen som uppbär det.

Read Full Post »

För den genomsnittlige historikern måste Robin Hood te sig som ett i det närmaste perfekt forskningsfält: det är onekligen något som vanligt folk känner igen och kan tänkas uppskatta, det finns massor av ingångar till eller utgångar från fenomenet (fanns han i verkligheten? När då? Hur har legenden utvecklats med tiden? Vad säger detta om den värld historien återberättats i?), och bäst av allt: det finns massor av utrymme för att ryka ihop med andra historiker över allt från vilka källor som är trovärdiga till hur de skall tolkas. Således har även Dick Harrison sällat sig till skaran av forskare med sin Mannen från Barnsdale, en titel som för den som är närmare bekant med de akademiska striderna omedelbart klargör vems sida han sluter upp på.

Förutom att försöka reda ut hur forskningsfronterna ser ut i frågan om Robin Hoods historicitet (i nuläget tycks det väsentligen finnas tre grupper med sådana mot varandra: en som hävdar att han bara är en legend utan någon verklig motsvarighet, samt två som hävdar att det finns en verklig förebild som uträttat något och kring vilken senare fler legender ackumulerats, men som placerar den ursprunglige Robin Hood vid olika tidpunkter: dels någon gång i början på 1200-talet, dels 100 år senare) får man även ta del av hur denna legend utvecklats, från de första källorna från sent 1300-tal och fram till idag, med särskilt fokus på diverse filmatiseringar av myten.

Mest kraft läggs dock på att identifiera Robin Hood samt om möjligt några av bifigurerna. Detta är kanske inte förvånande med tanke på författarens yrke, men ändå lite småtrist: även om det för arkivforskaren finns mycket att syssla med så utgör sådant inte speciellt spännande läsning, i synnerhet inte när allt ändå slutar med indiciebygge. Harrison hävdar att en viss Robert Hode från Wakefield är den mest trolige kandidaten och att denne faktiskt var fredlös men förläts av kungen. Sedan spekulerar han om samröre med en John Littel och en Will Scarlett, samt att en viss Henry de Faucumberg skall ha varit den ökände sheriffen av Nottingham, alltsammans grundat på vad som förefaller vara föga mer än identiska namn och rörelser i samma kretsar vid samma tid. Å andra sidan sägs Marian tämligen säkert vara ett senare tillskott, att kungen är mer av en schablon än en mot verkligheten svarande figur, och att Broder Tuck troligen var en från början helt fristående figur som sedan knutits till Robin Hood-komplexet.

Visst är det intressant att hitta personer med namnet Robin Hood som vagt kan svara mot legenden, liksom en sheriff av Nottingham vars agerande möjligen kan göra att det är rimligt att sätta honom i samband med denne Robin, men resultatet blir ändå mest ett jaha; att finna en Littel John som möjligen varit bekant med en Robin Hood är suggestivt men om detta är det enda som kan påvisas undrar man om det var mödan värt. Betydligt mer spännande är då de resonemang som kan föras om legendens tillkomst; i synnerhet tycks det finnas en historia kring den äldsta uppteckningen Gest of Robyn Hode, där argumentationen för att den tillkommit för att ge ära till en viss adelssläkt är betydligt mer intressant och trovärdig än den om att Will Scarlett hade sin förebild i en avdankad veteran från gränsbevakningen mot Skottland. På liknande sätt finns det mycket att säga om de moderna omgestaltningarna av legenden; till skillnad från många andra liknande figurer (som Wilhelm Tell) är ju Robin Hood och hans bravader extremt formbara: han är en godhjärtad fredlös som slåss mot höga makthavare, men detta kan gestaltas som nationalistisk konflikt mellan saxare och normander, en kungatrogen adelsmans strid mot usurpatorer, den enskilde mannens kamp  för rättvisa, en tidig liberals kamp mot orättvis beskattning, älskarens försök att vinna den älskade, eller som ett rent hämnddrama. Alla har förekommit som motiv, och kommer säkerligen återkomma, och vilka teman som dominerar har en hel del att säga. Själva innehållslösheten gör legenden starkare, och det är när Harrison diskuterar sådana saker som hans bok är som bäst.

Read Full Post »

Edward Morgan Forster är en författare av vad som med ett översättningslån kan kallas mindre klassiker: böcker som förvisso läses och uppskattas, men inte i sådan grad att en person som inte hört talas om dem i allmänhet kan beskyllas för okunnighet. De senaste åren har han upplevt en mindre renässans, baserad på flera filmer baserade på hans böcker. En av de bättre av dessa skall vara Ett rum med utsikt, en roman av typen mest tycks stå och stampa för att helt plötsligt explodera i en enda scen som kastar ett förklaringens ljus på allt som tidigare skett.

Huvudperson är den unga Lucy Honeychurch, som under det tidiga 1900-talet är på resa i Italien med hennes äldre, högljutt självuppoffrande kusin som förkläde. Trots dennas försök att hindra det hamnar dock Lucy flera gånger i sällskap med de märkliga herrarna Emerson, en far och son som uppträder avigt men i grunden förefaller godhjärtade. Efter återkomsten från Italien förlovar hon sig med den arrogante och lätt uppblåste Cecil Vyse, en annan ung man hon träffat därnere, men finner att hon hela tiden måste tumma på sanningen för att dölja att unge George Emerson en dag närmast råkade kyssa henne. Kyssen i sig var väl inte så mycket att hetsa upp sig över, men härvan av halvlögner och undanhållanden blir med tiden självgenererande och allt svårare att hålla sig undan .

Som sagt är det inte förrän det hela är över som man egentligen kan få en klar bild av vad som hänt, och fram till dess är det en ganska undanglidande och ibland svårförståelig historia (det italienska pensionatet är fyllt med engelska möer och präster som är tämligen svåra att greppa och hålla isär, och författaren måste ibland själv förklara deras personlighet för att det skall bli någon ordning på det hela). Det som får en att fortsätta läsa är inte heller så mycket gestalterna som de små ironiska kommentarer berättaren kommer med: över turister och deras guideböcker likväl som de fast boende utbölingarnas tro på att de blivit en del av samhället. Ibland vänder sig författaren direkt till läsaren och kommenterar skeendet och personerna på ett sätt som man önskar fler kunde kosta på sig.

Ett rum med utsikt är inte en stor klassiker, och kommer troligen aldrig bli det. Det var heller inte en bok jag fastnade i, utan att jag kan komma på något direkt att lasta den alltför hårt för. Inte ens hanteringen av dess svåremotsagda men ickebanala budskap kändes som det blev alltför predikande. Jag finner mig alltså helt ur stånd att ge någon som helst rekommendation gällande dess läsning: jag kan mycket väl tänka mig att det finns såväl de som finner den helt oläslig liksom de som kommer höja den till skyarna. Verkar den intressant så läs den för allt i världen, gör den inte det så undvik den i förvissning om att detta inte är någon enorm förlust.

Read Full Post »

Om man skall låta Klara Johanson själv sammanfatta sitt förhållande till litteraturen finns det bara ett tänkbart val, ur avrundningen av essän »Tysk frihet«: »Till sist blir allting litteratur«. Själv har Johanson inte i någon högre grad blivit litteratur – eller rättare sagt har hon inte blivit det i den grad hon gjort sig förtjänt av: det finns ett par essäer om henne, hon har behandlats akademiskt av några forskare med inriktning på essäistik eller kvinnosakshistoria, men fram till för ett par år sedan inte i en fullfjädrad biografi. Sedan kom Carina Burmans K. J: En biografi över Klara Johanson, och nu kan den som är intresserad av denna märkliga kritiker, essäist och kvinnosakskvinna (vilket hon var något i skymundan) få sitt lystmäte: över fyrahundra välskrivna sidor och femtio sidor notapparat torde svara mot de flestas behov.

För att ge en kort skiss föddes Johanson i Halmstad i en relativt välbärgad men småborgerlig familj, blev första kvinna att ta studenten i staden, och flyttade sedan till Uppsala för vidare förkovran. Där träffade hon första gången på kärleken i form av Lydia Wahlström, och levde studentliv i några år. Sedan bar det av till Stockholm där hon arbetade som journalist, dels på Fredrika Bremer-förbundets Dagny, dels på Stockholms Dagblad. Hon blev en uppburen kritiker, men blev med tiden vad som idag skulle kallas utbränd och avvek från den journalistiska banan för att försörja sig på annat . Hon hade då träffat personen som skulle bli hennes livskamrat, Ellen Kleman, och gav tillsammans med henne bland annat ut en serie böcker med Fredrika Bremers brev. Under tjugotalet började hon så smått arbeta som journalist igen, men tystnade snart. Hon fortsatte med smärre arbeten i litteraturhistoriens utkanter, och släppte essäsamlingen Det speglade livet. Hon blev dock med tiden alltmer förskräckt över hur de betedde sig nere på kontinenten, i synnerhet nazisterna (hon var germanofil men därmed inte blind). När detta upphört dog istället Ellen Kleman från henne, och hennes sista år framlevdes i relativ fattigdom, men hon han ändå ge ut två böcker: en andra essäsamling, Det rika sterbhuset, och biografin över hennes älskarinna, konstnärinnan Sigrid Fridman (Kleman kände mycket väl till henne och tycks inte ha gett uttryck för någon svartsjuka).

Skall man även ge sig på någon slags teckning av personen Klara Johanson är väl, förutom det oundvikliga epitetet biblioman,  hennes totala hjälplöshet det mest frapperande: när man skämtar om att någon inte klara av att koka tevatten tror man väl inte att en sådan oförmåga kan existera, men just så bortkommen tycks faktiskt Johanson ha varit. Hon tycks också ha smått tyranniskt utnyttjat detta och fått hela omgivningen på att ställa upp och hjälpa henne. Hennes sexuella läggning beredde henne inga direkta problem förutom i samband med Klemans dödsbo, och det verkar faktiskt ha varit närmast sakernas normala tillstånd i hennes kretsar – manliga vänner tycks hon i allmänhet inte haft, endast kvinnor engagerade i diverse kvinnosaksfrågor.

Nu har många ord ödats på att beskriva bokens ämne – finns det inget att säga om själva boken? Mja, faktiskt inte: man kan konstatera en viss tendens att förklara saker i absolut sista stund, men annars finns inte så mycket att anmärka på. Burman förefaller ha gjort sin läxa, stilen är god utan att ta alltför mycket uppmärksamhet, och det hela förefaller vara precis vad man borde ha rätt att förvänta sig av en författarbiografi.

Read Full Post »

Helena Granström måste verkligen ledas vid att vara teoretisk fysiker, i alla fall om man skall ta hennes Alltings mått på orden. Å andra sidan ger den intrycket av att hon är rätt less på mycket i denna värld, så det kanske inte är så farligt just med fysiken.

I vilket fall, Alltings mått är en slags filosofisk skrift – baksidan vill kalla den essä, och det kan väl gå för sig, även om jag tycker den är lite för dogmatisk för att ges en etikett som ursprungligen betyder »försök« (fast då har jag redan hamnat i en fälla jag tänker anklaga henne för att ha trillat i) –, en kritik av det moderna samhället och dess försök att slita itu människan, definiera henne i termer av funktion och produktion istället för själ och känsla. Som sådan rör den sig över många områden.

Det den mest uppehåller sig vid är pornografin och dess reduktion av vad som är det kanske främsta exemplet på kombinationen kropp och känsla till enbart kropp, och kanske inte ens det: det kroppsliga är trotts allt det sinnliga, medan pornografin enbart är avbildning. Förutom pornografin tas även den moderna fysiken upp (på ett i och för sig inte felaktigt men ändock väl mystifierande vis), liksom hur civilisationen och språket försöker att göra oss till enbart tanke och därmed till slut utplånar även den egenskapen.

Jag vet inte om jag håller med henne i allt, och tyvärr är de delar där jag är mest benägen att hålla med de där jag vet att min förkunskap är mest begränsad: förutom den något dunkla beskrivningen av kvantfysik och relativitetsteori finns ett mycket svårpenetrerat stycke om tidens metafysik som inte gav mig mycket. När hon diskuterar språk tar hon ofta till argumentet att ett ords etymologi har något väsentligt att säga om ordets användning, vilket är minst sagt tveksamt. När hon dessutom kontrasterar språkets ord för en känsla mot kroppens uttryck för densamma blir hon minst lika märklig: det går att vara falsk med såväl kropp som mun, och visst känner vi ofta behovet att låta en känsla manifesteras via strupen likaväl som i ansiktet?

Även om Alltings mått ibland har intressanta saker att säga måste jag erkänna att den självsäkra filosofprosa som den säger det på för mig verkar närmast frånstötande. Att den dessutom ofta säger det på ett ibland dunkelt sätt gör att den troligen knappast kommer lyftas ner från hyllan på ett bra tag.

Read Full Post »

Som bokälskare var det omöjligt att stå emot: en bok om bibliotek på bokrean? Måste köpas! Alltså har jag nu läst Alberto Manguels Nattens bibliotek, en samling essäer kring denna yppersta av institutioner, förnämsta av samlingar, härligaste av rum. Tyvärr så lider den av ett allvarligt fel: den rör sig alltför ofta på en alltför abstrakt nivå. Liksom de flesta samlingar är det de enskilda elementen eller deras sammanhang som är det roliga: precis som med ett smyckeskrin kan förvisso själva förvaringskärlet vara intressant nog, men det är ändå innehållet man i de flesta fall är ute efter.

Därför infinner sig stundom en viss leda när just biblioteket som rum diskuteras; filosoferande kring cirklar och kvadraters inverkan är något som bör riktas till den arkitektoniskt intresserade, inte till den bibliofile. Olika sätt att organisera bibliotek är ett ämne som kan tyckas lika dammigt som ett universitetsbiblioteks avdelning för juridiska avhandlingar från artonhundratalet, men Manguel lyckas ändå tack och lov väcka ett visst liv kring ämnet. Det är dock, föga oväntat, först när han börjar röra sig kring enskilda bibliotek – speciellt huruvida de innehåller vissa volymer – som det hela verkligen börjar röra på sig: all världens metafysiska spekulationer kring syftet bakom biblioteket i Alexandria väger fjäderlätt mot uppgifterna om den lilla, väl hemlighållna samling böcker som fångarna i Birkenau hade tillgång till.

Nattens bibliotek är ändå en intressant bok (om man kan bortse från en viss luddism), men det är måhända främst för att det är omöjligt att skriva om bibliotek utan att beröra de föremål som de är till för att förvara och organisera.

Read Full Post »

Det är dags att försöka säga något originellt om ännu en klassiker, och nu en som ovanligt väl illustrerar både sådanas generella styrkor och svagheter: Charlotte Brontës Jane Eyre, en bok som samtidigt som den hissnande minskar klyftan i tid också gör den väldigt tydlig. Huvudpersonen, den föräldralösa Jane Eyre, är en modern skapelse såtillvida att hon vägrar ständigt att falla in i någon passiviserad kvinnoroll, står på sig för sina åsikter även när de går på tvärs med vad även viljestarka män i hennes omgivning önskar, utan att för den sakens skull framstå som det minsta otrovärdig.

För den som inte känner handlingen kan den väl sammanfattas som att öppningen är den traditionella engelska: föräldralös unge hanteras illa och skickas till slut iväg till internatskola, där det verkar som eländet skall fortsätta. Detta avstyrs dock snabbt, Jane växer upp från ifrågasättande tioåring till ung skolfröken på ett par sidor, och sedan bestämmer hon sig för att ge sig ut i världen. Hon sätter in en annons, får en tjänst som guvernant, och sedan börjar en av de där klassiska kärlekshistorierna, den med den cyniskt världsvane, omtänksamme och mörkt hemlighetsfulle Mr. Rochester, samtidigt som tidens smak för gotik lyser igenom genom det mysterium som den mystiska och tydligen farliga kvinna som bebor vinden utgör. Allt verkar sluta i ruin, och innan ordningen kan återställas följer en sådan osannolikhet att en sämre roman helt dukat under för den, men som när den väl stökats undan leder fram till bokens vändpunkt, ett dilemma där boken återigen visar upp en fördomsfrihet och en motvilja mot det alltför tillrättalagda, alltför moraliskt entydiga.

Slutet tycks mig utgöra en påfallande likhet i både problem och lösning mellan Brontë och Lagerlöf, som jag undrar om den utforskats av någon vaken litteraturhistoriker: det är samma slitning mellan kristen plikt och det egna hjärtats bud; St John Rivers och Karl-Artur Ekenstedt (från Löwensköldtrilogin) är verkligen samma andas barn, med samma krav på sig själva och sin omgivning. tyvärr måste man vid en sådan liknelse dock konstatera att Karl-Arthur är den bättre hanterade, för även om Brontë verkar inser att han med all sin uppoffring samtidigt är extremt självisk så tycks hon ändå ignorera detta och försöker utan att lyckas måla över det hela med vad som framstår som rena flosklerna om det viktiga med trons utbredning.

Nåväl, Jane Eyre är på många sätt ett en bra bok: den som vill leta efter liknelser med andra verk har i stort sett att välja och vraka: det finns som sagt Dickenska skildringar av ickefungerande välgörenhetsinrättningar,  Austenska skildringar av sällskapsliv, gotiska mysterier, romantik och kristen uppbyggelse. Brontë kanske aldrig riktigt når upp till något direkt mästerskap i någon av dessa aspekter (i synnerhet om man betraktar språkbruket; hon har två stilmedel hon hanterar väl i form av det direkta tilltalet och tempusväxlingar, men kan knappast sägas vara någon större njutning på detta område), men samtidigt är Jane Eyre och Rochester så helgjutna figurer, med ett sådant samspel, att helheten ändå blir något utöver det vanliga. Jane Eyre är helt klart en klassiker som fortfarande har mycket att ge.

Read Full Post »

Det sägs om Hitler att om han av någon anledning skulle trillat av pinn innan han hann begå någon av sina tidiga dumheter (säg Kristallnatten) så hade han inte blivit ihågkommen som en blodtörstig galning utan som en stor statsman. Man kan tycka vad man vill om den saken (Mein kampf är trots allt tämligen explicit med vad han ville göra), men ungefär detsamma kan med betydligt större fog sägas om Mussolini: hade han bara sett till att dö före han blandade sig in i spanska inbördeskriget, eller ännu hellre hållit sig utanför och sedan avhållit sig från att sluta förband med den av honom föraktade Hitler, så hade han förmodligen kunnat se fram emot ett så gott omdöme som någon envåldshärskare kan tänka sig. Det är i alla fall det intryck man får när man läser Göran Häggs Mussolini: en studie i makt.

Hägg visar nämligen hur fascistregimen i det stora hela var förhållandevis legitim, förhållandevis oblodig, och fram till de europeiska krigen (undantaget erövringen av Albanien, som å andra sidan knappast kan sorteras in under detta begrepp), omåttligt populär: även om fascisterna förvisso hade stridit med kommunister och fackföreningsföreträdare var de enligt Hägg busar, inte mördare, och Mussolinis väg till den totala makten kantades »bara« av ett lik samt en sönderslagen krigshjälte. När han väl hade den visade han sig ovanligt mild; likt Caesar avhöll han sig från att ta hämnd på gamla fiender.  Hans dåliga rykte vilar istället dels på de onödiga allianserna med den otacksamme och blodbesudlade Franco och den fanatiske men till en början lyckosamme Hitler, och i synnerhet den förrädarregim han sattes att leda efter att en omröstning bland fascisternas stora råd berövat honom makten i ett försök att rädda Italien ur kriget, ett försök som sedan stupade på att den nye regeringschefen var alltför sölig. I vilket fall, Mussolini deporterades ut på landsbygden, fångades upp av tyska trupper, och sattes att leda vad som är känt som Salòrepubliken: en tysk lydstat som till skillnad från det egentliga Italien anställde judeförföljelser och övergrepp på civilbefolkningen (mot den maktlöse Mussolinis vilja).

Hägg är på sitt vanliga berättarhumör: i inledningen klargör han att detta inte är ett akademiskt verk, utan folkbildning grundat på läsning av sådana. Det är skönt med författare som vågar skriva sådant. Annars är det mesta sig likt från andra av hans verk: en effektiv, lite slängig stil, omdömen grundade på egna betraktelser, avvikningar till saker som intresserar honom (till exempel litterära skildringar eller påvedömets historia). Likt det mesta av hans produktion gäller det att även om man inte skall tro att Häggs tolkningar alltid är okontroversiella så har man aldrig tråkigt när man tar del av dem. Mussolini: en studie i makt är knappast den definitiva skildringen av den italienske diktatorn, men om man inte har något emot eller rent av uppskattar Häggs stil så är det intressant läsning.

Read Full Post »

Jag minns att jag som liten gillade Bertil Almqvists barna Hedenhös, en barnbok som i en skrattspegel avbildade världen (i synnerhet Sverige under sent fyrti- och tidigt femtital): Sten och Flisa bodde med mamma Knota och pappa Ben på Stockholmen, hade en hund som heter Urax och en ko som heter Mura, anordnade urlympiska spel och ibland for de till Urjork i Amerika eller till Kanarieöarna. Olika företeelser återgavs i stenåldersskepnad – i Köpenhamns motsvarighet Flintehamn gick de på Tjovalivat (galen etymologi är ju en svensk paradgren), i Amerika träffade de på Urokeser och vagnfabrikanten Urford.

Att läsa om det som vuxen, i form av Den stora boken om barna Hedenhös, visade sig ungefär lika roligt som jag hoppats på: visst är det småfånigt, men det är ju just det som är charmen. Det är ju förvisso helt uppåt väggarna med en stor stenmur som markerar gräns mellan sten- och bronsålder, varvid man måste byta ut stenyxor mot diton i brons, men samtidigt väldigt roligt, liksom den parisiske modeskaparen Diur, eller färdmedlet hem från Amerika: ett flygplan drivet av explosivt ur-an. Själva historierna är ju mest ursäkter för att få se så många områden som möjligt och få meddela vissa kunskaper om världen (även om det ibland inte är helt lätt att skilja på vad som är rätt och vad som är påhitt; bland annat förekommer René Malaises atlantisteorier). I synnerhet den tidiga resan till Egypten visar prov på detta: där är det verkligen en slags stenåldersegypten som uppvisas, inte det moderna Egypten utstyrt i päls och stenyxor, och följaktligen mindre intressant än de mer halsbrytande Amerika- och Parisfärderna. Nåväl, Barna Hedenhös har behållit en hel del av sin charm, och är fortfarande trevliga bekantskaper.

Read Full Post »

Older Posts »