Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2009

Få av de som skickar in bidrag till ett uppslagsverk hyser väl något hopp om att dessa någonsin skall utges i särutgåva, vilket är en fullt naturlig acceptans med tanke på vilka krav på form och objektivitet som i allmänhet ställs av redaktörerna för sådana verk;  undantag gives väl nästan enbart för de illustra upplysningsmän som med sin Encyclopédie inte bara önskade förmedla kunskaper utan även sin syn på moral och andra frågor. Även utdrag ur Nordisk familjebok kan väl någon gång publiceras, men då snarare som ett slags mentalitetshistoria än som ett led i försök att få ut en viss författares samlade alster på marknaden.  Således kan väl Frans G. Bengtssons Valfrändskaper i det närmaste betraktas som ett unikum med sin samling av denne författares samtliga bidrag till Svensk uppslagsbok.

För att kunna komma ifråga för sådan utgivning torde en skriftställare vara tvungen att i sin person sammanfoga de breda kunskaper, den penganöd och det intresse för sakprosa som krävs för att först komma på fråga som författare till artiklar i uppslagsböcker med en stilistisk förmåga som gör att resultatet höjer sig över mängden. Att Bengtsson uppfyller dessa krav står bortom allt tvivel, och trots att han oftast håller sig inom vad genrens konventioner kräver av saklighet så finner han ändå utrymme att någon gång ta ut svängarna och ge prov på vad en skicklig stilist kan åstadkomma även när prosan är belagd med de dubbla bojor som krav på objektivitet och förtätning utgör.

Artiklarna behandlar nästan enbart författare, i synnerhet franska och engelska sådana från det nittonde århundradet, samt några därtill relaterade saker som genrer, motiv och versmått. Eftersom Bengtsson, som den inledande essän av Rolf Arvidsson framhåller, främst skrev om saker han uppskattade, så är grundtonen i främst de längre styckena positiv, ehuru även mindre förträffliga egenskaper hos artikelämnena framhålls. Detta inskränker sig dock inte bara till subjekten, utan även till författaren själv: rasteoretikern Gobineau ges ett uppskattande porträtt, och så snart obligatoriska personalia om Alexander Dumas d.ä. avhandlats läggs  fokus på hans afrikanska härstamning på ett för en modern läsare synnerligen osympatiskt sätt. Boken återspeglar därför även den minst trevliga av de sidor som återfinns i Bengtssons övriga författarskap.

Den som hyser en önskan om en någorlunda komplett samling av Bengtssons verk bör inte gå förbi denna samling, men även de som av någon anledning vill ha ett uppslagsverk i miniatyr över franska och engelska författare (låt vara utan några av de viktigaste bitarna) kan säkert få ut ett visst nöje av detta.

Read Full Post »

Om man köper en bok med namnet Klassiska symboler, som dessutom har en typisk barockmålning med dödskallar och andra typer av memento mori, nog förväntar man väl sig att när man har läst den skall man kunna få ut lite mer av annat barockmåleri än det man kan gissa sig till? Så tycks inte Jan-Öjvind Swahn ha resonerat, och följaktligen spenderades mången kostlig sida (med glansigt papper och många bilder) på en hel del trivialiteter och för ämnet ovidkommande saker. Nog för att ett brett grepp om ett ämne kan vara ett gott mål, men då bör man även försäkra sig om utrymmet så att det inte sprider ut en som smör över alltför mycket bröd.

I detta fall utgörs de oönskade brödbitarna främst av diverse greko-romersk mytologi, dels en del olika språkliga uttryck. Dessa må gå att tolka symboliskt, men vill man få till en användbart uppslagsbok över symboler så kan man inte återge myten om Akilles osårbarhet bara för att förklara ordet ›Akilleshäl‹, eller berätta om zodiaken och annat trams. Sådant kan den intresserade finna på annat håll. Lägger man därtill att språket ibland gränsar till det infantila, med direkt, någon gång insmickrande, tilltal till läsaren, så har man en dryg syssla framför sig att få det hela att bli läsvärt.

Det är då tur att boken har kvaliteter som till viss del kan uppväga detta. För det första, så som det påpekas i förordet, så präglas innehållet tvärs igenom av en viss snusförnuftighet som är välbehövlig i ett område där det annars är lätt att låta fantasin fara iväg. Detta är såldes till exempel inte någon handbok i drömtydning eller liknande svärmerier, vilket gör att den ger ett gediget intryck. Det breda anslaget har dessutom en del fördelar, såsom att det gjort att olika nationers personifikationer (Moder Svea, John Bull et consortes) fått vara med, liksom förklaringar av riksregalier och liknande. Dessa uppslagsord visar på hur bra det hela kunde ha blivit, om författaren bara satsat lite mer på fördjupning inom vissa områden och struntat i andra. Som det är nu känns boken lite för tunn och ofokuserad för att vara riktigt bra.

Read Full Post »

Herrar Stig Hadenius, Torbjörn Nilsson och Gunnar Åselius Guide till Sveriges historia låter sig kanske bäst karakteriseras som ett överförande av principerna i Galenskaparnas Man ska ha husvagn, från musikens och geografins område till bokens och historians: det är alltså fråga om

fem sidor Fårö och fem sidor Ratan,
fem sidor morahäxors pakt med Satan

(det är inte helt lätt att hitta bra rim med det begränsade urvalet). Boken är således uppdelad på en mängd korta kapitel, sisådär 5-8 sidor vardera, som alla berättar om Sveriges historia utifrån en viss ort. Det snäva utrymmet gör naturligtvis att det hela blir ganska ytligt, och för den som redan är bekant med det förlopp som skildras i ett visst kapitel kommer troligen inte få veta mycket nytt, och boken står således och faller med förmågan att göra ett intressant urval. Tyvärr tycker jag den har misslyckats: det är mycket som inte känns så speciellt originellt för den som redan är någorlunda beläst. Röks socken, Tanums hällar, Mora stad och Ådalen känns som ganska väl upptrampad mark av andra historici, och man kunde således önska sig mer av den sort som finns i andra kapitel: Sälens roll i den norska motståndsrörelsen under kriget, vattenkraftverket i Porjus och Fårös engelska krigskyrkogård är fina exempel på vad boken hade kunnat vara: en ingång till olika intressanta men kanske annars förbisedda platser. Det historiska arbetet verkar samvetsgrant utfört, och även om man ibland är snubblande nära att trilla i någon halvgalen tunna så lyckas man alltid styra undan.

För att fortsätta med kritiken är kapitlen även märkligt organiserade; idén att dela in dem i delar motsvarande olika geografiska områden var kanske inte helt fantastisk, i synnerhet inte när man kommer till Svealand, som delats in i »Stockholm«, »Norra Svealand« och »Södra Svealand« – men där den senare delen snarast består av Uppland, näppeligen landsdelens sydligaste ända.  Detta gör också att de i mitt tycke i medel mer intressanta kapitlen – de om Norrland, där det inte finns så många gamla borgar att fascineras av – hamnat först i boken.

Boken är kanske främst att rekommendera för den som är intresserad av, men kanske ännu särskilt hemma i, den svenska historien och vill få uppslag på vad som kan vara intressant att börja läsa om.

Read Full Post »

Osmakligt

Idag är det Förintelsens minnesdag, och tidningarna har bland annat riktat sin uppmärksamhet mot på grund av stridigheterna i Gaza ett inställt fackeltåg i Luleå, vilket fått kyrkan att gå till Canossa och hålla manifestationen i alla fall, men det hela förtjänar att kommenteras ytterligare, då prästen där har tydligen kommit med ett av årets mest otroliga uttalanden, när han velat förklara det hela. Tidningarna tycks dock missat vad han egentligen sade i uttalandet i SR Norrbotten; förutom påståendet att »De här två sorgliga händelserna … har svårt att samsas« skall han också hävt ut sig »Det som händer i Gaza lägger sordin på firandet«. Låt vara att man allt oftare tror att alla minnesdagar är något man firar, och att man således kan »fira« allt från riksdagsbränder till riksdelningar, men hur i h*****e ser en manifestation till Förintelsens åminnelse ut om någon tror att det att lägga sordin på den skulle vara ett problem?

Read Full Post »

Det torde inte vara någon hemlighet att jag har svårt att motstå Frans G Bengtssons prosa. När jag således i ett antikvariat hittade en textkritisk utgåva av Litteratörer och militärer kunde jag därför inte motstå frestelsen, trots att jag egentligen redan äger boken (dessutom försedd med Gunnar Brusewitz fina illustrationer), och trots att jag betraktar den som den svagaste av hans samlingar, för trots att den innehåller så utmärkta essäer som de om Villon, Stonewall Jackson och olika dryckers (brist på) poetiska skimmer så tyngs den av de om Walter Scott (ett dugligt hantverk, men den saknar det schvung som hans bättre alster har) och Joseph Conrad (de biografiska detaljerna runt denna säkerligen utmärkta författare kommer inte alls till sin rätt). Det som var nytt var således de närmare detlajerna kring de olika essäernas tillkomst jämte en del förklaringar av olika uttryck, ehuru Bengtsson faktiskt är tämligen lättillgänglig.

Som vanligt gäller att det inte är så mycket stoffet som förs fram, som rösten som det görs med, som gör det hela läsvärt; mycket av det rena faktainnehållet är väl inte egentligen speciellt svårt att få reda på på annat håll för den intresserade, och Bengtssons egna åsikter är i många fall åldrade, ofta reaktionära, i vissa fall rent förfärliga. I just detta fall finns det dock inte så mycket av denna art, förutom då den stora, romantiska sympati han hyser för Karl XII och de amerikanska sydstaterna; det är förvisso sant som redan hans samtid påpekade att han när han skildrar slagfält gör det snarare som lustiga upptåg än blodiga bataljer, men därav följer icke en genomgående idealisering av kriget, och de umbäranden som le Grande Armée fick genomlida under tillbakatåget från Moskva framstår tydligt, liksom sydstatssoldaternas brist på det mesta och de stora förluster som Robert Monros skottska legoförband led under Gustav II Adolfs befäl.

De textkritiska inslagen visar sig dels genom en inledning som redogör för publikationen av samlingen under författarens levnad, liksom dess mottagande i recensentkåren, dels av en apparat i slutet för jämförelse mellan de olika versioner av essäerna som föreligger; vissa hade tidigare publicerats som tidningsartiklar, vilket märks: i allmänhet håller det nyproducerade materialet högre klass, även om undantag finnes, som betraktelsen över olika mytologier. Denna hade liksom en annan från början skrivits så att recensionsdelen kunde lyftas ut inför återpublikation, vilket synes vara ett mer lyckat grepp än det som användes för Conradessäerna; i vilket fall återfinns även de bortlyfta delarna i slutet.

Frågan om huruvida detta är läsvärt måste besvaras på tre olika sätt: för den som tidigare inte spenderat en eftermiddag tillsammans med Bengtssons essäer rekommenderas att man börjar med något aningen mer typiskt, förslagsvis De långhåriga merovingerna. Den som redan läst honom, funnit honom intressant men inte helt tjusats av hans stämma, rekommenderas verket som sådant men även att man lämnar just denna upplaga ifred åt de som verkligen har gripits »av hans tonfall på ett sådant sätt, att man genast tar itu med hans samlade verk, läser alltsammans samt längtar efter mera«, för att citera honom själv.

Read Full Post »

Den som vill skriva kulturhistoria kan svårligen undgå grekerna och grekiskan. I över 2000 år har de varit en måttstock mot vilken nästan alla andra har mätts, en källa till inspiration och ett intressant område i sig själva. Grekiskan står jämte latinet för en stor del av det språket inom olika specialiserade områden, främst inom olika discipliner som sysselsätter sig med människan. För den som anser att herrar Sapir och Whorf hade rätt i sin hypotes att språket styr världsuppfattningen är det därför rimligt att börja med språket när de vill undersöka dessa gryningsmän.

Huruvida Eva-Carin Gerö hyser sådana åsikter kan jag inte säga, men i Grekiska: språket, kulturen, myterna är startpunkten änddock just den antika grekiskan. Förutom en grundläggande översikt över detta märkliga språk görs även nedslag i den grekiska kulturen – främst kanske vad gäller den grekiska synen på humor och sexualitet – och i diverse modern forskning  kring olika grekiska problem, enkannerligen frågan Homeros.

Däremot lyser myterna med sin frånvaro, om ordet inte är avsett att syfta på nämnda forskning, en tolkning som dock bara leder till frågan om vad som i så fall skall betecknas som myt, och kanske viktigare, vad som inte skall det. Den interna uppdelningen av boken stöder i vilket fall en sådan hypotes, enär den är indelad i just »Språket«, »Kulturen« och – »Mötesplatser«. Av dessa är de  båda första genomgående intressanta, medan den sista är betydligt svagare, med stoff som upprepas på ett sätt som gör att man förstår att det handlar om redan tidigare producerat material som här förts samman utan att samfogas, som dessutom ofta snarare redogör för rådande debatt i ämnet än vad författaren anser i frågorna. Det sista lider dock även inledningen av, där frågan om varför man egentligen skall studera grekerna diskuteras utan att Gerö egentligen tar bladet från munnen, utan föredrar att redogöra för vad andra sagt i frågan.

Andra svagheter boken lider av är att uttryck och påståenden ibland inte förklaras första gången: det kan gälla ett grovt skämt hos Aristofanes, en referens till kynikerna som »hundar« eller en missledande förklaring av tempuset aoriste från lärare i grekiska i syfte att inte förvirra alltför mycket (där hon säger att hon tror att sådan missledning inte är nödvändig men sedan inte förklarar vari den bestod).

Hade Gerö nöjt sig med den första och andra delen av boken och byggt vidare på dessa istället för att försöka införa en tredje pelare förstärkt dessa hade boken i sin helhet varmt kunnat rekommenderas till språk- och antikintresserade. Som det är nu bryter kapitlen om stoicismens historia, den homeriska frågan och Diogenes ganska starkt av från resten av boken på ett inte alltför tilltalande sätt genom sin detaljstudie av ämnen som är ganska isolerade från det grekiska i stort, och bör därför kanske hoppas över av de som inte är närmare intresserade av dem i sig själva. Som sagt är dock de tidigare delarna riktigt bra, och det är synd att boken inte redigerats hårdare. Då hade den kunnat vara fantastisk istället för bara riktigt bra.

Read Full Post »

Mot slutet av artonhundratalet var världskartan nästan helt färdigkolorerad. Efter Stanleys, och andras, härjande i Afrika återstod egentligen bara tre områden: de båda polerna, där det okändas vita skulle bytas ut mot snöns, och Asiens inre. En av de – nej, den – som kom att fylla i mest av detta vita var Sven Hedin. I Äventyr på riktigt av Axel Odelberg beskrivs bland annat hur han vandrade genom Takla Makan, fick slut på vatten, kämpade på, stupade nästan, men lyckades finna en liten göl i en annars uttorkad flodfåra och bar vatten i sina stövlar till sin medhjälpare som kollapsat av törst; hur han upptäckte Lop nor, den vandrade sjön; hur han utforskade Tibet, samt hur han vid fyllda sextio anordnade en svensk-kinesisk forskningsmission för att i närmare detalj studera de områden han kartlagt i sin ungdom.

Hade Hedin nöjt sig med detta hade hade hans minne gått till historien som en upptäckarhjälte i klass med hans samtida Nansen. Tyvärr gjorde han inte det, utan gav sig in politikens område, där han lyckades utveckla en blandning av skarpsyn och blindhet som visade sig förödande. Han förutsade korrekt det första världskriget, och i syfte att förbereda Sveriges försvar lånade han sin penna åt Gustav V och var den som skrev borggårdstalet, den sista gången en svensk monark på allvar försökte att kapa åt sig makt på regerings och riksdags bekostnad. Detta hade väl kunnat förlåtas av eftervärlden, men sedan satsade han på den mest hopplöst tänkbara häst: han stötte Hitler. Och han gav sig inte; när Hitler till slut befriade världen från sig själv publicerade Hedin en uppskattande dödsruna.

Den bild Odelberg tecknar är märklig: Hedin var en dålig människokännare som imponerades av titlar och trodde alla om gott. Han var beredd att in absurdum skilja på person och sak. Han var fanatisk beundrare av Tyskland. Och samtidigt som alla dessa saker fick honom att falla som en fura för Hitler var han själv nästan så långt från rasist man kunde komma: han talade uppskattande om nästan alla de folk han stötte på under sina resor, han visade avsevärd förståelse för deras reaktioner på hur västerlänningar betedde sig och han tog skarpt avstånd från kolonialism när engelsk trupp invaderade Tibet.

Tyvärr är dock Odelbergs bok ganska slarvigt korrekturläst: ofta förekommer den typ av stavfel som en datoriserad stavningskontroll lätt skulle åtgärda, och vid något tillfälle får Hedin blicka tvärs över Tibet för att upptäcka ett stenröse han rest över en av sina tidigare medhjälpare. Man skulle även önskat att han ägnat mer utrymme åt Hedins författarskap; nu får man ta del av den möda som ägnas detta men aldrig resultatet, endast utdrag ur brev, dagboksanteckningar och hans politiska litteratur. Man kan även skönja en något skeptisk inställning till subjektet, påståenden om att Hedin företog visa farligheter endast i syfte att ha något att skriva om, utan att detta egentligen utvecklas. Dock är ämnet så intressant, och arbetet med det så gott, att det är svårt att inte rekommendera detta verk om en mycket märklig man.

Read Full Post »

Older Posts »