Slott och superhjältar

Det finns tydligen någon sorts parallellvärld i Marvels univserum som väsentligen är en generisk fantasihistoria: onda skurkar, diverse olika slags intelligenta varelser, magi och så vidare (största skillnaden är väl egentligen att de där varelserna inte är utomjordingar). Efter lite bråk med ett träskmonster hamnar Champions där i Weird War One, liksom The master of the world (fortfarande ett jäkligt fånigt namn).

Den enda som riktigt verkar inse att de inte är på hemmaplan är Riri, övriga tror sig höra hemma där, med anpassningar (Riri är riddare, Miles någon slags tjuvarketyp, Ms Marvel magiker, Wasp någon slags älva och så vidare). Eftersom de inte minns vem de egentligen är hamnar de också på olika sidor i konflikten, tills det hela löses ut och alla kan åka hem till en verkligare(?) värld.

Insprängt här finns även en kort historia om skolskjutningar, vilken mest verkar vilja säga att man inte skall ge upp hoppet om att saker kan bli bättre (men är tämligen läskig innan dess), samt en solohistoria för Snowguard, som mest verkar skriven för att via upp inuitkultur och deras folktro: det är inte dåligt eller tråkigt, men det känns tämligen uppenbart att syftet främst är att läsaren skall lära sig mer om inuiter samt om Amka, som är rolig och bra men knappast kommer få en egen tidning.

Read Full Post »

Litterär stöld

Arsène Lupin påstås ibland vara urtypen för gentlemannatjuven, liksom Sherlock Holmes är det för privatdetektiven. Ingen av dem var allra först, och Lupin är kanske inte ens lika känd som rövaren i Sherwoodskogen, men nog finns det en poänger att i att typen snarast kräver en urban miljö. För att fungera som protagonist dessutom bara charm, utan någon form av moral som gör att en tjuv framstår som att föredra framför riktigt skurkaktiga spioner och rikemän, liksom träaktiga detektiver.

Spänningen i historierna i Arsène Lupin, gentlemannatjuven liknar annars de i detektivhistorierna: ett brott begås, och bara Arsène Lupin förstår hur. Skillnaden mot Holmes ligger främst i att Lupins intelligens verkat innan brottet, samt att hans förklädnader ofta är det som skall listas ut, inte en liten överraskning mitt i. Conan Doyle är på så sett en mer generös författare än Maurice Leblanc, med fler demonstrationer av Holmes intelligens genom varje äventyr.

Äventyren i sig själva är inte så tokiga, men kanske inte heller så fantastiska som de tidiga Holmesberättelserna. Någon berättelse känns också som den kanske skulle anstått till en senare samling, när Lupin blivit en mer etablerad figur, eller ett sammanhang där han inte är fullt så självklar.

Read Full Post »

Ondskan

Någon gång i barndomen, troligen i slukaråren, lånade jag från biblioteket hem en bok med den något otympliga titel Fröken Smith den elakaste häxan i världen (ja, där saknas ett skiljetecken) av Beverley Nichols. Jag minns att jag gillade den tillräckligt för att låna om den. Jag minns att den handlade om häxor (tänk Roald Dahl och Macbeth: fula, skräckinjagande och äckliga, men kapabla att förställa sig), och en vit ponny (något suspekt för mig på den tiden), och en liten flicka.

Nåväl, jag kom över den igen och har nu läst om. Saker jag inte kunde påminna mig: den fördärvade nyckelpigan Belsebub, hertiginnan som vill tjäna pengar på småfuskigt hästspelande, flickans mormor som bodde i ett träd. Och framför allt: hur lös handligen är. Eller rättare sagt, jag tänkte nog inte på att den stackars tidigare ägaren till Ponnyn Snowdrop helt avfördes ur handlingen, att fröken Smith mot slutet hux flux tog hjälp av en kollega, eller att rena sammanträffanden två gånger för samman de stackars djur fröken Smith plågat med just de personer som kan hjälpa.

Sedan att unga Judy och mormor Judy kanske inte gör så mycket mer än att samla ledtrådar och smågnabbas med varandra, och att en hel del av deras framgång beror på att onda häxor har svårt att hålla ihop är väl en annan sak. Jag är nöjd med att ha läst den igen, men det dröjer nog ett bra tag till nästa gång. Kanske jag lånar ut den till någon mer i rätt ålder.

Read Full Post »

Mördande reklam

Säga vad man vill, men en fördel när man hoppar över ett antal nummer i samlingen med Gwenpool-serier och går direkt på ”försök att rädda henne så hon fortfarande får ha egna tidningar”- samlingen Gwenpool strikes back är att hon själv kan hantera all förklaring själv genom att bryta fjärde väggen.

Så, hon behöver göra sig relevant. Hon tänker att hon behöver skaffa sig någon mer förmåga än just det där med fjärde väggen, och att tas för någon konstig blandning av Gwen Stacey och Deadpool (vilket väl någonstans ändå är precis vad hon är). Plan A: råna en bank för att locka dit Spindelmannen så hon kan bli biten och få hans krafter. Plan B: Gör en massa saker som blir till häftiga omslag (demaskera Spindelmannen! Förför Reed Richards! Klä dig i bikini och reta upp Hulken). Plan C: teama upp med Deadpool. Plan D. Gör dåliga saker (Dödsmatch på paradisö med massa olika hjältar).

Det hela verkar funka till slut: hon får en ny serie, vilket visas i serien, och inser själv att hon kommer få det (och att hon därmed kommer bli en ny version av sig själv). Alltså: det hela är väldigt, väldigt meta. Antingen gillar man det, eller också får man hålla sig undan från henne.

Read Full Post »