Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2017

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Annonser

Read Full Post »

Carl Swartz regering betingades av tre saker: att Hammarsköld till slut blivit omöjlig som statsminister, behovet av fortsatt borgfred, samt den fortsatta motviljan mot vänstern. I det läget, vad göra? En moderat högerman, känd för sin förmåga att söka samförstånd, som kunde regera åtminstone fram till valet 1917 och hantera krisen – förutom det prekära världsläget började nu livsmedelsförsörjningen bli ett verkligt problem – visade sig vara ett gott val, särskilt på sikt.

Som Eva Helen Ulvros skildrar honom bestod Swartz förtjänst främst i ett mod att behålla lugnet och lita på Branting; när oroligheter uppstod på och efter första maj valdes en icke-konfrontativ väg som ändå ledde till att de som förgrep sig på matbutiker lagfördes och ordningen uppehölls. När i efterföljden av detta rösträttsfrågan aktualiserades kontaktade han återigen Branting och kunde behålla någorlunda kontroll genom att hänvisa till att hans regering syftade till att styra landet fram till valet och sedan fick resultatet i det bestämma: en slags bekännelse till parlamentarismen som sågs som en vänsterseger.

Ulvros skildring fokuserar i huvudsak på tiden som statsminister, och ger mycket utrymme till olika primärkällor, främst personer i Swartz umgänge, vilket gör att personen ofta hamnar i skymundan, och den allmänna politiska utvecklingen istället skildras. En märklighet som dock gås förbi med underlig brist på anmärkning är dock Swartz tidigare tid som finansminister, då han, ur familj som blivit rik på tobaksfabriker i Norrköping, lade straffskatt på tobak och alkoholvaror (och dessutom, som högerman, införde progressiva skatteskalor).

En märklig man, denne Swartz, som man gärna fått se lite mer av.

Read Full Post »

Drottning Filippa tycks ha varit en av de mer kompetenta kungligheter som vi haft i Norden: hon lyckades hålla Sverige lugnt även när maken Erik begärde pengar och manskap för krigen i Slesvig, hon lyckades styra Kalmarunionen på egen hand under de två år han var på resa till Jerusalem och genomförde då en myntreform som tycks ha varit uppskattad av alla, och hon fick ett genomgående gott eftermäle såväl i Sverige som Danmark.

En biografi som Marie-Louise Flembergs Filippa tycks därför väl förtjänt: denna föga kända drottning, dotter till den engelske kungen Henrik IV och syster till Henrik V, en kvinna som personligen tycks ha ansvarat för Köpenhamns försvar från en hanseatisk flotta, borde verkligen ha en genomarbetad biografi på svenska. Tyvärr, tyvärr, är detta inte möjligt: Flemberg tycks ha grävt i alla tänkbara vaga kopplingar till Filippa, ändå framträder hon inte riktigt profilerat. Att hon uppfyllde drottningrollen med glans är knappast möjligt att ifrågasätta, men människan Filippa verkar inte gå att få syn på, mer än möjligen i att hon var förtjust i hästar och var mycket välvilligt inställd till Vadstena kloster.

Detta gör att boken tyvärr ofta förlorar fokus och blir trögläst: det dröjer en god stund innan huvudpersonen blir mer än ett flickebarn som kan giftas bort för att stärka prestigen för sin far som nyligen erövrat sin tron från Rikard II, och ibland verkar boken snarare handla om Vadstena kloster eller diverse persedlar än en människa. Att Flemberg ofta framlägger äldre författares påståenden om Filippa utan att presentera författarna med mer än efternamn, och presenterar egna idéer med »jag tycker mig ana« gör dessutom att intrycket lätt blir en författare som inte riktigt vågar stå för något.

Det går naturligtvis inte att göra mycket åt bristen på källor, men om författaren skurit mer i det mer perifera materialet och tydligare stått för en åsikt i olika frågor (om så bara i polemik eller samförstånd med äldre skribenter så fort de refereras) så hade detta kunnat vara en betydligt bättre bok än det tyvärr är. En så bra bok som Filippa förtjänat går nog tyvärr inte att få till i sinnevärlden, men man borde kunna åstadkomma mer än det här.

Read Full Post »

Det är inget fel på ambitionen i Fredrik Charpentier Ljungqvists Den långa medeltiden: skildra historien i Norden från ca år 500 till medeltidens slut på knappa 300 sidor. Självklart blir det inte en speciellt ingående studie, många aspekter går förlorade och vad som finns kvar får inte alltid utrymme för mer än en kort introduktion, vilket späs på av en viss tendens till upprepningar.

Huvudtesen är likväl att länderna i Norden i mångt och mycket liknade varandra i socialt och kulturellt avseende, även om de politiskt hade separata utvecklingslinjer. Detta får väl i viss mån sägas vara en förutsättning för denna typ av bok, och därför inte särskilt förvånande. Författaren är arkeolog med inriktning på bland annat klimatförändringar, och detta speglas i att dessa får relativt mycket utrymme, med närmare betraktelser av såväl den temperaturnedgång som inledde perioden som den lilla istidens inverkan mot dess slut. I övrigt är det en tämligen rättfram historia, som inte bjuder på riktiga överraskningar eller direkta grodor (en sak har jag funnit som varit felaktig: Dal ingick under medeltiden i Västergötlands lagsaga).

Denna oförmåga att överraska är till viss del en direkt följd av huvudtesen: om ländernas utveckling var likartad, så följer att den som redan är bekant med ett av dem är i mindre behov av introduktion till de andra. Eftersom boken dessutom är så kort finns inte heller utrymme att gå in på detaljer om enskilda områden, vilket också sänker möjligheterna för nyheter. Den långa medeltiden är troligen en utmärkt introduktion för den som endast kan mycket lite om nordisk medeltida historia, men för den som redan känner sig påläst är den snarast en repetitionsövning.

 

Read Full Post »