Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2013

När jag gick i gymnasiet var veckans radiohöjdpunkt Wallraff, vilket sades utgöras av avlyssningar av vad »den dumme lille svensken« pratade om. Nuförtiden kan man istället gå till Flashback forum, vilket Valle Westesson och Kringlan Svensson gemensamt gjort och kommit tillbaka med ärr för livet och material till Snille & smak.

Herrejävlar vad mycken underlighet det finns i svenskarnas kollektiva hjärnor. Det undras om hur man kan bygga akvarium passande till ett par centimeter långa, nyfödda delfiner, om man kan blanda rohypnol och GHB, hur man häver en »zigenar-förbannelse« som gjort en till sängvätare , varför pajer är så dyra, vad man skall göra åt en fylletatuering av en kuk med svastika, eller hur man tillverkar eget pulvermos: frågorna tycks aldrig ta slut, och gång på gång överträffar verkligheten allt som någon skulle ha kunnat diktas ihop.

Författarna har lagt till utförliga kommentarer: dessa torde egentligen vara onödiga (som i stycket om det dummaste någon gjort), och kunnat begränsas till sammanfattningar av mindre spännande inlägg som man ändå behöver för sammanhanget, men de är heller inte direkt tråkiga.

Det är ofta osmakligt och befängt. Det är konstigt och oroande. Någon gång är det precis den råa eller rent rasistiska stämning man kan få för sig är Flashbacks normalläge. Men det är fasen aldrig tråkigt.

Read Full Post »

Det mest underliga med Sivar Ahlruds TT-mysteriet är nog titeln: till en början antog jag att det hade något med journalistik att göra, och Hubert får mycket riktigt tidigt ett uppdrag som reporter för en skoltidning, men det framgår ändå snart att det knappast är rätt. Det säger sig själv att det inte har med billig öl att göra, och därmed var mitt förråd av gissningar uttömt. Vid en kontroll mot källan till all vetskap (Wikipedia), så är en i alla fall halvbra gissning att det har att göra med Tourist Trophy, motorcykeltävling på Man. Mycket av sin tid tillbringar Hubert nämligen antingen bak på en motorcykel eller på en lånad moped. Till Man kommer han dock inte, däremot till Hedemora, och det kan väl gå på ett ut.

Återigen är det inte så mycket pusseldeckare som spaningsarbete och en del tur som gäller. Två tjuvar smyger omkring och snor pengar, gärna genom att skära av remmen på axelväskor. Av någon anledning köper de också ett tjog ballonger, utan att man får reda på varför (eller vad det var för poäng i att Hubert vid ett tillfälle tog fingeravtryck från de som senare visade sig avra skurkarna). Till slut avslutas allt dock naturligtvis med en motorcykeljakt, och att Hubert vinner beundran hos en flicka. Hyfsad läsning, utan att stå ut.

Read Full Post »

Det Henok Fentie och Karl Grandin vill få oss att göra framgår tydligt av titeln på deras gemensamma bok: Brygg öl. Detta är alltså tänkt att vara inspirationskälla tillika receptsamling för den som vill kunna bjuda på riktigt hemgjord öl. De steg man kan förväntas klara själv är från mäskning och framåt: lakning, kokning, humling, jäsning, tappning och lagring. Man får reda på vilken utrustning man bör skaffa, lite vad man bör tänka på när man köper malt, jäst och humle, hur man går till väga i köket och med sin sats.

Jag har nu inte på något sätt försökt använda boken praktiskt, så hur den fungerar där är ännu okänt. Som inspirationskälla är den helt OK; man skulle möjligen önska att bilderna var lite mer åt det klassiska kokbokshållet med ett glas med vackert skum istället för bara vägen dit, och språket skulle kunna bättras (vem är »jag« som ofta dyker upp i texten?) Nåja, förr eller senare lär jag pallra mig iväg till en järnhandel och komma hem med stora plasthinkar, gummislangar och annat, och se om jag kan klara detta…

Read Full Post »

Egentligen är inte ens jag galen nog att betala ett par hundra spänn för Frans G. Bengtsson: en bibliografi, men när den nu bara kostade ett par tior i bokbordet så kunde jag inte komma undan. Det är alltså en så fullständig förteckning över allt av och om författaren som de båda författarna Rolf Arvidsson och Jan-Eric Malmquist kunnat återfinna med hjälp av tidningsklipp, biblioteksbesök, internetsökningar och förfrågningar till Frans G. Bengtsson-sällskapet. Den som vill veta exakt hur många språk Röde Orm översatts till (26), eller var exakt »Kung Karls värja« sattes i tryck (Lundagård) bör omedelbart konsultera. För övriga finns material av åtminstone visst intresse: en kort biografi, en samling fotografier, och citat ur valda verk och annat. Alltså: känner man behovet så är det en tia, om man inte har ett väldigt speciellt intresse är det som bäst en trea.

Samtidigt har också Frans G. Bengtsson-studier XV: Författarskap i ett författarskap lästs. Förutom just bibliografin behandlar häftet också dess författare Arvidsson, nyligen bortgången, men även ett brev till Bengtsson från en engelsk diplomat skickat under kriget, och dessutom vad Bengtsson då ägnade sig åt annars. Utöver detta finns en text om Karl XII-biografin, och en kortare text om besök hos svågern på Krapperup. Inget överdrivet omskakande, men trevlig läsning.

Read Full Post »

Agneta Horns memoarer, av Anne Brügge utgivna under titeln Hjärtesorger och vedervärdigheter, skulle nästan lika gärna ha kunnat skrivas av  någon viktorian (förutom då att det utspelas på 1600-talet i Sverige och Tyskland): Agneta förlorar tidigt sin mor, tvingas först bo med pigor som mest hålls med karlar och tar om hand henne och hennes lille bror så illa att han är så svag att han dör när de istället kommer till en elak faster som avskyr syskonen och slår och plågar Agneta.

Sedan får hon förvisso vissa stunder bo med en snäll och älskad mormor (morfar är också snäll, men inte hemma så mycket. Han är upptagen med att vara rikskansler), men faster och styvmor kommer på ett nytt sätt att plåga henne: de letar upp en sällsynt fånig karl att förlova henne med, men hon står emot och får till slut sin Lars Kruus.

Syftet är tydligt: att utmåla Agneta som en dygdig, tålmodigt lidande flicka, förvisso med egen vilja men som ändå skulle böja sig efter sin fader om så krävdes. Tydligen är den tillkommen i samband med en arvstvist med sin styvmor, och det är nästan så att den för den moderne läsaren motverkar sitt syfte: Agneta Horn verkar inte ha varit en god människa att tas med.

Utgivaren har moderniserat språket, åtminstone ibland, vilket gör att det framstår som lätt underligt ibland: målande epitet och ordspråk blandas med normalprosa och (förvisso ursprungliga) språkformer som är snarast talspråkliga. I boken har också en bibelparafras som Agneta Horn skrev som en slags livsbetraktelse inkluderats, och där skulle man faktiskt velat se en än tydligare redaktörshand: istället för (bara) tysta moderniseringar hade det för den moderne läsaren varit värdefullt att få utdrag ur den grundtext hon utgick från.

Nåväl, trots tendens och hård modernisering torde väl detta ändå vara så nära den svenska högadelns liv under stormaktstiden man kan komma. Man kommer i alla fall att bättre uppskatta det faktum att de flesta barn idag får växa upp med sina föräldrar i livet, om än kanske inte tillsammans.

Read Full Post »

Nils-Olof Franzéns fjärde bok om chefredaktören för Byköpings-Posten, Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna, är tack och lov något bättre än den första. Handlingen har förvisso fått en tillknyckling mer än den riktigt tål, och delar av den består av tröttsamt demonstrerande av hur fantastiskt mycket prylar Sax uppfunnit och fått för att kunna bekämpa bovar. Å andra sidan finns det faktiskt en övergripande handling som inte bara består av ett evigt rännande från eller efter banditer.

Det finns fkatiskt också en relativt väl genomtänkt flyktscen, efter att detektiv Lispington, Scotland Yard, duperats av en dubbelgångare och vill arrestera den riktige Agaton, och det finns i alla fall vissa antydningar till någon form av stilistik utöver dirfterna med namn på balkanländer och berömda diamanter. Men ändå: handlingen är som sagt mer invecklat än vad som är nyttigt för den, och den innehåller fortfarande hål som försökt avhjälpas genom att de hastas förbi så snabbt som möjligt.

Read Full Post »

Lite märkligt är det att det mest kända citatet i Bhagavad-Gītā inte ens går att känna igen i Martin Ganstens översättning: tydligen så sanskrit ett av de språk som inte nöjer sig med en möjlig översättning när det skall överföras till svensk tunga, och i citatet som associeras med atombombens fader Robert Oppenheimer beskriver sig därför Krishna här som tid snarare än död, även om han fortfarande förstör världar.

Det är heller inte typiskt för verket i stort, även om Krishna visserligen flera gånger beskriver sig själv för furst Arjuna där denne sitter i sin stridsvagn, i former som närmast drar åt en sorts monoteism. Krishna sägs vara utanför och inuti världen, beständig bortom skapelse och förstörelse, medan andra gudar bara är av världen. Människans mål sägs vara att nå fram till honom, genom att lossa bojorna till världen: inte genom ren asketism och oagerande, men genom att inte länga känna sig bunden till något i den.

Sätten att göra detta på är yoga, och det finns två sätt: genom intellektuellt begrundande, eller genom operosnlig pliktuppfyllelse: man skall agera för att det är rätt, inte för att det skall ge en världsliga fördelar. Huvuddelen av boken beskriver variationer på detta, eller variationer på temat hur korrekt agernade leder en närmare Krishna medan fel tänkande håller en kvar i lidelse eller till och med får en att sjunka ned i mörkret.

Som vanligt med religöst-filosofiska texter tvivlar jag starkt på att jag egentligen förstått vad poängen riktigt är, eller om jag gett olika selar rimlig vikt i förhållande till varandra. Det är också bara precis så poetiskt att man kan läsa utan att tråkas ut (vilket i och för sig är en klar bättring jämfört med t.ex. Bibeln), med ett par bättre partier. Jag har i vilket fall läst tråkigare böcker, och sådana med långt mer obehagligt tankeinnehåll (även om det finns en del sådant här också).

Read Full Post »

Older Posts »