Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Hovliv

Murasaki Shikibu är mest känd för sin Berättelsen om Genji, enligt vissas bedömning den första romanen (det finns andra förslag, beroende på definition och om man bryr sig om berättelsen föreligger i komplett skick), men hon skrev även, som de flesta vid Heian-tidens hov, vers (hon ansågs höra till de bättre) , samt en Dagbok, vilken denna recension skall behandla.

Huvuddelen av denna dagbok behandlar uppståndelsen kring kejsar Ichijōs andragemåls Shōshis nedkomst med den pojke som skulle bli kejsar Go-Ichijō: ritualer och uppståndelse, oro och glädje. Ty trots att man inte riktigt väntar sig detta, tycks alla hovdamerna betett sig som huvudlösa äkta män i en sämre komedi vid kejsarinnan första födsel, och det hela verkar aningen parodiskt.

Förutom detta finns även rörande passager om Shikibus egna rädsla inför åldrandet, poetiska passager som beskriver månens gång och liknande, hovskvaller (inklusive nedsättande kommentarer om Sei Shōnagon, som skrev en egen dagbok som brukar hållas som den främsta från tiden), ett brev till en bekant om en inbilsk hovdam vid tempelprinsessans hov, beskrivningar av klädesdräkter (å, dessa klädesdräkter, å dessa poetiskt namngivna färgkombinationer, å denna leda), ändlösa ceremonier, närvaro vid repetitioner inför en dans: mycket, varierat, men tyvärr till stor del förglömligt. Hovlivets esteticering och de poetiska småbataljerna är trevliga, och Shikibus känsla inför sin egen ålder mycket rörande, men när man väl upphört att förundras inför tidsandan är huvuddelen rätt intetsägande.

De noter översättaren Vibeke Emond bifogat förklarar mycket av vad man behöver veta, men ger också kortfattade beskrivningar av vem alla de förekommande personerna är, och dessa är legio.  Jag vill inte veta vem vänsterns andreminister är om han bara passerar förbi i ett stycke, och om han ges lika utrymme med en hovdam som visar sig vara en av Shikibus närmare vänner så är han bara distraherande.

Nåväl, även om det kanske inte var riktigt så roande som jag väntat mig var det ändå en intressant inblick i en annan tillvaro.

Read Full Post »

Från besöket i Venedig för tre år sedan följde en stor, tjock fotobok med stadens konst med. Denna har nu lästs för påminnelse om vad som sågs då. Som sådan fungerar den väl: även om det inte är samma vackra kvällsljus vid Markusplatsen, så är konsten och interiörerna desamma, i vissa fall nästan bättre, särskilt mosaikerna i Markuskyrkan och liknande.

Som konsthistoria är den kanske något över min nivå (även om jag kan lista ut en del av termerna, i synnerhet vad gäller den religiösa konsten), men det är ändå trevligt att återse Titian, Canaletto, Tintoretto och de andra. Som påminnelse är det bra, men som litteratur kanske inte så värst fantastiskt.

Read Full Post »

Så har då den tredje delen av Jan Lööfs serier kommit, innehållandes de kvarvarande tre Felix-serierna samt en hel del extramaterial. Märkligt nog är detta nästan mer underhållande: Jan Lööf är ingen stor berättare, och även om serierna alltid är vältecknade så är historierna rätt yxiga.

Serierna är alltså tre: först en historia med utomjordingar som vill ta över jorden (nähä?), men som behöver en hög diamanter för att kunna bygga andningsmanicker av något slag (det hela är lite oklart: jordatmosfären är tydligen giftig för dem, men deras atmosfär är OK för jordbor). Efter bland annat lite bråk bland generaler huruvida utomjordingarna skall atombombas eller ej så övertalas de dock att avstå när de får se alla fabriker jorden är fylld av, så de bosätter sig på månen istället.

Nästa historia är om Cecilia: en ung dam som tydligen fått ett stort arv som hennes slemme farbror vill stjäla, varför han tar hjälp av de två knivkastare som har henne som medhjälperska i sitt cirkusprogram. Den besatte skurken är roande, men historien är annars mest en stor sörja, vilket inte döljs av de lager pang-pang den försökts täckas med.

Sista historien är så en slags transponering av Moby Dick till Afrika, med en elefantjagande, men annars tämligen vänlig kapten Ahab. Samt ett inbördeskrig, en liansvingande figur kallad »farsan«, ett tyskt-portugisiskt skurkpar samt en del nya lappkast i historien.

För att återvända till inledningen visar den tydligt att Lööf egentligen är konstnär: när han verkligen lägger manken till på det området är resultatet för det mesta mycket trevligt. Berättelser har han det värre med, även när han snor dem från andra.

Read Full Post »

Med ett ämne som »lycka, som efter hårda motgångar, blivit älskande till lott« borde dag fem av Decameron kunna bli nästan lika bra som dag tre. Men nej: istället för frivola historier blir det sentimentala sådana. Det bör poängteras att romantik inte är i sig illa, men den här typen av romantik är rätt svårsmält: tydligen räknas saker som brudrov, fäder som vill döda sin dotter för att hon blivit gravid med tjänstefolket och en helvetesjakt som lämpliga ämnen för kärlekshistorier.

Nåja, brudrov har ju viss potential: den tappre hjälten kommer instormandes när skurken står i begrepp att gifta sig med den väna jungfrun (samma scenario, men med könen ombytta, är tyvärr mindre vanligt), men här är det nästan pinsamt illa: jungfrun tycks vara ett våp, och man vet inte ens om hon har någon åsikt i frågan om framtida äkta make, men nog skulle jag känna viss tveksamhet inför den som anordnar blodbad bara för att röva bort mig.

Och när upplägget inte är direkt vämjeligt så är det ändå sådant som idag aldrig skulle gå för sig på det här sättet: älskande som båda tror att den andre är död är väl acceptabelt, men att en av dem skall gå direkt från bojor till kunglig rådgivare bara för att han muttrat något om att han minsann visste hur kungen ifråga skulle gå till väga för att vinna ett visst krig är ju bara pinsamt. Och idén med en föräldralös flicka som får inte mindre än två rika styvfäder och sedan förenas med sin inte mindre rike äkta far, eller slavpojkar med ädel uppsyn som visar sig vara söner till någon adelsman är inte mycket bättre.

I alla fall en berättelse är dock bra: ung man förslösar sin förmögenhet  för att vinna vacker änka. Han misslyckas, och drar sig tillbaka till sin bondgård med sin älskade jaktfalk. Änkan och hennes son åker till granngården, sonen blir sjuk och uttrycker på sjukbädden en önskan att få falken. Hans mor besöker sin granne, som inte har något att bjuda på förutom sin falk. Den äts upp, pojken dör, modern får bakarv, och de båda gifter sig. Sådant trodde jag man var tvungen att gå betydligt senare i historien för att hitta. Tyvärr är den mjäkiga typen av jolmig romantik som utgör resten av dagen inget man blir speciellt nöjd av.

Read Full Post »

Det stod redan från början klart att jag inte skulle kunna skriva en normal recension av Élisabeth Filhols Reaktorn, av samma anledning som den till varför jag läste den överhuvudtaget: den handlar helt enkelt om det område jag nu en gång börjat arbeta inom, om än ett annat delområde.

Huvudpersonen arbetar med revision av kärnreaktorer – den tid när de stängs av för bränslebyte och underhåll (bör ta ungefär en månad, men bör och gör är olika saker) –, mer specifikt med arbete på kontaminerat område, i ånggeneratorerna: ett par minuter per dag, måste hålla dosen nere så att inte årsmaximum uppnås, för då kan han inte fortsätta med sitt arbete utan måste hitta annan utkomst. Så en dag plockar han upp ett föremål han hittar inne i en pnggenerator, och så är årskvoten fylld.

Det är egentligen inte mycket till handling, mer en lägesbeskrivning: av vinstmaximerande bolag som tvingar kostnader neråt, hyr in tillfällig arbetskraft och snyltar på marginalerna, och hur det är att ständigt leva under hotet om arbetsmoratorium. Detta parat med stycken som förklarar Tjernobyl och det hot som reaktorerna tycks utgöra. Den lilla handling som finns mynnar dessutom ut i intet: vissa saker som nämns i inledningen återkommer inte, och var huvudpersonen är på väg att hamna får man inte se.

Det mesta av det tekniska är fullt korrekt, så vitt jag kan avgöra (styckena om maximal dos per år stämmer inte riktigt med vad jag är van vid, men det kan helt enkelt vara skillnaden mellan Sverige och Frankrike); det finns inga enkla misstag, och termer används korrekt (fast man talar oftare om »strålskydd« än »strålningsskydd«). Men: en stor bit av pusslet utlämnas. Det är mycket väsen om dessa tillåtna 20 millisievert per år, men lite faktisk förklaring; ja, man får nästan känslan av att den som tar mer snart skulle dö i strålssjuka. Ett sådant intryck är falskt: så låga doser påverkar möjligen risken för cancer, men hur är svårt att avgöra då effekten är mycket liten. Det sägs visserligen inte rent ut annat än att risken består av arbetslöshet, men det sägs heller inget om det motsatta, vilket gör att boken tämligen farlig: inget är direkt fel, men intrycket blir det ändå. Synd, för energibolagens personalpolitik vore i sig värd de varningar som reses.

Som berättelse är det välhanterat, som propaganda skickligt, men som skildring av verkligheten opålitligt. Läs för all del, men lita inte på alla intryck boken lämnar.

Read Full Post »

Det finns de som vill läsa Niccolò Machiavellis Fursten som en satir. Det finns de som vill läsa det som den okonventionella furstespegel den utger sig för att vara. Båda dessa skolor har fel, men den förra har mer fel än den andra. Förvisso finns det åtskilliga råd om hur en furste inte skall följa konventionell moralitet utan istället agera för att säkra sin makt, hur det är bättre att ströva efter att respekterad och fruktad än älskad, hur felet med girighet inte är att det är okristligt utan att det gör en avskydd, men detta är inte vad Machiavelli i första hand vill meddela: nej, det viktigaste för honom är att berätta för Lorenzo de’ Medici att han inte kommer hitta några bättre rådgivare än de som tjänade den gamla regimen – däribland Machiavelli själv.

Men visst, det finns en hel del bra saker i denna glorifierade arbetsansökan: att ondska bäst ges på en gång medan goda gärningar bör portioners ut lite i taget, att nya furstar bör akta sig för att röra gamla privilegier, att man absolut aldrig skall bjuda in en starkare part i ett spel, att det är bättre att framstå som dygdig än att faktiskt vara det, alltsammans med antika och samtida exempel, i synnerhet Machiavellis favorit Cesare Borgia. Även machiavelliska käpphästar som legosoldaters opålitlighet och utländska truppers ännu större sådana och milisers allmänna förträfflighet rastas, tillsammans med annat militärtekniskt kannstöperi och en uppmaning att ena Italien.

Fursten är inte riktigt den manual i statskunskap den ibland utmålas som, men nog finns det en del nyttiga tips här – för makthavare likväl som de som vill undvika att duperas av dem.

Read Full Post »

Ah. Jag skulle inte tvivla på Charlie Christensen: i och med Arne Anka: Ner med monarkin är vår favoritcyniker tillbaka i gammal god form: OS-bojkotter, ekonomiska kriser, FRA: allt får skit, och det på det rätta, illusionsbefriade sättet. Allt är dåligt, men det är bara vad man kan förvänta sig.

Det är visserligen inte riktigt lika mycket Arne-är-bakfull-humor som tidigare, men att jämföra rökförbudet på krogen med nazismen är så fantastiskt överdrivet att det är svårt att inte bara skratta rakt ut. Så här skall ankan bete sig.

Read Full Post »

Fjärde dagen av Decameron är inte på långt när lika rolig som den tredje. Själva temat »kärlekshistorier med olycklig utgång« är ju inte direkt uppmuntrande, och parat med en förkärlek för patetik så blir det ibland rent skrattretande befängt: en stackars olycklig älskande begår självmord genom att hålla andan tills han dör, och hans älskade dör sedan av störtande sorg (ett av dessa dödssätt är garanterat omöjligt, det andra är det troligen).

Visst, det finns ett par bra nummer, speciellt när »olyckligt« tolkas som »blodshämnd«, med gamla fina klassiker som att den älskande ovetande äter upp hjärtat på sin trånads mål eller liknande, men annars är det mest melodram.

Någon skämthistoria finns också, om en lömsk munk som lurar en ung dumbom till kvinna att ärkeängeln Gabriel förälskat sig i henne och i munkens gestalt besöker henne om natten, vilket på det hela taget är bra, men vad skall man egentligen tro om den avslutande skämthistorien när publiken tydligen tycker att dess komiska högpunkt är att en ung tjänsteflicka måste ligga med en domare för att han skall höra hennes sak? Och varför förväntas alla kvinnor bli helt till sig så fort de får höra att någon man förälskat sig i dem?

Nåja, helt bortkastat var det inte, men roligare berättelser har jag läst.

Read Full Post »

Av titeln förväntade jag mig snarast att Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé skulle vara något i den lättare skolan, definitivt inte en stundtals tämligen allvarlia familjehistoria, om den något högfärdige och inte helt klipske snörmakaren samt dennes barn och barnbarn. Men visst finns det gott om humor: idén att en av snörmakarens söner, en försupen musiker, går med i en godtemplarloge och lovar skriva en paradmarsch men bara finner sig förmögen att göra så efter att ha druckit sprit, och därefter måste fortsätta komponera, med samma förutsättningar, är i sig helt underbar men skickligt undertryckt och balanserad av de katastrofer som ungefär samtidigt drabbar familjen.

Men för att börja om i rätt ände: snörmakare Lekholm deltog som frivillig i holsteinska kriget, kom hem och blev driftkucku. För att stilla sin högfärd lovade han att alla hans söner skulle bli studerade karlar, men alla hans pengar förslösades på en överliggare till bror, och sönerna fick istället klara sig bäst de kunde. Förutom musikern är den broder som blev underofficer den mest framträdande: han bestämmer sig för att klara vad hans far misslyckades med, och når faktiskt långt, men till priset av sparsamhet och hårdhet. De båda brödernas barn sprider sig, och allt berättas ur en av deras synvinkel: Karl Lekholm har flytt till Amerika, och där blivit marinläkare, men har när historien börjar återvänt till Sverige för att försonas med sin far, och återkallar därför allt han kan ur sitt minne.

Jag gillar det här: visserligen finns det ett par stycken i början, där boken är medveten om sig själv eller försöker kalla på auktoriteter som Kant och Freud, men sådant går snart över, och istället får man en starkt berättad historia med en uppsjö av olika karaktärer: de flesta begripliga, och om en lätt aning åt det överdrivna hållet så i alla fall utom ett rätt solida: man förstår och kan känna för dem alla (utom då en fröken Lekholm som dock snart visar sig sinnesjuk). Olyckor blandas med framgångar, men inget känns i sig orimligt, även om det sammantaget kanske lutar aningen däråt. Och om inte annat förstår man uppskatta ett samhälle där utbildningsmöjligheter inte beror på ens föräldrars ekonomi.

Read Full Post »

Det var nog en av mina sämre idéer att vänta såpass länge med att läsa Chasing the Dragon, fjärde delen i Justina Robsons Quantum Gravity-serie: det är svårt nog som det är att hänga med i alla vändningar och konstiga infall som serien är uppbyggd kring, och två års glömska gör inte saken lättare.

Nåväl, när det hela börjar är Lila Black i en tämligen usel position: hon har hamnat femtio år in i framtiden, hela hennes familj är borta, hennes ena make är allt av döma nästintill död och i behov av räddning, den andra anklagad för mord och enligt demonernas lagar är det därför upp till henne att döda honom. Och så börjar spökskepp driva in över stränderna, kätterska cyborger är ute efter att få henne att göra något, hon har inte längre varken en alvisk nekromantiker i bröstet eller en smådemon på axeln som hon kan tala med, hennes älviska kläder vägrar vara det minsta praktiska och världen verkar fortfarande på väg att fara åt pipan. Så det är kanske förståeligt om hon inte mår så jävla bra.

Nåväl, det blir ett jäkla sökande efter hennes makar och sätt att få dem tillbaka, innan det hela slutar på ett spökskepp ute i Intet, och de alla kan återvända för att börja ordna upp en del smådetaljer som är kvar. Skoj, inte alldeles begripligt, men med ordentligt driv. Bäst bara att se till att läsa nästa bok innan alltför mycket försvinner ur skallen.

Read Full Post »

Older Posts »