Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Read Full Post »

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Read Full Post »

Så, upplägget för Ian Mortimers The time traveller’s guide to medieval England är endast delvis genomfört; det är snarare en bok som tar upp det man bör veta för att kunna förstå vad som pågår runt omkring en om man hamnar där än en som har fyllt resehandbokens form med innehåll från ett annat århundrade (så istället för »ät där och där«, eller ens »ät på sådana där ställen« så är det en bok som svarar på vad man kunde få att äta i olika sorters publika hus).

Inget fel på detta: i princip blir det en skildring av den lilla historien med en del nya frågor samt en del lite udda rubriker: det handlar fortfarande om medeltida geografiskt tänkande, lag och rätt, nöjen, kläder och hygien. Bland annat. Det är nöjsamt skrivet, ibland överraskande, för det mesta i linje med vad man redan kan tänkas veta. Om man inte känner till trettonhundratalets (som är det som fokuseras mest på, med visst material hämtat från senare tid om källorna är bättre) engelska politiska historia kommer en del meningar gå en något över huvudet, men inte så farligt att det bör avhålla en från läsning.

Jag vet inte om jag skulle nappa på ett erbjudande om en turistresa till den skildrade tiden (definitivt inte om inte en returresa ingick, ej heller utan skydd mot böldpest), men nu kanske jag är något bättre förberedd i alla fall.

Read Full Post »

Polybius har sagt vara den historiker som är mest inflytelserik i förhållande till hur lite han lästs; i modern tid gäller detta i synnerhet hans diskussion kring olika statsskick i det sjätte, ofullständigt bevarade kapitlet av hans romerska historia (totalt uppgick den en gång till fyrtio böcker, varav de fem första finns bevarade i sin helhet, och övriga endast i förvisso ganska rikliga utdrag), som bland annat inspirerat till USA:s grundlag med dess principer om blandat styrelseskick och olika instanser som kontrollerar varandra.

I av Robin Waterfield översatta och The folio society utgivna The rise of Rome har förutom de ovan nämnda sex första böckerna även de befintliga delarna av det tolfte medtagits: de första fem täcker väsentligen de två första puniska krigen till och med slaget vid Cannae, liksom vad sig vid samma tid försiggick i de hellenistiska delarna av världen: Polybius syfte är nämligen att skriva en historia som förklarar hur Rom steg till en världsmakt och på så sätt länkade samman hela den kända världens historia till en och samma, en idé som troligen fått mången läsare genom tiderna att begrunda sin egen samtid; att inbilla sig att ens egen tid är mer sammankopplad än någon tidigare är således något som redan de gamla grekerna (eller åtminstone en av dem) gjorde.

I bok tolv däremot ägnar han sig i huvudsak åt angrepp på andra historiker, enkannerligen en viss Timaeus som tycks ha varit särdeles grälsjuk och nedsättande. I detta lägger dock Polybius själv fram några kriterier på vad han ansåg som krav för en god historiker: förtrogenhet med gamla källor räknas därvid lätt, speciellt jämfört med egen politisk och geografisk kunskap, samt, för den som skildrar det som nyligen skett, egna efterforskningar. Därtill bör han försöka vara neutral och klandra det hos ens vänner som förtjänade det och lyft fram förtjänster hos ens fiender när sådana förelåg – ett ideal han själv hade svårt att leva upp till.

Men om han nu ägt sådant inflytande, och dessutom skildrat en period under det romerska riket som knappast hör till de tråkigaste, varför är han då så oläst? Stil, stil och stil. I original skall hans verk tydligen utmärkas av en tung och föga utarbetad prosa som söver läsaren. Detta har Waterfield tack och lov lyckats till viss del arbeta bort, även om resultatet inte alltid blivit helt lyckat det heller: det ger en underlig känsla när man läser översatt klassisk litteratur och det finns insprängda osmälta uttryck på annat språk (här främst franska). Och ingen översättargärning som arrangerar om perioder till moderna korta meningar i världen kan nog göra något åt den lätta leda som infinner sig vid en teknisk kritik av en annan forskare som tydligen inte förstått hur många man som kan gå fram på bredden i ett visst pass.

Ändock: Polybius är långt ifrån någon tråkmåns. Hans stil må lämna en del att önska, men han är ofta ensam om att lämna besked i vissa frågor, och bara det har tilldragit sig intresse. Ibland ger han också uttryck för ett lågmält uppskattande av ironi, eller hur absurt något är. Att han lämnar Rom precis efter dess största militära katastrof och sedan ger sig ut för att behandla andra områden vittnar också om en viss känsla för att hålla spänningen uppe, även om det är en ganska outvecklad sådan. Han lär aldrig bli någon favorit, men han kan för den delen läsas.

Read Full Post »

Det kanske inte var helt välbetänkt av häxorna att ta den långa vägen hem från Genua: när de i Lords and ladies väl är hemma i Lancre ser de hur sädescirklar dyker upp lite här och var. Sädescirklar betyder att världarna är ovanligt lätta att färdas mellan (det har att göra med kontinuinuinuum). Och det innebär att Herrskapet kommer försöka ta sig tillbaka (i alla fall det av herrskapet som leds av en drottning). Förra gången kastades de ut av häxor, men nu finns det bara tre – eller två, för Margrat skall gifta sig med Verence II, och kombinationen häxa och drottning ger sällan något gott.

Tar sig tillbaka gör för den delen en trollkarl också, i sällskap med kollegor, ty trollkarlen i fråga är Mustrum Ridcully, som här får lite personlig historia, men inte framstå som speciellt kompetent (vem gör det placerad intill Esme Weathervax?). När så midsommarnatten kommer och älvorna är tillbaka måste alla försöka stå emot deras charm, med varierande resultat.

Detta är alltså en slags upprepning av Wyrd Sisters, fast med A midsummer night’s dream istället för Macbeth som bas: mer älvor och skådespelande hantverkare, färre usurperande hertigar, men fortfarande med Magrat Garlicks bleka välvillighet, Nanna Oggs väldigt mustiga visdom och Esme Weathervax överlägsenhet. Och så Casanunda, världens näst störste älskare (bildligt, ej bokstavligt).

Read Full Post »

Det är inte svårt att se var Carl Sandburgs sympatier låg i Chicago poems: hos massorna, människorna som var dag sliter sina kroppar för att i bästa fall kunna få ut några droppar lycka på kvällen, en stund med dragspel och dans eller en båtfärd om söndagen, eller som i veckor avsätter en tiondel av lönen att betala kistan för treåringen. Den typen av tydlighet är inte enbart av godo: poesi handlar ofta lika mycket om att antyda som att berätta. Detta lyckas Sandburg med endast sporadiskt; ofta liknar det mer journalistik än poesi.

Nu är arbetarna inte Sandburgs enda ämne: lika mycket handlar det om staden, en ung, arbetande, oslipad stad även den. Stolt över att vara USA:s livsmedelsupplag och järnvägsknut, en stad fylld med självförtroende och tillförsikt, men också söndriga människoliv, dimma och olikhet. Sandburg är inte lyriker, han hyllar hellre arbetets söner än mediterar över solens spel i vattnet, men även han vänder sig då och då mot Michigansjön eller förlorar sig i dimmans virvlar.

Skall poesi enbart bedömas efter skönhet är Sandburg endast en medelmåttig poet. Bedömer man även efter den innerlighet som förmedlas är han stor. Om även klarsyn inräknas kan han nå riktigt sublima höjder.

 

Read Full Post »

Det var ett bra beslut att ta med John Lloyds och John Mitchinsons The QI book of general ignorance som reselektyr: eftersom den består av en stor mängd korta texter på cirka en sida var som inte har något närmare samband med varandra, så är det en utmärkt bok att ha till hands om man så kommer vilja läsa i fem som femtio minuter.

Varje text baseras på en fråga från QI, och går således oftast ut på att man skall avge ett förväntat svar som man sedan skall få förklarat för sig hur fel det är (Exempel: var uppfanns giljotinen? Svar: Halifax i Yorkshire, där en användes sedan medeltiden). Ibland är svaren långsökta, som hur man bäst använde marmite (matar folk i mellanöstern med den, så de slipper zinkbrist och därmed vidhängande aggression), eller bara rätt småaktiga definitionsfrågor (största sjön i Kanada definierar de t.ex. som största sjön helt inom Kanadas gränser), men de är nästan alltid underhållande, och vanligen också korrekta nog även när man själv vet vad som är rätt.

 

Read Full Post »

Older Posts »