Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

Femte samlingen Lumberjanes, Band Together, innehåller återigen två separata spår: först en fristående berättelse, om när flickorna i Roanoke Cabin först kom till sommarlägret, och sedan en längre berättelse som handlar om sjöjungmänniskor, ett band och att vara lite för upptagen av sina egna önskningar för att se andras.

Den första berättelsen är egentligen inte så mycket en sammanhållen historia som en serie vinjetter med en kortare händelse på slutet: flickorna kommer fram, man får se hur de gör de (undantaget Molly), och får så reda på lite om deras familjer och hur de stötte på Bubbles. Trevligt, men vad det verkar utan större anknytning till något annat.

I den längre berättelsen råkar de få upp en sjöjungkvinna när de fiskar, och får reda på att hon kastats ur det band hon var med och bildade av den dominerande, otrevlige nye trummisen. April tycks ha en nästintill ohälsosam fixering vid sjöjungkvinnor, och vill genast hjälpa till, trots att de andra har helt andra planer för kvällen, och sedan drar allt iväg och blir värre och värre innan hon till slut kommer ihåg att den här serien egentligen inte handlar om äventyr i en omgivning fylld med magiska varelser, utan om vänskap, och så kan saker ordnas lite bättre.

Trevligt, trevligt, även om man som läsare kan se hur illa det kommer gå för April redan från första sidan (som visar hur saker blev när de var som värst, och sedan återgår till början), och den delen av historien kanske får pågå lite längre än man riktigt orkar med, innan det blir dags att ta itu med de verkliga problemen, istället för vad April tror är det som behöver göras.

Annonser

Read Full Post »

Paul Austers New York trilogy är inte helt lättbegriplig litteratur. Ytligt är det fråga om detektivromaner, men även om de tre korta romanernas inledning och mitt följer den genrens konventioner (någorlunda), så hamnar man i slutet snarast i existentiellt ifrågasättande.

I City of Glass handlar det om Quinn, en författare som misstas för den detektiv (vid namn Paul Auster) som rekommenderats till ett märkligt par, där mannen i sin barndom utsatts för total isolering av fadern för att utröna vilket språk han skulle börja tala. Det hela upptäcktes, fadern spärrades in, men är nu frigiven och tydligen på väg mot New York. Quinn försöker förfölja och diskutera med fadern, som nu visar sig ha ett projekt om att rena språket så att det återgår till den klarhet det hade innan syndafallet.

I Ghosts får en privatdetektiv i uppgift att spionera på en man som mest tycks sitta hemma och läsa och skriva. Hans uppdragsgivare går inte att få tag på, men verkar inte behöva de rapporter som ändå skall skrivas varje vecka.

I The locked roomhar berättarens barndomsvän försvunnit och lämnat efter sig gravid hustru och litterär produktion. Berättaren får produktionen utgiven och gifter sig själv med hustrun, men får så en dag reda på att hans vän verkar leva, och han försöker så söka rätt på honom.

I ingen av berättelserna följer som sagt slutet på premissen på det sätt man kanske väntat sig. Huvudpersonerna finner istället helt andra saker – onämnbara sanningar, galenskap, kanske pånyttfödelse? Inlagt finns också diverse anekdoter och resonemang, utläggningar om Don Quijote på ett sätt som Borges skulle nickat gillande åt, språkteoretiska resonemang och en hel del lärdom, liksom autobiografiska drag och blinkningar mellan böckerna. Det hela skall föreställa mycket slugt, och är ofta roande i detaljerna, men att författaren mest verkar dunka sig själv i ryggen och skrocka när man kommer till de självbiografiska partierna är mest tröttande, och den stora bilden är för invecklad för sitt eget bästa.

Read Full Post »

Fjärde delen av The wicked + the divine, Rising Action, börjar i högt tempo och gasar sedan vidare. Det är den klart mest aktionfyllda delen hittills, samtidigt som vi får reda på vad som egentligen, egentligen hände där i slutet på del 2.

Laura, Persephone, är tillbaka, ställer sig på scen, och, ja, hon är en av gudarna. Och de övriga märker, och kommer, ledda av Ananke som vill ha henne död till varje pris. Efter det: kaos och strid. Persephone, Baphomet, Morrigan och Dionysos mot Wodan, Baal och Sekhmet (Minerva är den de slåss över, Amaterasu är för snäll för att slåss, nornorna skiter i allt sånt). Det blir jättelik mecha som skjuter laser ur bröstvårtorna, blixtar, vansinniga backanter, valkyrior, tentakler, järnrör och massor av korpar.

Och, såklart, den där förklaringen. Det märkliga med seriemediet är ju att man tolkar det som en slags film: man fyller i det som händer mellan rutorna och ser det som kontinuerligt. För den som vet vad den håller på med finns det därmed utrymme att smyga in en snabb räddning, ett snabbt byte av kroppar, och bang: en person som såg ut som en mördare visade sig inte vara det, ett offer visade sig vara ett annat, och någon man trodde var död ligger egentligen och gråter i underjorden och käkar granatäpplekärnor.

Fortsatt snyggt, fortsatt smart, fortsatt intressant.

 

Read Full Post »

Det är tio år sedan jag senast läste den. Det kan ha varit en önskan att göra det på engelska som fick mig att vänta, men nu när jag äntligen läste om den, så var Terry Pratchetts och Neil Gaimans Good Omens lika fantastisk som jag mindes. Att jag läste den just nu hade dock faktiskt mindre att göra med att den kommande TV-serien än med att jag ville plocka upp en Pratchett-bok när jag inte var helt säker på vilka som redan låg och väntade på att bli lästa.

För den som missat är det frågan om slutet på världen som vi känner den: antikrist är född, och snart skall änglarnas härskaror ställas mot de demoniska horderna. Han skall bara växa till sig lite först, och få en bra utbildning. Problemet är bara att den demon som fått i uppdrag att vaka över honom, A Crowley, trivs ganska bra med livet på jorden. Detta är en av de punkter han får medhåll på av sin närmste motståndare, ängeln Aziraphale. Eller, motståndare … de har ju sedan länge insett att det är klart enklare om de lite tyst samarbetar och hjälps åt, utan att någon behöver få höra det. Mer blir gjort, och risken för pinsamma motgångar minimeras. Men nu har i alla fall de fått i uppgift att se till att antikrist om möjligt ställer sig på rätt sida i den sista striden.

Även om det teologiska innehållet överlag verkar korrekt, och den knappast kan tas som en allvarlig attack på religionen, så är samtidigt de argument som finns där om ondskan och den fria viljan och allt det där skarpt framställda. Det är inte någon särskilt allvarlig attack mot Gud, men den framställer Himlen som bättre än Helvetet i en definitionsmässig snarare än faktisk mening: änglarna är lika sugna på armageddon som djävlarna, och ingen bryr sig riktigt om att alla människor kommer att dö.

Det finns samtidigt fantastiskt mycket annat: en bok med osannolikt exakta och nyktra profetior, en häxjägararmé, Queen, sataniska nunnor, en idyllisk by i södra England, apokalypsens fyra andra ryttare, en hund. Det tog sin tid att återvända till den, men jag är glad att jag gjorde det.

Read Full Post »

Av de Mass Effect-serier jag läst hittills är nog Discovery den minst intressanta: huvudpersonen Tiran Kandros har bara en biroll i Andromeda, och av andra kända figurer är det bara ett par som dyker förbi som hastigast, nästintill pliktskyldigt. Huvudmotståndaren, en salarisk biotiker, är inte heller speciellt intressant, och konflikten tycks mest komma av att han inte kan be om det han vill ha tillräckligt snällt.

Historien är samtidigt onödigt krånglig och onödigt simpel: Kandros hittar data som implicerar att Andromedaprojektet har kontakter med geth, och försöker därför infiltrera för att undersöka. Initiativet ger honom i uppdrag att leta reda på en quarisk astronom vars beräkningar är nödvändiga men också visat sig innehålla små men allvarliga fel. Samtidigt är nämnde salarier också av någon anledning på spåret. Det blir ett par stopp och strider på olika ställen, innan allt är över.

Allt är egentligen nästan helt onödigt; man får en förklaring till hur Kandros hamnade i Andromeda, men annars påverkas ingenting, avslöjas ingenting, sägs ingenting. Det hade gått att hitta på någon annan motivation för att han följde med, och då hade alla komplikationer här varit helt poänglösa, mer än som lite underhållning för stunden.

Read Full Post »

I introduktionen till The two gentlemen of Verona, möjligen Shakespeares första pjäs, gör redaktören Roger Warren poäng av att en del av innehållet återkommer i senare pjäser, om än inte på ett sätt så att denna kan ses som en förstudie. Namnmässigt finns visst överlapp med Romeo och Julia (inte bara ifråga om Verona och att en av de unga kvinnorna även här heter Julia, det t.ex. finns även en Mercatio), men vad gäller handling är vi snarare inne på Trettondagsafton.

Handlingen här är dock enklare: de två unga männen Valentin och Proteus är bästa vänner. Valentin skall lämna Verona för hovet i Milano och få lite puts på sin uppfostran, medan Proteus blir kvar och kan uppvakta den sköna Julia. I Milano förälskar sig Valentin i hertigens dotter Silvia, och hon i honom. Eftersom det även finns en annan uppvaktande man i spelet planerar de en enlevering. Då kommer även Proteus dit, ivägskickad av sin far för sin beskärda tid vid hovet. Även Proteus förälskar sig i Silvia, förråder Valentin, och försöker ställa sig in hos Silvia. Till slut kommer även Julia dit, utklädd till pojke, och så blir det lite komedi innan det hela slutar i skogen, i ett högst abrupt och nästintill oförtjänt slut, där Proteus kvickt ångrar och blir förlåten sina synder (han har utöver det ovan försökt våldta Silvia när han inser att hon inte kommer ge med sig!).

Egentligen är det fram till slutet inget större fel på handlingen, och ungdomarnas ibland vådligt romantiska syn på världen borde inte vara något större problem att hantera om man tar vara på komiken (enleveringen skall exempelvis utföras med hjälp av en repstege insmugglad under en mantel). Vissa andra problematiska scener bör kunna lösas. Kruxet ligger främst i Proteus, och hur man skall försona sig med honom. Han är förvisso länge inte någon alltför grov skurk: lite baktalande och förräderi skulle kunna förlåtas om han bara förlöjligas en stund, men när han i slutscenen går från våldtäktsman och bedragare till bästa vän och till nåder tagen älskare genom ett kort tal på fyra rader, så krävs det stora insatser av såväl regissör som aktörer för att det lyckliga slutet skall kännas gediget.

Som sagt, en tidig pjäs, och således intressant att titta närmare på. Som skådespel betraktat inte helt lyckat, med ibland lite klumpiga lösningar varvat med en del välfungerande partier. Lyriskt och verstekniskt däremot helgjutet; ibland lite absurt och vimsigt, som när vid ett tillfälle det målas upp en vision av valar som stiger iland för att dansa. Långt ifrån Shakespeares främsta, men ändå förvånansvärt fräscht och roligt.

Read Full Post »

Fjärde volymen Lumberjanes, Out of time, samlar ett äventyr i fyra delar: Roanoke Cabin är ute för att tälta, men överraskas av snöstorm och vargar med hjorthorn. Lägerledaren Rosie dyker upp och räddar dem – alla utom Jen, som istället räddas av den nya bekantskapen Abigail, som bor i en stuga fylld med jakttroféer, har foton på sig själv med Rosie och björnkvinnan och verkar nu vara inställd på att jaga något stort. Rosie ger sig ut för att hämta hem Jen, och förbjuder våra hjältinnor från att hjälpa till.

Eftersom sådant aldrig hindrar dem annars ger de sig ut så fort hon är utom synhåll, och går vilse. Eftersom de hamnar hos pojkscouterna gör det inte så mycket, och de får hjälp av Barney (som vi träffade i de två första volymerna). Han är dock lite beskäftig och överduktig, och går rätt snart Jo på nerverna. De får dock större problem på halsen när vi får se vad Abigail verkligen är ute efter.

Det blir till slut en bra historia, om vänskap, misstag, jättemonster och att erkänna när man gjort fel. Fortsatt trevligt och bra.

Read Full Post »

Older Posts »