Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

För den som läst allt vad Arthur Conan Doyle skrivit om Sherlock Holmes, och inte vill vända sig till diverse imitatörer, finns även »The lost special« och »The man with the watches«, två apokryfa berättelser av hans penna, båda ingående i samlingen Tales of terror and mystery, som båda låter en »känd resonör« uttala sig om respektive mysterier (båda utspelade sig under det stora uppehållet efter fallen vid Reichenbach).

Som mysterier är dessa två av tämligen god klass, ehuru de, liksom de andra i samlingen, till följd av att de uppnår betydligt kortare längd än de typiska berättelser som Dr Watson publicerade, är tämligen enkla att genomskåda, då utrymmet för ovidkommande detaljer och avledande manövrer är mindre. Som läsare förstår man också att den gode doktorn inte gärna kunde sätta sitt och Holmes namn vid dem, då den namnlöse experten i båda fallen helt misslyckas med att förklara händelseförloppet. Av övriga mysterier är det främst »The black doktor« som bjuder läsaren lite motstånd; ett annat fall förtas som en följd av att den centrala poängen inte längre är en såpass stor nyhet att läsaren kan förvånas.

Finns det då måhända bättre lödighet i samlingens första halva, vikt åt skräcken? Att Conan Doyle kunde ha god hand med sådana effekter kan ju vem som helst som läst om Baskervilles hund attestera, men här vill det sig inte riktigt. »The horror of the heights« är förvisso en intressant liten sak, där en man upptäcker hemska varelser högt upp i atmosfären dit han tar sig med sitt utmärkta nya flygplan och såeledes pekande mot Lovecraft, och »The brazilian cat« är inte helt utan poänger när en man finner sig instängd med ett stort kattdjur. »The new catacomb«  och »The terror of Blue John gap« försöker sig båda på att skrämma med mörker, men emedan den förra lärt sig något av Poe är effekten något svag när man tidigt inser hur allt hänger ihop. Nej, den mest minnesvärda historien är nog »The leather funnel«, och då inte för dess mekanik med en man som i drömmen upplever tidigare händelser kopplade till titelns lädertratt, utan för hur lättad han är att just dessa upplevelser inte skulle kunna ske idag – ack, om man kunde säga något liknande!

Som helhet får samlingen med viss tveksam godkänt: Conan Doyle är en god berättare, och idéerna är överlag bra, men de kunde i nästan samtliga fall utarbetats så att läsaren oftare kunde överraskas av upplösningen istället för att sitta och invänta den. En stor del av poängen med Sherlock Holmes är ju trots allt att man skall förvånas över dennes skarpsinne, inte att man skall lyckas överträffa honom.

Annonser

Read Full Post »

Det är inte alla böcker som vågar halva sidhantalet passera innan man presenteras för titelkaraktären, men Walter Scotts Rob Roy gör just detta. Förvisso är dock inte den skotske boskapstjuven, jakobiten och fattigvännen (tänk Robin Hood i kilt, och med en kung som inte lyckas återvända) huvudperson i denna Scotts kanske näst mest kända roman, utan den äran tillkommer Francis Osbaldistone, son till en Londonköpman som när han inte vill följa i dennes fotspår skickas till sin farbror, en lantjunker nära gränsen till Skottland. Däruppe håller jakobiterna på och förbereder 1715 års uppror, och nästan alla slits mellan lojaliteter, som bestäms av vems undersåte man är, vilken tro man har, om man är köpman eller ädling, lågländare eller högländare. Den som i ena stunden är allierad kan i nästa vara en dödlig fiende.

De nordengelska Osbaldistones är enkla naturer: de gillar jakt och mat, dryck och hästar, med ett undantag. Den yngste av sex Francis sex kusiner, Rashleigh, är en mer slipad rackare, ointresserad av aristokratiska tidsfördriv men desto mer av att konspirera. Vid stamsätet finns också hans farbrors niece, Diana Vernon, intelligent, frispråkig, vacker, med mörka hemligheter. Hon är den ende förutom Rashleigh som kan kallas studerad, men kan också följa sina kusiner på rävjakt: hon är något av arketypen för hjältinnor i historisk romaner, som egentligen lite för modern för att vara sann (och inte bara för boken, utan nästan även för Scotts samtid).

Ett antal intriger senare, och Francis måste ta sig till Skottland för att reda ur sin fars affärer, och får där hjälp av titelkaraktären. En ritt ut på höglandet, överfall av engelska soldater, en desperat flykt och ett krig senare, så återställs ordningen och Francis, som lyckas förena såväl den mer urbana typen av gentleman som den typ som bildar mönster för hans släktingar, finner sig i besittning av allt han någonsin önskat.

Scott skrev mycket av sin dialog på en sorts skottska, inklusive förkortningar; min bok saknade ordförklaringar utöver vad han själv försett den med (och i hans fotnoter erkänner han själv ibland anakronismer). För en nordbo är detta kanske mindre försvårande än för andra; till och med de ord som Scott förklarar ter sig inte särskilt svåra att förstå. Ett par djurnamn som exempel: vet man att det är sådana kan man snart gissa den exakta betydelsen bakom grise eller gedd.

Rob Roy är, trots att man ibland kämpar med dialogen, och viss grovhet i intrigen, en läsvärd roman; i synnerhet fångas man av hur de skilda lojaliteterna kunde göra tillvaron svår. Osbaldistone vet var han står, vilket även de flesta av bokens personer gör, men med ett fåtal undantag får man känslan av att detta inte ses som något som skall få påverka deras personliga relationer.

Read Full Post »

Mass Effect: Andromeda måste beskrivas som en flopp. Efter slutet på Mass Effect 3 behövde tron på serien väckas upp på nytt, gamla fans lockas tillbaka eller få stärkas i tron och nya lockas in – men chansen försattes: ett antal mycket lyckade episoder förlorades i ett hav av taffliga animationer, buggar, och en öppen värld som mest utnyttjades som utrymme att transportera sig igenom för att då och då slåss med ett antal slumpmässiga fiender på öppna fältet. Konceptet var delvis en återgång till Mass Effect 1, och även om Andromeda bjöd på mer saker att göra per kvadratmeter så missade det samtidigt att en av de saker som fungerade i ettan var att det verkligen målade upp en galax av planeter att utforska. Det som istället framstår som lyckat i Andromeda är de scenarior där man placeras på en viss plats och sedan skall slå sig fram till en annan, uppblandat med dialog (samma upplägg som fungerade fantastiskt i tvåan, och faktiskt hela trean igenom tills det helt plötsligt övergavs och man sattes på järnvägsspår). Man hade tack och lov i alla fall till viss del gjort sin läxa och producerat ett slut där det åtminstone i viss mån framstod som val man tidigare gjort spelade roll, men nu var istället vägen dit ojämn.

Läser man The art of Mass Effect: Andromeda får man ledtrådar till varför. De korta texterna tycks bekräfta de rykten som gått om att Andromeda var menat att vara ännu mer av en öppen värld, där det skulle finnas ett flertal olika planeter att besöka, delvis automatiskt genererade, men att det inte gick att hitta ett sätt att skapa en koherent historia utifrån detta.

Annars är det en vacker standardprodukt i genren: man får se skisser på de nya sorterna rymdvarelser, platser, byggnader och vapen, man får korta meddelanden om designfilosofi och vilka känslor man ville frammana. Trevligt att bläddra i och läsa, och en bra signalpjäs i bokhyllan, men inget omvälvande.

Read Full Post »

Kriget är på väg mot Ankh-Morpork. Krig mot Klatch, ett land på andra sidan cirkelhavet. Ankh-Morpork har inga soldater, inga pengar, ingen flotta, ingen krigsutrustning (Klatch har naturligtvis allt detta). Däremot har det en stadsvakt, en massa chauvinism, samt lord Vetinari. Tyvärr är det inte Vetinari som leder kriget. Det görs istället av lord Rust, vars idé om strid ungefär är att ära mäts i antal döda, oavsett vems de är.

Jingo börjar dock ute på havet, där några fiskare upptäcker att en ö som då och då stiger ur vågorna gjort det igen. Klatch och Ankh-Morpork börjar dividera om vem som har rätt till ön, och under en diplomatisk vända så försöker någon mörda den klatchiske prinsen, och så måste Samuel Vimes försöka finna ut vem.

Ett par möten med en klatchisk svärdbärare, en kidnappning, och en resa över havet senare, och det börjar se otäckt ut. På hemmaplan har Vimes möjligheter att utnyttja sin position, men i Klatch kan han inte arrestera folk hur som helst. Eller? Tur då att Vetinari återigen visar vad som händer när man försöker sätta honom åt sidan, den här gången i sällskap av Fred Colon och Nobby (i en väldigt underhållande akt). Till slut återgår saker ungefär till vad de varit. Ungefär.

Read Full Post »

Slingan har stängts, livet på Färingsö har gått in i det nya normala bland gamla robotar, rostande jättestrukturer och förrymda dinosaurier. Ända till julafton 1994, då helt plötsligt vattnet stiger. Ut ur den nedlagda slingan strömmar vatten, och folk måste lämna sina hem. I det vattensjuka landskapet finns gammalt skräp, som ibland kan komma till liv.

I Simon Stålenhags andra bok, Things from the flood (jag vet; jag borde sett efter noggrannare när jag tog den från hyllan i butiken) så har berättaren nu nått mellanstadieåldern. Han försöker komma ut på internet, smyger på robotar, undviker kranvattnet och undrar över kompisen som enligt ryktet slaktat katter. De förbjudna områdena är snart hem för mer än gammal skrot: ryska robotar som klär sig i grälla lakan, fjädrar och skinn, mystiska hybrider mellan skrot och tentakelmonster, gamla väktarrobotar. Det landskap som i förra boken badade i barndomens sommarljus har nu täckts av dimma, snö eller slask. Nittiotalet är här, med grälla stormönster, nedlagda drömmar och en förändrad värld.

Vackert, ibland äcklande, och kanske i någon avsaknad av nyhetens behag är det här fortfarande en fantastisk värld att utforska, en barndom man aldrig hade men som man i viss mån ändå upplevde.

Read Full Post »

De essäer som Michael Chabon presenterar i Maps & Legends: reading and writing along the borderlines handlar i stort sett endast om underhållaning, från den inledande som försvarar denna förkättrade benämning, till en avslutande bonusessä om superhjältar och deras dräkter. På vägen dit passeras nordisk mytologi, Sherlock Holmes, golem, serier (vissa av dem sådana jag aldrig hört talas om) och spökhistorier.

Det är, kort sagt, den sorts litteratur svagare naturer inte vill erkänna sig läsa; den sorts litteratur som med obemärkt ironi på engelska sägs tillhöra genrer. Chabon tycker sådana attityder är nonsens, i synnerhet när sådan litteratur råkar komma från pennan av en »riktig« (möjligen »viktig«) författare och då måste frälsas från att förpassas till specialhyllorna i boklådorna. Att han således låter Cormac McCarty ta plats mellan American Flagg! (en av de där okända serierna) och M.R. James, författare till spökhistorier, får nog sägas vara en form av lätt dold drift med sådana attityder.

Nu är det här förvisso en samling essäer, och inte bara en samling texter om litteratur och tillhörande teori; Chabon visar att han förstår vad detta ger för möjligheter genom att inte nöja sig med att skriva lite för smart prosa om andras texter, utan ger sig också på sina egna minnen, främst från sin uppväxt i ett framväxande Utopia (som till slut visade sig bli bara ännu en villaförort), om sin judiska bakgrund, och hur det gick till när han skrev sina första böcker.

Sådant ger välkommen omväxling, för även om han är ivrig att se till att läsaren hänger med ordentligt och därför t.ex. avslöjar mycket av handlingen i de två första böckerna när han skriver om Philip Pullmans Den mörka materien, så är det ändå en svår konst att skriva om litteratur i andra hand.

Så, även om det är svårt att göra mig helt nöjd med essäistik, så kommer det här mer än tillräckligt nära. Jag gillar överlag de ämnen som presenteras, jag gillar Chabons sätt att skriva, och jag gillar i stort sett de åsikter han torgför. Även om han kanske inte revolutionerar hur jag ser på de ämnen han skriver om så ger han ändå en tillräckligt att tänka på.

Read Full Post »

När vi i Super Famous åter möter Ms. Marvel är det en viss känsla av pisksnärtsskada: världen har uppenbarligen och väntat inte gått under, hon är med i Avengers, Bruno har en ny flickvän… Bruno har en flickvän?! Sen flera veckor? Och sen när gör Ms. Marvel reklam för ett stadsutvecklingsprogram, av alla tänkbara saker?

Nå, en rond mot skurkar, lite lära-känna-bästisens-nya, och en förfrågan från brorsan om att agera förkläde när han går på inte-en-träff med en flicka han inte träffar på tu man hand, och Kamala känner att kanske är hennes schema lite väl fullt. Ett genialiskt infall senare, och hon har två inte fullt så geniala kloner som kan ta närvaro i skolan och sitta med familjen medan hon är ute i mantel och mask. Det hela är idiotsäkert.

Naturligtvis vinner idioterna återigen. Självklart är idioten hon. Självklart lär hon sig en läxa (och kommer lägga mer tid på sina faktiska läxor).

Återigen väldigt trevligt, med en superhjälte som också är tonårsdotter och går i skolan och försöker balansera vänskap med allt annat.

Read Full Post »

Older Posts »