Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

Tack och lov var Dr No ett steg upp från den genomsyrande misogynin och konstiga berättartakten i Casino Royale: här får Bond åka till Jamaica för att undersöka vad som hänt när den tidigare Secret Service-mannen där försvann, och hamnar då i den mystiske tysk-kinesiske doktorns klor (bokstavligen klor. Boken roligaste mening är helt klart »The hand that drew down the sheet was not a hand«).

Om misogynin lättat (Bond hamnar förvisso i sällskap med den naiva Honey Ryder, men här anser han i alla fall inte att hon är skuld till det hela), så finns det å andra sidan ordentliga doser kvarvarande kolonial rasism. Kinesisk skurk, kinesiska hantlangare. Mycket av boken är faktiskt liksom Jamaica en form av kolonial kvarleva, med den vite mannen som modigt beger sig in i den vilda naturen med en inhemsk tjänare vid sin sida. Dr No har installerat sig på en ö där han utvinner guano och troligen håller på med skumrask, vilka han till slut avslöjar i typisk skurkmonolog.

För all sin övermänniskoideologi och iskalla beräkning i början av boken visar han sig dock rätt dum på det vanliga skurksättet: han skickar in Bond i en helvetisk hinderbana »för vetenskapen!«, och har tydligen planer på obduktion efteråt. Han har bara glömt det människoätande monster han placerat i slutet på den. Bond klarar sig igenom på ren smärttröskel och planering – lite svårt att veta om sättet han skaffar vapen på var en kliché vid tiden det skrevs eller om No bara struntade i det –, och kan sedan med en rejäl dos tur göra slut på No och stänga ner hans bas.

Dr No är inte den andra boken i serien, och det märks ibland att den hänvisar till närmast föregående äventyr. I huvudsak är den dock fristående. Jämfört med bok ett har i alla fall handlingen blivit bättre, om än ibland fortsatt fånig, och de mer obehagliga åsikterna dämpats i alla fall en aning. Men filmen är nog faktiskt mer intressant.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på vad jag vill säga att Raymond Carvers What we talk about when we talk about love är en samling av. Noveller? Mja. Snarare fragment av noveller, som om han hört talas om isbergstekniken och tyckt att den var för mesig. Vi får möta folk på den amerikanska landsbygden: de jagar, fiskar, röker, ser sina äktenskap falla isär och blir småtokiga.

Boken klarar av sjutton berättelser på 134 sidor, så de är korta. Vanligen handlar det om ett par, som är i någon del av processen att avsluta ett förhållande (men det finns ett par undantag från den regeln också). Männen arbetar typiskt med något lågavlönat men inte alltför fysiskt, fruarna är hemma. Om någon någon gång tycks lycklig kommer det snart vara över.

Berättelserna kommer sällan någon särskild vart: vi får en känsla att det kommer gå åt helvete och varför, men inte så mycket mer. Behållningen ligger snarare i dialogen: varje replik låter verkligen som den kom ur munnen på en verklig människa: en husfotograf utan händer, en hemmafru som får reda på att makens och hans kompisar när de var ute och fiskade hittade en död flicka men valde att fortsätta campingturen och först ringa polisen när den var över, en man som varit otrogen och vars äktenskap ännu inte riktigt helt fallit i bitar.

Kort var det, och jag är nog faktiskt mest tacksam för det. Hade det varit dubbelt så många berättelser hade jag nog inte orkat. Hade de varit dubbelt så långa, men lika täta, så kanske den hade bättrats. Men kanske inte.

Read Full Post »

Så låt oss börja med elefanten i rummet: det kvinnoförakt som genomsyrar Ian Flemings Casino Royale, debuten för vad som skulle bli världens mest kände hemlige agent. Detta förakt är centrerat kring den enda kvinna som har en något mer framträdande roll, Vesper Lynd, utsänd av högkvarteret att hjälpa Bond när denne skall spräcka Le Chiffre, kommunistisk fackpamp med smutsiga affärer som behöver vinna tillbaka femtio miljoner francs han försnillat ur fackkassan för att köpa ett bordellimperium, precis innan sådana förbjöds. Kvinnorföraktet opererar på två plan, dels i att Bond själv har fördomar mot att arbeta med kvinnor och har en del minst sagt obehagliga tankar, dels i att dessa i historien visar sig berättigade.

Film-Bond var väl aldrig någon större förkämpe för kvinnors rättigheter, och knappast något föredöme, men jag hade likafullt inte förväntat mig att författaren när han beskriver hur Bond tänker på Lynd skulle skriva att varje akt skulle ha »the sweet tang of rape«. Speciellt inte som Bond några sidor senare, bland annat just därför, bestämmer sig för att fria. Blääh.

Historien är annars rättfram, mindre spektakulär än vad Bond i filmerna. Han har inga specialprylar (däremot skurkarna), han äter och dricker visserligen gott, men visar väldigt få tecken på sin våldskapacitet, eller ens någon spektakulär förmåga förutom den att gömma något viktigt. Han spelar baccarat med Le Chiffre, klarar sig genom tortyr med en del tur och hamnar sedan som konvalescent på franska landsbygden. Utöver att ge lite färg och glamour åt läsare i ett glåmigt postkrigs-England så är det svårt att se några speciella kvaliteter här, än mindre att det skulle vara starten på en karriär som fortsätter än idag.

Read Full Post »

Randall Munroe säger själv att man inte bör följa de råd han ger i How to (en lite egen variant på lögnarens paradox). Det är en bok som försöker ge ovanliga svar på vanliga (nåja) frågor: hur spelar man fotboll, hur gräver man flyttar, hur man laddar sin telefon; ibland även svar på ovanliga frågor: hur man bygger en vallgrav med lava, hur får man el till sitt hus på Mars, hur man gör sig av med boken i fråga (speciellt under antagande att den är oförstörbar). Några av de svar som ges på dessa frågor är: skaffar en häst, sätter raketer på huset, kopplar skovelhjul till en rulltrappa, byggandet är inte problemet, utan att kyla huset efteråt, sätter en propeller på en lina från Phobos, samt skickar in den i solen (genom att avfyra den bort från solen).

En del frågor får ganska rättframma svar: hur förutser man vädret, hur tar man en selfie (egentligen: hur fungerar synen och vad är skillnaden mot kameror), vad är några fysiska tecken på att man är en viss ålder. De flesta får dock ganska underliga, oväntade svar.

Den som tidigare läst något av Munroe känner igen humorn: mycket nördigt, fotnötter, underliga perspektiv på vardagen, stor förmåga att förklara saker, och oändlig fascination inför den spännande värld vi bor i.

Read Full Post »

Med tanke på alla underliga kokböcker man kan hitta är det väl inte att förvåna sig över att det även finns en från Skivvärlden, med Nanna Ogg som föregiven författare. Nej, det är inte den famösa Joye of Snacks, utan en mindre livlig sak kallad Nanny Ogg’s cookbook, som förutom recept på saker som »slumpie«, »bananana soup surprise«, »C.M.O.T. Dibbler’s sausage inna bun« (i alla fall ett recept som Dibbler själv hävdar han använder) och »Klatchian delight« även innehåller saker som bibliotekariens recept på banan (»Ta en banan«), samt förslag på hur man kan göra något som ser ut som glacerad råtta på pinne (populärt bland dvärgabarn).

Detta är dock endast halva boken: andra halvan är Nannas etikettips. Det mesta är för den som är van vid Skivvärlden självklarheter som att man bör bjuda häxor, och vara överseende med trolls ganska små insikter i organisk föda: till skillnad från recepten är det här nästan renodlad komik, med ett undantag, som därmed framstår som desto mer underligt: mellan råd om hur man skall bete sig när en häxa håller dödsfest och hur man skall tilltala andra (artigt, om de har ett vapen. Annars spelar det mindre roll), så förefaller ganska ordinära råd om hur man skall äta kronärtskocka eller hur man spottar ut kärnor ganska underliga – de passar inte Nanna, så man undrar om det är något jäkelskap under eller om man faktiskt bör följa dem.

Det är en trevlig, lätt bok. Några recept går troligen att följa, men det är inte därför man skaffar den. Några av etikettråden går möjligen också att följa, men man bör nog tänka sig för först.

Read Full Post »

Av alla Dickens romaner anses förmodligen The old curiosity shop som den smetigaste: Lilla Nell bor med morfar i sagda antikvitetsaffär, men de hamnar i klorna på den maliciöse dvärgen Quilp, som kastar ut dem på gatan. Sedan luffar de sig fram och försöker hitta någon undanskymd vrå att framleva på, innan vi kommer till det slut som enligt Oscar Wilde var ett gott test för att utröna om någon hade ett hjärta av sten: endast en person i besittning av sådant skulle kunna undgå att skratta.

Annars är det faktiskt ett av Dickens bättre slut: det bygger enbart på ett enda osannolikt sammanträffande, och det mesta på vägen dit känns rimligt – möjligen undantaget den monstruöse Quilp, som tyranniserar alla i sin omgivning och endast tycks uppskatta misär och ondska, och den unge, lättledde och late Richard Swiveller, vars moraliska förmåga undergår en tämligen snabb utveckling. Jämfört med en del annat han åstadkommit är det ganska prydligt.

Det är inte mycket till handling: Nell och hennes morfars vandring försvinner dessutom långa perioder ur fokus, till förmån för deras gamle tjänare Kit, som är den som får stå för handlingens klimax när Quilp försöker ge sig på även honom: när han väl klarat sig ur knipan är boken i stort sett över. Det hela känns ganska lösligt, utan någon grundläggande plan. Det som håller intresset uppe är karaktärerna: Kit och Quilp, de båda brännvinsadvokaterna Brass, en vaxkabinettsägare som dominerar ett av de mer intressanta partierna. Nell är tråkigt änglalik, morfar imbecillt fäst vid henne och för dum för att man skall kunna tycka om honom. Kit är en något för präktig ung man, men i alla fall ganska rolig när han missar sådant läsaren och de kring honom ser tydligt.

Man behöver inte vara feminist för att se hur vansinnig könsrollerna är här, speciellt för de borgerliga kvinnorna. Lilla Nell anses vara en så känslig liten docka i inledningen att hon inte verkar kunna lämnas ensam hemma utan att män i hennes närhet oroar sig, trots att hon är tretton år gammal. Fru Quilp terroriseras av sin överlägsne make. De enda kvinnorna med någon egen förmåga och frihet är fröken Brass, och hon framställs som manligare och därmed fulare och hemskare än sin bror, och fru Jarley med sitt vaxkabinett, och även hon är lätt grotest.

Lilla Nells historia är högst förglömlig, liksom mycket av början av boken (förutom när Quilp är i farten). Men när Dick Swiveler och Kit börjar få mer utrymme så blir det hela faktiskt till slut rätt spännande. Men det här är absolut inte den Dickens man bör börja med idag.

Read Full Post »

Det var med viss bävan jag öppnade Ms Marvel: Destined. Ny författare (Saladin Ahmed), och ny numrering. Dags att nollställa saker? Mja: i alla fall att ge en introduktion för nytillkomna läsare (det görs lite övertydligt, men OK). Sedan, nytt äventyr: först konstiga djuriska krigare, sedan ut i rymden för att rädda en annan planet från dessa krigare. Med på resan är även Kamalas föräldrar.

Detta innebär naturligtvis vissa komplikationer: inte bara vill de som goda föräldrar skydda sin dotter (låt vara att hon ofta får skydda dem), både genom att försöka stoppa henne från att springa rakt in i faran, och från stilig, ung, lila, halvnaken man. De lyckas någorlunda med det senare (det var kanske inte väldigt svårt), det förra inte alls med: Kamala är fostrad och lagd för att hjälpa andra, och ser att hon gör det bäst genom att använda sina krafter.

Ett sådant äventyr blir naturligtvis lite begränsat: mycket skall förklaras om var de hamnat, vad konflikten de hamnat i går ut på och vem som utkämpar den, och det begränsar hur mycket plats det finns för Ahmed att visa oroliga läsare att han behärskar bifigurer, vilket han dock vinner tillbaka genom att låta olika personer berätta olika delar av historien: Bruno, fru Khan, Kamala, en framtida sagoberättare. Tyvärr är själva historien aningen generisk och leder i slutändan inte till mycket mer än en ny superhjältedräkt och en selektiv minnesförlust. Ahmed kommer få fler chanser, men han har inte övertygat än.

Read Full Post »

Ibland märker man sannerligen av att det förlutna var en väldigt märklig plats. De legender som sammanfogats till det iriska eposet Táin bó cúailnge liknar inte det man är van vid från andra åldriga berättelser: det märks att inte någon Homeros eller Lönnroth tagit sig an råmaterialet och utarbetat en sammanhållen saga, även om översättaren Thomas Kinsella i  The Táin försökt städa undan inkonsekvenser när material tycks infogats på fel plats samt en del longörer.

Materialet är satt i en god heroisk ålder, med hjältar som åker runt i stridsvagn och utmanar varandra på envig i bästa episka stil. Huvudhandlingen handlar om försöken av övriga Irlands män, enade under kung Ailill och drottning Medb, att stjäla en fantastisk ko från Ulster, vilket bör låta sig göras ganska lätt då ulstermännen ligger utslagna av en förbannelse. Kvar finns endast den unge hjälten Cúchulainn, dotterson till kung Conchobor av Ulster och undantagen förbannelsen. Tjuren ifråga skall Medb ha för att vinna ett gräl med Ailill om vem av dem som är rikast, och hon framstår som den som driver på med tjuvknep för att få undan den svårrubbade Cúchulainn, gärna med dottern Finnabair som lockbete (och ibland också sina egna vänliga lår). Det blir överfall, strider vid vadställen, svek, fosterbröder som tubbas till strid och oväntat svårt för tjuvarna att klara sitt uppdrag.

Det som verkligen får en att ana avståndet är dock inte striderna, det underliga ärebegreppet, underlig stridskonst eller hur svagt handlingen hänger samman, utan att det hela närmast framstår som något en etymolog diktat upp för att hålla intresset uppe för sitt fält: snart sagt varje strid eller händelse gör att någon flod, vik eller kulle, något berg, vadställe eller fält, får ett namn. Detta förstärks av att när historien närmar sig slutet och Cúchulainn kan lösas av: när förbannelsen släpper greppet om ulstermännen, så blir det förvisso en stor strid, men en som snart är avklarad och skildras betydelse mindre inlevelsefullt än några av de tidigare envigen. Underligt, men läsvärt.

Read Full Post »

Thomas De Quincey stod i alla fall en tid på vänskaplig fot med Coleridge, och de båda har på olika sätt fört in opiumruset i litteraturens finrum: Coleridge genom att låta sin diktning påverkas av det, och De Quincey genom att tolka det på prosa: hans största framgång, som tyvärr inte gav honom några större intäkter förrän mot slutet av hans oväntat långa liv, var En engelsk opieätares bekännelser, vilken inför utgivandet av hans samlade verk kompletterades med den endast till en dryg fjärdedel avslutade Suspira de profundis; dessa har samlats tillsammans med diverse utkast och ett väl tilltaget förord i en volym från Alastors förlag. Till den samlade utgåvan utökades bekännelserna kraftigt, men det är den ursprungliga versionen som här upptagits, liksom de delar av suckarna ut djupen som publicerades på andra håll.

För den som av diverse florerande sammanfattningar väntar sig en skildring av rusets fröjder och ruelse väntar en överraskning: De Quincey ägnar minst lika mycket möda åt att skildra sin barndom och ungdom, förlusten av en älskad syster, tiden på olika internat, rymningen och vandrandet i Wales innan han flydde till London och gav sig i lag med en gatflicka som han tappade kontakten med. Allt detta skedde innan han första gången lät opiet döva smärtorna. När han så gör det läggs större retorisk möda på att hylla drogens sinnesförändrande egenskaper, hur den skärper intellektet och låter bekymren fly utan att göra en förryckt likt alkoholen. När han senare kommer in på dess biverkningar, hur han drabbades av mardrömmar och vanföreställningar, så ger dessa ett långt ifrån lika starkt intryck, även om man förstår att han verkligen önskat ge upp missbruket men flera gånger misslyckats.

Delar av texterna verkar ha föga med missbruk att göra: låt gå för att De Quincey själv ansåg att hans uppväxt på något sätt kunde användas för att bättre förstå hur han drabbats, men andra delar verkar snarare lämpad för predikan på snart sagt vilket tema som helst, kletigt sentimentalt prosa om olycksdrabbade kvinnor eller en beskrivning av en sorts sorgens furier. Även om stilen oftast är utmärkt, så undrar man ändå vad syftet är med sådana passager, och undrar om inte författaren helt förlorat syftet med texten ur sikte till förmån för skrivprocessen.

Read Full Post »

Jaja, det var mest för att få läsa mer om Ms Marvel jag plockade upp Champions: Change the world, vilket är ett försök av Marvel att sätta ihop en ny grupp superhjältar som är lite yngre, och som inte är medlemmar i Avengers – tre av dem går ur gruppen när historien börjar, och vill skapa en ny grupp som bryr sig lite mer om vanligt folk. Internt må detta förklaras hur som helst, poängen för Marvel är snarare att folk kommer få ännu en serie att läsa, och dessutom kanske börja läsa om nya hjältar som de stöter på och gillar.

Förutom att dessa hjältar som sagt är bland de yngre, så har de allihop någon form av mer känd företrädare: vi har förutom yngre Ms Marvel, Spindelmannen och Hulken även Nova och Viv Vision, vilkas äldre föregångare troligen inte är lika kända. Snart ansluter också en yngre version av Cyclops, egentligen i X-men. Exakt vad som hänt där är lite oklart, men det verkar ha haft något med tidsresor att göra (snarare än parallella världar, båda tyvärr vanliga åkommor). Man får kanske ingen jättedjup känsla för någon av dem, även om Hulken framstår som lite omogen, Ms Marvel har sitt vanliga stora hjärta och Viv har en klar vibb av att syntetiska personer är stela och hantera känslor väldigt kliniskt.

Dessa hjältar verkar i alla fall vara ämnade att ta sig an ganska tunga ämnen: först en billig joker-kopia som sysslar med trafficking, sedan islamistiska fundamentalister som vill hindra flickor från att gå i skolan, och i ett i albumet inte helt rent avslutat äventyr, en rasistisk, korrupt sheriff i USA. Ämnena hanteras med tillräcklig säkerhet för att det inte skall kännas alltför pinsamt, även om fokus är på aktion snarare än analys och moralisk vånda.

Stilen känns lite som den hade varit väldigt häftig för en tjugo år sedan, med mycket saturerade färger, detaljer och dynamik, med rutor som varierar position och storlek. Väldigt glansigt, men också ganska rörigt ibland.

Allt som allt: tillräckligt bra för att läsa vidare, inte tillräckligt djupt än för att jag skall vilja läsa mer om de nya bekantskaperna.

Read Full Post »

Older Posts »