Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

Egentligen var det bara den andra av de två essäerna som samlats i Religio medici and Urne-buriall jag var ute efter; denna sir Thomas Brownes text över ett antal begravningsurnor som nyligen frilagts i Norfolk med sin starkt retoriska avslutning, möjligen det närmsta man kan komma Predikarens underbart fascinerande pessimism i en någorlunda sekulär text.

Inte för att Religio Medici, Brownes försök att redogöra för sin religiositet som läkare (under 1600-talert ett misstänkt yrke med rykte om ateism) heller är någon ointressant text: det kräver visserligen mer att gräva förbi den åldrade ortografin, Brownes uppenbara glädje inför att hitta nya ord och det något mindre greppbara ämnet teologi, men det är likväl en givande reflektion och till och med något av en liberal bekännelse; en underlighet i en tid när England (liksom Sverige) annars var som mest upptaget med renlärighet: Browne tycks klara sig genom att dels försöka ge sken av att han kommer ta tillbaka allt som inte behagar renlärighetens väktare, dels påstå att han inte bryr sig om några av de motsägelser som går att hitta i Bibeln och som han nogsamt listar. Helt undgick han dock inte censuren, utan verket placerade på katolska kyrkans Index (vilket naturligtvis var fin reklam).

Likväl är det texten om urnorna som är den största behållningen: i den berättar han inte endast om de nyligen uppgrävda urnorna (idag sorgligt förödda), utan tar med anledning av dem sig tid att meditera över olika historiska begravningssätt, och till slut även berömmelsens fåfänglighet; hur namn utan dåd är tomma, och godhet inte värt att hålla efter för eftervärldens skull när även grymma dåd ihågkoms: endast den odödlighet som är kommen av Gud är något att eftersträva, allt annat är fåfänglighet. Dess sonora toner bär den sorts underliga tröst och glädje som endast en stor melankoliker kan åstadkomma.

Annonser

Read Full Post »

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Read Full Post »

En liten del av min förtjusning inför Georgette Heyer är nog att den i sig är så oväntad: historiska romaner, historiska romanser, är inte direkt vad som normalt betraktas som god litteratur. Och det är väl egentligen inte Heyer heller: språket är ibland för tryfferat med uttryck från vilken period hon nu hamnat i, historierna må vara roande men ligger ofta en god bit utanpå det rimliga, hennes kvinnliga huvudroller tenderar alla att vara någorlunda självständiga kreatur men som ändå behöver en fast manlig hand att hjälpa dem (undantag finns naturligtvis). Det är roande, men inte speciellt närande, läsning.

Så också The masqueraders: bror och syster, Prudence och Robin, klär ut sig till syster och bror, Kate och Peter, mestadels för att Robin och deras far varit inblandade i det jakobitiska upproret och för att fadern är en mycket självsäker intrigör (men avväpnande fri från föreställningar om egna begränsningar och med en förmåga nästan lika stor som egot): de skall ta sig till London och där ligga lågt medans historien blåser över.

Det går sådär; de hamnar direkt i ett försök där unga Letitia Grayson lurats med på flykt mot Skottland för giftermål, och när de avbrutit detta så har Robin förälskat sig i henne, de skaffat en gemensam fiende, samt fått en vän i form av Anthony Fanshawe, som Prudence känner sig dragen till och som tycks förtjust i unge Peter.

Det hela utvecklar sig ungefär efter de lätt farsartade linjer man kan vänta sig. Det må uppfylla romansgenrens grundläggande konventioner, men samtidigt är det snarare handlingen och vändningarna som är det roande, inte hävande barmar och suktande blickar. Då får man kanske ta att även den ovanligt handlingskraftiga Prudence till slut vill slå sig till ro och bli en god hustru.

 

Read Full Post »

Även om jag helst skulle slippa tala om hur förlegad synen på medeltiden som en statisk period utan vetenskapliga eller tekniska framsteg är så utgör det själva förutsättningen för Chiara Frugonis Inventions of the middle ages: ingen skulle skriva något liknande om upplysningstiden. Likväl gjordes en hel del ordentlig auppfinningar: boktryckarkonsten, kompassen, väderkvarnen, mekaniska ur och fönsterglas är några av de mer framträdande.

Frudoni är humanist; hon beklagar sig vid ett tillfälle över att hon därför inte noggrannare kan gå in på Fibonaccis betydelse som matematiker. Hon är också italienska, vilket gör att mycket fokus ligger på italienska källor, och ibland på förklaringar av italienska talesätt. Detta är dock inte störande, snarast pikant för den som inte är så hemmastadd i den italienska akademiska traditionen.

Förutom textkällor använder hon sig i hög grad av bildkällor; bilder på präster iförda de mirakulösa läsglasögon som uppfanns under 1200-talet, bilder på nattvarden med katter som leker under borden och visar att dessa börjar få plats i hemmen, bilder på damer med löstagbara ärmar fästa med knappar, på döden som arkebusiär, spelkort, på händer med minnesregler för toner, skepp med roder, notariesignaturer med arabiska siffror som checksumma: allt visar på nyheter som idag tas för givna. Tillsammans med ett ledigt språk och god vetenskaplig akribi gör detta boken till mycket trevlig läsning.

Read Full Post »

I serien »Populärkultur bryter sig in i Skivvärlden« har med Soul music turen kommit till rockmusiken: levande, stökig och möjligen magisk. Mustrum Ridcully börjar utveckla viss genrekännedom och förbereder sig för demoner från de undre dimensionerna (som tack och lov inte dyker upp), men tar sig också tid för att samtala med Susan Sto Helit, dotterdotter till Döden och tillfällig vikarie för morfar (som söker glömskan, först i klatchiska främlingslegionen och sedan i spriten).

I Ankh-Morpork gör The band with rocks in succé, och ungdomar startar egna band i fädernas stall. Musikergillet är mindre roat, Cut-your-own-throat Dribbler ser förtjänst, Patriciern observerar allt, och showen fortsätter. Bandet ifråga består av Imp y Celyns (ett namn jag minns att den svenska översättaren helt gav upp inför: på walesiska betyder det »knopp av järnek«, vilket är betydligt roligare på engelska), Glod och Cliff, vilket ger upphov till i alla fall en extra parodi på Blues Brothers.

Det är kanske inte den djupaste av böcker om Skivvärlden, men det är mycket roligt.

Read Full Post »

I förordet sägs Lewis Carrolls Alice i Underlandet nuförtiden snarare läsas av naturvetare och matematiker än de barn den till en början riktade sig till och att den snarare är en källa till epigrafer och illustrationer än något man läser för ungarna. Eftersom jag klart hör till naturvetarna och inte har några barn i lämplig ålder att prova denna tes på låter jag den provisoriskt stå, till viss del eftersom de vaga minnen jag har av någon tecknad version från barndomen är att jag tyckte det var rätt otäckt och inte speciellt kul.

Den humor som finns bygger också mycket på ordvitsar och logiska kullerbyttor, och kräver således mycket av en översättare, som dessutom får brottas med diverse parodiska verser, där originalen idag i nästan samtliga fall verkar helt döda, sånär som på Blinka lilla stjärna. Mer levande, men inte mindre knepig, är väl då världens främsta exempel på nonsensvers, »Jabberwocky«, som fått eget liv

Själva historierna (det borde vara olagligt att sälja Alice i Underlandet annat än sammanbundet med Alice i Spegellandet) är någorlunda enkla saker; episodiska, med vissa genomgående teman och figurer, och i synnerhet i första boken utan klart syfte och mål samt med en upplösning som mest tyder på att författaren nått botten på sin fantasis källa. Figurerna är ofta nog så minnesvärda, som den galne hattmakaren och marsharen, Hjärter dam, den röda drottningen och Humpty Dumpty (en medeltida skolastiker i äggform!).

Så: om parodiversen förlorat sin udd, Oxfordspersonligheterna som karikeras gått döden till mötes, om sluten får kallas skoluppsatsaktiga och freudianska uttydare slitit delar av böckerna i stycken, fortsätter de ändå att leva av egen kraft? Jo, det gör de. Man måste inte läsa dem på jakt efter något att använda när man skall diskutera spegelsymmetri eller antagandet om det uteslutna tredje, det går bra att bara le åt krocket spelat med igelkottar som klot och flamingoer som klubbor, åt Twiddledee och Twiddledums väl inslagna bataljer eller hur Alice gång på gång i verbala fällor. Förebilden Alice Liddell må ha vuxit upp, åldrats och avlidit, men bok-Alice har kvar det mesta av sin ungdom och kan fortsätta ta farväl av den vite springaren många år än.

Read Full Post »

Shakespeares King John är inte längre ett populärt skådespel: det var det en gång, med sina möjligheter till stridstablåer och sin engelska patriotism, sina antikatolska tendenser och franska skurkar. Pjäsen lyckas också undvika de två saker som John idag är främst hågkommen för: som otäck skurk i berättelser om Ivanhoe och Robin Hood, och som undertecknare av Magna Charta, även om bakgrunden till bådadera syns. Han får nästintill inte ens vara huvudperson själv: mer minnesvärd är ofta hans brorson, född som Phillip Faulconbridge men under pjäsens gång erkänd som oäkta son till Rikard Lejonhjärta och därefter vanligen kallad för bastarden, en ädling med skarpt svärd och skarpare tunga, och den som till slut håller samman England när Johns svaghet lockar till fransk invasion.

Annars kretsar pjäsen i mycket kring en annan brorson, den späde Arthur, som till Johns äldre bror Geoffrey av Bretagne, och formellt den rätte kungen av England, men i besittning av endast en stadig förkämpe i sin mor Constance (en magnifik roll), och mer opålitliga sådana i kungen av Frankrike och Dauphin, båda män beredda att bryta sina ord för realpolitisk gagn. Arthur hamnar till slut i fångenskap hos John, vilket blir början till dennes slut.

Som skådespel finns det mycket av spektakel, en del roligheter från främst Bastarden, som älskar att plåga hertigen av Österrike som allierat sig med Frankrike (i pjäsen framställs han inte bara som den som tillfångatog Rickard I på väg tillbaka från det heliga landet, utan även som den som dödade honom), en plågad mor som förlorat sin älskade son (som också är hennes väg till stadgad makt), korrumperande politik och svek och en melodramatisk liten prins, men även till synes slumpmässiga dödsfall och ett slut där saker kompliceras i berättade partier för att till slut ändå redas ut och ända på det sätt man trodde de skulle. Det finns en del att hämta, men helt lyckat är det inte.

Read Full Post »

Older Posts »