Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

Shakespeares första tetralogi är en märkligt disparat samling: de tre första delarna, som behandlar Henrik VI, anses höra till hans svagare nummer, medan den fjärde, Rikard III, hör till standardrepertoaren och är det enda rena krönikespelet som andra än engelskspråkiga vanligen intresserar sig för. Av de första är 1 Henry VI det som anses det svagaste numret, och kloka huvuden har brytt sig med frågan om Shakespeare överhuvudtaget skrivit särskilt mycket av det. Strukturen anses sund, det finns en handfull kortare rader som citeras, men annars har det mest uppförts som ett slags bihang till de två senare delarna (som eventuellt skrevs före denna).

Det finns annars en del att jobba med här: som vanligt bryr sig inte Shakespeare närmare om världsliga ting som historisk kronologi, och placerar handlingen i ett slags tänjbar tid efter Henrik V:s död. Fransmännen har börjat ta tillbaka hans erövringar, ledda av Jean d’Arc, medan Henriks gamla generaler står emot så gott de kan; på hemmaplan har en yngre generation börjat smida ränker mot varandra då titelpersonen alltmer visar sig vara en ineffektiv, svag karaktär som inte kan hålla ordning. Att allt kommer ta en ände med förskräckelse är snart tydligt.

Jean d’Arc, ja: mycket av pjäsens svaghet kommer från hur hon hanteras. Till en början tycks hon ha en moralisk styrka som gör att hon kan stå emot engelsmännen, ledda av den gamle krigsbussen John Talbot, men efter en första stark insats och trots att hon oftast ställer sig som en enkel, rättfram krigare som ser igenom högmod och retorik, så verkar hennes framgångar alltmer komma från trick och förräderi; mot pjäsens slut visar hon sig ha varit i förbund med djävlar, precis innan hon faller i engelsmännens händer och med alltmer desperata och motbjudande lögner försöker rädda sig själv. Jungfrun är synad och visade sig inte ens vara en charlatan, utan en häxa som engelsmännen med gott samvete kunde bränna.

1 Henry IV är alltså en i mycket okänd pjäs: så mycket märkligare då att den uppenbarligen stått modell för en av de mer kända lekarna i svensk litteratur: när Kalle Blomkvist och vänner leker röda och vita rosen så har de uppenbart läst just denna pjäs, och där valt ut en av de välljudande fraser som den trots allt har att bjuda på, och sedan broderat ytterligare på den, så att »tusen sinom tusen skola gå in i döden, och in i dödens natt«. Inte illa upplockat av en fjortonåring.

 

Annonser

Read Full Post »

Så, någon tyckte att som jag läst såväl Christie och Sayers, och dessutom i alla fall testat Marsh, så borde jag prova på också den fjärde deckardrottningen, Margery Allingham, och då i More work for the undertaker. Boken är ungefär halvvägs in i serien om hennes deckare Albert Campion, och även om hans privatliv inte är lika viktigt som Peter Wimseys så verkar det i alla fall något mer framträdande än det hos Poirot och Miss Marple; bortsett från en del material i början av boken är det dock inget större problem att följa med.

I likhet med Wimsey verkar Campion också vara en ädling med litterär bildning och en pålitlig betjänt, låt vara en mer högljudd sådan än Bunter. Också i likhet med Wimsey (i alla fall när han är som bäst) är det här inte främst ett intrikat pussel där man skall spräcka ett alibi eller liknade, utan en mer långsamt arbetande detektiv som till slut med en blandning av tur och förnuft klarar upp det hela. Förvisso: det finns ett pussel att lösa, men det är egentligen inte det mer allvarliga brottet.

I en gammal herrgård i en nedgången del av London bor en gammal bekant till Campion som hyr ut rummen, bland annat till barnen till den viktorianske lärde som en gång byggde huset och deras systerdotter. De är märkliga typer: de är alla helt hjälplösa på det sätt som man blir om man är mycket intelligent men aldrig fått lära sig göra något praktiskt, och de har inga pengar efter att en av dem lyckats köpa aktier i snart sagt varje konkursmässigt bolag som tänkas kan.

För ett år sedan dog en av dem, och nyligen ännu en i vad som verkade vara en hjärtattack, men nu har frågetecknen börjat hopa sig, och en gravöppning visar tidigt att det var förgiftning. Över gatan bor också en märklig dödgrävare, svåger till Campions betjänt Lugg: han har uppenbart något fuffens för sig, men sannolikt inte direkt med mordet att göra. Exakt vad är ett pussel som kanske går att lista ut, medan vem som är mördaren som sagt snarare landar i en fråga om motiv och vilja än ren möjlighet: det finns det många som haft.

Det här var rätt trevligt, och även om jag nu inte har ett jättestort sug efter att läsa pusseldeckare så tror jag jag skall vända mig till Allingham om jag får ett.

Read Full Post »

I tredje volymen av Rat queens, Demons, färdas de till den magiska skola som Hannah en gång studerat vid och kastats ut från. Vi möter dem på vägen dit, och Hannah får förklara varför de skall göra något sådant när hon tydligen inte kommer vara helt välkommen. Hennes mor har slutat svara när hon försöker nå henne, och hon vill veta varför. Efter att ha tagit hand om en lönnmördare ute efter Betsy kommer de fram, och får höra vad som hänt: hennes (styv)far har kastats i magisk fängelse efter att ha lett ett uppror, och hon är efterlyst (att ha en demon till biologisk far är tydligen ingen rekommendation).

Men innan vi kan nå någon form av slut på den historien så behöver de andra få lite utrymme. Dee söker upp ett bibliotek och vi får reda på mer om hennes nya roll som överstepräst, medan Betsy får tag på en mekanisk kälke och lurar med Violet på en åktur som slutar i en drakes grotta. Vi får sedan reda på mer om Hannah, och så slutar det här avsnittet i strid och olycka.

I volymen finns också en kortare historia om orchen Braga som vi stötte på i de tidigare avsnitten, och varför hon nu lever i människoland. Denna historia är egentligen rätt konventionell, och ställer inte fantasyklichéer på huvudet riktigt som huvudhandlingen gjort (förutom då att Braga uppenbarligen är transsexuell, men det är aldrig något som explicit kommenteras), men är ändå välskriven och intressant.

Huvudhistorien är då mer intressant, och har nu börjat verkligen få fart: till skillnad från förra boken lämnas vi här med en situation som tämligen omedelbart kommer behöva hanteras, och inte bara hintar om kommande komplikationer. Synd att det inte verkar ha blivit så mycket mer.

Read Full Post »

De historier som utgör ungefär nio tiondelar av den lilla volymen med Edgar Allan Poes Tales and poems är inte de man i första hand skulle vänta sig: här finns inga svarta katter, inga skvallrande hjärtan, inga fat med amontillado, inga pendlande yxor, inget hus Usher, ingen röd mask och ingen Auguste Dupin. (Det finns dock ett gigantiskt kyrkur med vässad minutvisare, som expedierar en dam med litterära pretentioner i en sorts självparodi). Det som finns tycks i huvudsak vara lite mindre kända berättelser av varjehanda art: en del är fortfarande ganska goda stämningsskapare, som »Metzergenstein«, men ofta tycks poängen förloras i vaga antydningar om hemska sjukdomar och odefinierade psykiska tillstånd och teorier som i »Morella«.

Det finns dock inte bara skräcknoveller, utan även tämligen humoristiska historier, som den om en student som med pokeransikte ställer till med upptåg, och kanske mest intressant, inte minst på grund av efterordet, »The unparalleled adventures of one Hans Pfaall«, om en nederländsk bälgreparatör som bygger en ballong och far till månen, en historia som liksom flera andra i sin berättarstil påminner mycket om hur Jules Verne senare skulle berätta om liknande sällsamma färder, även om denna inte är riktigt lika bra. Trots efterordet där han anklagar andra som beskrivit månfärder för att mest fuska med fysiken så gör även Poe det: han tycks ta det för givet att en ballong som stiger från jorden oundvikligen skall färdas i riktning mot månen och hamna i dess gravitationsfält, och även om han fyller rymden mellan kropparna med tunn atmosfär så är den ändå så tunn att den omöjligen skulle kunna hålla uppe ballongen. Han nöjer sig också med att beskriva själva resan, och struntar sedan i målet för den.

Det finns även en del berättelser om hypnotism (bland annat en som direkt hamnar i metafysik, helt onjutbar), aningen mindre fantastiska ballongfärder, besök på sinnessjukhus, en man som lägger en förmögenhet på att skapa det mest fulländade av landskap. Poe är inte så mycket ute efter skräckeffekter (även om det finns en del sådana) som att utforska psyket, mest lyckat och underligt kanske i »The imp of the perverse«, om den impuls som ibland uppstiger och får en att med öppna ögon gå rakt mot sina egna intressen.

Slutligen finns naturligtvis även hans poesi, mest känd naturligtvis den dikt om korpen som sitter på en byst och kraxar fram sitt »aldrig mer«, men även andra dikter om förlust och längtan, kanske främst i den experimentella dikten »The Bells«, om de klockor som ljuder ut under olika delar av livet, från bröllop och slädfärder till larm och dödsringningar.

Poe var en mer mångsidig författare än man normalt ser honom som, men även om han sällan helt blamerar sig och ibland kan nå mycket lyckade resultat känns ändå en hel del av detta extra material oavrundat, orimligt eller bara ointressant med lite avstånd till de fenomen eller teorier som behandlas.

Read Full Post »

Sam Vimes har fått det så bra att han kan längta tillbaka till de gamla, goda dagarna, då han var en enkel nattväktare i Ankh-Morpork. Nu  är han hertig, och kommendör, och gift, och snart far. Väldigt snart far. Fast han låter inte det spela roll, ej heller att det är den 25 maj, när en farlig mördare precis har ringats in: Vimes skall försöka ta fast honom själv. Tyvärr utspelar sig Night Watch samtidigt som händelserna i A thief of time, och det slutar med att han och mördaren slungas tillbaka tjugo år i tiden, till ett Ankh-Morpork utan Lord Vetinary och utan den moderna nattvakten.

Det finns dock en ung Sam Vimes där, och en stundande revolution, och en hel massa oskyldiga människor. Sam hamnar, med lite hjälp av historiemunkarna, i rollen som sin gamle mentor, väl medveten om att när han upplevde det hela första gången så slutade det med att sagde mentor dog ( i nutiden högtidshålls minnet av ett fåtal personer som var där: Vimes, Colon, Nobbs, Dibbler, Reg Shoe och Vetinary; en intressant inblick i varför Vimes står ut med dem, och spännande att se dem alla som yngre. Ingen av dem har riktigt hittat den roll de senare skall ha, men de är ändå klart på väg däråt).

Det hela blir snart till en sorts parisisk revolution, med hemliga poliser, kavallerister och barrikader, men också till ytterligare en utforskning av hur Vimes psyke fungerar och vad rättvisa och lag egentligen är, och varför. De gamla dagarna visar sig snart inte ha varit så värst goda: vakten var en ganska korrupt, feg organisation som dock genom Vimes omsorg snabbt blir en av de få försvararna av de människor som inte egentligen bryr sig om vem som styr så länge de inte bryr sig allt för mycket tillbaka. Utmärkt.

Read Full Post »

Jag känner igen mig i A.S. Byatts Possession, en högst akademisk roman –  det vill säga, den handlar om en grupp akademiker, främst Roland Michell, som hamnat i akademiens motsvarighet till limbo, försörjd av sin flickvän medan han får ihop fickpengar på att ge lektioner och göra småjobb åt sin handledare. En dag när han rutinmässigt skall kolla upp en referens i deras specialitet, den (fiktive) viktorianske poeten Randolph Henry Ash, råkar han på ett par utkast till ett brev till en kvinna. Han anar en gammal skandal, tar reda på vem kvinnan var – Christabel LaMotte, en (likaledes fiktiv) poet som nu börjat komma på modet – och söker upp en expert på henne, Maud Bailey.

Därefter går spåret till Yorkshire, Bretagne, tillbaka till England, på jakt efter de båda, och på flykt undan kollegor och akademiska rivaler (i synnerhet en amerikan i Mercedes vars bankkonto är i tävlan med hans samvete om vilket som är rymligast). Förutom de brev och dagböcker de hittar söker de i gamla poem, jämför med landskapen, söker teman och ekon, mot en bakgrund av numera lätt daterade teorier som gör att romanens ålder börjat synas (datorer är fortfarande något som rika, lätt galna amerikaner jobbar med medan brittiska akademiker av sina fynd för hand eller via kopiator, mobiltelefoner är något som inte ens rika män i kostym vet vad det är).

Man förstår snart att det är två kärlekspar, inte ett, och att det äldre måste sluta i någon sorts olycka (speciellt som det även finns två försmådda kvinnor i bilden). Lägg därtill en stor medvetenhet om litterära teorier, och romanen hamnar endast ett snedsteg från det alltför självreflektiva och akademiska, men klarar sig till slut undan. Det hela gör dock att författaren nästan tvingar på läsaren vissa tolkningar av texten, eller avfärdar andra. Högst postmodernt, för den som (o)gillar sådant.

Att jag kände igen mig berodde inte på litteraturhistorien eller teorierna: jag sysslade med helt andra ting. Däremot skildringen av akademikerna, med sina små rivaliteter, avundsjuka blickar på andras pengar, eller svartsjuka sittande på källmaterial, är nära verkligheten. Den äldre professorn, fast i sitt gamla forskningsmaner, forskare som åldrats tillsammans med sitt evighetsprojekt, den unga klipska akademikern på väg upp, den mer långsamt säkra som aldrig verkar komma någon vart, de yttre hoten från nya teorier eller rivaler med bättre finansiering: allt det där känns igen i någon form (inte bara från det akademiska livet). Eftersom det de här sysslar med är litteratur blir deras samtal något mer rolig läsning. Det hela är faktiskt inte heller två, utan många kärlekshistorier: inte bara mellan människor, utan även mellan människor och ting och ett forskningsfält.

Read Full Post »

När Raymond Chandler skrev den första boken om Philip Marlowe, The big sleep, var det 1939. Hollywood hade blivit Hollywood, men det var bara ungefär två generationer sedan som området var en del av vilda västern. Det våldet lever kvar under ytan i Marlowes värld: han må betalas av en gammal general som tjänat pengar på olja, men nästan alla övriga personer han stöter på har som bäst tagit en korrespondenskurs i civiliserat beteende: pornografer och utpressare, lurendrejare, mördare, småskurkar och spelhajar, korrupta poliser och bilfixare: förutom Marlowe är det få som har en moralisk standard som ens går att diskutera om den är acceptabel.

Marlowe är nu ingen direkt ängel, och även om han för det mesta rör sig inom lagen och för något som kan ses som rättvisa så är han ändå en person man helst vill undvika (förutom då att man knappast kan hitta någon bättre). Folk dör runtomkring honom, de skjuts eller förgiftas, och sällan är det av skäl som kan kallas rimliga. Svartsjuka, galenskap, penningen: alla motiv tycks duga, och människoliv är billiga. Att stoppa den utpressare som var efter den gamle generalen visar sig lätt, svårare är dock att försöka få reda på alla övriga trådar som helt plötsligt dyker upp: en gangsterboss, en försvunnen gammal smugglare, en pornograf och dennes älskare, två vildsinta döttrar, och en iskall mördare.

Det är en grym värld, där Los Angeles ter sig mindre som drömmarnas stad och mer som en vacker yta ovanpå en ondsint, rutten hög av korruption.

Read Full Post »

Older Posts »