Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

Jag är inte helt säker på exakt vad den person som valde ut Marilynne Robinsons When I was a child I read books till mig tänkte: var det ett misstag, likt det jag gjorde på grund av titeln och baksidestexten, menat att vara en bok med essäer om litteratur, eller var det fullt medvetet att jag fick en bok som i mångt och mycket utgår från kristen, närmare bestämt kalvinistisk, tro för att behandla olika ämnen med koppling till dagens amerikanska intellektuella klimat? (Jag ser att hon läst andra böcker av henne, så helt oväntat var det nog inte).

Nåväl, för att börja med det negativa: jag håller inte med om vissa av de utfall mot vetenskap som görs – det är lätt att hålla med i att den reduktionism som ligger bakom begrepp som homo economicus eller det eviga sökandet efter egenintresset i evolutionsbiologin rent filosofiskt är deprimerande andefattigt, men jag är inte lika beredd på att skriva under på att bara för att människans intellekt står i en klass för sig så är det ett tecken på inneboende gudomlighet; vid tillfälle så framför författaren även någon halvfärdig teori som på ett vagt sätt kopplar samman kärnavfall dumpat i haven och klimatförändringar och en tro att haven inte figurerar i vetenskapens teorier om de senare. Sådant borde enkelt kunnat klaras upp av ett samtal med någon det minsta seriös forskare.

Däremot är den kritik som framförs mot samtiden ofta skrämmande exakt; boken har under de fem år som gått sedan den utgavs snarast blivit än mer aktuell, med ett USA som i allt högre grad verkar falla samman i tribalism och hårdnackat vidhållande av världsuppfattningar som utifrån verkar mer än lovligt enögda, oavsett om det beror på att man väljer att tro att de värderingar man själv står för alltid varit definierande, eller om man ser hur andras värderingar perniciöst styrt historien med onödigt lidande som följd (ett särskilt relevant exempel är de högljudda ropen om Amerika som ett kristet land. Man skulle kunna tro att en nation grundad och byggd till stor del av människor som flytt från religiöst förtryck skulle ha vett att undvika sådant. Ack nej).

Annan kritik framstår från en europeisk horisont som något mindre brännande: att ärerädda Gamla testamentet som moraliskt rättesnöre framstår här som ett något udda företag, då inte heller det nya hålls i den aktning det en gång gjorde. Dessutom: visst är det en radikal gud som föreskriver att delar av åkrar inte skall skördas utan lämnas till fattiga och resande att bärga sin kost från, att landköp vart femtionde år skall gå tillbaka, och att lån skall avskrivas efter sju, och visst finns det rön som tyder på att det inte är den senare delen av meningar som »döda alla dem som pissat mot väggen« som skulle behövt ändras till idiomatisk svenska, men allt detta kan ju knappast helt frikänna den Gud som lovar att straffa avkomman intill tredje led, ja intill fjärde led skall de hemsökas. Gamla testamentets gud må ha försonande drag, men någon trevlig bekantskap är han knappast.

Så jo, nog är det välkommen mental exercis som Robinson bjuder in till, dessutom ur ett perspektiv som framstår som udda: att vara troende och att ställa sig politiskt till vänster är inte underligt i Sverige, men att inte göra det utifrån en sorts allmän snällhetsteologi är det sannerligen. Och oavsett vad man tycker om de religiösa argumenten så är dessa snarast bara en av de trådar som smälter samman i en enda protest: inför samtidens allt starkare drift mot att göra samhället intellektuellt urarva.

Annonser

Read Full Post »

Neil Gaimans The ocean at the end of the lane kan möjligen beskrivas som den felande länken mellan Roald Dahls berättelser om barn utsatta för elaka vuxna och H.P. Lovecrafts kosmiska skräck: det är en bok där huvudpersonen, en 7-årig, tämligen räddhågad och boksynt gosse som vi aldrig får veta namnet på, träffar på Lettie, som tycks vara elva år och bor på en närliggande bondgård, och hjälper henne att binda ett fast monster i en närliggande skog – men får med sig ett frö från detta monster hem i sin kropp.

Fröet utvecklar sig sedermera till en hemsk barnpasserska som kallar sig Ursula Monkton, som fyller vår berättare med skräck: han vet att hon är monstret, och hon tycks ta över resten av familjen så hans lillasyster avgudar henne och hans far attraheras av henne (modern ser vi inte mycket av). Fly går inte. Ej heller att få ett meddelande till den uppenbart kapabla Lettie. När hjälpen till slut kommer, är den nästan värre än plågan.

Det är mycket skräck: för monster, vuxnas godtycke, att de närmsta vuxna skall vända sig mot en, att de skall separeras, och till slut också för varelser bortom vår förståelse. Det är förvisso ibland också ett idylliskt engelskt landskap, med varma sommardagar och närande mat och gammaldags sovrum med brasor och kattungar (och dessa bitar är mycket bra), men mest är det skräck. Och när det inte är det så är det paradoxer och obegripligheter.

Ursula Monkton är ett bra monster, lagom obegriplig och hemsk i sin blandning av makt och illvilja. De fågelliknande varelser som kommer efter henne är liksom det mesta i den vägen rätt tröttsamma. Ursula Monkton är en uppskalad variant av mänsklig ondska och förstörelse. Fåglarna äter upp verkligheten: de är abstrakta och förvisso farliga, men inte lika primalt skrämmande.

Läsvärt är det, visst, men inte oundgängligt.

Read Full Post »

Det har i Feet of clay åter blivit dags för Samuel Vimes att dra på sig de tunnsulade snutkängorna och ge sig ut på stadens gator: någon försöker förgifta Lord Vetinari – och lyckas. I alla fall tillräckligt för att han skall bli sängliggande. Men hur, och varför?

Samtidigt så tycks stadens golemar vara oroliga. Detta är underligt i sig, då en golem bara skall vara en vandrande kropp, animerad av ett heligt ord men utan egen vilja. De har länge varit förbjudna att tillverka nya, men en har på något sätt dykt upp. Dessutom har Vimes ett möte med heraldikergillet; i sanning en möjlighet för Pratchetts ordvitsande att breda ut sig (hur någon stackare skall översätta det övergår förståndet mitt). Vakten växer och har nya vakthus i flera delar av staden, en ny dvärg från bortåt Uberwald har gått med (liksom en missionerande Ohmnian), en dvärg som är bättre på alkemi än yxstrid och som dessutom på ett mycket otraditionellt sätt dras till örhängen, högklackade järnstövlar och kjolar (att ha på sig själv, inte på andra). Detritus blir mer självgående, Angua och Carrot mer samspelta, och Colon och Nobbs fortsätter som vanligt (förutom då att det upptäcks att Nobbs är arvinge till titeln som greve av Ankh).

Det är såväl ett låst-rum-mysterium som en omgång av den vanliga sociala kritiken: Vimes må ha sina fördomar mot dvärgar, troll, zombier, golemar och vampyrer, men han är alltid beredd att sätta dem åt sidan om det irriterar någon nog rik och snorkig. Mysteriet får man tidigt en tillräcklig ledtråd till om man tänker efter, och den sociala kritiken är inte den allra vassaste, men det är likfullt förtjusande att se Carrot använda sin underliga ärlighet som ett skarpt vapen eller Colon hamna i skiten (inte riktigt bokstavligt, men nästan). Eller för den delen hur Nobby undviker att dras in i konspirationer.

Read Full Post »

Jag har haft väldigt svårt att plocka upp och fortsätta läsa i Raymond Chandlers The little sister. Inte för att den varit så hemskt oangenäm (även om det överlägsna sätt kvinnor behandlas inte ger några poäng), men för att annat verkat mycket trevligare. I vilket fall: Philip Marlowe söks upp av ung kvinna från småstad, som vill att han skall leta reda på hennes bror för löjligt lite pengar. Han gör det i alla fall, och i stort sett allt verkar gå fel: alla han pratar med verkar få en ishacka i nacken.

Spåren leder till Hollywood, en sjaskig värld där folk med tvivelaktig moral och talang blir stjärnor, sammanlänkad med en gangstervärld där obehagliga typer traskar runt och hotar varandra. Marlowe må framstå som den mest moraliske, men det är inte på grund av några större egna kvaliteter: en viss dödsdrift, en gnutta ridderlighet, och en vilja att ställa sig på den underlägsnes sida. Han kommer med cynismer, beter sig som en rövhatt mot kvinnor, och ljuger för polisen.

Det är ett skitigt, rangligt Los Angeles, där usla hotell, knarkarkvartar och filmstjärnevillor tävlar om utrymmet. Det är en värld där man hugger varandra i ryggen, bildligt och bokstavligt, och det enda som är riktigt som man kan önska är Chandlers prosa. Läsvärt, men kanske inte helt nyttigt för själen.

Read Full Post »

J.D. Salingers The catcher in the rye är en modern amerikansk klassiker som inte verkar ha fått samma uppmärksamhet på denna sida pölen. Efter en läsning är detta mindre förvånansväckande än den otroliga popularitet den verkar ha i USA, där den verkar ha en status jämförbar med t.ex. Den store Gatsby. Det är svårt att riktigt se vad poängen är: huvudpersonen Holden Caulfield är en yngling som när boken börjar relegerats från ännu en skola, och bestämmer sig för att åka in till New York och driva omkring i väntan på att han måste berätta för föräldrarna.

Holden är verkligen inte en sympatisk person; han tycks ha någon lättare störning som gör att han driver omgivningen till vansinne med ett evigt tjatande om vissa frågor (främst tjejer), han blir själv irriterad på allt och alla, och han skriver på ett sätt som är torftigt i sitt genomskinliga självförhärligande och med sina försök till att framstå som äkta. Han är ständigt upptagen med att klanka ned på vad han ser som »phonies« och omgivningens misslyckanden med att hålla »intelligenta konversationer«. Salinger har lyckats skapa en bok som klart beskriver en riktigt jobbig tonåring, som trots att han är klart på väg att köra alla sina möjligheter i botten och inte är helt bakom flötet man ändå har svårt att sympatisera med.

Holden må ha rätt i en del av sin kritik av omgivningen, men i huvudsak är detta en sorts existentialism på tomgång uppblandad med banal cynism sedd genom tonåringsögon.

Read Full Post »

Det är kanske inte helt rättvist att sammanfatta den vördnadsvärde Bedes History of the English church and people som en bok som till stor del handlar om vilka dagar man skall fira påsk på, men när karln valt att lägga in ett långt brev om detta på de allra sista sidorna kan man nästan inte låta bli. I huvudsak handlar boken om kristnandet av de anglosaxiska folken, vilket gjordes av utsända från Irland och Rom, medan britannerna tycks ha hållit sig mer på sin egen kant. Irländare och brittanner firade ävenledes påsk på andra datum än resten av Europa, och även om detta inte riktigt ansågs som kätterskt var det i alla fall suspekt, vilket föranledda sagda brev.

Grovt sett skildrar boken tre faser: Brittanniens fornhistoria, då det erövrades och försvarades av Rom innan de germanska erövrarna kom, missionsfasen, då dessa germaner långsamt kristnades, samt kristendomens konsolidering och enande, då de motsträviga irländarna fås att ta sitt förnuft till fånga. Har man inte ett speciellt intresse för kristen organisering, grundande av kloster och stift, så är de två första delarna klart mest livliga (även om det aldrig blir riktigt tråkigt förrän det ovan nämnda brevet): det är strider mellan diverse olika folk och kungar, heliga män som gör mirakel, fromma kungar och hedniska reaktioner, och i alla fall i min översättning berättat nöjaktigt medryckande.

Miraklen är ofta tämligen rättframma saker: någon helas från sjukdom, stormar stillas, ting skonas från eld eller en död förutses. Mest intressant är kanske Caedmon, en djurskötare som fick en drömsyn och sedan kunde dikta vacker vers om bibliska ämnen. Ett litet stycke av hans poesi citeras, vilket är allt som finns kvar av den förste kände engelske poetens alster.

Bede räknas som den engelska historiens fader, och även om hans verk inte alltid är det mest spännande man kan läsa är det likväl inget att fnysa åt.

Read Full Post »

Boken i vilken Marco Polo skildrade österlandet har egentligen inget vedertaget namn, min har fått titeln »The Travels«, vilket även i förordet erkänns vara missvisande: även om vissa delar av dem följer resor som Marco gjorde i Kublai Khans tjänst är det snarare en bok om österns geografi, löst strukturerad utifrån dessa.

Formen är något märklig: Först ges en överblick över familjen Polos resor till och från khanens hov (i staden som numera heter Peking), sedan följer en huvudtext som berättar om de regioner och städer som passerats under dessa resor (ofta starkt formelartade: »Folket är avgudadyrkare och är den store khanens undersåtar och använder hans papperspengar. De lever på handel och hantverk. Landet runt omkring är rikt och fullt av djur. Man kan köpa följande saker till billigt pris.«): först landvägen till Cathay, sedan khanen och hans hov, sedan resor runt i Cathay och Mangi, i Bengalen och Sydöstasien, och till sist en hemresa till havs, påbörjad med en blick mot Japan och sedan genom Indonesien, via Sri Lanka och Indien tillbaka till kända länder, och till slut en skildring av de nordvästliga mongolernas inbördes strider.

Marco Polo skrev sin bok i genuanskt fängelse, tillsammans med Rustichello från Pisa, författare av romanser, som satt sin prägel på verket: formelartade vändningar, stereotypiskt skildrade strider, och, konstigt nog, mer legendariskt material i de delar av världen som tidigare var kända. Marco Polo punkterar myter, som den om prästerkungen Johannes (en nestorianskt kristen mongolhärskare), enhörningar (noshörningar) och indiska pygmeer (apor som specialpreparerats), Rustichello för in andra (gripar i södra Afrika).

Det är inte en speciellt spännande bok, men den är innehållsrik, och visar på en hel del av österns prakt och mångfald: nestorianska kristna, muslimer och olika hedningar (som Marco inte tycks kunna skildra från varandra) tycks leva i någorlunda fred med varandra. Storkhanen drar in enorma summor pengar, men måste lägga dem på att behålla makten genom militär övervakning och bröd och skådespel. Tibetanska kvinnor är mer eftertraktade för giftermål ju fler män de legat med (något Marco verkar ha uppskattat). Olika mongolhärskare smider ränker mot varandra. Enorma städer passeras, fantastiska broar korsas, pärlor ses fiskas, japanska kejsare bor i guldpalats.

Read Full Post »

Older Posts »