Slott och superhjältar

Det finns tydligen någon sorts parallellvärld i Marvels univserum som väsentligen är en generisk fantasihistoria: onda skurkar, diverse olika slags intelligenta varelser, magi och så vidare (största skillnaden är väl egentligen att de där varelserna inte är utomjordingar). Efter lite bråk med ett träskmonster hamnar Champions där i Weird War One, liksom The master of the world (fortfarande ett jäkligt fånigt namn).

Den enda som riktigt verkar inse att de inte är på hemmaplan är Riri, övriga tror sig höra hemma där, med anpassningar (Riri är riddare, Miles någon slags tjuvarketyp, Ms Marvel magiker, Wasp någon slags älva och så vidare). Eftersom de inte minns vem de egentligen är hamnar de också på olika sidor i konflikten, tills det hela löses ut och alla kan åka hem till en verkligare(?) värld.

Insprängt här finns även en kort historia om skolskjutningar, vilken mest verkar vilja säga att man inte skall ge upp hoppet om att saker kan bli bättre (men är tämligen läskig innan dess), samt en solohistoria för Snowguard, som mest verkar skriven för att via upp inuitkultur och deras folktro: det är inte dåligt eller tråkigt, men det känns tämligen uppenbart att syftet främst är att läsaren skall lära sig mer om inuiter samt om Amka, som är rolig och bra men knappast kommer få en egen tidning.

Read Full Post »

Mördande reklam

Säga vad man vill, men en fördel när man hoppar över ett antal nummer i samlingen med Gwenpool-serier och går direkt på ”försök att rädda henne så hon fortfarande får ha egna tidningar”- samlingen Gwenpool strikes back är att hon själv kan hantera all förklaring själv genom att bryta fjärde väggen.

Så, hon behöver göra sig relevant. Hon tänker att hon behöver skaffa sig någon mer förmåga än just det där med fjärde väggen, och att tas för någon konstig blandning av Gwen Stacey och Deadpool (vilket väl någonstans ändå är precis vad hon är). Plan A: råna en bank för att locka dit Spindelmannen så hon kan bli biten och få hans krafter. Plan B: Gör en massa saker som blir till häftiga omslag (demaskera Spindelmannen! Förför Reed Richards! Klä dig i bikini och reta upp Hulken). Plan C: teama upp med Deadpool. Plan D. Gör dåliga saker (Dödsmatch på paradisö med massa olika hjältar).

Det hela verkar funka till slut: hon får en ny serie, vilket visas i serien, och inser själv att hon kommer få det (och att hon därmed kommer bli en ny version av sig själv). Alltså: det hela är väldigt, väldigt meta. Antingen gillar man det, eller också får man hålla sig undan från henne.

Read Full Post »

Pytt

Det finns några andra publikationer kvar, men med A blink of the screen har jag nog läst alla de berättelser Terry Pratchett skrev för Skivvärlden. Egentligen var det bara ungefär hälften av texten om Skivvärlden som var oläst: den längsta berättelsen, »The sea and little fishes«, läste jag någon gång på gymnasiet i en period då jag var mycket mer intresserad av Robert Jordan och lånade en volym med en novell av honom i, även om det var en trevlig bonus att också läsa en Pratchettnovell i samma samling. Det finns även en del kortare berättelser om tiotalet sidor, samt en del annan kortprosa, som anteckningar från ett möte för att instifta en skåjtkår, eller Ankh-Morporks nationalsång.

Sedan finns ju naturligtvis också allt annat: juvenalia, andra korta berättelser när författaren börjar hitta sin röst (inklusive en tidig historia där Döden dyker upp, inte helt olik Skivvärldens men helt klart i vår värld). Detta tidiga är mestadels kuriosa, den typ av verk som skrevs för att publiceras i någon tidskrift men som det inte blev mer av, undantaget den av novellerna som senare utvecklades till en hel serie tillsammans med Stephen Baxter. Det är fantastik, eller i något fall satir. En del av detta är bra, men det är Skivvärlden som är det egentliga dragplåstret.

Jag har förvisso något lite kvar att utforska: böckerna för barn, de första vetenskapsböckerna (den jag läst var inte mycket att ha), troligen någon mer kuriosabok förutom de två som väntar på att läsas. Men i stort känner jag mig nöjd.

Read Full Post »

Regndagar

I det trettonde samlingsalbumet med Lumberjanes, Indoor recess, måste de hålla sig inomhus när en (av allt att döma helt naturlig) storm rasar utomhus. De lovar till och med Jen. Men April, Mal och RIpley lyckas ändå hitta en tunnel från matförrådet: de hoppas att den är grävd av en jättekanin eller något annat lagom spännande, men det visar sig att den frätits fram av en jättelik, ilsken tusenfoting.

Medan de jagas runt i underjorden hamnar Jo och Molly vid ett brädspel. Ett brädspel skapat av någon med en väldigt amerikansk syn på brädspel: mängder med regler, resurser, specialfall och annat. Men med en tävlingsinriktad Hes, en lätt uttråkad Artemis och en lurig Barney vid borden (spelet växer över alla breddar), så blir det i alla fall inte tråkigt.

Albumet tar slut innan äventyret i underjorden gör det, så huruvida det blir en lika tydlig sensmoral som den att spel är bäst när alla får ha kul på sitt sätt återstår att se.

Read Full Post »

Ofullkomnat

Förutom de sex romaner som hennes litterära framgång bygger på finns av Jane Austen även åtskilligt annat bevarat: förutom skolövningar och brev även tre romanfragment (ehuru ett av dem av författaren försetts med en snabb avrundning), några dikter, samt en del kortare texter. Oxford World’s Classics har samlat allt detta i en enda volym, under titeln Lady Susan, The Watsons and Sanditon.

Den första av de tre fragmenten är den som i alla fall fått en avrundning: Lady Susan är ett ungdomsverk, skriven på ett brevformat som Austen nog visste själv var gammalmodigt. Huvudpersoner är en vacker, manipulativ nybliven änka på väg mot fyrtio: utan alltför mycket pengar, med en dotter hon avskyr och en önskan att hitta en karl som har pengar och är villig att bortse från äktenskapliga övertramp (eller i andra hand dum nog att inte se dem). Hon hamnar hos sin ordentliga svåger, och ställer till det i familjen. Främst användbar för att bli av med tron på Austen som en särdeles pryd person, och kanske alltmer omöjlig att färdigställa i takt med att sederna blev strängare, så framstår den ändå som relativt läslig.

The Watsons skrevs i början av karriären, när hon visserligen sålt manus till Northanger Abbey men denna sedan inte publicerats: man hinner möta de flesta medlemmar i denna fattiga familj, där en dotter återvänder hem efter att ha uppfostrats hos en farbror men där hans änka nu gift om sig. En ganska dyster historia, med besvärande omständigheter för huvudpersonen: man ser släktskapet med framför allt Förnuft och känsla, men delar skulle också bli förlagor till delar i andra verk.

Sanditon, slutligen, påbörjades men kunde inte färdigställas då sjukdomen som tog Austens liv kom emellan. Det är den märkligaste av texterna: hjältinnan är en ganska färglös observatör, utrustad med gott omdöme men helt överskuggad av de närmast Dickensartade figurerna som rör sig runt den uppåtsträvande badorten Sanditon: en entusiasisk investerare, dennes en övernitisk ungmö till syster, en snål gammal dam, en ung man som förläst sig och tror sig vara en anti-hjälte. Definitivt ett fragment man önskat kunde fått avslutas.

Slutligen finns i volymen lite verser, ingen av vilken är särskilt minnesvärd: någon tillfällighetsvers når ganska högt i genren, någon ger lite biografisk information. Två samlingar med korta omdömen över Manfield Park och Emma från huvudsakligen vänner är främst roande när ett par visar sig ha ganska säregna idéer. En kort satir i form av ett synopsis till en roman, tar negativ kritik och fogar samman till ett utkast till en roman som om det togs på allvar skulle bli ett under av befängdhet.

För den som verkligen vill ha mer än de sex avslutade romanerna är detta knappast helt acceptabelt. Det är kort, oavrundat, oputsat. Vad mer: att det är oavslutat ger snarare än starkare önskan att få till sig ytterligare. Men det är onekligen Austen som för pennan (förutom möjligtvis i ett tre tvivelaktigt attribuerade böner), och på sätt som man kanske inte alltid väntar sig.

Read Full Post »

Clever girls

Av alla knasiga ställen i Marvels universum lär Savage Land, en dinosauriefylld krater i Antarktis vara en av de mer konstiga. Konceptet med dinosaurier är egentligen nog, men i Antarktis av alla ställen? Men Squirrel Girl, Tippy-Toe och Nancy är alla överförtjusta, efter att de i I’ve been waiting for a squirrel like you bjudits in dit i en fejktävling i programmering för att de egentligen skall kunna lista ut vad som håller på och går fel med de maskiner som utomjordingar skapade för 70 miljoner år sedan för att hålla sig med en egen djurpark.

Men vad är möjligen bättre än dinosaurier? Just det, robotdinosaurier. Fast inte av ultronvarianten. Då kan det vara bra att ha en doombot som tillfällig behändighet. En som mest bryr sig om att rädda dinosaurier, inte att slåss mot Squirrel girl. Byggd av studenter från Latveria, för det är så de läser problem (en av dem är förresten rätt söt och intresserad i Nancy). Squirrel girl är naturligtvis oslagbar, så till slut ordnar sig det mesta (med lite hjälp från Kraven, också).

I slutet finns ett hopklippt album där diverse artister fått rita någon sida i ett »fanzine« Squirrel girl satt ihop: det har mycket lite med någonting särskilt att göra, men är ganska kul, särskilt med Galactus och Silversurfaren i rollerna som Gustaf och Jon Arbuckle (ett uppslag är precis så mycket att man hinner fatta och skratta innan man börjar tröttna). Tippy-Toe som »Bat-Squirrel« är också gullig, särskilt som hon i den allra sista delen också får teama upp med Rocket och ta hand om en bunt träd någon smådum skurk fått att börja röra sig.

Read Full Post »

Hertigen på rymmen

Georgette Heyer är mest känd för romantiska komedier, men The foundling är huvudsakligen komedi: huvudpersonen, Adolphus Gillespie Vernon Ware, hertig av Sale, en mycket ompysslad ung man som tidigt blev föräldralös och själv var sjuklig, blir redan tidigt förlovad utan att han knappt får ett ord med i laget. Titelns hittebarn är visserligen den mycket vackra unga Belinda, men Gilly är inte intresserad.

Hans bekymmer med henne är snarare att hålla henne från att hamna i dåligt sällskap: hon har redan utnyttjats av ett par skurkar för att få hans kusin att kompromettera sig så de kunde utpressa honom, och Gilly fick henne på halsen när han bestämde sig för att hjälpa till (mest för att slippa ifrån sina förmyndare och tjänare som annars ständigt oroar sig över honom). Förutom Belinda plockar han också upp den vilde ynglingen Tom, och sedan kommer förvecklingarna.

Gillar man Heyers humor finns här en hel del av varan, men också ett par problem: Belinda är så totalt huvudlös att det bara blir fånigt, och precis när man tänker att det mesta lugnat ner sig så kommer ännu en vända. Men hertigen är en trevlig, lite tafflig figur, hans trolovade trovärdig men ganska frånvarande och skurken fantastisk (speciellt när han åkt fast). Man kan råka ut för betydligt värre.

Read Full Post »

Monsterjägare

Jackalope springs eternal är en klar fortsättning på Time after crime: Roanoke cabin är klart skakade efter att ha lurats hjälpa rösten utan kropp, och Jen är oroade och vill få dem att ge sig ut på nya äventyr. Så hon lurar i dem att hon vill jaga rätt på en jackalop. Istället träffar de Emmy, en kofösare som har en hjord snälla monster men håller sig i skogen eftersom hennes far togs av en tornado på prärien och nu försöker hon … hitta honom? Ett ganska snällt äventyr utan någon större känsla av fara.

I den avslutande delen är det istället Zodiac cabin som är i fokus: de har startat en tidning, och har lyckats få ihop en skrämmande bra horoskopsida. Igen en ganska trevlig liten historia, men den känns lite som en blekare kopia eftersom bara tre av personerna har en mer utforskad personlighet sedan tidigare, och det är ännu mindre äventyrligt.

Read Full Post »

Gött å leva

För den som vill prova på 1600-talets engelska prosa men känner att The anatomy of melancholy eller till och med On urne-burial kan vara lite mastiga att börja med är Izaak Waltons lilla The complete angler ett utmärkt smakprov: detta är en kort liten bok om spöfiske, med praktiska råd, en apologi, samt lite poesi och naturskildringar. Boken kom ut i flera utgåvor med tämligen stora skillnader; den jag fick råkade vara baserad på den första, där huvuddelen utgörs av en dialog mellan två personer, istället för tre som i de senare.

Den är också en av Amazons tryck-på-beställnings-produkter, och även om det kanske inte finns så många andra alternativ så bör man ändå titta på dem, för resultatet är uselt. Att de valt att inte ha rubriker på ny sida och därmed får en del oönskade brytningar kan man möjligen acceptera, men knappast den exceptionellt lilla teckengraden. Detta är inte någon utgåva för svagsynta.

Innehållet är dock, som sagt, trevligare: en fiskare stöter ihop med en jägare och lovar att lära honom att fiska. Detta görs mestadels i dialog under kringvandring i engelskt vårlandskap, och fiskaren redovisar var man skall fånga olika sorters fiskar, vilket bete man skall använda, var i vattendrag man skall sänka ner det, när man skall göra det, samt hur man kan laga till sin fångst. Som instruktionsbok långt ifrån vad man kan hitta idag, men kanske fortfarande ibland hjälpsamt, och mycket nöjsamt. Väl värt den lilla tid det tar att läsa.

Read Full Post »

TPK

Sjunde volymen Rat Queens, The once and future king, har en ny författare, Ryan Ferrier. Man skulle kunna tro att han skulle vilja börja lite mjukt, men med tanke på var förra samlingen slutade, med Violet gift och Dee uppstigen till gudomlighet, så får man väl erkänna att det inte är riktigt möjligt att bara fortsätta som förut.

Först av allt får vi dock ett kort äventyr, med Violet men utan nykomlingen Maddie, då de hamnar i ett träsk för att ta hämnd på en pärsschimpans som dödat enhörningar. Eftersom detta är Rat Queens slutar det i blodigt våld och underligheter.

I huvudhandlingen får vi istället se dem försöka ta hand om en invasion av ett annat kungadöme, medan Betty försöker sluta dricka, Hannah är sur på Dee som inte vill använda gudskrafterna, och Branca patroniserar Maddie. Inget är riktigt som det ska, och de fungerar inte som ett lag längre. Eftersom de är hjältarna lyckas de till slut någorlunda hantera sin skit, och gör sig redo för en ny omgång ultravåld. Och så dyker den mest irriterande skurken upp: irriterande för att den har i princip obegränsad makt och egentligen bara vill förolämpa dem för dåliga beslut utan att på något sätt förklara vad som skulle varit bättre.

Alltså: ganska tunga ämnen, och med ganska lite av de knasiga bitarna att balansera med. Blodbaden är kvar, dock.

Read Full Post »