Att verka genom att synas

Richard Barbers The prince in splendour är en historik över de medeltida västeuropeiska kungarnas maktdemonstrationer: de offentliga spektakel då de skulle visa upp sig i all sin världsliga prakt och storhet. Tre olika former presenteras, även om de gärna kombinerades: intåget i en stad, den offentliga festmåltiden samt tornerspelen.

Av dessa är de första de troligen minst bekanta: det var vanligen främst en händelse när kungen för första gången skulle besöka en viss stad, och var ett känsligt tillfälle då såväl kungens överhöghet som stadens privilegierade status skulle bekräftas; vanligen framfördes olika enklare skådespel eller pantomimer. Festmåltiden är mer begriplig, även om också denna på olika sätt var överlastad: maträtterna verkar ibland ha varit mindre viktiga än diverse konstiga anordningar som de skulle serveras med, och till slut tycks även ätandet i viss mån överskuggats av skådespel.

Turneringen är en av klichéerna när det kommer till medeltiden, med diverse moderna varianter. Tycker man inte om att folk leker riddare kan man trösta sig med att redan riddarna själva gjorde det; en av bokens mest fascinerande stycken handlar om när man i den franska byn Le Hem lajvade kung Artur och riddarna runt runda bordet.

Annars är bokens benägenhet att gå in på detaljer dess stora svaghet. Den har mycket att täcka cirka fyrahundra år och flera länder – främst England, Frankrike (inklusive Burgund och Provence), men även Tyskland, Spanien och Savojen – och när den grottar ned sig i enstaka händelser så tappar den tempo och överblick. Det finns mycket spännande detaljer, men inte så mycket eftertanke.

Read Full Post »

Dödsdriften

Sara Danius Den blå tvålen är en granskning av realismen, närmare bestämt den franska, och vad i den som var så nytt och chockerande. Tidigare uttolkare har gärna pekat på att realismen ville skildra världen som den var, inte som den borde vara. Danius menar dock att realismen snarare skildrade världen som den såg ut att vara, att dess upptagenhet med detaljer och ting berodde på att den försökte frammana en åsyn av ämnet, snarare än ämnet själv.

Boken är akademiskt framtung: första kapitlet är genomgång av vad diverse tänkare, vissa själva författare i den realistiska traditionen, har haft att säga. Inte på det sätt som lärlingar inom humaniora brukar få arbeta, genom att ta någon mästares teori och sedan använda den på någonting, utan snarare på ett sätt som pekar på en av skillnaderna mellan naturvetenskap och humanvetenskap: den senare kan om den finner sig för tillfället sysslolös ägna sig åt studiet av sig själv, och läsa sekundärlitteratur som vore den primär.

Nåväl, till slut kommer man fram till grönare marker, då Danius faktiskt ägnar sig åt sådant som i alla fall denne läsare finner mer nöjsamt: närstudier av enskilda författarskap och verk. De det närmast gäller är Stendhals Rött och svart, Balzacs Förlorade Illusioner, och Flauberts Madame Bovary och Hjärtats fostran. Jag har nu bara läst ett av dessa verk, men som ämnet i alla fall till en början är realismen i stort, de aktuella ställena citeras och det finns ett nöje i att studera yrkesskickligt arbete även när man själv inte alltid förstår precis vad som pågår, så gör detta inte så fasligt mycket. Danius egen stil är det heller inget fel på, även om hon gärna upprepar goda formuleringar en gång för mycket (eller för lite. Den humorn hade texten tålt).

Hos såväl Stendhal som Balzac ägnas en hel del möda på att undersöka deras inställning till kläder. Hos Stendhal är de ett sätt att visa på huvudpersonen Julien Sorels växande status: från arbetare till informator till seminarist till privatsekreterare till adelsman på låtsas: varje steg i hans karriär föranleder klädbyte. Hos Balzac är det snarare modets förmåga att signalera status som är det viktiga. Sorel ville finna sig en hög position i ett samhälle baserat på stånd. Balzacs Lucien de Rubempré vill istället vara någon i ett samhälle ordnat efter smak. Det räcker inte att vara dyrt klädd, man måste också vara modernt klädd. (Naturligtvis gör Danius en hel massa andra poänger också, men dessa hör till de mer intressanta).

Även Flaubert ägnar sig ofta åt klädesdräkt, men det Danius då vanligen är ute efter är att förklara hur han på ett sätt frammanar en manlig blick av åtrå: en man ser på en kvinna han åtrår. Hon är passiv, ända ned till meningsbyggnaden; lutar på sin höjd sitt huvud, medan Flaubert istället visar på hur kroppsdelar och kläder ter sig för ögat; rör sig något är det en ljusskälla eller någon klädesdetalj som vinden griper tag i. Ingen handlar, strängt taget är det inte heller männen som ser, utan det är en kroppslös berättare; mannen skulle ha kunnat se det där, gör det möjligen också, men det är inget som uttalas.

Med den genomtråkiga men fulländade Hjärtats fostran är enligt Danius realismens program fulländat och därmed poänglöst: världen har visats möjlig att skildra som yta, intryck, och konstnärligt finns inte mycket kvar här att hämta. Vill man ligga i litteraturteorins framkant får man därefter söka andra vägar, fokusera på annat. Realismen har slutligt segrat över idealismen, och har bara att invänta modernismens stundande attacker. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Ensamgångaren

Hermann Hesses Stäppvargen är inte en helt lätt bok att förstå: den innehåller mycket kritik av kritikerna, men är oklar på vad som egentligen är det rätta. Huvudpersonen, Stäppvargen själv, är Harry Haller, en intellektuell som förlorat allt och nu går omkring och känner sig avskuren från livet, uppdelad i två hälfter: människan, som dras till samhörigheten, vill vara artig och känna borgerlig trivsel, och Stäppvargen, som vill gå sin egen väg och bita alla utsträckta händer.

Snart råkar han dock in i sammanhang som får denna enkla bild av jaget att braka samman: han läser en traktat, tydligen skriver just för honom själv, träffar den märkliga Hermine, ger sig in i det moderna nöjesliv han tidigare föraktat, lär känna köttet, innan allt så upplöses i en magisk, troligen drogdriven natt av möjligheter.

Det trettiotalets Tyskland som målas fram visar på oroande likheter med samtiden (troligen alla samtider): inte då främst i borgerlighetens krukväxter och inskränkthet, men de krigshetsare och entänkare som dominerar debatten, liksom det frigjorda kärleksliv demimonden Hermine knuffar in Harry i. Hans ensliga vägar, ironiska blick på samtiden och dödsdrift faller av honom, men det är oklart vad som kommer efter; de fantastiska inslagen med försvinnande portar och märkliga meddelanden gör också att det är svårt att läsa boken som realism, men utan nyckel är det svårt att riktigt förstå symboliken.

Till sist måste tyvärr något sägas om den utgåva från 2019 jag har: riktigheten i att förlaget låtit slentrianrasistiska formuleringar om »negermusik« och annat vara kvar må kunna debatteras. Nödvändiga är de knappast, men samtidigt säger de en hel del om Harrys inställning. Onödigt missprydande är dock den obefintliga korrekturläsningen: tydligen har sättningen gjorts om elektroniskt och utan att resultatet kontrollerats, med följd att även nödvändiga bindestreck försvunnit, och icke enbart sådana som tydligen använts vid radbrytningar, liksom pratminus. Sådant är inte värdigt ett kvalitetsförlag som Albert Bonniers.

Read Full Post »

Dödens fatabur

Louise Hagbergs När döden gästar är en uppteckning av tro och seder i samband med död och begravning i Sverige, gjord första halvan av förra seklet: vad gjorde man med en döende? med kroppen? hur tog man sig till begravning, vad var sederna i samband med den, hur dracks gravöl?

Hagberg jobbade på Nordiska museet, och boken är på flera sätt museal: många idéer och berättelser har samlats in och i viss mån systematiserats, men det finns ingen uttalad teori, ingen tes, ingen röd tråd. Det framvisas. Material upprepas. Det är oklart hur vanlig eller utbredd en viss tro skall ha varit; ibland noteras motsägelsefulla traditioner, ibland lämnas de okommenterade.

Vill man ha en övergripande teori att passa in olika skärvor av tro (på likets farlighet och kraft, på vandöda, på det rätta uppträdandet) får man i huvudsak snickra ihop den själv av materialet. Ett är säkert: som det utmålas tycks inte folket varit särdeles hemma i luthersk teologi, utan i mycket ha gått efter trons gärningar snarare än tron själv när det gällde att säkra saligheten.

Finns det en dominerande teorin tycks det snarast vara den om arvet: folktron får då huvudsakligen tre skikt, ett hedniskt, ett katolskt och ett lutherskt, där det första är mest intressant och det sista troligen anses som mest korrekt, minst präglat av vantro, även om det finns ganska få uttalade omdömen (annat än att vissa seder ses som »vackra«). Den utgåva jag har sägs i förordet ha reviderats vad gäller språkbruk; jag misstänker att detta i huvudsak gällt att substituera in ordet »samer«, men i brist på tydlig förklaring så är det inte lätt att veta och avgöra om boken skulle tåla att citeras i viktigare sammanhang.

Det är som sagt inte någon vidare tydligt organiserad bok, och den är lång och lågmält skriven: någon bladvändare är det inte, men en stor osorterad skatt att ösa ur för den med särskilt intresse. Andra har förmodligen gjort bruk av boken för att skriva mer koncentrerat, men det förtar inte värdet i egen läsning.

Read Full Post »

En Baedecker för det sextonde århundradet

Ian Mortimers handbok för tidsresenärer till engelsk medeltid var så lyckad att han även skrivit The time travellers guide to Elizabethan England, med ett liknande upplägg: det är egentligen inte så mycket en halvlustig historiebok med format av resehjälp som en allmän orientering i tid och tänkesätt: vad åt folk, hur bodde de, hur fungerade lagen?

Tidsresandet blir då främst en enstaka blinkning och ett sätt att direkt tala till läsaren om hur denne skulle uppfattat något (t.ex. synen på hygien, eller klass, eller vad man får säga om religion). Det fungerar,och blir aldrig irriterande – till skillnad från förkärleken att lista alla ägodelar tillhörande någon bonde i Yorkshire eller änkefru i Lincoln –, men gör också att man undrar om det inte varit lika bra att helt skippa konceptet, trots att titeln inte skulle blivit fullt lika spännande.

Nåväl, antalet människor som hellre än 1300-talet skulle vilja besöka Glorianas England är nog stort – speciellt mot slutet av hennes regering, då man skulle kunna gå på the Globe och se Shakespeare i sina egna pjäser. Mycket mer lockande än digerdöden, även om Londons teatrar också höll stängda för pest, och även andra sjukdomar grasserade. 1500-talet var förvisso inte ett gott århundrade för alla, med svält, drakoniska lagar, religionsförföljelser och annat. Men det var en tid där det är lätt att hitta tidiga exempel på sådant vi än i dag håller som värdefullt. Att faktiskt resa dit är en spännande tanke, men jag tror faktiskt jag nöjer mig med att kunna göra det i andra hand, via böcker som denna.

Read Full Post »

Ridderskapets blommor

Om författares goda vandel skall vara en förutsättning för att läsa dem kan vi förmodligen kasta Le morte d’Arthur på sophögen direkt: författaren har identifierats med en Sir Thomas Malory som bland annat dömdes för våldtäkt, på 1400-talet, när det begreppet var betydligt mindre omfattande än det kan vara idag; historien om kung Arthur och hans riddare lär till och med vara tillkommen i fängelset.

Detta är dock den stora engelska skildringen av Arthurlegenden, filtrerad genom franska riddaromaner och därmed ganska långt från de äldsta kända versionerna. Efter Malorys överföringsarbete hamnade boken till slut i händerna på boktryckaren William Caxton, som hårdhänt redigerade fram den version som i många år var den enda kända, fram till ett manuskript hittades så sent som 1934. Den version jag har är Penguinutgåvan, som bygger på Caxtons version och endast i några fall emenderar uppenbara fel från manuskriptet.

Den är också uppdelad på två volymer, varav den första inleds med att berätta om Arthurs ungdom och hur han med Merlins råd lyckas göra sig till överkung över mycket av västra Europa, efter diverse mystifikationer där han uppfostrades av trollkarlen och därmed fick kämpa sig till sitt arv, bland annat efter historien med svärdet i stenen. Efter det sänks temperaturen en aning: Arthur sitter oftast vid sitt hov och skickar ut diverse andra riddare på äventyr, vanligen efter att någon jungfru dykt upp. Dessa jungfrur kan vara av de mesta skildra karaktärer, från stackars förföljda oskyldiga till spioner utskickade av Morgan le Fay i syfte att störa friden vid hovet, gärna genom att försöka göra något av att den oöverträffade Launcelot du Lake älskar drottning Guenever.

Dessa äventyr fokuserar vanligen på någon helt ny riddare som måste visa sitt värde, och detta innebär att ständigt nya fientligt inställda riddare av allt större skicklighet måste introducerad, vilket blir aningen tjatigt. När man därför får läsa om Tristram och Isoud, och den svekfulle kung Mark, blir det tillfälligtvis en lättnad, men snart är det åter ständiga envig, fiender eller vänner som inte känner igen varandra och andra konventioner som idag känns märkliga. Det finns goda historier här, men ofta ligger de gömda under onödiga, stereotypa aktionscener.

På det hela taget känns det hela som en medeltida superhjältehistoria: näste skurk måste alltid vara lite värre, även de ädlaste hjältar måste ibland slåss med varandra, och mycket som ursprungligen kan ha varit goda enskilda berättelser knyts ihop på ett sätt som ibland fungerar, ibland bara blir konstigt. Kanske är detta en del av poängen: för att verkligen kunna uppskatta detta bör man ha med sig ofantliga mängder bakgrundshistoria, och även om Malory gör ett modigt försök att ge en det nödvändiga så räcker det inte riktigt till.

Read Full Post »