För den late

De flesta som skriver böcker som sammanfattar andra böcker brukar göra behandla de verk som man borde ha läst, men inte nödvändigtvis vill läsa (typ Bibeln, Odysseus eller ungefär alla proletärförfattare). Så icke Kalle Lind: han gör det om böcker som ingen borde läsa.

Nu är hans gärning i 88 böcker du inte behöver läsa inte riktigt så hjälpsam ändå: den siktar inte i första hand in sig på till klassiker förklätt nonsens (typ Strändernas svall eller Så talade Zarathustra), utan snarare sådant man kan hitta på mer undanskymda hörn på antikvariat. Många av böckerna är bedagad pornografi, en genre som sällan når till några högre höjder då kraven ofta är tämligen lätta att möta. Andra är diverse frimicklares försök att skriva kristeligt, vilket nästan per definition är omöjligt: när frikyrkorna till slut bli lite halvt rumsrena så att tendensen i sig inte var stötande hade den typen av romaner ändå blivit hopplöst föråldrade. Annat är debattskrifter i nu glömda ämnen, försök till reklam för regummering genom litteratur, kungliga dikter, före detta miljöpartistiska språkrörs romaner om Elvis, underlig matlagning (50 recept med fiskbullar! Kicki Danielsson berättar om vilka tillbehör man kan ha till glass!) eller bara konstigt (förbered dig inför Y2K!).

Jag har, skam att sägandes, läst (eller i alla fall ögnat mig igenom) två av böckerna: dels Bondepraktikan, i sanning en träig historia, samt en samling vitsar skriven av – Martin Timell. Lind gör stora poänger på hur Bullen-Martin av någon anledning kände ett behov av att visa sig kunnig i att dra sunkiga skämt om blondiner. I förordet noterar Lind att någon av böckerna i samlingen troligen var inaktuell redan när den skrevs; riktigt så illa är detta ju inte, men idag hade nog den där texten tett sig annorlunda.

Annars är Linds bok tämligen oförarglig: nöje för stunden. Det man funderar mest över när man lägger den ifrån sig är inte varför Thore Skogman kunde få en samling korta illa sammanhängande texter utgivna, varför någon tagit sig tiden att skriva en parodisk reseguide där fiktiva bordeller i alla Sveriges städer betygssätts eller att E-Type:s bok om vikingatida ungdom visade sig vara fullt acceptabel läsning, nej, det man undrar är snarast följande: varför skall varje bok presenteras med en bild där Lind står framför en bokhylla eller på en balkong med den i näven?

Annonser

En värld, förlorad

Tydligen har Lewis Grassic Gibbons sunset Song röstats fram som den bästa skotska romanen. Sådant skall man vara försiktig med, det brukar inte bara vara litterära kvaliteter utan också hur mycket sentimentalitet som kan frammanas som avgör sådant. Gudarna skall veta att sådan melankoli finns det gott om utrymme för här, i synnerhet uttryckt i det tal som avslutar boken, en elegi över de män som gick ut från det lilla skotska samhället Kinraddie i det första världskriget men inte kom hem. Dessa var de sista fria småbrukarna, den fria, stolta klass arrendatorer som bar upp lokalsamhället och genom sitt dagliga slit med jorden lyckades få sin bärgning.

I centrum står Chris Guthrie, dotter till den ständigt stretande John Guthrie, en god bonde men härsklysten och snar till ilska, och Jean Guthrie, som fruktar barnsängen mer än något annat efter fem födslar. Förutom familjen omges hon av de närmsta grannarna, den fritänkande mjölnaren Long Rob Duncan, hans trätobroder, den godmodige Chae Strachan, och den inte särskilt gudaktige prästen Gibbon.

De stretar på trots oväder och dåliga somrar, i olycka och glädje. Chris förlorar familjemedlemmar och finner kärleken, ser samhället gå under (socialt, liksom i hur landskapet ter sig: all skog fälls för att användas i kriget, och med det skyddet från nordväststormarna). När boken är slut är hon den enda som står rak, trots alla förluster.

Så visst, man kan läsa boken som en längtan till ett förlorat paradis, en mer oskuldsfull värld där människor levde nära varandra på gott och ont. Kriget framstår som en katalysator, men förändringarna skulle ändå komma, om inte så abrupt. Men man ser också det slit, den smärta och den smuts som denna värld också byggde på. Man kan sakna de bästa bitarna av den, men man vill knappast leva där.

Underjordiskt

Den senaste (sista?) berättelsen om Theo och hans ockulta kuriositeter heter Deus ex machina, och har delats upp i tre volymer; den första av dessa heter Fadern. Förutom Ola Skogäng har även Daniel Thollin fört pennan och berättat denna historia, som även faller isär i två någorlunda separata episoder.

I den första, som Thollin verkar stå bakom, utforskare Theo, Max och några lokala förmågor ett tempel under Väsman utanför Ludvika. Sjön har på något vis tömts på vatten, ett atlantiskt tempel har dykt upp, och två pojkar har försvunnit in i det. Förutom atlantidernas inskriptioner finns det dessutom en mystisk dimma som skickar utforskarnas värsta skräck mot dem. I templet återfinns dessutom en gammal automaton i ett rum som en gång verkar innehållit något farligt, men som nu verkar försvunnet.

I andra delen försöker Theo och Helga, tillsammans med Theos vän Hasse (en kändis från andra sammanhang) och Swedenborgs huvud söka rätt på var automatonen komer från, och får svar på fler frågor än de velat. Samtidigt fiskas en gammal bekant upp från havsbotten.

Historien är något oavslutad, och det första äventyret är lite förnumstigt berättat. Thollins stil fungerar ganska bra, men man ser att den skiljer sig från Skogängs: det är  inte lika rena ytor och linjer, och människorna ser mer väderbitna och slitna ut. Det fungerar, men man ser tydligt när Skogäng tar över stafettpinnen. Det hela kan nog arta sig i de senare delarna, men än är det på det hela taget för tidigt att uttala sig bestämt.

Modernism

Sara Danius val av titelessä till Husmodern död och andra texter är oklanderligt: i den essä där hon går genom fyra utgåvor av Bonniers kokbok för att bedriva en stunds civilisationskritik är hon på topp, såväl stilistiskt som kompositionsmässigt; genomgången av hur husmodern gått från att vara lättslaktare till att knappt befatta sig med döda kroppar om de inte är så styckade att all likhet med det ursprungliga djuret försvunnit (möjligen undantaget viss fisk) lever upp till hårt ställda krav på essäkonst.

Efter det blir det aldrig riktigt lika bra. De flesta texter tycks från början ha publicerats i Dagens Nyheter, och även om redigeringen är mer sorgfälligt än de flesta liknande samlingar jag sett så att upprepningarna är få, så är texterna fortfarande korta. Halvdussinet sidor är för det mesta snålt tilltaget för annat än startsträckor när författare som Proust, Mann eller Woolf skall avhandlas, och för att essäerna skall kännas vara av väl avvägd längd måste de nästan handla om någon liten detalj, som hur Strindberg i Röda rummet görs vissa ansatser mot en av modernismens tendenser, nämligen att behandla boksidan som visuell helhet, och inte bara ett sätt att föra över ord, genom att inkludera pekande händer i sin återgivning av de reklamskyltar som pryder det hus där ett konglomerat av kristna bolag månglar allt från oblater i lösvikt till försäkringar.

Det är för all del inga dåliga texter: kortheten gör även att om man nu inte är speciellt intresserad av Aniara, eller Stina Aronson, eller vad nu ämnet råkar vara, så kan man ändå lätt ta sig igenom texten och upptäcka något. Allt handlar för all del heller inte om författarskap, som titeln antyder: det finns även några texter som behandlar fotografi och glaskonst, och ett par mer personliga texter, varav avslutningen, den självbiografiska »Min första krets« är speciellt intressant.

Danius skriver väl, om diverse författare verksamma i huvudsak under de senaste hundra åren (undantag görs främst för Austen, Strindberg och Flaubert). Det finns blick för ironi, förmåga till formulering som verkar hållas i strama tyglar, och klar blick för detaljer. För den som vill ha lättare läsning om litteraturhistoria kan detta rekommenderas.

Juligen

Julen tycks i Skivvärlden inte skilja sig speciellt mycket från den i vår: låt vara att jultomten är omdöpt till grisefar, och att hans släde dras av fyra svin, men annars tycks mycket sig likt: en högtid om att ge och vara god invirad i solida lager kommersialism.

Fast den här gången är det inte riktigt som vanligt. Titta närmare på grisefar. Är han inte lite… benig? Och putar inte magen suspekt som om det vore en kudde? Och är inte hans röst mer genomträngande än fryntlig? Jo! Det är Döden som utför hans plikter. Men varför?

Hogfather är alltså ännu en historia om Döden, och hans dotterdotter Susan, som arbetar som guvernant och mycket handgripligt håller monstren borta från sina skyddslingar. Grisefar verkar ha försvunnit efter att auditörerna har bestämt sig för att han är för irrationell och vill ha honom lönnmördad, så Döden vikarierar för att tron på honom inte helt skall försvinna. Detta leder bland annat till en underbar episod i ett Ankh-Morporkst varuhus, där Döden sitter med små barn och Nobby Nobbs i sitt knä och frågar om de varit snälla och vad de vill ha i present.

Susan är ett trevligt återseende, även om korpen och råttdöden som hänger med henne känns lite tjatiga. Trollkarlarna är också med på ett hörn, och är med och skapar en mängd underligt oknytt som tar vara på den råa tro som skvalpar runt när grisefar är borta, men det känns som de börjat upprepa sig lite.

Nåväl, jultemat är bra, Döden som vanligt intressant, och historien med ett attentat på julen från ett oväntat håll intelligent.

Nördarnas sammansvärjning

Först en jävsupplysning: jag har vid ett tillfälle tillbringat ett par dagar i ett sällskap där den ena av författarparet Anna-Karin & Daniel Linder Krauklis ingick. Vi spelade inte rollspel, vilket är vad deras bok Finna dolda ting behandlar, men väl ett annat spel. Egentligen lite av en skitsak, men ändå någorlunda illustrativt för något som flera gånger slog mig: jag kände igen många av de namn jag stötte på – där var en bloggare jag läst, där någon jag kände från ett annat forum, där en känd filmrecensent.

Således: de ramaskri som utstöttes under nittiotalet har visat sig delvis korrekta. Rollspelarna finns idag överallt. Det var bara det där med nihilismen och människoföraktet och morden som uteblev.

Boken följer i stort sett ett tematiskt upplägg, från de tidigaste importerna, över storhetstiden på 80-talet över ovan nämnda moralpanik, som ledde till en långsam nedgång där rollspelen blev alltmer en hobby för de redan invigda, fram till dagens något ljusare läge, där direktförsäljning och digitalteknik gjort att insatsen för att skapa ett spel är betydligt lägre (samtidigt framstår det klart att denna renässans skett på ungefär samma villkor som vinylskivans: ja, det är bättre än tidigare, men det är fortfarande långt från läget under storhetstiden).

Interfolierat med detta finns redogörelser för konvent, lajv och friare varianter, liksom mängder med uttalanden från diverse gamla spelare och utvecklare. Det är roligt och läsbart, men kanske inte särskilt djupt. Man behöver inte vara rollspelare (själv har jag aldrig kommit längre än att skapa ett par karaktärer en gång under universitetstiden) för att förstå eller uppskatta, men man behöver ha intresse för nördkultur.

Mannen i medierna

Björn Elmbrant måste rimligen vara den av författarna i serien Sveriges statsministrar under 100 år som hade det minst tilltalande uppdraget: att skildra Fredrik Reinfeldt, vid tidpunkten sittande statsminister. Dessutom under upptakten till ett allmänt val. Vid tidpunkten boken skrevs var alltså frågan om Reinfeldt skulle bli ytterligare en borgerlig parentes i socialdemokratins Sverige, eller om han som förste högerman skulle lyckas med att både sitta som statsminister över en hel mandatperiod och att bli omvald efteråt.

Det hade ju inte börjat helt lyckat, med statsråd som tvingats avgå efter mediegranskningar, och en försvarsminister som lämnade efter att ha hamnat i konflikt med finansministern. Lägg därtill att han inte alltid verkade förstå att han blivit vald för att han dels inte var Göran Persson, dels lät som att han kanske inte var riktigt så mycket hjärtlös höger som moderaterna annars kan verka, och att han därför när folk var upprörda över sänkta ersättningsnivåer valde att peka på att de faktiskt lovat göra just detta, och det var inte konstigt att regeringen ett tag såg ut att vara rökt.

Elmbrant är inte en nådig krönikör: han tycks njuta av att plocka fram uttalanden från en ung Reinfeldt som statsministern sedan agerade helt på tvärs mot, han kritiserar sakpolitiken på flera områden, och verkar även när han någon gång kommer med beröm blanda det med lika delar kritik. Han är förvisso inte snällare mot den ineffektiva socialdemokrati som misslyckades att plocka poäng på sittande mål, men de dyker inte upp riktigt lika ofta.

Serien om statsministrarna har hittills varit trevlig läsning som ibland lyckats fånga halvt glömda skeenden (i synnerhet när demokratin var ung och det lektes hela havet stormar på taburetten), och även längre fall gavs ibland nyttiga perspektiv på långsittarna. Här saknas halva bilden, och den halva som är kvar ger ibland en lite väl skarp bismak.