Döden vid Atlanten

Jag har tidigare inte läst någon av Georges Simenons böcker om Maigret, så det var kanske inte helt lämpligt att välja att börja med Maigret på semester: jag misstänker att denna Pariskriminalare normalt inte löser mord på landsorten utan att vara där i officiell kapacitet. Nu har han i vilket fall sökt upp en liten ort vid Atlantkusten, där han äter musslor och dricker för mycket vitt vin, besöker Fru Maigret som lagts in på sjukhem efter att ha opererats för blindtarmen första semesterdagen, och undersöker omständighterna kring en ung flickas plötsliga död, efter att någon av nunnorna som sköter hustrun lagt en mystisk lapp i hans ficka.

Det är en ganska långsam och sävlig historia: Maigret tycks vara närmare i släkt med Martin Beck (inte han på TV4) än Hercule Poirot, och löser fallet snarare genom metodiskt men inspirerat arbete än genom att arbeta med detaljer ingen annan noterar. Det finns också något av samhällskritik från vänsterhåll: en stackars berövad familj får Maigrets medkänsla, medan han fylls av ilska i möten med socialt överordnade.

När allt är över och allt fått sin lösning är Maigret kanske moraliskt en segrare, men vad hjälper det när flera dött?

Annonser

Människans skugga

Det finns mängder av näraliggande referenser att ta till för att beskriva första samlingsvolymen av The wicked + the divine, The Faust act. Mest uppenbar är naturligtvis Rolling Stones: om någon berättar en historia om hur olika gudar var nittionde år återföds i tonåringars kroppar, den här gången valt att uppträda som popstjärnor och den av gudarna som tar störst plats är mörkrets furste, så ger det sig nästan själv.

Förstår ni vart jag vill komma? Vi tar det från ett annat håll, det håll man som läsare kommer in i berättelsen på, via Laura, 16 år, inte en gud, men som springer på konserter och står där de ålar och vrålar. När hon med falskleg smitit in på spelning med Amaterasu och svimmat under spelningen vaknar hon efteråt upp på golvet, med Lucifer sittande bredvid. Snart har hon mött även Amaterasu och Sakhmet, en jobbig reporter, och blivit beskjuten med kulor av vad som verkar vara kristna fundamentalister. Lucifer gör något dumt, och snart framkommer det att någon vill sätta åt Djävulen, och Laura och en jobbig reporter måste reda ut vem.

Snart får vi reda på mer om gudarna: de är alla olika glada åt att få leva på världen, ty deras gudomlighet har ett pris: inom två år kommer de alla dö. De tror sig därmed knappast leva i glädje, men de försöker: de vill inte styra människor, inte utföra några uppenbara mirakel. De vill möjligen inspirera, och sedan få chansen att än en gång komma tillbaka (men allt sådant är ännu lite oklart).

Snyggt, smart, inte på långa vägar slut: senare album kommer införskaffas.

Virvelström

I fjärde delen av Erik Granströms Krönika om den femte konfluxen, benämnd Vanderland, har våra hjältar alla börjat söka sig åter mot det nordliga Marjura: Arn Dunkelbrink på sitt skepp av glasträ, det levande skeppet Bladverk med Silvia Miranda, Uroboren och Ammisadu, samt Frimrinda av Ransard med Praanz da Kaelve i följetåg: dessutom ytterligare personer som alla har sina egna skäl att ta hämnd på trollkarlen Shagul, eller bara söka hindra honom från att ta kontroll över den kommande vändpunkten.  På Marjura vaktar dock fortfarande crurernas vandöda här, liksom de två återstående av Shaguls kloner. Konfluxen är en historiens virvelström: vissa kommer spottas ut oskadda, vissa gå under, och vissa slukas och gå okända öden att möta.

I denna avslutande bok finns mindre utrymme än tidigare till nya halsbrytande vrängningar av denna världs filosofi eller idéer: det är många trådar som skall vävas ihop inför slutet, många öden som skall slutas och många berättelser som skall avslutas – eller kanske rentav påbörjas. Riktigt klart vad vissa av dem har att tillföra helheten blir dock aldrig riktigt klart, möjligen eftersom de spelat roll främst i tidigare böcker och minnet nu sviker (det tar tid att åter få fram detaljerna kring vem som tidigare mötts och i vilka sammanhang). När klimax sedan skall nås är det också oväntat blekt, nästan väl lättvindigt. Ser man tillbaka tycks det övervägande hotet från Shagul snarast varit en ursäkt för att presentera andra idéer, och få skriva på det säregna idiom som kännetecknar boken. Intressant, men kanske inte exakt vad man väntat sig.

Bleka dödens minut

I Iliadens nittonde sång börjar vi till slut röra oss mot slutet: Peliden Achilles sörjer Patroklos död, och ställer sig inför hären och förklarar att han åter kommer slåss. Han får då allt det Agamemnon tidigare ville ge honom som försoningsgärd, efter att det förlorat sin poäng. I sång tjugo anfaller så den grekiska armén, Zeus ger gudarna rätt att åter lägga sig i, och trojanerna flyr Achilles vrede. Han dödar först Polydoros, och när Hektor ser sin bror falla försöker han stå emot Achilles, med klent resultat.

I tjugoförsta sången försöker gudarna skydda de flyende trojanerna, men de gudar som står på grekernas sida ingriper, och till slut har spillrorna av den trojanska hären flytt innanför murarna. Kvar utanför står endast Hektor, och i tjugoandra sången berättas om enviget med Achilles: hur de först springer tre varv runt staden, hur Athena sedan lurar Hektor att bli kvar, och hur Hektor så till slut faller. Achilles släpar honom i smutsen efter sin stridsvagn, och trojanerna beklagar sig: nu vet de att de är chanslösa, och deras döttrar kommer föras bort, och Hektors lille son kommer bli slav eller dödas av någon rasande inkräktare.

I sång tjugotre blir det paus i handlingen: Achilles anställer begravningsspel över Patroklos, och det tävlas i kappkörning, boxning, brottning, pilskytte och löpning. Även spjutkast står på agendan, men när Agamemnon ställer sig upp är spelledaren kvick att tilldela honom första pris, troligen eftersom det är långt ifrån så självklart som han påstår att överkungen kommer vinna.

I tjugofjärde och sista sången är det istället trojanernas tur att dricka gravöl: Priamos tar sig med gudabeskydd till Achilles tält för att lösa ut kroppen av sin son, den Achilles hitills varje natt kört bakom sin stridsvagn utan att finna ro, och utan att kunna fördärva när gudarna bevarar den. Den gamle lyckas beveka honom, och får tillåtelse att i tio dagar samla ved för sonens gravbål. Med detta slutar Iliaden, och trojanerna beklagar åter sitt öde.

Efterordet av Jan Stolpe handlar mycket om hur illa Lagerlöfs översättning behandlats av eftervärlden: det är sant att språkbruket i den är mycket arkaiskt, men det kan knappast ses som annat än medvetet, då exempelvis de verbändelser i tredje person pluralis som nyttjas fallit ur bruk sedan länge redan vid tiden för översättningen. Att Lagerlöf använder dem och andra åldriga drag bör därmed rimligen ses som ett försök att återge liknande drag hos grundtexten – man kan möjligen invända mot den idén, men om det inte passar så bör man åtminstone erkänna att när man går in och ändrar i översättningen så är den inte längre Lagerlöfs. Detta är också anledningen till att Svenska Akademien gav ut den oförvanskade texten för några år sedan, så att man åter kan läsa Homeros som Lagerlöf tänkte sig honom, med flytande vers och åldriga vändningar.

Avfällingen

När Strindberg i Tjänstekvinnans son ville visa hur undermålig undervisningen vid Uppsala universitet var lät han en av de föreläsningar som alter egot Johan bevistade vara de som fördes i engelska av en ung adjunkt, vilken läste och kommenterade Shakespeares Henrik VIII i en takt som gjorde att det skulle ta tio år att arbeta sig genom skådespelet; anledningen till att denna pjäs valdes torde inte enbart vara att den inte skrivits i sin helhet av Shakespeare (vilket började ifrågasättas ungefär vid Strindbergs födelse), utan tillsammans med John Fletcher, utan snarare för att den är en av de mer obetydliga pjäser som kom av hans penna; förvisso inte helt omöjlig i Storbritannien, men sällan uppskattad på andra platser.

Det är inte svårt att se varför: den ostentativa huvudpersonen är långa perioder fjärran från handlingen, som mer tycks handla om de olycksöden som drabbade tre personer i hans närhet (lord Buckingham, Katarina av Aragonien, och Thomas Wolsey). Det första av dessa fall framdrivs vad det verkar främst av Wolsey, i det andra samverkar Wolsey med Henriks vilja att skiljas och upphöja Anne Boleyn, men det är först i det tredje, då kungen förlorat förtroendet för Wolsey och driver fram hans fall efter att ha fått komprometterande dokument i sin hand som han själv tycks själv börja agera. I den femte akten ingriper han till sist själv för att förhindra ett fjärde fall, när hans nya ärkebiskop Thomas Cranmer är illa ute. Mest intressanta av de personer som uppträder är Katarina, som förutom att hon skildras som en god drottning också är rörande i sin kamp för att inte förskjutas, och Wolsey, som tyvärr är lite för outvecklad men annars kunnat bli en riktigt bra skurk, även medräknat hans omvändelse under galgen.

Även om handlingen utspelas under den tidigaste delen av reformationen i England så får de religiösa konflikterna spela en ganska undanskymd roll: Wolsey ogillar Anne Boleyn inte bara för att hon är protestantiskt lagd, utan även för att han vill att kungen skall gifta sig med en fransk prinsessa, och Henrik tycks ogilla att påvens legater skall ha så mycket makt. Det är först i det sista partiet, där Cranmer anklagas inför kronrådet, som frågan riktigt hamnar i förgrunden; Cranmer framstår där i kontrast till den stolte, härsklystne Wolsey som en mild och ödmjuk prästman.

Det är inte någon omöjlig pjäs (om inte annat finns kan kostymfetischister få sitt lystmäte), men heller knappast något lysande. Att pjäsen fått stå tillbaka för annat från författaren är helt i sin ordning.

Vantrivas i kulturen

Inom språkvetenskapen finns något som kallas »det etymologiska felslutet«: tron att ett ords historia bestämmer dess betydelse, så att exempelvis »kärring« »egentligen« bara betyder »älskad«, trots att det som blir kallad det knappast känner sig särskilt älskad. Dan Korn diskuterar vid ett tillfälle detta som hastigast (och är vid ett annat snubblande nära att själv begå det) i Kalle Anka på kräftskiva, eftersom det är en nära analogi till ett fenomen han vill bekämpa: tron att det inte finns någon svensk kultur, vilket skulle bevisas av att alla svenska kulturyttringar kan härledas till andra fenomen, enligt mönstret »Lucia var ett italienskt helgon, alltså är luciatåg inte ett svenskt fenomen«.

Denna kamp förs över många sidor, och kan förhoppningsvis övertyga den mest förhärdade. Det är dock bara en del i ett större ärende: förutom att erkänna att den svenska kulturen existerar, vill Korn att dess bärare skall visa stolthet över den, för att de dels skall bli mer nöjda med tillvaron, dels för att underlätta mottagandet av de flyktingar och invandrare som finns i landet. Den tes han driver är att ett visst mått av nationell stolthet (säg på den nivå som finns i Norge) gör att det blir lättare att hjälpa andra till rätta: om det skall vara möjligt att ha ett land byggt på lagen måste det finnas en sammanhållning mellan innevånarna som är såpass stark att (nästan) alla vill vara med och ytterligare förbättra samhället. I avsaknad av detta kommer gamla lojaliteter kvarstå och samhället splittras.

Korn är noga med att ta avstånd från varje form av rastänkande: kultur bärs inte i blodet, vilket ytterligheter till såväl höger som vänster kan hävda. Den som bor i Sverige och vill verka här skall kunna ses som svensk, oavsett påbrå. Man behöver inte omfatta svensk kultur i sin helhet, men man bör åtminstone känna till den (man behöver alltså varken titta på Kalle Anka på julafton eller gå på kräftskivor, men det är bra att veta vad de är för att förstå samhället).

En svaghet i framställningen som inställer sig är dock denna: efter att ha demonstrerat att svensk kultur inte är statisk utan utvecklas, även om vissa mönster är mer seglivade än andra, så berör Korn kortfattat ramadan, och menar att den inte är en del av svensk kultur (i alla fall inte än), eftersom majoriteten inte firar den och den är tämligen ny. Eftersom han senare även erkänner att det finns diverse lokala kulturer, som erkänns som svenska och som den gemensamma svenskheten ibland tagit upp drag ifrån, så räcker dock uppenbarligen inte dessa kriterier. det hade därför varit intressant även med en utförligare diskussion om detta.

Mycket av boken är läsefrukter; Korn refererar ideligen till diverse tänkare: psykologer, filosofer, antropologer. Det gör att boken känns ordentligt vederhäftig, och samtidigt mer bildande än väntat. Tillsammans med en klar ovilja mot att gå i polemik mot enskilda tyckare, konsekvent avståndstagande mot främlingsfientlighet, och utarbetade åsikter om svensk kultur och hur den skall interagera med de kulturer som invandrare burit hit, så är det en tänk- och läsvärd bok.

Vårt dagliga bröd

Av de Dickens-romaner jag läst är Hard times såväl den kortaste som den minst lyckade – den tycks sakna klart centrum, de konflikter som presenteras får aldrig riktigt utvecklas, och den tycks aldrig riktigt vilja ta klar ställning för något, bara mot.

Det hela utspelar sig i industristaden Coketown, där Mr Thomas Gradgrind tjänat ihop sina pengar. Nu uppfostrar han sina barn i enlighet med sin tro på hårda, kalla fakta, människans egennytta, och stort intet mer. Hans son Thomas och dotter Louisa hamnar båda hos affärsmannen Mr Bounderby, som skryter med att han startade med två tomma händer i en skokartong på gatan och åt sten till frukost men lyckades få ihop en förmögenhet genom att arbeta sig upp. Thomas blir kontorist, men börjar dricka och spela när han inte längre är under faderns ögon, medan Louisa blir fru Bounderby, eftersom det verkar lika gott som något annat. Vi möter också vävaren Stephen Blackpool, med en genomalkoholiserad hustru, och unga Cecilia Jupes, uppvuxen vid cirkus men nu i Gradgrinds vård för att hon skall få en utbildning.

Det finns alltså en hel del material att arbeta med, men inget vill sig riktigt. Det finns ingen att riktigt sympatisera med (möjligen Blackpool, men han försvinner bort ur handlingen efter ett tag), och de personer man skall ogilla är inte speciellt intressanta, och när de väl skall få sin mödas lön är den förvisso annan än vad de hoppades på, men likväl inte nog för läsaren. Gradgrind, som är den som skall nå insikt om hur omänsklig utilitarismen är, har när hans ögon skall öppnas varit lite för frånvarande för att man skall riktigt tycka att det fungerar.

Problemen kan kanske sägas vara att nästan allt i boken kretsar kring själva handlingen, men väldigt lite om att fördjupa karaktärerna. Det finns också ordentliga motsättningar inbyggda. Ett exempel: när Blackpool vill skiljas från sin försupna hustru går han till Bounderby för att be om råd, och får såväl ett klart svar om den praktiska omöjligheten i detta av som en moralkaka på vägen. Detta tolkas rimligen som ett stöd för idén att skilsmässa skall vara en möjlig utväg för fler än de rika. Gott och väl så lång: snart dyker dock denna boks inkarnation av Dickens änglalika kvinnofigurer upp och förmanar Blackpool att ta hand om sin hustru, vilket direkt gör att det som tidigare verkade vara ganska klart helt plötsligt blir en röra.

Nej, detta var ingen av Dickens bättre verk. Det finns som sagt mycket potential, och den hade kunnat vara en ständigt aktuell med teman om hur kapitalister odlar myten om tomma händer, om arbetare som hålls ner, om politiker som glömmer vem de borde tjäna och vikten av att utbildning handlar om mer än råfakta, men inget av dessa teman vill sig riktigt. En besvikelse.