Kamp

Andra delen av Vei är ypperlig: tvekamperna mellan asars och jättars förkämpar går vidare, på och utanför arenan. Lokes spel blir allt farligare. Oden alltmer grymt bedräglig, och Gillingur allt mer högmodigt säker: nu skall äntligen jättarnas tur komma, och den tribut som flödat till asarna skall äntligen komma dem till del. Blod flyter, allt som oftast oskyldigt (och för all del somt som är nog så skyldigt också). Klimax närmar sig, när Lokes plan skall nå sin frukt.

Omskapandet av de nordiska myterna fortsätter: allt är sig likt, men ändå helt annorlunda. Det hela är mycket intelligent, men inte kyligt: sakernas tillstånd har inte kastats om helt slumpmässigt, utan för att kunna föra fram en berättelse med poäng (och, för all del, för att det skall blir storslagna strider och djup ångest, även om den senare framstår som något tunn när personer dödas som är föga mer än namn och ansikte). Vissa sår går djupt, för djupt för att läkas. Hur bränner man bort det ruttna utan att skada vad som lever?

 

Annonser

Tennis

Den svenska titeln på Giorgi Bassanis Il giardio dei Finzi-Contini är inexakt, men evokativ på ett sätt som är omöjligt på något annat språk: har man gett Brideshead revisited titeln En förlorad värld kan man mycket väl kalla denna bok Den förlorade trädgården. Likheterna är påfallande: en man tänker tillbaka på en förlorad kärlek, en för alltid förlorad tillvaro före andra världskriget, en ungdom som bara lever i minnet.

Här är dock förlusten än större: Den unge mannen är judisk, liksom hans åtrådda Micòl, och det land som skildras är Italien under pren när Mussolini importerade Hitlers raspolitik och de italienska judarna förlorade sina medborgerliga rättigheter. Från början vet vi att den enorma trädgården runt Finzi-Continis hem kommer skövlas och familjen skickas till koncentrationslägren, att de dagar fyllda med tennis och vanmäktig kärlek som skildras är dömda att lösas upp, utan möjlighet att återkomma ens i nästa generation.

Vår berättare är under handlingen en ung judisk man, som läser litteraturhistoria och liksom Micòl snart skall avlägga examen. Han har tidigare inte haft mycket att göra med de rika Finzi-Contini, men när tennisklubben i Ferrara en dag kastar ut de judiska medlemmarna börjar några ungdomar samlas hos dem för att ändå få spela. Han kommer nära Micòl, men när han vill gå från förälskelse till något mer gemensamt blir det tydligt att hon inte har några sådana tankar.

Det är inte mycket som sker, det judiska både finns där och är oviktigt: förintelsens omänsklighet framgår inte genom några detaljer, som genom att det blir än mer obegripligt att någon kan vilja att dessa ordinärt individuella personer skall hamna i gaskamrarna.

Tågluff

För den läsare som händelsevis skulle vilja ge sig ut på tågresa runt Ankh-Morpork finns nu den excellenta Mrs Bradshaw’s handbook to travelling upon the Ankh-Morpork & Sto plains hygienic railway, en Baedecker för Skivvärlden, med praktisk information om sevärdheter, övernattning och utskänkning. Man får lära sig om olika prisklasser på denna nybildade institution, sevärdheter i Quirm, shopping i Sto Helit, tips på var man skall bo om man planerar besöka Brassica world med familjen.

På omslaget står Terry Pratchett som författare, vilket troligen är, för att inte vara alltför finkänslig, en lögn. Visst, han har förmodligen godkänt allt, och det är onekligen Skivvärlden som behandlas, men det är troligen andra som fört pennan. Även om de gjort det med viss skicklighet, och undviker att bli pinsamt flåsiga, till skillnad från vissa andra böcker som också knyter an till livet ovan Store A’tuin, så är humorn ganska mild och bygger i stort sett helt på konceptet: en reseguide skriven för en värld som är fylld med olikartade medvetna varelser, och med en del annan underlig biologi. Det är roande för stunden, men i stort sett harmlöst.

Uppväxling

Där förra delen var lite trög så tar historien åter fart i The wicked + the divine, Imperial phase part 2: de övriga gudarna är på jakt efter Sakhmet efter hennes lilla orgie i blod i slutet av första delen, Dionysos försöker få tag på Bahomet samtidigt som han med Woden och nornorna planerar en koncert för att få energi nog att lista ut vad Ananke var ute efter.

Det blir konfrontationer, blodig död, och ordentliga avslöjanden så att man återigen vill titta igenom tidigare nummer för att se hur snyggt allt är gjort. Man irriteras på vissas oinformerade naivitet (prata inte med Sakhmet om familj som något trevligt), det vänder sig i magen när man förstår hur vissas våndas och att de mest försökt döva smärtan, och vissa visar sig vara ännu värre än man trodde.

Om förra delen var en besvikelse återställer denna tron; att de betecknas som första och andra delen av samma kapitel är kanske inte tillräckligt för att alla skall ge dem den chans de förtjänar, men hoppas kan man.

Gräva där man vill stå

Den bok Hans Furuhagen i Bibeln och arkeologerna har föresatt sig att skriva är inte en helt okomplicerad sak: han vill städa undan en massa dålig arkeologi som sett på fynden genom ett bibliskt raster, antingen av rent religiösa skäl eller av önskan att visa att David och Salomo härskade över ett stort, mäktigt rike vilket skulle legitimera nuvarande Israels gränser, eller till och med en utvidgning av dem (en princip lika förståelig som ohållbar). Väl så, författaren har i alla fall försett sig med ordentligt med mål att storma mot.

Problemet är snarast att han helt överger den andra flanken. Det står ganska snart klart att även om han anser stora delar av Bibeln för totalt opålitliga, skrivna med ett klart mål att stärka tempelprästerna i Jerusalem, så anser han den inte som i sin helhet obrukbar, och avfärdar t.ex. inte evangelierna som möjlig källa till historisk sanning om de förlopp de skildrar. Denna tolkning är såvitt jag vet inte speciellt udda, men när det nu finns de som anser att ingen serös historiker bör ha med dem att göra och att Jesus bara är ett påhitt (eller i bästa fall föga mer än ett namn på en predikant som vi annars inte kan veta något om), så hade det varit bra med en tydlig definition av vad författaren tycker att Bibeln faktiskt kan användas till.

Tonvikten ligger nu i vilket fall inte på den nytestamentliga tiden, utan på den värld som möter en i det gamla. En hel del myter och berättelser förklaras med att det är senare tiders etnisk-politiska antipatier som projicerats bakåt och getts en religiös förklaring, och det görs också försök att säga något om vilka t.ex. filistéerna egentligen var, vad vi egentligen vet om rikena Juda och Israel eller templet i Jerusalem. Tillsammans med den tydliga förklaringen till varför det finns starka politiska och religiösa krafter som vill driva tolkningen i vissa riktningar, och hur dessa legat i vägen för andra tolkningar och till och med helt okontroversiella perspektiv (t.ex. frågor om hur marken odlades) är detta bokens stora behållning.

För gammal för det här

En gammal polis. En gröngöling vid hans sida. Ett mord i de fina kvarteren. En chef som inte vill att han skall undersöka. Japp, handlingen i Hard in Hightown är fylld med välkända klichéer. Och gamla bekanta: för den som inte känner igen titeln är det en bok som i Dragon Age-spelen skall ha skrivits av Varric Tethras, som här står som författare tillsammans med Mary Kirby.

Med handlingen avklarad kan vi komma till vad som gör boken intressant: det är underligt och intressant meta, där en påhittad författare skrivit en bok, i vilken han stoppat in sina vänner i olika roller. Vissa tycks inte ha ändrats nämnvärt (en rivainsk pirat, en lättretad men skicklig rödhårig poliskapten), andra är längre från hur man tidigare sett dem. Eftersom Kirkwall annars är i stort sett oförändrat känner man igen sig.

Den tunna boken har också fått ordentligt med illustrationer, av fyra olika tecknare. Stilen är någorlunda konsekvent, men utseendet på personerna varierar en del, så att man ibland undrar om de inte blandat ihop vem som är vem i varandras alster. Nåväl.

Det är en smårolig bok att ha, och den som tidigare läst historierna i spelen vet ungefär vad som kan väntas. Mer av en samlarpryl än en roman.

I nytt sällskap

Jag börjar känna mig en aning mätt på Lumberjanes nu: visst, det är fortfarande roliga historier med lagom tydlig sensmoral, och en fin, vimsig värld fylld med magi. Och det är egentligen inget större fel på historien i Sink or swim, där en ny lägerledare dykt upp som lär ut maritima saker, och som snabbt visar sig ha problem då hennes båt tagits över av några selkier och vattnet fyllts av kraftiga strömvirvlar så hon inte kan ta sig till den. Genom diverse lagarbete och att lyssna på andra ordnar det sig naturligtvis, och nya vänskaper formas. Igen.

Nej, det som är lite tröttande är dock inte att sensmoralen alltid tycks vara ungefär densamma, utan att det fortsätter komma hänvisningar till att hela skogen är ett stort mysterium (vilket den naturligtvis är), som måste lösas, men att sedan inte mycket händer. Det känns lite som det hade varit ärligare att säga att dem bara är magisk och sedan glatt fortsätta med korta äventyr, och kanske binda ihop några saker lite då och då till något större.

Nåja, med underliga portaler, båtar, selkies, björnkvinnan, piratskepp och virvelströmmar finns det gott om saker att göra, och göra det på det sätt som bara Lumberjanes kan. Någon chans till kan de få.