Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Gudars öden

Sista volymen med Valhall är av varierande kvalitet. Första berättelsen, Balladen om Balder, är ett intressant försök att föra samman de olika berättelser som finns om Balders död: Loke får en drömsyn från Hel, som vill att han skall hjälpa henne från de dystra dödssalar som hon personifierar, och sedan ännu en där gudarna jagar upp honom för att straffa honom för Balders död. Drömsyn eller ej, resten av äventyret gör han så mycket han kan för att skydda Balder, men det slutar mest med att han gör den redan irriterande Höder alltmer arg på honom, och så kommer det där med misteln. Här har skaparna tydligt vänt sig till Saxo för ytterligare inspiration, vilket gör att historien blir ganska oväntad.

Muren, i sin tur, är ett försök att lappa ihop två helt skilda historier: den om hur Sleipner blev till, och den om när Frejs tjänare skulle fria till Gerd, men sömmarna syns lite för mycket. Annars är det hela utformat som ett mandomsprov för Tjalve, som får ta till list för att kunna locka Gerd att lämna sin fars gårdar för att möta Frej. Nu börjar han bli vuxen, och det är snart dags att vända hem. Tyvärr är färgläggningen här en missräkning: den är gjord digitalt, och vad det verkar har den inte fått den tid som behövts, med ett ganska platt resultat.

I den avslutande berättelsen, Völvans syner, försöker han och Röskva det. De har annars mest varit i bakgrunden de senaste äventyren, vilket inte varit berättandet till hjälp. Nu hamnar de åter mitt i centrum, när de försöker fånga in Fenrisulven igen, samtidigt som Ragnarök är igång, med Freja kidnappad och Röskva får syner. Till slut återföds dock världen, och de numer nästan vuxna ungdomarna kan återvända hem, trygga i att gudarna kommer hålla kaos borta och att årstiderna kommer fortsätta växla.

 

Tack och lov var Dr No ett steg upp från den genomsyrande misogynin och konstiga berättartakten i Casino Royale: här får Bond åka till Jamaica för att undersöka vad som hänt när den tidigare Secret Service-mannen där försvann, och hamnar då i den mystiske tysk-kinesiske doktorns klor (bokstavligen klor. Boken roligaste mening är helt klart »The hand that drew down the sheet was not a hand«).

Om misogynin lättat (Bond hamnar förvisso i sällskap med den naiva Honey Ryder, men här anser han i alla fall inte att hon är skuld till det hela), så finns det å andra sidan ordentliga doser kvarvarande kolonial rasism. Kinesisk skurk, kinesiska hantlangare. Mycket av boken är faktiskt liksom Jamaica en form av kolonial kvarleva, med den vite mannen som modigt beger sig in i den vilda naturen med en inhemsk tjänare vid sin sida. Dr No har installerat sig på en ö där han utvinner guano och troligen håller på med skumrask, vilka han till slut avslöjar i typisk skurkmonolog.

För all sin övermänniskoideologi och iskalla beräkning i början av boken visar han sig dock rätt dum på det vanliga skurksättet: han skickar in Bond i en helvetisk hinderbana »för vetenskapen!«, och har tydligen planer på obduktion efteråt. Han har bara glömt det människoätande monster han placerat i slutet på den. Bond klarar sig igenom på ren smärttröskel och planering – lite svårt att veta om sättet han skaffar vapen på var en kliché vid tiden det skrevs eller om No bara struntade i det –, och kan sedan med en rejäl dos tur göra slut på No och stänga ner hans bas.

Dr No är inte den andra boken i serien, och det märks ibland att den hänvisar till närmast föregående äventyr. I huvudsak är den dock fristående. Jämfört med bok ett har i alla fall handlingen blivit bättre, om än ibland fortsatt fånig, och de mer obehagliga åsikterna dämpats i alla fall en aning. Men filmen är nog faktiskt mer intressant.

Jag är inte helt säker på vad jag vill säga att Raymond Carvers What we talk about when we talk about love är en samling av. Noveller? Mja. Snarare fragment av noveller, som om han hört talas om isbergstekniken och tyckt att den var för mesig. Vi får möta folk på den amerikanska landsbygden: de jagar, fiskar, röker, ser sina äktenskap falla isär och blir småtokiga.

Boken klarar av sjutton berättelser på 134 sidor, så de är korta. Vanligen handlar det om ett par, som är i någon del av processen att avsluta ett förhållande (men det finns ett par undantag från den regeln också). Männen arbetar typiskt med något lågavlönat men inte alltför fysiskt, fruarna är hemma. Om någon någon gång tycks lycklig kommer det snart vara över.

Berättelserna kommer sällan någon särskild vart: vi får en känsla att det kommer gå åt helvete och varför, men inte så mycket mer. Behållningen ligger snarare i dialogen: varje replik låter verkligen som den kom ur munnen på en verklig människa: en husfotograf utan händer, en hemmafru som får reda på att makens och hans kompisar när de var ute och fiskade hittade en död flicka men valde att fortsätta campingturen och först ringa polisen när den var över, en man som varit otrogen och vars äktenskap ännu inte riktigt helt fallit i bitar.

Kort var det, och jag är nog faktiskt mest tacksam för det. Hade det varit dubbelt så många berättelser hade jag nog inte orkat. Hade de varit dubbelt så långa, men lika täta, så kanske den hade bättrats. Men kanske inte.

Skapelsen

Fjärde volymen Valhall är mycket tillbakablickande: alla tre äventyr ägnar större eller mindre möda åt att berätta saker som skett tidigare i gudarnas historia.

Mest uppenbart är detta i Gudarnas gåvor, berättad då Tor med familj sitter vid en lägereld och barnen lurar ur de vuxna historien om hur Siv fick sitt guldhår, vilket också såklart visar sig vara berättelsen om hur Tor fick sin hammare, de två fick varandra, och även hur en hel del andra prylar hamnade i Valhall och hur Loke fick lära sig en läxa av några dvärgar. Mycket humor vinns ut ur Lokes vanliga feghet, snarmynthet och skiftande perspektiv i en trevlig historia.

Mer subtilt är det i Mysteriet med skaldemjödet, som delvis utspelar sig i ett något odefinierat nu som skulle kunnat vare före alla andra berättelser i serien, men som också till stor del handlar om det förflutna och vad som hände efter det där gamla kriget mellan vaner och asar. Detta är kanske den mest innovativa av alla Valhallhistorier, med inspiration ur gamla hårdkokta deckare och Oden i rollen som detektiv med förkärlek för lättfotade kvinnor, samt mordiska dvärgar, manipulerade jättar och en mystisk mästare bakom alltsammans. En av seriens stora triumfer.

Sista delen, Genom eld och vatten (tidigare på svenska som Elddopet), är ett mer svagt, men klassiskt nummer: Oden har fångats av människan Geirröd, en ond kung som bjudit in jättarna till sitt nordliga kungarike. Loke och Tor måste nu försöka få honom fri, vilket inte blir lättare av att Tor känner att han måste bevisa sig värdig som gud genom att genomföra det hela utan sin hammare. I Geirröds rike stryker det också kring en ung pojke som Oden lär upp genom att berätta om världens ursprung och form, på det att han skall kunna ta över kungariket. Utmaningarna som Tor möter känns aningen konstruerade, och slutet känns mer som det kommer ur tur än gudarnas makt. Inte det bästa som presterats i serien, men en besvikelse enbart i jämförelse med resten av volymen.

Så låt oss börja med elefanten i rummet: det kvinnoförakt som genomsyrar Ian Flemings Casino Royale, debuten för vad som skulle bli världens mest kände hemlige agent. Detta förakt är centrerat kring den enda kvinna som har en något mer framträdande roll, Vesper Lynd, utsänd av högkvarteret att hjälpa Bond när denne skall spräcka Le Chiffre, kommunistisk fackpamp med smutsiga affärer som behöver vinna tillbaka femtio miljoner francs han försnillat ur fackkassan för att köpa ett bordellimperium, precis innan sådana förbjöds. Kvinnorföraktet opererar på två plan, dels i att Bond själv har fördomar mot att arbeta med kvinnor och har en del minst sagt obehagliga tankar, dels i att dessa i historien visar sig berättigade.

Film-Bond var väl aldrig någon större förkämpe för kvinnors rättigheter, och knappast något föredöme, men jag hade likafullt inte förväntat mig att författaren när han beskriver hur Bond tänker på Lynd skulle skriva att varje akt skulle ha »the sweet tang of rape«. Speciellt inte som Bond några sidor senare, bland annat just därför, bestämmer sig för att fria. Blääh.

Historien är annars rättfram, mindre spektakulär än vad Bond i filmerna. Han har inga specialprylar (däremot skurkarna), han äter och dricker visserligen gott, men visar väldigt få tecken på sin våldskapacitet, eller ens någon spektakulär förmåga förutom den att gömma något viktigt. Han spelar baccarat med Le Chiffre, klarar sig genom tortyr med en del tur och hamnar sedan som konvalescent på franska landsbygden. Utöver att ge lite färg och glamour åt läsare i ett glåmigt postkrigs-England så är det svårt att se några speciella kvaliteter här, än mindre att det skulle vara starten på en karriär som fortsätter än idag.

Randall Munroe säger själv att man inte bör följa de råd han ger i How to (en lite egen variant på lögnarens paradox). Det är en bok som försöker ge ovanliga svar på vanliga (nåja) frågor: hur spelar man fotboll, hur gräver man flyttar, hur man laddar sin telefon; ibland även svar på ovanliga frågor: hur man bygger en vallgrav med lava, hur får man el till sitt hus på Mars, hur man gör sig av med boken i fråga (speciellt under antagande att den är oförstörbar). Några av de svar som ges på dessa frågor är: skaffar en häst, sätter raketer på huset, kopplar skovelhjul till en rulltrappa, byggandet är inte problemet, utan att kyla huset efteråt, sätter en propeller på en lina från Phobos, samt skickar in den i solen (genom att avfyra den bort från solen).

En del frågor får ganska rättframma svar: hur förutser man vädret, hur tar man en selfie (egentligen: hur fungerar synen och vad är skillnaden mot kameror), vad är några fysiska tecken på att man är en viss ålder. De flesta får dock ganska underliga, oväntade svar.

Den som tidigare läst något av Munroe känner igen humorn: mycket nördigt, fotnötter, underliga perspektiv på vardagen, stor förmåga att förklara saker, och oändlig fascination inför den spännande värld vi bor i.

Återvändo

Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.

Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)

Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.

Högmod

Tredje volymen med Valhall-serier samlar tre serier med tämligen varierade teman. I den första, Tor och Midgårdsormen, råkar Tor i dispyt med Tyr om vem som är den tappraste asen, och de beger sig ut till Utgård för att Tor återigen skall få en chans att fiska upp Midgårdsormen. De tar med sig Heimdal som vittne och Tjalve som tjänare, och råkar komma till Tyr föräldrahem … Mycket humor utvinns ur Tyrs försök att dölja att han är son till jättar (något nästintill alla viktiga asar faktiskt var i myterna, i alla fall på mödernet), innan Tor till slut agnar sin krok och fiskar orm.

Avsnitt två är ett av de som mest avviker från resten av Valhall: i Frejas smycke anställer Loke försök att stjäla Brisingamen, provocerad av hur hon går omkring och nedkallar vår och kärlek. Heimdal är återigen med, nu i rollen som förste älskare, medan Oden visar upp en av sina mindre sympatiska sidor. Lokes munsvada sätter honom gång på gång i klistret, och han lyckas till slut hitta precis den knapp som gör att Heimdal glömmer sin feghet och faktiskt visar mod. Historien är ett hopklipp av fragment och mindre goda källor, och är nog också den av de 15 som mest allvarligt utmanar prydheten, ibland kanske väl spekulativt.

Till slut återvänder vi i mycket till tonfallet i den första historien: i Den stora utmaningen utmanar jätten Rungner Tor på tvekamp. Dessutom har Tors son Magne son dykt upp från Jotunheim, där hans mor Järnsaxa till slut avslöjat vem hans far var. Detta sitter inte väl hos Siv, och än mindre hos Tjalve, som nu får en rival om positionen som Tors protege. En rättfram historia, i stort sett rakt ur Snorre.

Andra delen av Tranans utgåva av Jorge Luis Borges verk samlar verk från åren 1945-1970: enstaka texter kan ha publicerats tidigare, men de ingick i så fall i de samlingar som här presenteras. Dessa samlingar är av flera slag: först ut är Alefen, som väl är vad man tänker sig som typiskt borgesk, med texter som tvekar mellan essän och novellen. Den har tidigare lästs och kommenteras därför inte ytterligare.

Sedan kommer Andra inkvisitioner, vilket är en serie korta uppsatser om diverse, vanligen litterära, ämnen, en serie skrifter med i huvudsak poesi, men även än kortare verk på prosa, och Brodies rapport, i huvudsak realistiska noveller med argentinskt tema, och så på slutet en handfull ströskrifter som inte upptogs av Borges i någon samling under hans livstid.

Med så varierade texttyper är det inte att undra över om kvaliteten varierar. Naturligtvis finns det också något av förväntningarnas makt här: ju närmare en text kommer idén man har av Borges, ju bättre kommer den uppfattas (möjligen är detta något av hönan och ägget, för ryktet kan ju överensstämma med förtjänsten). Således är poesin ofta ointressant, kortprosan hinner aldrig riktigt samla sig innan det är för sent, och även om de argentinska novellerna har gott om lokalfärg och ofta är intressanta av åtminstone denna anledning, så är de knappast något att bygga ett världsrykte på.

Om vi skall fortsätta på det inslagna spåret och i viss mån kritisera även det som är riktigt gott – det fantastiskt och det litteraturhistoriska, båda behandlade med samma svalt intellektuella prosa – så märks en viss tendens att upprepa sig. Borges var fantastiskt beläst, kännare av bland annat nordisk litteratur, men som han själv erkände var hans ämnen ofta likartade: labyrinter, knivslagsmål, oändligheten. Möjligen är det bara den relativa ovanligheten i att sysselsätta sig med dem som får ämnena att framstå så tydligt i läsarens sinne. Aningen värre är en tendens att även upprepa tankegångar eller hela textstycken, vilket framstår extra tydligt i en samling likt denna.

Det finns mycket gott att förundras över här, och det är onekligen en förbättring att det nu finns den här typen av samling som möjliggör bredare botanisering än de båda novellsamlingar som annars är vad som tryckts de senaste åren, men frågan är ändå om inte detta är lite mer ambitiöst än vad som riktigt kan motiveras.

Mitt under brinnande krig föddes han, på ett datum ägnat att skapa maximal förvirring, under de där underliga åren då Sverige ämnade gå över till den gregorianska kalendern genom att helt enkelt hoppa över skottdagar (sedan kom det där kriget emellan så att man glömde det, och till slut fick man ta till ett februari med trettio dagar för att få någon som helst ordning på kalendern): i alla fall var det i maj 1707 som århundradets kanske mest kände svensk (och konkurrensen var hård) föddes: Carl von Linné, mannen som kom att till slut bringa ordning i naturkunskapen och göra den till något som kan kallas en vetenskap istället för kuriosasamlande.

Kuriöst nog utkom ingen stor biografi i samband med trehundraårsminnet, men det har nu Gunnar Broberg tagit igen i efterhand med Mannen som ordnade naturen, en rejäl pjäs som gör att den hungrande publiken nu kan få översikt över denne Sveriges förste vetenskapsman av det riktigt stora formatet, från uppväxten i prästgården i Småland, via Lund, Uppsala, Lappland, Dalarna, Holland och Stockholm tillbaka till Uppsala, därifrån utresande på kortare expeditioner i Sverige och utsändande sina studenter över världen för att utöka kännedomen om naturens alster och kanske få ytterligare glimtar av Skaparens rygg.

Det är en mycket citerande biografi, där främst Linné själv men även hans samtida ofta får komma till tals. Linnés prosa var ofta livlig, men ibland uttrycker han sig dunkelt, och Broberg är inte alltid helt hjälpsam med tolkningar, eller försök att förtydliga – i viss mån en dygd, då det innebär att han väljer att inte försöka tvinga in Linné i en viss tolkning, men ibland också irriterande vagt. Boken lider också klart av bristande redaktörskap, med onödiga upprepningar, förvirrande meningar och vissa  obegripliga felskrivningar som att den förvisso kortväxte Linné inte skall ha varit mer än 1,53 cm lång.

Detta uppvägs endast i viss mån av den stora beläsenheten Broberg uppvisar, med citat ur även många mindre kända verk – Linné var produktiv, och levde dessutom under en tid då brevskrivande var en viktig syssla för en forskare. Även om boken är lärd, ger en bred bild av Linnés gärning och är väldigt vackert formgiven, så förtar ändå slarvet med själva texten i viss mån läsglädjen.