Intriger

Det är svårt att veta hur man lämpligen beskriver handlingen i Stendhals Kartusianklostret i Parma: delar är pikaresk, delar är hovintriger, delar är skildring av efterspelet till Waterloo, delar fängelseromans. Allt är dock satiriskt och mycket operaaktigt. Allt kretsar kring den unge Fabricio del Dongo, en tämligen typisk ung italiensk adelsman utan större förmågor, vissa skrupler, entusiasm och mod, och dennes faster (i huvuddelen av boken med titeln hertiginna av Sanseverina), med färre skrupler, vacker och oförvägen. Runt dem dyker andra figurer upp, huvudsakligen hertiginnans älskare, greven av Mosca, (något fler skurpler) som är premiärminister i Parma och den som oftast styr staden, med tämligen mild hand för innevånarna, samt den unga Clélia Conti (fylld av skrupler), dotter till en viktig politisk motståndare till greven.

Den viktigaste delen av handlingen växer fram ur en trivial kärleksaffär som Fabricio har med en ung skådespelare; snart hamnar han i dråp, politiska intriger, landsflykt (genom det komplicerade, splittrade Italien), fägelse, kärlek och flykt, innan Fabricio landar i en tillvaro som vördad predikant, där hans asketism och glöd i huvudsak kommer från sin olyckliga kärlek.

Sade jag att Stendhal var satirisk? Från den oförstående hjältens storögt naiva blick på flykten från Waterloo, genom en serie politiska intriger i huvudsak baserade på lusta och missförstående cynism, till slutets upphöjelse av Fabricio i allmänhetens ögon, så är det knappast någon av personerna i romanen som någonsin undviker att drabbas av författarens gyckel. Den italienska politiken framstår som lika mycket kapriciös som trolöst beräknande: vid ett tillfälle när Mosca är på väg att tvingas från sitt ämbete ersätter han i tysthet sina kompetenta tjänstemän med åsnor, så att han ett par år senare kan återvända i triumf när efterträdarna kört ohjälpligt fast.

I allt detta finns en passionerad kärlekshistoria, den enda äkta känslan som verkar besjäla huvudpersonerna, även om den inte alltid leder till de renhårigaste aktionerna. Men även den leder till slut till en mycket egendomlig situation, där ett heligt löfte uppfylls till ordlydelsen men inte till intentionen. Om huvudpersonernas cynism sällan leder dem rätt gör i alla fall Stendhals att man får mycket nöje av dem.

Annonser

Besvikelse

I 600 år har de strävat genom universum döda rymder, likt en bubbla i en glaskropp. I 600 år har de sovit, nedfrusna. I 600 år har de väntat, på att komma fram i en ny galax, där de vill få en ny start, långt från gamla fördomar och trätor. Och så, en dag, så väcks de. Men inte till den triumf, till det utforskande, expanderande, spännande äventyr de väntat, utan till katastrof. Deras rymdskepp har styrt in i något som nästintill helt förstört det, och dödat många av de sovande, inklusive de som skulle hålla i rodret.

Det är alltså ingen rolig sits kolonisatörerna hamnat i i Jason M Houghs och K.C. Alexanders Mass Effect: Andromeda: Nexus uprising, förhistoria till dataspelet. Har man spelat det vet man ungefär var allt detta skall sluta: i än mer elände. Den trio som tar över ledningen består av en ekonom som är lika beräknande som renons på psykologisk insikt, en deprimerad byråkrat och en gammal soldat som agerar först och tänker sedan. De klarar visserligen av att hålla näsan över vattnet, men är alla otillräckliga för att verkligen kunna leda en grupp oroliga, hungriga personer som väckts ur sömnen för att reparera stationen i hopp om att kunna återgå till ursprungsplanen.

Som sagt: den som fått hantera efterverkningarna av händelserna vet ungefär vad som skett. Man vet också ungefär hur de olika personerna är funtade, hur de agerar och tänker. Nexus uprising bjuder inte på några oväntade insikter, inga totala omvärderingar, inga överraskningar. Det är raka motsatsen till den upplevelse som personerna i den får.

Nationalisering

Sveriges övergång från ett land lika katolskt som något annat till officiell protestantism tog ganska exakt 70 år: från 1523, då Gustav Vasa efter ha tagit makten började fundera på kyrksilvret som ett sätt att betala skulden till Hansan, till Uppsala möte 1593, då den augsburgska bekännelsen antogs. Denna process, med dess turer, förhandlingar, uppror, pådrivare och belackare handlar Martin Berntsons Kättarland.

I stort sett framstår denna process initialt som ett trepartsdrama: I ena hörnet reformistiskt sinnade präster, vars mål är att trosmenigheten skall övergå från att se på religionen som en uppsättning heliga bruk och föremål till att istället omfatta Guds ord med sitt intellekt, i det andra sagda menighet själv som inte vill ändra fädernas bruk, och i mitten kungen som gärna lånar sitt öra till reformatorerna, troligen inte enbart för att få chansen att lägga rabarber på kyrkans världsliga tillgångar, men samtidigt vill hålla undersåtarna lugna och stilla och inte gå för hastigt fram.

Naturligtvis var det mer komplicerat än så, med protestantiska präster som såg olika hårt på olika riter och bruk i den gamla ordningen, en kung som illa snabbt gjorde vad som göras kunde för att stänga kloster och konvent (i alla fall de befolkade av munkar, som lättare kunde klara sig själva utanför murarna), och en församling som gärna väsnades och tog till vapen, men som snabbt också återgick till vardagen om de syntes få sin vilja igenom, och som efter någon generation med det nya försvarade det lika hårt som deras föräldrar protesterade mot det.

Något som slår en under läsningen är Gustav Vasas hycklande strategier: samtidigt som han i Stockholm och städerna gör vad han kan för att underblåsa den nya läran, så skickar han till den mer konservativt lagda allmogen på landet brev där han blånekar, kallar allt förtal, och uppmanar mottagarna att inte lyssna på de som bara kommer med falska tidender. På detta sätt, och genom att när bönderna gjorde uppror snabbt lätta lite på trycket så de kände att det fått igenom ungefär det de ville, lyckades han gång på gång stabilisera läget.

Intressant på ett annat plan var redogörelserna för hur reformatorerna såg på de gamla kultbruken: långt ifrån att vara en fråga om bibliskt stöd eller ej ansåg den protestantiska strömning som var gällande i Skandinavien och norra Tyskland att det i stort sett fanns två sorters bruk: del sådant som direkt motsade Jesu lära och därmed måste bort, dels »adiafora«, företeelser utan stöd men även utan direkt motsägelse. Dessa kunde dels vara sådana som var direkt skadliga genom att de ledde tanken fel, som bruk som syntes bygga på uppfattning om en helighet i ting, dels sådana som var mindre allvarliga men som kunde både has och mistas, och dels sådana som i princip kunde ändras men där traditionen var stark och där man behövde göra på något sätt (hit hörde t.ex. att fira gudstjänst om söndagen och, mer förvånande, att kvinnan skulle tiga i församlingen).

Kättarland är en intressant men tyvärr slarvigt skriven bok: vissa vändningar upprepas två och tre gånger, ibland nära inpå varandra. Redaktören verkar också ha sovit sig genom enstaka meningar; jag vet inte när jag senast läste en bok där så många ord försvunnit eller där meningar så ofta ändrat riktning halvvägs. Den är långt ifrån onjutbar eller obrukbar, men kunde varit än bättre.

Brev från kolonien

En skog. Fem tjejer. Rävar med tre ögon. Yetier. Tunnlar, talande statyer och anagram. Och vänskap till max! – ungefär det är vad som utgör stomme och handling i Lumberjanes: Beware the kitten holy, en seriehistoria om tjejer på sommarkollo i en mycket underlig skog, med björnkvinnor, jätteormar i floden och underliga hemligheter.

April, Jo, Mal, Ripley och Molly har en märklig sommar framför sig: de tar lägrets måtto om maximal vänskap på allvar, smyger ut på natten, utforskar hemligheter, upptäcker underligheter, löser pussel och slåss med monster. De verkar specifikt skrivna för att inte trilla rakt ner i stereotyper – Jo verkar vara den som är lätt för matematik och mönster, Ripley är överentusiastisk, April ser ut som hon skall vara den söta väna, men verkar ha mest mod av alla, men de verkar långt ifrån definieras av detta. Mal och Molly är än så länge lite mer oklara i konturerna, men det kommer nog med tiden.

Stilen är charmerande, lite vimsig: den klarar de mer lättsamma partierna utmärkt, de mystiska med finess och de mer skrämmande och våldsamma väl: att de håller sig lite åt det snällare hållet istället för superhjältesvåld stämmer överens med historien, som även den lägger tonvikten vid annat än färdigheter i slagsmål. Det hela är trevligt, spännande och intressant.

Att efteråt minnas det svåra

I Odysséens trettonde sång får Odysseus, den frejdade hjälte, äntligen återvända till Ithaka. Först känner han dock inte igen sig, eftersom Athena villar ögat och talar med honom i förvrängd gestalt, innan hon förklarar att hon ser igenom den lögn han först tagit till och förklarar att han därigenom liknar henne – en intressant episod, och hade det inte varit för att delar av Odysseus äventyr (i alla fall de med cyklopen och Kalypso) bekräftats av gudomar så hade den varit nog för att få en att undra över mycket av det som skedde tidigare.

Därefter får Odysseus en tiggares skapnad, och tar sig till sin svinaherde Eumaios, en av de som varit honom trogen genom hans långa bortavaro. Av honom får han nyheter om vad som skett på ön, medan Athena hämtar tillbaka Telemachos från Sparta. Därvid visar sig det skepp friarna skickat ut i bakhåll för honom verkningslöst, och även han kan ta sig till Eumaios och där smida planer med fadern.

I sjuttonde sången tar sig så Odysseus hem till sin borg, där friarna äter hans hjordar. I sång arton brottas han med en annan tiggare, som velat ha ensamrätten till friarnas givmildhet – alla förutom Alkinoos verkar ha viss mänsklighet, vissa så mycket att poeten till och med tycks beklaga att de också måste dö.

Detta parti tycks snarast vara en diskussion av lojalitet och pietet: från hur Eumaios beklagar sig över den herre han till viss del gett upp hoppet om, beklagande hur tiggare ställt sig in hos Penelope med falska nyheter, över de tärnor som fortsätter tjäna sin matmor, men där vissa ligger med friarna och försummar Odysseus gamla hund, som liksom andra djur ser igenom Athenes förställningskonst, och till herden Melentheus, som tycks tjäna friarna med glädje efter att ha fått viss uppmuntran, med den överlägset skrytsamma, nedlåtande rådgivande ton som man än idag känner igen från de som med moralismer försöker rättfärdiga sin upphöjelse. Om Homeros värld annars kan te sig långt fjärran, är den när man möter honom påträngande igenkännelig.

 

Stämplande mord emot friarnes flock

I Odysséens nittonde sång får Odysseus äntligen åter tala med sin ungdoms kärlek Penelope. Hon känner förvisso inte igen hans yttre, förställd som han är av Athena, men samtala får de, och hon får beklaga sig över makens frånvaro, och han får trösta och försäkra att snart kommer han vara där och ta hämnd på friarna. Känner igen honom gör dock hans gamla amma Eurykleia, på det ärr på låret han en gång fått av en vildsvinsgalt under jakt.

I tjugonde sången beger han sig åter bland friarna, på det att de må åter få chansen att förolämpa honom och härda hans sinne. Verkets klimax påbörjas dock på riktigt i nästa sång, då en bågskyttetävling om Penelopes hand ställs an, en tävling som Odysseus till slut vinner, efter att övriga fåfängt försökt spänna hans båge. I tjugoandra sången påbörjas därefter slakten, av Odysseus med bågen i hand, och sedan Telemachos och de båda herdarna Eumaios och Filoitios, när Telemachos hämtat vapen till dem.

I tjugotredje sången får till slut Penelope veta sanningen, och efter kontrollfråga till den längtade återkommne tillbringar de natten tillsammans och berättar om sina olyckor. Nästa dag och sång inleds med att friarnas själar kommer till underjorden och berättar sin historia för Achilles och Agamemnon, medan Odysseus söker upp sin far. Efter att några av friarnas efterlevande försökt ta hämnd skräms de på flykten i en sista strid, innan allt abrupt avslutas genom att Athena stiftar fred.

Slutet är lite märkligt: inte bara i den oförsonliga blodigheten som gör att alla friarna, liksom de tjänarinnor som förlustat sig med dem, måste dö, utan i hela utformningen. Egentligen framstår återföreningen med Penelope som en rimlig plats att sätta punkt, eller möjligen efter en kort skildring av den färd Odysseus i framtiden måste göra för att försonas även med Poseidon, men istället får man först den underliga scenen i vilket hela verket summeras, och sedan en kort strid som förefaller tämligen onödig: behöver verkligen Odysseus och Telemachos åter få visa sitt mod och sin förmåga att låta kött möta den grymma kopparn?

Nåväl, nu är såväl Iliaden som Odysséen återlästa. Må de få segla ständigt.

Splittring

Jag fick vad jag sade att jag önskade mig: en bok om Manhattanprojektet. Jag fick inte vad jag verkligen önskade mig: en historia över Manhattanprojektet. Oppenheimer and the Manhattan project är de samlade texterna från ett symposium som hölls 2004 vid hundraårsminnet av »atombombens faders« födelse, under redaktion av Cynthia C. Kelly. Det finns kvar rester av de muntliga framförandena: inte direkt störande, men inte bidrar de till att intrycket blir något helgjutet.

Det skall väl direkt sägas att Oppenheimer alls inte är ointressant: som fysiker är han helt klart distingerad, om än inte av det allra första  vattnet. Som administratör vid Los Alamos oväntat fullödig. Som människoöde uppvisande djup tragik, inte enbart på det personliga planet. De olika texterna belyser honom från olika vinklar, som friluftsmänniska, handledare, administratör, romanfigur, rådgivare. Allt intressant, men också splittrat: det här är en bok för den som redan läst en biografi, som kanske vill ha nya infallsvinklar. Vissa texter kan vara mer av allmänt intresse, som hur Oppenheimers skamliga behandling påverkat fysikernas syn på sig själva, men annat är väldigt specialiserat, som Oppenheimers förtjusning i staten New Mexico.

Läsligt, men som sagt: inte vad jag faktiskt önskade mig.