Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Växlingar

Det här kommer vara en väldigt blandad recension: det finns saker jag tycker om i Juliet Marilliers Dreamer’s pool, det finns några ytterligare jag inte tyckte om, och det finns en hel del som borde kunna bättras. Omslaget meddelar, förutom namn på bok och författare, att det är frågan om »A Blackthorn & Grim novel«; dessa båda är två av tre huvudpersoner, som när boken börjar sitter i en mörk, fuktig fängelsehåla i något iriskt land – av anledningar som delvis kommer uppenbaras senare.

De räddas därifrån av en alv vid namn Conmael – eller, Blackthorn räddas, mot löfte att hon skall hjälpa dem som är i nöd, inte använda sin magi för mörka ändamål (hon är en klok gumma, förutom att hon inte är en gumma än), och avstå från hämnd på den som satt dem där, lord Mathuin. Grim bara råkar bli fri på kuppen. Väl ute söker de sig norrut, mot Dalriada, där prins Oran härskar och väntar på sin tillkommande, den väna Flidais, en flicka efter hans hjärta, lika förtjust i skogspromenader som han (och de gamla berättelserna, poesi och annat stillsamt). Fast när hon väl kommer fram visar hon sig vara något annat än han väntat sig från de brev de växlat. Blackthorn får i uppgift att reda ut vad som för de flesta läsare redan torde stå klart har hänt.

Så. Vad jag tycker om: Blackthorn. Hon är arg, och arg av en anledning, och vill inte vistas bland folk, och motvillig och tvär, och i allt detta mycket mänsklig. Grim, i lägre grad, bär på något mörkt som gör det svårt för honom; han har inte Blackthorns sedan länge närda ilska, men han har mer förstånd än man kan ta honom för och han själv vill tro sig om, och är även han väl linjerad. Handlingen, och de idéer de bygger på: något oväntat, eftersom det lätt kunnat bli betydligt mer moraliserande, och även om det borde vara självklarheter så bör de saker som förs fram sägas.

Saker jag inte gillar: främst Oran, i alla fall i början, då han framstår mycket som en god modern människa omplacerad i tiden, med många påpekanden om att han vill vara nära de han härskar över och har moderna idéer om kärlek och annat: han må göra några saker fel, men även han borde fått några förmänskligande brister och placerats mer i sin tid.

Detta för oss direkt till det som behöver arbete: trots att detta skall vara någon sorts historisk roman, med smärre magiska inslag, så saknar den i mycket anknytning till tiden. Vore det inte för egennamn och några invektiv skulle det hela kunnat ägt rum i nästan vilken vag tidig medeltid som helst: det finns inte mycket i språket som förflyttar en till sagornas Eire, det finns visserligen några hänvisningar till storkungar och det dyker upp en vis druid, men det känns lite som teaterrekvisita, liksom även den magi som Blackthorn sägs äga gör: den används enbart på slutet, och på ett vagt sätt som nästintill är onödigt. Detta gör också att boken får problem med tempot. Med en ordentligare känsla för tid och plats hade det inte varit lika tydligt att nästan halva boken används bara för att ställa upp brädet och få huvudpersonerna att befinna sig på samma plats, och sedan går ytterligare nästan en fjärdedel innan det som presenteras som huvudberättelsen egentligen börjar.

Som sagt, recensionen blir kluven: boken har problem som en mer hårdhänt redaktör möjligen skulle kunnat avhjälpa, samtidigt som det finns en god grund och inget egentligt avgörande fel. När boken väl tar fart han den en blandning av mysterielösande och psykologisk blick som passar dess huvudpersoner. Den tar bara lite för lång tid att ta sig dit.

Andra delen av Alf Henriksons Biblisk historia, den som täcker Nya testamentet, bör ha varit knepigare än den första: där överlappade materialet från olika böcker endast delvis, här finns inte mindre än fyra evangelister att hålla ordning på (även om de tre synoptikerna gör det hela enklare). Nå, ansträngningen märks i så fall inte: det är samma enkelhet i framställningen, parad med ett ständigt utpekande av de fall när äldre eller dogmatiska tolkningar inte kan stämma (samtidigt som han ärar kyrkofäderna som inte lät redigera samman evangelierna).

Nya testamentet är dessutom på sitt sätt tacksammare: det är ett rakare berättande, och ett som det går enklare att plocka ur de goda berättelserna och ordvändningarna ur. Henriksson tycks ha en lagom kritisk blick till senare tiders översättarprestationer, villig att medge att de ibland fått till det men ofta lamenterande utrensningar av hederlig stilkonst som blivit levande citat.

Ett gott, redigt sammandrag för den som hellre ser Bibeln som litteratur än uppenbarad sanning.

Hjärta och smärta

Kim W Anderssons andra samling av vad vi tills vidare får kalla kärleksberättelser, Love hurts 2, liknar i mycket den första: det är fråga om kärlek i dess mörkare betydelser, ofta i form av avundsjuka eller besatthet, eller i form av vad som händer efter de stora sveken. Som historierna också innehåller stora mått fantastik – antingen i form av science fiction eller magi i vår värld –, och de som inte gör det istället visar till slut sig handla om djupt osunda människor som snarare hör hemma i grekisk myt än villakvarter, så är resultaten nästan alltid blodiga.

Det är också dessa till synes vanliga människor som oftast är mest obehagliga: rymdsirener som lockar rymdfarare (i Star Wars-pastisch) i rymdfördärv är en sak, men inte är de lika skrämmande som hustrur som serverar huvuden på fat. Å andra sidan är urartade versioner av dokusåpor snarast tröttsamt; det går helt enkelt inte att få dem att bli mer sjuka eller cyniska än de redan är, ens om man gör dem till blodsport.

Samlingen avslutas med någon slags beställningshistoria för ett svenska band, som visserligen inte är helt apart från resten av materialet men som ändå står ut som i huvudsak realistisk och en smula samhällskritisk, men långt ifrån lika blodig som tidigare serier.

En bra fortsättning i samma stil som tidigare, med större erfarenhet och bättre handlag som får en att önska mer.

Studieår

Efter att ha hört en hel del beröm för Laurie R. Kings böcker om Mary Russell och Sherlock Holmes så tvekade jag inte länge när jag såg en illa behandlad pocketutgåva av den första boken i serien, The beekeper’s apprentice, i hyllan med »ta vad ni vill ha« på jobbet. Jag visste ungefär vad det skulle vara för bok: efter sin reträtt från världen möter Holmes sin granne Russell, en ung kvinna som kan matcha hans intelligens, och lär upp henne för att sedan tillsammans med henne lösa brott.

Det är inte den typ av brott som doktor Watson nedtecknade: för all del finns det en sådan episod, när Holmes hjälper en granne, men huvuddelen är av ett mer modernt snitt, med en dynamitard ute efter de båda, liksom andra av Holmes vänner, dessutom en som verkar mer skärpt än någon Holmes tidigare tampats med, inklusive Moriarty. Det är förvisso inte illa skrivet och rimligt konstruerat, men det är inte riktigt vad man väntar sig att Holmes skall råka ut för: lite för personligt, inte riktigt den typ av eleganta problem som han tidigare hanterat, och upplösningen känns halvt ovärdig.

Det är inte en dålig bok, och King klarar uppenbart av att skriva den typ av intelligenta problemlösare som Holmes och Russell skall vara (och verkar ha god koll på den typ av teorier som Sherlockianer älskar att konstruera vad gäller Holmes familj och allmänna levnad), men det är heller inget jag känner ett stort behov av att läsa mer av.

I lustgården

I min bokhylla står en åldrad kopia av Djungelboken, hemtagen från någon biblioteksrensning; gulnad och blekt, halvt sönderläst, men inte av mig: en enda gång vet jag mig ha läst den, och det jag mindes av detaljer nu när jag införskaffade en engelsk utgåva kan enkelt sammanfattas: Rikki-Tikki-Tavi och hans strid mot ormarna, den gamla blekta kobran som vaktade kungaskatten, och vaga bilder av hur Hathi släppte in djungeln samt Kotick den vita sälen.

Då är minnena från julaftnar och Kung Louie starkare – och inget av de motsvaras av originalet: Baloo är inte någon dum gammal djungelbjörn, utan en vis lärare som lär Mowgli allt om djungelns Lag, och även om Mowgli faktiskt kidnappas av aporna har de ingen kung, och de vill inte lära sig om eld, utan att fläta hus. Bagheera är sig någorlunda lik, men i böckerna är han betydligt mer demonisk, en Shere Khans like.

Fast partiet med aporna är ändå någorlunda sant: för det tema Kipling främst valt är just konflikten mellan djungeln och människornas värld, där Mowgli må kunna växa upp i och bemästra djungeln, men där människoblodet kallar och tvingar honom ut ur djungeln och i världen – men trots att han rör sig i båda så är han inte riktigt hemma i någon: de vargar han växt upp med kastar ut honom efter att ha sprungit med Shere Khan, och när han försöker leva i människobyn slutar det med att de tror honom vara en skogsande och anfaller hans fosterföräldrar.

Min utgåva har försetts med ett fantastiskt kluvet förord: å ena sidan så kan man knappast diskutera Kipling utan att förkasta hans kolonialism, även när man som denna erkänner att han alltid tycks vara beredd att se människor som representanter endast för sig själva,  å andra sidan är han såpass bra som författare att många läser och uppskattar honom ändå, och de koloniala attityderna är delvis på det symboliska planet  – även om engelsmännen uppträder som försvarare mot övertro och godtycke i berättelserna med byborna. Å andra sidan målar »The miracle of Purun Bhagat mirakel« snarast ut hinduerna som mer visa och än européerna, och ironiserar till och med över kolonialistiska attityder.

Det som är kvar efter läsningen är dock den lysande evokationen av prakten i Indiens djungler, och dess gamla fallna städer, en vision av en värld där djur är djur och likfullt ädlare än människan, och framför allt en lysande skildring av sorgen i att växa upp och ur sin barndoms hem. Det är med sorg man ser hur Mowgli lämnar skogen och går, för att i en senare berättelse bli anställd som skogsvårdare med fru, barn och väntande pension: man hade önskat honom en evig djungel att jaga i tillsammans med sin Grå broder, Bagheera och Kaa.

På egen mina

Frank Heller, alias Gunnar Serner, skrev en hel radda böcker om Professor Pelotard, alias Filip Collin, svensk litteraturs enda riktigt framstående gentlemannaäventyrare; sin mest bekanta insats gjorde han troligen för Storhertigens finanser, även om han inte där tar upp hela scenen. Det gör han dock däremot mer eller mindre i Herr Collins sällsamma äventyr, en samling löst hopknutna noveller, där Pelotard och hans vapendragare Lavertisse bland annat åker på fatal kryssning, blir av med, och återtar, sitt bohag, och stöter på en fuskande spelare; de påminner i viss mån om den typ av vikingar som götiska förbundet favoriserade, som endast slogs mot och plundrade andra plundringsmän.

Nu är detta inte just enda sortens äventyr som Pelotard råkar ut för: han måste också frita Lavertisse som av misstag hamnat i finkan efter att lite väl ivrigt försökt köpa en åldrig bok (inte riktigt en inkunabel, men nästintill), liksom en ung suffragett som orättfärdigt anklagats för mordbrand, och han hamnar dessutom vid tillfälle i Hades, efter att ha suttit i Paris och beklagat sig över tillvarons enformighet, varefter han bestämt sig för att följa en ung kvinna påfallande lik Lucrezia Borgia.

Det är trevliga noveller, även om det ibland är lite skavanker i hur de lagts upp, så att man snart förstår det mysterium allt byggts kring – å andra sidan inte nöjet att luska ut detta, utan hur Collin ständigt landar på fötterna. Underhållning, och välskriven sådan.

Uppvaknande

Jag läser normalt inte amerikanska superhjälteserier. Det finns för mycket historia att hålla reda på, och jag är inte helt förtjust i idén med en övergripande historia som alltid rör sig framåt, istället för mer kvasistatiska serier (typ Fantomen, där saker händer, men där det lika ofta bara är en episod som man kan hoppa över utan att egentligen missa något). Dock hörde jag så mycket gott om den nya Ms Marvel, och huvudpersonen Kamala Khan, ung amerikansk muslim med nyfunna superkrafter, att jag ville försöka.

Jag är inte besviken. Det en serie som visserligen handlar om en superhjälte, men lika mycket om en människa. Kamalas största problem är egentligen varken att en galen uppfinnare skickar ut underliga robotar, eller att hålla sin nya identitet hemlig, utan snarare att hennes föräldrar – i god tradition – gör hennes liv som tonåring jobbigt. Superhjältetgiget är snarast ett sätt att understryka och kontrastera de vanliga problemen med att snart vara vuxen och försöka fundera ut vem man är och vill vara.

Att det dessutom är roligt (förutom allt annat är Kamala också nörd och skriver fanfiction, spelar dataspel och älskar superhjältar, förutom att hon är muslim och ung och ibland vill gå ut på fester eller göra något som föräldrarna inte känner till). Att det dessutom är trevligt, klart tecknat, inte överdrivet flashigt och bara ibland lätt karikerat gör det bara till en än roligare bekantskap.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.