Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Om man efter att ha läst den utmärkta The wicked+the divine vill söka sig bakåt i firma Gillen & McKelvies produktion kommer man snabbt till Phonogram. Om det man mer än något annat vill ha är estetiken (och ordvitsarna) men också referenser till popmusik från i huvudsak nittio- och tidigt nollnoll-tal så är detta helt rätt.

Rue Britannia handlar om David Kohl, musikmagiker och rövhatt. Han råkar tidigt på musikens gudinna, som vill att han skall undersöka varför någon håller på och bråkar med hennes inkarnation Britannia, vid tillfället död sedan tio år. David har förrått och i någon mån övergett henne, men har också sin identitet rotad i hennes musik, och när folk bråkar med minnet av henne påverkar det honom.

Mytologin här är rörig: dels för att den aldrig riktigt förklaras, dels för att den till stora delar bygger på musikscenen i Storbritannien på nittiotalet. Det finns en ordlista på slutet, men eftersom serier är ett visuellt medium räcker den långt ifrån till för att förklara allt (och eftersom den är på slutet får man syn på den först när det är för sent).

Rue Britannia är ett avslutat helt, så om man är osäker på om den utsökta stilen i ord och bild är tillräckligt för att kompensera för att vissa saker möjligen kommer flyga en helt över huvudet, så behöver man inte oroa sig över att behöva läsa de två senare samlingarna. Bäst är det förmodligen om man har precis rätt musiksmak, men även annars är det värt att läsa. Och man kan om man vill få lite utmärkta tips om musik att lyssna på.

Strindbergs böcker är i allmänhet farliga, åtminstone för hans biografer. Detta gäller speciellt för Tjänstekvinnans son, en uppväxtskildring vars sanningsenlighet i mycket kan diskuteras (att gossen, vars liv i denna del skildras från födsel till studentexamen, givits namnet Johan borde vara varning nog).

Johan föds i ett äktenskap som ingåtts först efter att hans äldre bröder fötts, hemmet sägs vara fattigt men i så fall är det en högst relativ fattigdom, och snart finns åter pengar. Modern är tjänstekvinna som upphöjts, fadern högre medelklass. Ståndsriksdagen sjunger på sista versen, uppfostran är stundom hård, och när modern dör och han får styvmor så blir familjelivet outhärdligt.

Johan är den med klarast läshuvud, och drar sig tillbaka från andra: överaktiv empatiförmåga gör att han lätt skäms å andras vägar. Han går igenom en period som frälst, kommer ut som ateist. Han går i skolan med såväl arbetare som aristokrater, är en sommar informator.

Strindberg går i strid mot mycket, och målen är om inte aktuella idag så fullt legitima: främst det sexuella hyckleriet och skräcken för all könsdrift (styckena om den hemska skriften om onanins faror är klassiska). Den senare misogynin finns här främst som spår: visst släktskap kan spåras med dagens tydligaste yttringar i den vägen.

Som vanligt är språket en av de stora behållningarna. En biografi kan också i hög grad förlåtas för att inte ha en klar intrig; Johans infall, övertygelser och utveckling övertygar genom språket, och även om man nog anar att utfallen mot familjens kvävande stämning nog inte alltid är helt sanningsenliga så finns likväl mycket av det som verkar psykologiskt riktigt.

En ny estetik

Susans Sontags första essäsamling Against interpretation närmar sig pensionsåldern: den skrevs i början på sextiotalet, och handlar i huvudsak om kritik, i såväl meningen att den diskuterar enskilda verk som att den diskuterar vad kritik är och hur man skall se på konst.

Sontag börjar samlingen med två längre texter som diskuterar konstsyn i allmänhet; hennes åsikt är att man behöver söka sig bortom en konstsyn som låtsas som att yta och innehåll är separata ting utan närmare koppling till varandra, och att man därför också borde premiera skapandet av verk där sådan kritik helt uppenbart blir absurd.

Hon är därvid fylld av beundran för en hel massa verk, men beklagar att den medvetenhet hon efterfrågar inte nått till skönlitteraturen. Detta kan lätt betraktas med viss ironi: av de tänkare och skapare hon särskilt håller fram och diskuterar är de flesta enbart angelägenheter för esteter och specialister. Det enda undantaget är Camus, dock inte på grund av de anteckningsböcker som är vad hon närmast anmäler. Hon skulle dock nog själv inte vara alltför förvånad; i den essä som diskuterar naturvetenskap och kultur tycks hon säga att mycket av den kultur hon själv uppskattar tagit upp vissa drag från vetenskapen och liksom den blivit något man måste tränas i för att kunna uppskatta (och att endast skönlitteraturen tycks ha undvikit detta öde).

Allt detta får henne möjligen att framstå som mer pretentiös än hon egentligen är. Visst, hon diskuterar franska filmmakare som knappast hör till allmänbildningen, liksom teaterideologier, men hon tar också upp science fiction-film (det schema för sådana hon beskriver kan användas även för mer samtida sådana, i alla fall de med katastrof-anknytning – om det är så att jorden hotas så gäller schemat, men knappast annars).

Bokens förtjänster är i huvudsak sekundära: de verk den diskuterar är egentligen inte det intressanta, utan hur de diskuteras, de slutsatser som dras och positioner som intas. Kan man bara se bortom träden finns en spännande skog att gå på upptäcktsfärd i.

Öl är också vin

Om nu någon tvivlade, så kan Örjan Westerlunds 101 öl du måste dricka innan du dör tjäna som fullgott bevis på att ölnördar kan föra sig med minst lika bisarr jargong som någon vinrekommenderande nyhetsmorgonsgäst.

Den prosa som de 101 olika sorterna öl, de flesta (alla?) lätt tillgängliga på systembolaget, beskrivs med försöker alldeles för hårt framstå som sofistikerad och smart, med resultatet att den bara framstår som bisarrt obegriplig, nästintill en provokation. Istället för att svamla om neutrala beskor och druschdraperier och kladdkaka (författaren må ha ett livsmål att hitta den perfekta ölen att inta till detta bakverk, men jag har det inte) hade det varit betydligt mer givande att få läsa varför just denna smakkombination skall få rinna ner för min strupe. Som det nu är finns det ingen tydligt framträdande idé bakom urvalet, vilket gör att listan snarare framstår som slut än som början på en upptäcktsfärd.

Då som nu

Tredje samlingen med Squirrel girl, Squirrel, you really got me now, handlar i huvudsak om tidsresor. Doreen hamnar på något sätt i sextiotalet, och när Nancy försöker hjälpa henne ber hon om i sin tur om hjälp från … Doktor Doom. Som rest till deras samtid för att skaffa sig en arsenal så att han aldrig mer skall bli angripen av … Squirrel girl.

Det hela slutar inte oväntat med att de måste slåss, och med att vår hjältinna vinner. Vägen dit handlar mycket om tidsresor och paradoxer med dem och annat trams. Nu är det här en serie som i mycket lever på trams, i huvudsak tämligen intelligent sådant, och det framstår väldigt tydligt att tidsmaskiner är en typ av idé som lätt gör allt annat i berättelserna irrelevant.

Förutom historien med Doom finns en kort berättelse om hur Doreen får en ny vän (en hjärna i robotkropp, reformerad medlem av HYDRA), samt en gemensam berättelse med Howard the Duck, där de råkar ut för en galen cosplayer som vill jaga halvmänniskor i tron att det blir semilegalt. Howard verkar röra sig i en likartat mindre seriös värld som Squirrel girl, så det hela funkar. Den bästa humorn här, liksom tidigare, är när de driver med andra figurer, inte mediet i stort.

Till slut måste också påpekas att den läsarsida som tas med är helt underbar, med bilder på ekorrar och folk som klär ut sig till Squirrel girl. Bara de är värda att skaffa samlingarna för.

Nyckelhål

Sällan har jag saknat en riktigt knappologisk kommentator som när jag läste en totalt okommenterad utgåva av Strindbergs Svarta fanor: vissa av de endast lätt maskerade personerna går enkelt att identifiera – att Hanna Paj är Ellen Key är välkänt, att Falkenström Strindberg själv är ganska enkelt att lista ut för den som läst annat av honom, och att den usle Zachris är den annars på magasinen dammande Gustaf af Geijerstam kan man kanske förstå –, men att den där tidningen som hängs ut som lögnens högborg är DN är inte det, och huvuddelen av persongalleriet är helt glömt.

Svarta fanor är ett generalangrepp på delar av den svenska kultureliten vid förra seklets början: folk intrigerar, hatar, förtalar, besvärar och förpestar varandras liv. Alla är offer, de flesta förövare; Zachris och hans hustru Jenny det i extra hög grad. Mellan lustmorden plockar Strindberg fram ett par käpphästar: kvinnosaken, alkemin, religionen.

Litterärt ligger värdet främst i formuleringar och scener: inledningens middagsbjudning där alla avskyr varandra och baktalar varandra så fort tillfälle ger är lovande infam, men inte många av de som förtalas återses, och det är inte lätt att se att vissa av dem kommer vara viktigare än andra när handlingen fortskrider. Intriger kan Strindberg inte riktigt klara, vilket syns främst när han skall förklara hur han – förlåt, Falkenström – förlorar omvårdnaden när hustrun lämnat och flyttat ihop med en annan kvinna.

Strindbergs åsikter har inte åldrats vackert.

Allt detta gör att satiren är bäst när den riktar in sig på enskilda, inte kvinnor i allmänhet, eller vetenskapen, eller andra mer abstrakta ämnen. Elakheterna mot Zachris tycks aldrig vilja upphöra, men om de är träffsäkra eller ej går inte att avgöra. Möjligen grämer detta Strindberg mer än något annat: om han likt vissa av hans gestalter haft vett att bara ignorera skulle Geijerstam idag bara varit en episod i Strindbergs biografi. Nu har han istället blivit litteratur. Kanske inte stor sådan, men litteratur likfullt.

Besvikelser

Fredrika Bremers Hertha är nog en av dessa romaner där påbyggnaderna med tiden blivit viktigare än det som en gång var grund: Bremers förmåga som gestaltande författare framstår idag som begränsad, den reform hon i första hand propagerade för genomfördes redan något år efter att boken nådde läsarna, och dess mer långsiktiga vision av kvinnan som fri varelse är så starkt kristet infärgad att även den idag känns passé. Istället är det just idén som henne som föregångsfigur, som en tidig kvinnosakskvinna eller feminist, som verkar tilldra sig störst intresse.

Romanen handlar om Hertha Falk, som lever under sin stränge faders regemente, tillsammans med tre älskade systrar. Hertha känner sig instängd: trots att hon är 27 år så är fadern hennes förmyndare, ty detta utspelar sig vid den tid då de enda kvinnor som ansågs myndiga var änkorna. Hertha träffar Yngve Nordin, en ung järnvägsingenjör, tycke uppstår, men giftermål är inte möjligt då fadern inte ger samtycke. Runt omkring dem pågår livet i staden Kungsköping (löst modellerad på Örebro), med flera bifigurer.

Som roman betraktat är det bara ett fåtal delar som lever: vissa bifigurer har något av djup och egensinne, men Hertha och Yngve framstår som lite för mycket av idealgestalter, fadern som begripligt men ändå ensidigt tyrannisk. Bremer förklarar mycket som en skickligare författare hade klarat av att låta komma fram på annat sätt, eller i alla fall på ett sätt som inte bryter flödet i berättandet. En kris framkallas av ett anonymt, inte helt ärligt brev, men sedan den klarats så görs inget försök att reda ut vem avsändaren var.

Värst av allt är dock kanske att bokens stora idé, den om att den myndigförklarade kvinnan kommer att verka som en god kraft i världen, huvudsakligen förs fram som just idé, något Hertha känner och vill verka för men som aldrig riktigt gestaltas, trots att det finns goda möjligheter i form av ett galleri av bifigurer. Slutet på boken – som är tämligen bittert – verkar lägga mycket skuld på just att Hertha var instängd i omyndigheten, samtidigt som hon paradoxalt nog blir dödligt sjuk nästan samtidigt som hon kommer ur den.

Herthas betydelse i dåtidens dagspolitik har debatterats: var den utökade möjligheten till myndighetsförklaring som kom snart efter den en konsekvens av boken, eller en oberoende utveckling. Dess roll som ikon för svensk feminism, där Fredrika Bremer-förbundet uppkallade sin tidskrift efter den, är dock bortom tvivel. Där ligger dess stora betydelse, för som roman så märks det att är ett alster från tiden när hantverket inte riktigt blivit ordentligt förstått i Sverige.

Idioti

Det krävs en särskild sorts idiot för att komma på tanken att det är en bra idé att rädda någon från en superskurk genom att byta ut henne mot en annan superskurk i en klonkropp: visst, det kanske funkar en kort stund, men sen har man plötsligt två superskukrar som jobbar tillsammans. Clint Barton (alias Hawkeye) är precis en sådan idiot, vilket inte Kate Bishop (alias Hawkeye) inte är sen att berätta för honom i Family reunion.

Innan vi kommer dit har vi dock sett dem på en ö någonstans fylld med en massa andra prickskyttar (de flesta av dem skurkar). Fast Kate är Kate som hon annars är idag, Clint är från en tidigare era och känner inte igen henne (eller flera av skurkarna). Det hela hade kunnat vara en bagatell som fyllt ett nummer, men visar sig faktiskt vara ett sätt att introducera vissa saker som spelar roll när vi återvänder till LA och Kate och Clint skall försöka ta reda på vad som hänt med Kates mamma, och Clint skall behöver hjälp med någon som försöker mörda honom (här någonstans kommer den där klonen in).

De får slåss, gnabbas, slåss lite mer och plågas av gamla misstag (mest Clints). De tar inte vettiga beslut någonstans, men tar sig ur dem med flinka händer och fötter. Sedan är det över: Vad som hänt Kates mamma är fortfarande oklart, men Clint är inte längre jagad. Tyvärr verkar det också vara slutet på Kate som huvudperson i egen serie, men hon dyker säkerligen upp någon annanstans.

Natt på jorden

Själva titeln till Ett drömspel antyder att detta inte är en helt normalt pjäs: det är snarast ett surrealt experiment långt innan surrealismen, en pjäs uppbyggd på drömlogik men med tydligt idéinnehåll. Som huvudpersonen Indras dotter själv säger: det är synd om människorna. Hon har hamnat på jorden, och springer in i olika människor: en officer som varje dag försöker passera en dörr till en älskad han aldrig sett, en advokat som dottern själv bestämmer sig för att gifta sig med, akademiker, arbetare, portvakterskor, älskande, oälskade, en poet: ingen är lycklig, och de som en kort tid verkar vara det bestämmer sig för att dränka sig för att lyckan ej skall passera.

Pessimism, ja, och underliga övergångar, men aldrig något osammanhängande: detta är en pjäs att hänga tolkningnar på likt en klädhängare (eller är det en kandelaber? eller ett träd?). Njutning, plikt, kärlek, familj: inget leder till lyckan. Poesin kan möjligen få en att skudda av sig stoftet, men det verkar vara något högst tillfälligt, och sedan är man åter i jämmerdalen. Vissa har det kanske mindre illa än andra, men även om de kolbärare som talar om revolution och att ta hämnd på de rika verkar ha det sämre än andra och var förtjänta av mer, så verkar ingen kunna prisas.

Lite av Strindbergs idéer om könens kamp och vetenskapens onytta finns här, men inget så att det helt tar över. Troligen det han skrivit med lite tydligare idéinnehåll som gör allra minst motstånd.

Högljudd diplomati

Margareta Beckmans När Sveriges generalkonsul räddade Paris hör till de där böckerna man brukar stöta på vid bokreor och liknande: inte direkt lockvaror, men riktigt billiga och lämpliga som fyllnad på reaborden. Här är det extra passande, eftersom andra världskriget normalt brukar locka köpare. Boken har en underrubrik, En biografi över Raoul Nordling, vilket indikerar dess främsta problem: den försöker täcka in lite för mycket material på ganska få sidor.

På knappa 200 sidor skall vi alltså få träffa bekantskap med Nordling, svensk generalkonsul i Paris under andra världskriget (och biträdande konsul under första), vi skall få en snabblektion i ockupationen av Paris, hur det gick till när staden befriades, och vad Nordling gjorde för insats. Det blir ganska knappt och hastigt, och framför allt: det som titeln lovar framgår aldrig.

Det bör kanske direkt sägas att Nordling gjorde en otvivelaktigt mycket förtjänstfull insats under de där dagarna 1944 när de allierade närmade sig den franska huvudstaden och tyskarna desperat började undra hur de skulle göra: fly, underhandla, förstöra vad de kunde? Nordling lyckades då utverka att alla de personer som tagits till fånga av tyska militären skulle överlämnas till honom personligen, och räddade därigenom livet på tusentals. Men Paris? Det är sant att övergalningen i Berlin givit order om att staden skulle förstöras om den inte kunde hållas: Notre Dame, Triumfbågen, Eiffeltornet, Invaliddomen, allt skulle gå upp i rök. Det verkar dock också vara så att den lokale befälhavaren Choltitz var en man med kultur och visst samvete, som inte var beredd att följa denna order.

Det Nordling istället verkar ha åstadkommit, förutom fångbefrielsen, var vapenvilor, möjliggörande av kontakter mellan det franska motståndet i Paris och de allierade befälhavarna, och dessutom underlättat för Choltitz att med hedern i behåll kunna kapitulera på ett sätt som minskade antalet förluster i alla fall något. Inget av detta är illa, allt är tillräckligt för att Nordling borde ha en lika framstående plats i den svenska diplomatins historiska finrum som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, men inget av det är riktigt detsamma som att ha räddat Paris. Det är något paradoxalt i detta: byggnader kan återställas, människoliv kan det inte, men likfullt är det ofta kulturell förstörelse som om- och eftervärld ser som värre. 4000 motståndsmän var många då, men nu är de som snön som föll i fjol.

Jag vill för all del inte avråda från Beckmans skrift: den är inte illa skriven, även om det finns delar som inte riktigt redigerats ihop, och den berättar livligt och klart om olika händelser i Paris historia. Den når inte riktigt fram med vare sig det som huvud- eller underrubrik utlovar, men det den faktiskt har att säga är spännande nog.