Feeds:
Inlägg
Kommentarer

En enda gång har liberaler och socialdemokrater satt sig i gemensam regering (förutom under krigsåren), under Nils Edéns egid år 1917-1920. Med tanke på hur framgångsrikt detta utföll är det underligt att det inte upprepades: rösträttsfrågan fick äntligen sin lösning, reformer på flera andra områden infördes (bland annat åttatimmarsdagen), regeringen lyckades hålla samman väl, och majoriteten i riksdagen var stabil. Till slut föll regeringen på en reform av – kommunalskatten.

Edén framstår i Gunnar Wetterbergs behandling som en politikertyp som idag är närmast otänkbar: professor i Uppsala, med endast svagt intresse för partipolitik, på många sätt i opposition mot strömningar inom sitt eget parti (han var mer försvarsvänlig och mindre benägen till alkoholförbud än viktiga falanger), oflexibel som partiledare men skicklig i att jämka viljor och kompromissa i regeringsarbetet: Lysande som statsminister, misslyckad som ledare för sitt parti – det var under hans ordförandeskap som liberalerna splittrades i två, och ingen av de nya partierna var intresserad av att behålla honom i ledande position.

Trots att det alltså var under hans styre som rösträtten slutligen utvidgades till att bli nästintill allmän (ett par små krav kvarstod), efter att högern skrämts till medgörlighet i svallvågorna under slutet av första världskriget är han också aningen bortglömd: Edén var lysande talare och politisk analytiker, men han var ingen personlighet, och hans eget parti har knappast velat framhålla honom på det sätt man kunnat med Staaf. Skall politiker dock dömas främst efter resultat kan Edéns omdöme dock knappast bli annat än det högsta.

Lidandets lön

I dessa dagar av religiös förföljelse kan det kanske vara värt att återvända till tidigare sådana. Parallellerna mellan rasister som försöker dölja sin ideologi som kritik av religion eller kultur och romerska kejsare som försöker stärka sitt välde genom att förmå alla undersåtar att offra till gudarna bara för att förundras när vissa av dem vägrar är kanske få, men likväl kan påminnelsen om att förföljelse från utomstående kan stärka banden vara något att ha i åtanke; påståenden om de andras väsensskildhet tenderar att bli självuppfyllande.

Säkert är i alla fall att när Eusebios slöt sin Kyrkohistoria (av mig läst i Williamsons engelska översättning, The history of the Church) så hade den kristna kyrkan till slut kommit genom århundraden av att ömsom förföljts, ömsom tolererats av de romerska makthavarna: Eusebios var en medhjälpare till och stor beundrare av kejsar Konstantin den store, efter vilkens omvändelse de kristna var de som var dominerande.

Eusebios själv var ingen stor teolog: han lutade mot arianismen, och hans teologi gjorde att han kunde stödja en statskyrka stödd på kejsaren. Han har därför aldrig setts som någon framstående kyrkolärare. Däremot var han utomordentligt lärd och intellektuell, och hans kyrkohistoria sågs som den definitiva framställningen av de första 280 årens kristna historia – senare kyrkohistoriker skrev alla fortsättningar av hans verk, inte ersättningar. Hans metod med långa utdrag ur andras verk har bevarat prov från flera andra författare till eftervärlden.

Själva innehållet är dock måttligt upphetsande: det är i mångt och mycket en förteckning över romerska kejsare, biskopar i Rom, Alexandria, Jerusalem och Antiokia, kristna martyrer och trosvittnen, samt heretiker. Vissa kyrkomän får en närmare behandling, särskilt Origenes. Eusebios intresserar sig föga för andra händelser än martyrium: han skriver om människor, och ibland böcker. Stilen är heller inte speciellt upphetsande: detta är ett verk för den som vill veta något om de tidiga kristna, inte läsa en spännande historia, ej heller en historia om hur den kristna idéläran utvecklade sig (även om man får en del idéer om hur Eusebios såg på t.ex. djävulen eller onda andar).

Legohären

Jag vill minnas att jag sett ämnet för Gustave Flauberts Salammbô kallas perfekt för den historiska romanen, då den behandlar ett väl avskilt ämne, som inte påverkar världshistorien i stort, men ändå äger inneboende gravitas. Detta omdöme är inte helt sant: händelser under de kartagiska legotruppernas uppror efter första puniska kriget bidrog till att frammana det andra, låt vara att just striderna i Afrika inte hade mycket med det att göra. Likväl är det nog få rimligt väl dokumenterade skeenden (här genom Polybius försorger) som för eftervärlden ter sig såpass i sig själv inneslutna.

Även om man går med på premissen för omdömet innebär det dock inte att Salammbô är en särskilt lyckad roman: dess svagheter är lite för påtagliga för detta. Främst av dessa får väl sägas vara den påtagliga personlighetskulten: drivmedlet bakom legotruppernas uppror framstår i huvudsak som det personliga hatet mot kartagerna hos Spendius och den förbrännande kärleken hos soldenärernas anförare Matho till titelpersonen, dotter till Hamilcar Barca, medan den kartagiska sidan hålls tillbaka av politik och den allsidiga inkompetensen hos Hanno (en av Flaubert skapad person, ett amalgam av Hanno den store II och Hannibal (inte Salammbôs bror Hannibal Barca, som också uppträder i romanen)), medan motsättningen mellan Karthagos dekadens och legosoldaternas barbariska manlighet visserligen återspeglar en ännu förekommande tankefigur men likväl ger ett något nattståndet intryck, samtidigt som båda sidornas grymma blodtörst och den litterära exoticismen blir väl grälla och till slut mest tröttande.

Likväl, om det som historisk roman kanske idag framstår som mindre lyckat kan man ändå läsa den som föregångare: inte bara dekadenterna, men även senare fantasy, i synnerhet Sagan om Ringen, verkar ha ärvt en hel del härifrån. Det är inte svårt att hitta paralleller till det dömda Gondor bakom sina murar som försöker stå emot den barbariska horden med sina belägringsmaskiner (även om elefanterna här slåss på andra sidan), liksom den vändning som kommer först när det mer ursprungliga ryttarfolket kommer till undsättning i sista stund.

Likväl, om Salammbô har svårt att fortsätta fängsla som roman, om dess gestalter med något undantag är snarare agerar efter Flauberts behov än personlig logik, om översättningen tar sig konstiga friheter med skiljetecknen, om namnmagin bleknat, om de återkommande stympningarna får en att kväljas mer av utmattning än medlidande, och om den i mycket mer förefaller som en bloddränkt operett än en historisk roman så finns det ändå fortfarande ett visst mått av egen kraft: belägringarnas fasor möter en med kraft, striderna är fortsatt spännande, den rena idiotin och småsintheten som leder vissa av figurerna framstår som fullt plausibel, och helt uttorkad är inte exotismen. Salammbô kan inte rekommenderas vem som helst, men rätt läsare kan troligen fortfarande få ut ett visst nöje av den.

Ur gömmorna

Inquisition är på alla sätt det visuellt mest ambitiösa spelet i Dragon age-serien hittills,  mycket men inte enbart tack vare en ny spelmotor som tillåter mycket mer storslagna vyer.  Helt borta är första spelet lite dyiga suddighet, koncentrerat i den av alla ogillade drömsekvensen: när man i Inquisition hamnar i en liknande situation är det en mardrömsskarp upplevelse i svart och grönt. Utöver det får man se närmare på Orlais, gamla alviska ruiner på ett sätt som aldrig förr, flera olika slott och borgar och skogar som verkligen känns djupa och levande, inte som breda vägar som går mellan dungar.

Allt detta, och mer därtill, får man se framväxten av i The art of Dragon age: Inquisition, en volym som visar på spännvidden av allt som måst designas för detta spel: inte bara platser, personer och utrustning, utan även småsaker, statyer, varelser, uniformer och spelsekvenser – det finns flera exempel på hur man tecknat fram skisser för att visa hur ett förlopp kan utvecklas, och hur man kan berätta utan att använda ord.

Som kan väntas är detta en volym som inte riktar sig till mer än en begränsad skara människor; även den som gillar fantastik i konst i allmänhet kan knappast förväntas bli mer upphetsad av skisser för arkitektur eller träd, eller utkast på diverse gestalter de inte har någon närmare relation till. För de som boken riktar sig till är den dock förhoppningsvis ett kärt återseende.

Kompromissen

Carl Swartz regering betingades av tre saker: att Hammarsköld till slut blivit omöjlig som statsminister, behovet av fortsatt borgfred, samt den fortsatta motviljan mot vänstern. I det läget, vad göra? En moderat högerman, känd för sin förmåga att söka samförstånd, som kunde regera åtminstone fram till valet 1917 och hantera krisen – förutom det prekära världsläget började nu livsmedelsförsörjningen bli ett verkligt problem – visade sig vara ett gott val, särskilt på sikt.

Som Eva Helen Ulvros skildrar honom bestod Swartz förtjänst främst i ett mod att behålla lugnet och lita på Branting; när oroligheter uppstod på och efter första maj valdes en icke-konfrontativ väg som ändå ledde till att de som förgrep sig på matbutiker lagfördes och ordningen uppehölls. När i efterföljden av detta rösträttsfrågan aktualiserades kontaktade han återigen Branting och kunde behålla någorlunda kontroll genom att hänvisa till att hans regering syftade till att styra landet fram till valet och sedan fick resultatet i det bestämma: en slags bekännelse till parlamentarismen som sågs som en vänsterseger.

Ulvros skildring fokuserar i huvudsak på tiden som statsminister, och ger mycket utrymme till olika primärkällor, främst personer i Swartz umgänge, vilket gör att personen ofta hamnar i skymundan, och den allmänna politiska utvecklingen istället skildras. En märklighet som dock gås förbi med underlig brist på anmärkning är dock Swartz tidigare tid som finansminister, då han, ur familj som blivit rik på tobaksfabriker i Norrköping, lade straffskatt på tobak och alkoholvaror (och dessutom, som högerman, införde progressiva skatteskalor).

En märklig man, denne Swartz, som man gärna fått se lite mer av.

Drottning Filippa tycks ha varit en av de mer kompetenta kungligheter som vi haft i Norden: hon lyckades hålla Sverige lugnt även när maken Erik begärde pengar och manskap för krigen i Slesvig, hon lyckades styra Kalmarunionen på egen hand under de två år han var på resa till Jerusalem och genomförde då en myntreform som tycks ha varit uppskattad av alla, och hon fick ett genomgående gott eftermäle såväl i Sverige som Danmark.

En biografi som Marie-Louise Flembergs Filippa tycks därför väl förtjänt: denna föga kända drottning, dotter till den engelske kungen Henrik IV och syster till Henrik V, en kvinna som personligen tycks ha ansvarat för Köpenhamns försvar från en hanseatisk flotta, borde verkligen ha en genomarbetad biografi på svenska. Tyvärr, tyvärr, är detta inte möjligt: Flemberg tycks ha grävt i alla tänkbara vaga kopplingar till Filippa, ändå framträder hon inte riktigt profilerat. Att hon uppfyllde drottningrollen med glans är knappast möjligt att ifrågasätta, men människan Filippa verkar inte gå att få syn på, mer än möjligen i att hon var förtjust i hästar och var mycket välvilligt inställd till Vadstena kloster.

Detta gör att boken tyvärr ofta förlorar fokus och blir trögläst: det dröjer en god stund innan huvudpersonen blir mer än ett flickebarn som kan giftas bort för att stärka prestigen för sin far som nyligen erövrat sin tron från Rikard II, och ibland verkar boken snarare handla om Vadstena kloster eller diverse persedlar än en människa. Att Flemberg ofta framlägger äldre författares påståenden om Filippa utan att presentera författarna med mer än efternamn, och presenterar egna idéer med »jag tycker mig ana« gör dessutom att intrycket lätt blir en författare som inte riktigt vågar stå för något.

Det går naturligtvis inte att göra mycket åt bristen på källor, men om författaren skurit mer i det mer perifera materialet och tydligare stått för en åsikt i olika frågor (om så bara i polemik eller samförstånd med äldre skribenter så fort de refereras) så hade detta kunnat vara en betydligt bättre bok än det tyvärr är. En så bra bok som Filippa förtjänat går nog tyvärr inte att få till i sinnevärlden, men man borde kunna åstadkomma mer än det här.

Utblekt

Det är inget fel på ambitionen i Fredrik Charpentier Ljungqvists Den långa medeltiden: skildra historien i Norden från ca år 500 till medeltidens slut på knappa 300 sidor. Självklart blir det inte en speciellt ingående studie, många aspekter går förlorade och vad som finns kvar får inte alltid utrymme för mer än en kort introduktion, vilket späs på av en viss tendens till upprepningar.

Huvudtesen är likväl att länderna i Norden i mångt och mycket liknade varandra i socialt och kulturellt avseende, även om de politiskt hade separata utvecklingslinjer. Detta får väl i viss mån sägas vara en förutsättning för denna typ av bok, och därför inte särskilt förvånande. Författaren är arkeolog med inriktning på bland annat klimatförändringar, och detta speglas i att dessa får relativt mycket utrymme, med närmare betraktelser av såväl den temperaturnedgång som inledde perioden som den lilla istidens inverkan mot dess slut. I övrigt är det en tämligen rättfram historia, som inte bjuder på riktiga överraskningar eller direkta grodor (en sak har jag funnit som varit felaktig: Dal ingick under medeltiden i Västergötlands lagsaga).

Denna oförmåga att överraska är till viss del en direkt följd av huvudtesen: om ländernas utveckling var likartad, så följer att den som redan är bekant med ett av dem är i mindre behov av introduktion till de andra. Eftersom boken dessutom är så kort finns inte heller utrymme att gå in på detaljer om enskilda områden, vilket också sänker möjligheterna för nyheter. Den långa medeltiden är troligen en utmärkt introduktion för den som endast kan mycket lite om nordisk medeltida historia, men för den som redan känner sig påläst är den snarast en repetitionsövning.