Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Mjältsjukt

Clas Lijvins Spader Dame är en förtjusande liten bok. Inte för handlingens skull, den sorteras snarast under melodramen med sin fattiga student Schenander, hans älskade Marie och de intrigerande släktingarna som håller dem isär så att hon till slut gifter sig med den tjusige men samvetslöse adlige officeren Leyonbraak. Nej, det är prosan som är något alldeles eget: formligen en dokumentroman, med brev skrivna av sagde Schenander till en drunknad man och sedan några rättsprotokoll, så uppvisar den en egendomlig lyrik parad med underliga associationer och ett sällan skådat världsförakt.

Kort sagt, det hela är en produkt av romantiken, en riktning som i Sverige annars på litteraturens område, undantaget Almqvist, helt domineras av poesin. Det är dock en tämligen jordnära romantik: språket må vara högstämt, men det som hindrar kärleken är låga intriger, länsmän och hiskeliga fastrar, och Schenander hamnar inte på de saligas ängder, utan på Danviken. Innan dess har han munhuggts med Leonbraak på ett sätt som snarast påminner om Shakespeare, han har flytt ut i vätan, varit skolmästare och spelat bort sin egen skjorta. Han har också, till slut, hamnat i en liten rättsskandal innan han förpassas till dårhuset och en sista melodram möter läsaren. En mycket egendomlig, men sympatisk, herre.

 

Annonser

Kanonmatat

Jag hade länge haft en önskan att läsa Mary Gentles Grunts – länge som i att jag läste något om den för flera år sedan och tyckte det verkade intressant med en bok som gav orcherna huvudrollen. Det var alltså med mycket liten tvekan jag plockade upp den från reahyllan och betalade. Baksidan tycktes hålla med om att det här skulle vara något spännande – det drar ihop sig till sista striden, orcherna står under befäl av en dödsmagiker, ljusets här är liten, taktiskt inkompentent men kommer att segra, och orcherna vet att de bara är där som enklaste sortens motståndare, möjligen kapabla att besegra de av våra hjältar som inte har tränats i att slåss eller bifigurer som behöver dö för att ge det hela personlig anknytning, men när vi kommer till slutet av historien mest bara farthinder på vägen.

Nåväl, sånt finns där i viss mån. Vad såväl minnet av den gamla rekommendationen och baksidan helt missade att berätta om är att dessa orcher inte är berg av muskler och ondska som plötsligt utvecklat medvetande om narrativets lagar, utan berg av muskler och ondska (i alla fall fallenhet för smuts och kroppsvätskor, tortyr och att äta vad som kommer i deras väg) som får tag i såväl vapen som en förbannelse som förvandlar dem från anonyma komponenter i ondskans hord till marinkårssoldater, med automatkarbiner och attityd.

Med andra ord: detta är inte en dekonstruering av högfantasy i Tolkiens fotspår, detta är en sorts aktionkomedi med överdrivet våld, en parodi av det militärindustriella komplexet till en fantasyvärld (vilket också gör att boken åldrats: den skrevs tidigt nittiotal, precis efter första gulfkriget). Folk skjuts i bitar och äts upp. Halvlängdsmännen är amoraliska tjuvar snarare än lätt korkade lantjunkare. Saker exploderar. Boken är bitvis väldigt upptagen vid sex med läder och piskor som signifikanta inslag. Mörkrets Herre bestämmer sig för att ta över världen genom att väljas, med stöd av marinkåren, istället för genom erövring.

Humorn är alltså åldrad, och ibland inte speciellt rolig. Handlingen finns mest där för att skyffla runt personerna och placera dem i »lustiga« situationer. Strider är mest en ursäkt för att få prata om inälvor som något som kan tas i handen. Orchernas roll som kanonmat utmanas aldrig i grunden, eftersom de bara får höja sig över den ett par korta kapitel innan de drabbas av förbannelsen.

Så, trots att jag såg fram emot den, och trots att det finns en del intressanta idéer och scener, så är det enda sammanfattande omdöme jag kan ge om Grunts – besvikelse.

Överintelligent

Jag hade rimligt hopp om att Mockingbird: I can explain skulle vara bra läsning. Jag gillar kvinnliga superhjältar, nörderier och en portion självdistans. Att Mockingbird – Bobbi Morse, S.H.I.E.L.D-agent, injicerad med superserum, fil. dr. i biologi, kampsportare och infekterad med ett mystiskt virus – bär diverse fetisherade utstyrslar (förutom åtsittande superhjältedräkt även läder och korsett samt våtdräkt) hade inte med saken att göra (för rättvisans skull bör här kanske påpekas att det även förekommer två manliga spioner som vi huvudsakligen ser utan mer än underbyxor på sig).

Men, nja: de enskilda äventyren (Bobbi infiltrerar Hellfire club i London i dominatrix-outfit och räddar drottningen, försöker tala vett i en trettonårig flicka som utvecklat superkrafter medan media kommer och stör, och befriar sin exman Hawkeye ur en undervattensbas)  är var och ett för sig tämligen underhållande. Sammantaget och med den ramhandling som plockar upp detaljer och förklarar dem, så blir dock det lite tröttande. Jag bryr mig inte om Bobbis önskan att få superkrafter, eller hennes kärleksliv. Jag bryr mig väldigt lite om att hon ogillar teorier om parapsykologi (lever man i en superhjälteserie tycks det tämligen egalt exakt vilken typ av kraft man fått och hur), eller varför hon ser en massa bleka vandöda. Jag vill se henne sparka röv och komma med roliga kommentarer.

Den stora behållningen är istället det bildmässiga: även om det sällan är något revolutionerande i hur rutorna arrangerats eller hur de för fram handlingen, så är linjeföringen tydlig och nästan alltid väl genomförd, och färgläggningen fantastisk, i synnerhet i avsnittet om den unga flicka som fått krafter som låter henne manipulera färger.

Så: kommer jag läsa vidare? Vet ej. Det gavs ju trots allt bara ut nog med material för en samlingsvolym till, och så illa var inte detta att jag alls inte vill läsa mer. Å andra sidan så känner jag heller ingen direkt lockelse att göra det.

Analogiskt

Om man skulle skapa en läslista för fysiker och matematiker, bestående inte av diverse klassiska verk inom fysiken, utan av fiktioner och fantasier vilka på olika sätt kan fördjupa förståelsen, så skulle en av de första titlarna som sattes upp på den vara Edwin A. Abbotts Flatland. Abbott är annars ihågkommen som Shakespearekännare, med bland annat ett fortfarande använt filologiskt verk, men det är den anonymt utgivna historien om en kvadrat som bebor en tvådimensionell värld och en dag får besök av en sfär som vill predika de tre dimensionernas evangelium som främst vinner nya läsare.

Det är en tunn liten volym, dryga 80 sidor och med flera illustrationer. Först får man en genomgång av den tvådimensionella världen, hur den befolkas av regelbundna geometriska figurer (samhällets mer respektabla medlemmar), likbenta trianglar (arbetare, soldater eller slödder, vars respektabilitet ökar ju närmare liksidighet de kommer), samt streck (kvinnor), sedan historien om hur A. Square besöker världar av annan dimensionalitet och övertygas om att sådana inte bara är tänkbara utan även reella.

Den först delen har ofta kallats satir, och det finns förvisso ett mått av Swiftsk lynne i den: den tvådimensionella världen är mer rigid och mindre tillåtande än den högviktorianska tid boken skrevs i, men satir? Jag har svårt att riktigt förstå en sådan läsning: Flatland är förvisso en sorts dystopi (låt vara av tämligen milt slag), men det finns inte många tecken på att man skall läsa den på ett sätt så att man förstår att t.ex. påståendena om kvinnors låga intellekt är annat än fördomar. Passagen om läran att avvikelser från de perfekt symmetriska polygonerna är orsaken till att de är opålitliga och bör behandlas som icke fullvärdiga medborgare eller till och med förstöras kommer nära, men det är bara en kort passage.

Nej, läser man boken är det för att få i alla fall lite hjälp på vägen med att förstå tänkande i fler (eller kanske färre) än tre dimensioner: konceptuellt svårt, nästan omöjligt, men kanske lite lättare än för någon i två dimensioner (Abbott måste införa ganska hög dispersion i luften för att inte Olbers paradox skall göra världen obeboelig), och än mer än för någon i en (som framlever sina dagar utan att kunna se annat än två saker) eller ingen (som inte ens har någon uppfattning om att det kan finnas andra saker än den själv). En stimulerande liten bok, väl värd den korta tid den tar att läsa.

Akademiskt

En av fördelarna med att besöka antikvariat är att man kan stöta på böcker man annars inte skulle ha en aning om funnes. Så är till exempel Bild och text i Astrid Lindgrens värld en samling av uppsatser om olika aspekter av Astrid Lindgrens författarskap, i huvudsak inriktad på kopplingen mellan bild och text, men även med fokus på sådant som kopplingar mellan Karlsson på taket och andra likartade figurer i barnböcker eller genusanalys av de olika föräldrar som förekommer.

Det säger sig nästan sig själv att om man sätter åtta akademiker att skriva texter på ämnet kommer resultatet bli något blandat, från Maria Hultman & Pernilla Tejeras insiktsfulla och intressanta »Bilden av Emil« där Björn Bergs konst får mycket god genomlysning, till Birger Hedéns »Pippi é crazy« som försöker sätta Pippi i förhållande till den tradition av humor som i Sverige annars främst kopplad till Povel Ramel, men vars form förblir något nebulös, vilket gör att även uppsatsen framstår som något ostyrig.

Pippi är annars den figur som ges mest utrymme: tre av de sju texterna behandlar i huvudsak henne, och förutom Hedéns har Martin Harris skrivit en genomgång av hennes reception under tre olika epoker: den första 1945-1952, då Lindgren producerade huvuddelen av grundmaterialet och Pippi framstod som en klar kontrast till äldre, mycket uppfostrande böcker om i huvudsak välartade barn som läsarna skulle lära sig emulera, den andra 1969-1973, då flera adaptioner utkom, i första hand TV-serierna och spelfilmerna (en spelfilm, idag höljd i troligtvis barmhärtig glömska, gjorde även under den första perioden), när de barn som en gång fått Pippis hjälp att bryta sig ur de tidigare mönstren började få egna barn och ville återvända till sina kära gamla böcker, och slutligen en period som ansågs samtida, omfattande 1987-1997, vilken såg nya adaptioner, även till nya format som CD-ROM-spel (ty detta utspelade sig på den tid då det ansågs uppseendeväckande nytt att data kunde lagras på en snurrande plastskiva). Denna sista del är i stort sett ointressant nu när ytterligare en tid gått, möjligen undantaget en klarsynt spådom att Pippi då i viss mån överlevt sin roll som upprorsande att tiden måhända var inne för helt nya barnklassiker (samma år hade på engelska första boken om en viss ung trollkarl utkommit).

Tredje avsnittet om Pippi, Thomas Storns »Från bok till serie« behandlar hur Lindgren och Ingrid Vang Nyman tog berättelser ur Pippiböckerna och omvandlade dem till det nya, egentligen mycket suspekta, seriemediet i hopp om att barnen skulle läsa något annat än amerikansk populärkultur. Det är en bitvis intressant genomgång av en något bortglömd del av Lindgrens produktion, men den säger nog mer om Lindgren och Vang Nyman specifikt än om transmediering i allmänhet. Liknande kan sägas om Helene Ehrianders genomgång av de bilderböcker där Anna Riwkin-Bricks stod för fotografier och Lindgren för text, »Exotisk vardag«: har man inte någon personlig koppling till böckerna blir det lite tunn läsning.

Den avslutande »Mamm- och pappläsning« av Titti Persson analyserar till skillnad från övriga texter i stort sett hela författarskapet för att visa på skillnader i hur föräldrar skildras utifrån vilket kön de har, med bitvis nedslående resultat: medan fäder i allmänhet har tillskrivits positiva egenskaper som inte är traditionellt manliga, såsom förståelse och lekvilja, så finns även en tydlig grundfördelning där männen rör sig utanför hemmen och förvärvsarbetar, medan kvinnorna sköter hushållet och tar hand om barnens (och ofta männens) emotionella behov. Även om vissa undantag finns, så beror de nästan alltid på att den ena föräldern är frånvarande och den andre därmed får överta vissa funktioner. Denna del är troligen den mest tankeväckande, delvis för att den ställer sig mest kritisk till sitt material.

Även om Bild och text … inte bjuder på de mest djuplodande analyser av Astrid Lindgren jag läst, så är det ganska trevlig läsning som ger nya inblickar i delar av hennes författarskap. Den lite mer intresserade allmänheten kan säkerligen hitta sämre saker att läsa om henne.

Mästrande

Georgette Heyers The Convenient Marriage visar upp såväl hennes styrka som komisk författare som alla de sorgliga tankefigurer som präglar hennes romanser när de är som mest irriterande: att kvinnan ifråga är yngre än mannen kan möjligen få passera som historisk realism (vilket också gäller diverse detaljer, men knappast historien i stort), men den här typen av ihoppparning av en ung, oerfaren och impulsiv fröken med en herre nästan dubbelt så gammal, som dessutom är överlägsen alla andra vad gäller hästar, kortspel, inkomster, dueller och intelligens skapar en dynamik som är såväl moraliskt tveksam som tröttande när man utsatts för den ett par gånger.

Eller, fröken och fröken: det som varierats denna gång är att Horatia Winwood faktiskt är gift med greven av Rule största delen av boken, ett resonemangsäktenskap där hon tagit sin systers plats för att systern skall kunna gifta sig med sin mindre bemedlade älskling, där meningen var att att Horatia skulle få sina hushållspengar och greven – ja, vad han var ute efter från början är något oklart, men han tycks ändå nöjd.

En hämndlysten gammal fiende till greven, och en mindre intelligent men svartsjuk kusin till densamme, står för försöken att få äktenskapet att spricka, medan Horatias spelgalne bror får stå för de välmenande men klumpiga försöken att hålla ihop det som i slutändan gör att den överlägsne greven får mer problem än om han fått sköta sin hand själv.

Det finns som sagt några roliga episoder, och när de får stå i förgrunden så blir det en del skratt, men det sväljs snart när huvudhandlingen tar över.

Besök

Det var egentligen inte meningen att det skulle vara fler berättelser från Miss Qiunzella Thiskwin Penniquiqul Thistl Crumpet’s camp for hard-core lady-types efter att de listat ut var de treögda rävarna kom från, men eftersom Lumberjanes var så populär så blev det en hel hög. De första har samlats i A terrible plan; dels en fristående berättelse där våra fem vänner och Jen berättar spökhistorier kring lägerelden, dels en längre historia där Mal och Molly går på picknick men hamnar i en parallell dimension med dinosaurier och den hamnskiftande björngumman, medan April, Jo och Ripley försöker tjäna ihop till i alla fall ett scoutmärke var.

Den första berättelsen är ganska enkel, men ger goda möjligheter att fördjupa oss i karaktärerna – vem kan berätta en riktigt läskig historia, vem kan det inte, vem hamnar i en återvändsgränd och behöver lite hjälp från de andra, vem har dåligt självförtroende och så vidare. Eftersom de historier de berättar alla har tecknats av var sin gästartist så blir det en trevlig episod, även om man kanske inte blir direkt rädd själv.

I den andra delen ska Mal och Molly gå på picnick, men måste istället undvika dinosaurier, köttätande växter och ett lavafält medan de rider på en björn, och lär så känna varandras osäkerheter bättre, vilket blir ett trevligt och lagom spännande äventyr, medan de övriga stannar i lägret eftersom de inte vill störa picknicken, och blir så uttråkade att de försöker vinna scoutmärken, vilka som helst. Det blir mer renodlat komisk kontrast, med försök att dekorera tårtor, pardansa, skapa klippböcker och bädda sängen.

Fortsatt skoj, alltså, och ingen anledning att misströsta om kommande nummer.