Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hjärteroten

I tredje samlingsvolymen med Ms Marvel, Crushed, ligger fokus på kärleken: båda de två huvudberättelserna handlar om detta, på olika sätt. Först är det Loke, som tydligen försöker göra gott och med en tunn ursäkt placeras i New Jersey för att infiltrera Kamalas skola. Han väljer att göra det på alla hjärtans dag-balen, och med sanningsserum i bålen. Kort, typisk en-avsnitts-historia menad att komma ut ett visst datum.

Huvudhistorien handlar istället om hur Kamala träffar en trevlig pakistansk pojke, son till vänner till föräldrarna, och dels söker få lite frihet att umgås med honom – både från hennes bror, den mest troende i familjen, som är hård men inte omöjlig eller ovänlig, ej heller mot vännen Bruno, och från andra ohumaner som också vill göra New Jersey till sitt. Saker gr naturligtvis inte riktigt som hon vill.

Fortsatt fint skrivet och tecknat, även om nördskämten blivit något färre, liksom de roliga smådetaljerna i bakgrunden. Å andra sidan är ju vardagsdramat en stor del av vad som gör serien till något mer än ännu en mask-och-mantel-historia, och det finns det mer än nog av. Fortsättning följer.

De flesta epos tenderar att ha två saker gemensamt: en genomgående maskuliniserad värld, och många demonstrationer av hur man förvänta bete sig i den. Hur skall den unge hjälten bete sig när han hamnat hos en främmande kung? Hur skall man bete sig när man skall jaga björn? När man skall åkalla gudarna? Begrava en hjälte?

I alla fall när det gäller den äldre formen, den som antingen kommer närmast direkt förmedlad från muntliga tradition eller är kalkerad på sådana verk: när man läser Kalevala, eller om Gilgamesh eller Beowulf, eller Nibelungensångerna, då är det en värld befolkad av modiga krigare, klädda i rustning och svärd, som vanligen utan att ifrågasätta varför dödar monster och fiender. Så ock i det främsta av epos, det som nästan är definitionen av heroiserande krigsskildring, Homeros Iliad: stora delar skildrar ju hur diverse greker eller trojaner utan vad det verkar större ansträngningar plöjer genom fiender.

Samtidigt är huvudtesen i Caroline Alexanders The war that killed Achilles att Homeros budskap är att krig är ett helvete: Akilles är hjälten som egentligen inte vill vara där, som hellre vill vända hem till sin åldrade far, för vilken möjligheten till långt jordiskt liv är mer lockande än den eviga äran. Hon framhåller istället Agamemnon som den som främst tar fasta på sin ära och är oförmågen att kompromissa, vilket är vad som leder till den konfrontation som kommer att driva handlingen. Agamemnon är fast i den värld som Iliaden egentligen är sprungen ur, vilket leder till mer död och lidande än som är nödvändigt.

För det är ingen tvekan om att död och lidande går hand i hand här: det hade varit enkelt att utesluta scener som de mellan Hektor och Andromake, eller Priams sorg när Hektor väl är död, eller låta Akilles återvända utan att det måste ske i floder av blod som hämnd för Patroklos död; Akilles kunde enkelt ha varit en betydligt mindre komplex hjälte, Iliaden ett verk om ett krig där stora ting utförs enär det är så krig förs. I Alexanders läsning är det istället krigets totala meningslöshet som dominerar: en kvinna, som kunde återlämnats, eller uppgetts, en strid, som kunde avgjorts i envig om inte gudarna lagt sig i, ett enda långt dödande, där män av kött och blod övergår till kroppar spetsade på spjut, liggande i damm – ett högt pris för äran.

Bakom detta finns ett nästintill implicit postulat i den homeriska frågan: att Iliaden förvisso bygger på en lång muntlig tradition, som förutom språklig prägling också lämnat rester från Akilles 1200-tal före Kristus till Homeros, som 500 år senare omformat denna tradition och skapat ett verk som förvisso är troget traditionens värld, med dess stridsvagnar, hjälmar, gudar och skeppskataloger så visar den ändå på vad dess ideal lett till: efter det att Hektor i slutscenen begravts skall Akilles dö, Ilion störtas, akajerna vända hem, och en generation senare, också deras värld gå under.

Iliaden är inte en skildring av hjältar i ett gott krig, det är människor fast i en meningslös strid som till slut kommer fördärva dem alla.

Prövningar

Ingen genre är så självupptagen som essän: förutom att litteratur (här taget i sin allra vidaste mening: allt skrivet menat att läsas) rent allmänt är den enda konstform som sysselsätter sig med sig själv i betydande grad – det finns ingen eller mycket lite musik som tolkar annan musik, ingen teater som diskuterar annan teater, inga skulpturer som avbildar andra skulpturer – så är det få romaner som handlar om romaner, ingen poesi som handlar om poesi, och mängden facklitteratur som behandlar annan facklitteratur är nästintill försumbar. Så icke med essän: där är det närmast en egen subgenre att skriva essäer om essäer, vad begreppet innebär och hur det bör avgränsas. Ja, dessa är nästan lika många som essäerna som är till för att förklara att det författaren skriver inte är något som går att pressa in i tidigare kända fack.

Som all självupptagenhet är riskerna påtagliga: givet en tillräcklig dos charm så kan resultatet bli förtjusande, men satt i händerna på en lagom tråkig typ så blir resultatet outhärdligt. Essän vetter mot de flesta former av litteratur, och tyvärr är manifestet en av dessa. Om författaren dessutom är en av dessa professorsfilosofer som efter att ha upptäckt sig vara i besittning av ett språk snarast gör sitt bästa för att ta kål på det, så kan man genast flytta alstret från bokhyllan till medicinskåpet, där det kan tjänstgöra som sömnmedel.

Nu är det tack och lov bara en av essäerna i Arne Melbergs antologi Essä som jag således vill förvisa, nämligen det outsägligt tråkiga stycke text som producerats av Theodor Adorno. Att jag, förutom att falla i sömn av hans prosa, inte håller med om hans analys av essän som en form av superkritik, hjälper icke: jag skulle snarare vilja definiera essän som en genre, i vilken det står författaren fritt att tala om vad han än må önskar, med det enda villkoret att han samtidigt skall gestalta sig själv. En essä skall vara tydligt märkt av det intellekt ur vilket det sprungit: man skall, för att ta ett par exempel från de författare som antologiserats, aldrig kunna läsa en essä signerad Viriginia Woolf och ta den för skriven av Marcel Proust. Detta innebär inte att texten behöver innehålla ett jag, eller ens behandla självbiografiskt stoff, men efter avslutad läsning skall man kunna säga något om författarens temperament eller åsikter. Misslyckas detta är det inte essä, utan kritik, eller reportage, eller varför inte bara – pretentiöst pladder.

Melberg tar förvisso upp fler kännetecken: essäisten som en aldrig färdigskriven författare, spel mellan avskildhet och handling, essän som beroende av erfarenheten och minnet, men till syvende och sist måste man, alla karakteristiker till trots, ändå konstatera att essän är en svår konst: de regler som nybörjaren normalt måste ta till sig för att som mästare kunna bryta mot är här som bäst riktlinjer. Essän är också nebulös, och kan dyka upp där man minst anar det.

Hittills har jag uppehållit mig vid främst essäer i allmänhet och ett dåligt exempel i synnerhet. Dags för mer positiva ordalag och mer konkretion: Melbergs bok är trevlig läsning, dels eftersom Melberg är en utmärkt introduktör till de olika författarskapen, dels eftersom det oftast faktiskt skribenter som både är habila med pennan och viktiga för essäns historia som presenteras. Jag må finna den luft som Emerson söker väl tunn att andas, eller Robert Burtons anatomi över melankolin lite väl dystertung, men detta vägs upp av den muntra undergångsstämningen hos Thomas Browne, Sören Kierkegaards nedsablingar av danska statskyrkans byråkratkristendom, Virginia Woolfs stilkonst eller Hannah Arendts skarpa analys (och nu tar jag bara författarnas mest framstående drag; jag vill långt ifrån antyda att Woolf inte skulle vara fullgott analytisk eller att Kierkegaard inte skulle vara rätt nöjd med att än en gång kunna dra i harnesk mot biskop Martensen). Skall man i sammanhanget anföra mer kritik måste det bli mot den stundom erbarmliga korrekturläsningen, som med irriterande regelbundenhet lett till att ord korrumperats efter att ha lästs in i dator.

Boken syftar främst till att skildra en internationell utveckling (och då främst på franskt, engelskt och tyskt område, där essän i huvudsak förädlats), men i slutet finns en avdelning för svenska essäister. Av dessa torde Frans G. Bengtsson vara den ende riktigt självskrivne, även om varken Klara Johanson eller Horace Engdahl torde haft några större bekymmer att slå sig in. Det fjärde exemplet kan få tjäna som exempel på hur brett ordet essä kan tolkas och här har tolkats: Marianne Höök, förvisso utmärkt som stilist men ändå i den text som presenteras snarast festreporter. Johansons bidrag är ett bidrag i rösträttsdebatten, vilket får tjäna som exempel på vanskligheten i att bruka ironi i en genre med från början oklar syftning, Engdahl bidrar med en betraktelse över Freud och essän, medan Bengtssons funderingar i gröngräset rör sig mellan assyrierna, Wordsworths poesi och moderna byråkraters klåfingrighet.

Ett ytterligare kännetecken på essän: eftersom den inte gör anspråk på fullständighet eller systematik finns det ingen självklar avslutning; det finns ingen punkt vid vilken författaren kan stanna och konstatera att ytterligare tillägg enbart skulle fördärva utan att först prova att införa det. I syfte att undvika sådan punkt så avhåller jag mig från ytterligare betraktelser, även om det är lockande att skriva utförligare om såväl enskilda essäer som de kännetecken Melberg identifierats. Ett betyg så gott som något.

Man vill älskas

Har man läst Kim W. Anderssons kortserier (det har man förhoppningsvis) vet man ungefär vad man skall vänta av Alena (som om inte omslaget vore nog): flicka i internatskola, enda vännen död sedan ett år (men inte mindre pratsam för det), söt pojke, avundsjuk rival som också är skolans populäraste. Ja, och så då en tidigare olycklig kärlekshistoria med vännen, som slutade med att hon föll från en bro, och så saxar. Blodiga saxar.

Teckningarna är lite kantigare än annars, med tjockare linjer, mer kontrast, och blod som verkligen står ut på sidorna. Det blir dock aldrig oklart vad som sker, även när rutorna är gjorda lika mycket för ren visuell effekt som historieberättande, eller när slutet kommer (ingen blir förvånad). Snyggt tecknat, snyggt berättat, läsvärt.

!Faust

Jag vet inte riktigt om Terry Pratchett försökte experimentera när han skrev Eric, eller om han verkligen kände att halva längden mot det normala var precis vad historien behövde. I vilket fall var resultatet inte heltigenom lyckat: titelrollen får väldigt lite utrymme jämfört med Rensvind, vilken Eric lyckas hänkalla ur Skivvärldens helvete som sin personliga demon för att på så sätt kunna leka Faust, och de ytterligare bifigurer som dyker upp (tydligen var en av Rensvinds förfäder Skivvärldens svar på Odysseus) får heller inte riktigt den plats de behöver.

Det hela är naturligtvis långt ifrån tråkigt, och idén med ett helvete som förvärras av en ny demonkung som istället för den gamla elden och svavlet satsar på ansiktslös byråkrati för att plåga själar har vissa poänger, men varken den, den korta driften med aztekerna eller vändan till trojanska kriget blir så mycket mer än korta scener, utan påminner snarast om den rapsodiska naturen som präglade de tidigaste böckerna, om än med mer stil. Snabbläst, någorlunda underhållande, men med en kvardröjande längtan efter något matigare.

Syndafloden

Snabb fråga: vem vet vad som är historiens värsta olycka i ett elkraftverk i termer av antal döda? Den som tänker Tjernobyl har fel: inte ens om man tar alla döda som Greenpeace räknar med kommer man upp i mer än knappt hälften av vad svaret dödade. När Banqiaodammen i Kina sprang sönder 1972 dog runt 170 000 personer, och elva miljoner blev hemlösa.

Det är alltså ingen dålig sorts olycka som Mikael Niemi valt som ämne i Fallvatten: hela dammsystemet i Lule älv brakar samman, och folk fångas upp av krafterna. De kan sitta i en helikopter med en nybliven exfru de hatar, de kan försöka köra undan svallvågen i en älskad Saab, de kan göra vad som helst för att hinna hem till en älskad dotter, de kan försöka överleva i en nästan fylld båt utan åror, eller de kan vara rena svin som man helst skulle sluppit läsa om.

För som vanligt när det kommer till Niemi är det, trots att genren och grundhandlingen skulle passat i en engelskspråkig storfilm ändå förankrat i en på det hela taget rätt sjaskig svensk verklighet, med uppslitande skilsmässor, folk som tycker att de är bättre än andra, folk som tycker sig ha rättighet att göra andra djup skada, folk som är djupt olyckliga eller bara lite lönnfeta. Möjligen en av de skildrade skulle passat i nämnda film som hjälte, någon möjligen som komisk bifigur, andra skulle varit skurkar som skulle fått betydligt värre slut.

Vad det inte är teoretiserande: folk reagerar och tänker att de varit övermodiga när de försökt tämja älven, men det finns ingen större berättelse, ingen direkt anklagelse. När älven börjar sjunka är det som spelar någon roll om man lever eller är död, inte vad som skett före eller kommer ske efter. En likhet med filmen blir därför tyvärr att berättelsen inte riktigt stannar med en.

Mål och mening

I Lina Neidestams fjärde samling, Zelda: Uppbrott och utbrott, så verkar Zelda vara mindre av en neurotisk blandning av liderlighet och feminism: kättjan är tämligen nedtonad, och även om hon har en massa saker att säga om feminism (och män som diskuterar feminism) så  ligger fokus inte så mycket på just hur Zelda (miss)lyckas med att blanda teori och praktik, utan mer av att komma med dräpande kommentarer till diverse dumheter folk vräker ur sig.

Vad gäller handling så står faktiskt Zeldas liv i stort sett still: hon sitter på kontoret och dödar långsamt sin själ genom att skriva den sorts kändisskvaller som förvisso för det mesta håller sig långt från det direkt åtalbara, men som väcker undran hur någon kan bry sig. Hemma väntar det vagt odefinierade förhållandet med Cesar, även om gamla studiekompisen och avundobjektets Novas bror gärna hade fått ersätta. Istället är det kompisen Tove som, efter katastrofal fjällvandring får leta ny flickvän (vilket går snabbt, och resulterar i en som kanske kan tillföra serien mer än just rollen som Toves flickvän).

Nåja, roligt är det nästan hela tiden, ibland med saker som behöver sägas (man kunde önska att vissa serier, som de om hur anonyma nätkommentarer skulle te sig i verkligheten, inte skulle vara möjliga, men de är i alla fall effektiva). Stilen och nivån på teckningarna verkar ha etablerats, liksom humorn, så nu är närmast frågan hur länge Neidestam orkar variera sig.