Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Den poetiska Eddan var en gång obligatorisk läsning för skolbarn, och därigenom en högst levande klassiker. Idag torde det vara få som tvingas till läsning av mycket mer än enskilda strofer eller i återberättad form: Völuspas storslagna visioner och något av Havamals kärva visdom torde fortfarande ingå i den allmänbildning som skolan försöker inympa i telningarna.

Är denna tingens ordning då vist inrättad? Vore det inte bättre om ätteläggen toge del av mer av de gamles verskonst? Att de finge lära sig hur Tor munhöggs med dvärgen Allvis tills solen steg upp och dvärgen blev till sten? Att de finge läsa om hur jorden höljs i vatten under Ragnarök och gudarna stupar på vers istället för prosa? Att de finge läsa den långa, komplicerade berättelsen med flera versioner som börjar när Loke kastar sten på en utter och slutar när Sörle och Hamde efter att ha hämnats sin halvsyster Svanevit dör i främmande land?

Och att de så finge göra i Lars Lönnroths översättning? En översättning som blivit allt mer av nöden, när åldern likt Nidhugg på Yggdrasils rötter gnagt allt hårdare på Collinders version. Lönnroths språk flödar för det mesta smidigt, förvisso utan mycket av det Brage-snack som tidigare färgade denna typ av litteratur (ehuru man fortfarande kan stöta på något enstaka »hugstor«), men aldrig såpass vardagligt att man skäms. Som översättningsprov kan tas den avslutande versen i Völuspa: en vers som är såväl storslagen som något knepig att förstå sig på, för vad är egentligen meningen att efter att ha målat upp hur skön den återfödda jorden är låta Nidhugg flyga in bärandes på lik? Som jämförelse ges först Erik Brates översättning från 1912:

Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.

Så Lönnroths:

Där kommer den dunkle
draken flygande,
dödsormen, ned
från Nidafjället.
Med lik i fjädrarna
flyger nu Nidhugg
hän över slätten.
Nu sjunker hon åter.

Slutligen på isländska:

Þar kemr inn dimmi
dreki fljúgandi,
naðr fránn neðan
frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum—
flýgr völl yfir —
Niðhöggr nái.
Nú man hon sökkvask.

Direkt kan man se att Lönnroth stuvat om i ordföljden för att få den mer naturlig – gott så för nöjesläsaren, kanske mindre för den som vill ha en tillförlitlig översättning. Å andra sidan har han fått pronomenet rätt i början, och vad jag kan förstå tempus i slutraden. Notera också att trots att Lönnroth är mer modern så är han den som säger att draken flyger »hän« .

Lönnroths översättning är tyvärr även på andra ställen knappast något för den riktigt seriöse forskaren. Vi kan ta det knepiga uttrycket »argi«, något mycket nesligt, som bland annat Loke och Oden anklagar varandra för i Lokasenna. Argi är något mycket förolämpande att anklagas för (i Grágás-lagen listas det som en av tre förolämpningar som kan leda till full fredlöshet), och Brate översätter det med »skamlig omanlighet«. Det har också starka övertoner av att vara den penetrerade parten i en manlig homosexuell relation (något som sågs skamligt; på en annan plats förolämpar en man en annan genom att säga sig vara fadern till de vargar den senare fött). Lönnroth översätter det därför helt enkelt med »bög«. Även om det rent verstekniskt troligen är praktiskt, så är det inte speciellt exakt, och ger dessutom ett synnerligen beklämmande intryck.

Så, även om nu kanske Eddan inte är fullt så homofob som Lönnroth fått den att framstå, är den då även i övrigt något att sätta i händerna på unga, oskuldsfulla (ha!) människor? Knappast. Havamals vishet är blandar sådant som framstår som praktiskt med rejäl cynism, kvnnosynen är rätt tveksam: i de mytiska dikterna framställs kvinnor främst som pris för asar att vinna eller försvara framgångsrikt, elelr för jättar att mindre lyckat försöka detsamma med, eller möjligen onda trollpackor. De legendariska verserna är något bättre: där får de ibland vara kapabla valkyrior, eller hustrur av varierande villighet – till slut blir deras lott vanligen dock sorg.

Eddans blandar det mytologiskt högintressanta, det poetiskt framstående, det trivialt förnuftiga, det sorgset klagande och det historiskt spännande. Den är fylld av lakuner, tveksamma stycken, omoral, svek och tragik. Dess status som klassiker är i nedåtgående, men kommer troligen aldrig helt försvinna förrän Garm gnyr vid Gnipahålan och broder blir sin broders bane. Lönnroths översättning kommer möjligen sätta en del mot denna trend, men kan dock inte kallas helt lyckad.

Annonser

Kris och möjlighet

Det var ett tag sedan, men nu har Rincewind hamnat i trubbel igen. Stort trubbel, i Skivvärlds-Kina; som vanligt en något förvrängd men igenkännelig version av vår världs motsvarighet, här som det var för ett par hundra år sedan: mandariner, eunucker, en galen kejsare, fem gamla familjer som strider om att vara makten bakom tronen. Samt en röd armé som klistrar upp affischer som mycket milt och artigt uppmanar folk att inte längre lyda.

Mitt i detta landar Rincewind, och träffar snart på Cohen och hans silverhord som försöker ta över landet i god barbarstil (med hjälp av en geografilärare med gott huvud och tålamod nog att försöka lära dem bete sig civiliserat). Han märker snart att han är känd på förhand; Twoflower har skrivit en liten bok om deras resor där Rincewind målas ut som en stor, god och modig trolllkarl, en bok som också lagt grunden till upproret.

Som Skivvärldenberättelse är det ganska bra: förutom åldrande barbarer, Kinas historia, Rincewinds feghet och potatis så finns en liten sidosnutt om revolution och hur man oftast inte ska lite på revolutionärer bara för att de säger sig vilja göra världen bättre. Det finns en skurk, en i Practhetts rad av till synes mycket kompetenta och illvilliga men till slut krackelerande ondingar, men han gör inte så mycket väsen av sig och trots att han sägs vara mycket slug så lyckas Rincewind se genom det mesta han planerar (att huvuddelen av hans undersåtar inte skulle gjort det är en annan femma). Bra, men inte helt lysande.

Fixaren

Carl Gustaf Ekman kan ses som höjd- och slutpunkt för den politiska logik som rådde precis innan och efter demokratins genombrott: han var frisinnad (icke liberal), försökte hålla undan åt både höger och vänster, behärskade vågmästarpolitiken som ingen annan, försökte få igenom men  misslyckades med vad han egentligen gått in i politiken för: rusdrycksförbudet. Han föll till slut på en tämligen onödig lögn om partistöd från Ivar Kreuger, och efter honom gjorde kohandeln att en stabil majoritet till slut skapades.

Han retade slag på arbetarna genom att propsa på en statlig neutralitet på arbetsmarknaden, men möjliggjorde samtidigt strejkbryteri. Det var under hans tid som statsminister som skotten i Ådalen avlossades. Han inrättade Arbetsdomstolen. Bland det sista han fick igenom var att tillsammans med högern inrätta en korporativistisk jordbrukspolitik som begränsade den fria marknaden indirekt.

Han var den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, han misstroddes av de flesta men lyckades genom vågmästeriet få igenom mer än andra ur hans generation. Han var där när liberalerna splittrades i två partier, och lyckades få ett parti baserat på landsbygdens frikyrkliga att ta regeringsmakten två gånger.  En märklig man.

Egentligen var det bara den andra av de två essäerna som samlats i Religio medici and Urne-buriall jag var ute efter; denna sir Thomas Brownes text över ett antal begravningsurnor som nyligen frilagts i Norfolk med sin starkt retoriska avslutning, möjligen det närmsta man kan komma Predikarens underbart fascinerande pessimism i en någorlunda sekulär text.

Inte för att Religio Medici, Brownes försök att redogöra för sin religiositet som läkare (under 1600-talert ett misstänkt yrke med rykte om ateism) heller är någon ointressant text: det kräver visserligen mer att gräva förbi den åldrade ortografin, Brownes uppenbara glädje inför att hitta nya ord och det något mindre greppbara ämnet teologi, men det är likväl en givande reflektion och till och med något av en liberal bekännelse; en underlighet i en tid när England (liksom Sverige) annars var som mest upptaget med renlärighet: Browne tycks klara sig genom att dels försöka ge sken av att han kommer ta tillbaka allt som inte behagar renlärighetens väktare, dels påstå att han inte bryr sig om några av de motsägelser som går att hitta i Bibeln och som han nogsamt listar. Helt undgick han dock inte censuren, utan verket placerade på katolska kyrkans Index (vilket naturligtvis var fin reklam).

Likväl är det texten om urnorna som är den största behållningen: i den berättar han inte endast om de nyligen uppgrävda urnorna (idag sorgligt förödda), utan tar med anledning av dem sig tid att meditera över olika historiska begravningssätt, och till slut även berömmelsens fåfänglighet; hur namn utan dåd är tomma, och godhet inte värt att hålla efter för eftervärldens skull när även grymma dåd ihågkoms: endast den odödlighet som är kommen av Gud är något att eftersträva, allt annat är fåfänglighet. Dess sonora toner bär den sorts underliga tröst och glädje som endast en stor melankoliker kan åstadkomma.

Plutarkos ges ibland äran som den förste essäisten; inte för hans kanske mer kända Parallella liv, utan för de småskrifter som vanligen kallas Moralia: avhandlingar i diverse ämnen som berör hur man bör leva sitt liv. Dessa planeras av Atlantis ges ut i en serie i översättning av Sven-Tage Teodorsson, en glädjande gärning för de som finner denna typ av informella texter i diverse ämnen nöjsam läsning.

Essäer är förresten knappast en helt adekvat benämning: i den första volymen, som givits titeln Kärlek och vänskap, hittar man såväl klassisk dialog som brev och vad som kan vara en föreläsning som allmänt hållen diskurs. Även om det finns essäistiska anslag, och essän som genre är svår att helt ringa in, får väl detta snarast ses som en slags urformer ur vilken sedan den moderna essän utvecklade sig.

Nåväl, detta är ju bara formalia: oavsett vad texterna kallas är det ju innehållet som är det intressanta. Dess omfattning fås direkt av titeln, och de ämnen som behandlas sträcker sig från det kontroversiella – att som Plutarkos ens jämföra kärleken till unga män med den till kvinnor, och sedan dessutom föredra den senare var en ovanlig åsikt –, över det personliga –  Plutarkos brev till hustrun när de förlorat sin tvååriga dotter – till det analyserande och närmast självklara – den avslutande texten om smickrare innehåller en hel del klarsynta observationer, men är knappast sprängstoff.

Plutarkos framstår som ömsom förnuftig, ömsom närmast väl förnumstig (ovan nämnda brev till hustrun är grundat i en tro att överdriven sorg är onyttig, vilket förvisso förtjänar att betänkas, men det får också stycken i det att verka lite väl okänsliga). Översättaren verkar ha något otalt med samtida skribenter som menar att Plutarkos kvinnosyn skulle vara förfärlig; Plutarkos utgår nästan hela tiden från ett manligt perspektiv och när han talar om äktenskapet tar han för givet att mannen är den främste, vilket retat upp vissa. Teodorsson har förvisso en poäng i att Plutarchos syn på kvinnan som intelligent varelse och någon som är värd att betrakta som kamrat snarast är progressiva för sin tid, men man kan ifrågasätta om det verkligen var det som måste sägas om de enskilda texterna.

Första mötet med Moralia har i alla fall avlöpt relativt väl: idéhistoriskt är det intressant, språket flyter för det mesta på (men spelade verkligen de gamla grekerna landhockey?), och ämnena är såväl tidlösa som färgade genom en stundom helt annan kulturs syn. Läsvärt.

York, 1806: Det lärda sällskapet för Yorkshires magiker håller möte. Det har de gjort flera gånger förut; varje onsdag sedan lång tid. Nu skall man inte förledas att tro att det lärda sällskapet utgjordes av praktiserande magiker, ty detta vore ju helt befängt. Några sådana har inte synts till i England på hundra år. Det lärda sällskapet består av teoretiska magiker, snarast historiker, en samling hobbyister närmast att betrakta som genealoger. Förvisso finns det mer äventyrslystna själar bland dem, men i stort ägnar de sig åt att läsa om magi och träta inbördes.

Så icke denna dag, för en nybliven medlem, Mr Segundus, föreslår att de, förutom böcker om magi, även skall försöka jaga rätt på magiker. Han lyckas till och med få tag på ett spår: biblioteket som ägs av Mr Norrell, en annan magiker i Yorkshire som inte är medlem i sällskapet.

Så börjar Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norrell, en historia över de år då engelsk magi återväcktes ur sin slummer, när de två magikerna först lärde av varandra och sedan bråkade oförsonligt, hur engelsk magi bidrog till Tyrannens fall, väckte folk från de döda, skyddade Englands stränder och försurade livet för utövarna. Det är även en berättelse om Stephen Black, tjänare hos Walter Pole, fru Pole, mannen med hår som tistelfjun och den förvånande kompetente Childermass. Men mest av allt handlar det om Mr Norrell, en ängslig, tillbakadragen, kall, pedantisk, skoningslös och självupptagen man, och hans elev och sedermera motståndare Mr Strange, briljant, social, stilig, modig och lika självupptagen.

Det är en bok som är lika mycket alternativhistoria som äventyrsberättelse och fantastik; den innehåller ordentliga doser socialkomedi, tragik och kritik. Den är lång, nästan för lång: det finns mycket i den som bidrar till bilden av regentskapets England i en värld där medeltiden faktiskt präglades av magi, där kungen i norr John Uskglass red i strid med älvriddare, där historiska förebilder är magiker som Dr Pale och Thomas Godbless, och där det finns halvt glömda vägar till älvriket och gamla magiska hus utströdda i landskapet, men det gör också att den måste förlita sig på just denna värld och de personer som befolkar den i hundratals sidor innan man börjar närma sig framsteg mot att hantera de problem som de båda magikernas tidvisa oförsiktighet för med sig.

Det är nästan så man önskar att sidorna varit färre, men samtidigt så är varje enskild episod välhanterad på ett sätt så att man undrar vad som skulle kunna uteslutas (möjligen då Stranges sejourer i Wellingtons arméer). Det är en rik värld, och för den som tar sig tid att se sig om finns mycket att upptäcka och förundras över.

Om Rickard Sandlers tid som statsminister idag koms ihåg är det troligen främst för försvarsbeslutet 1925, efter vilket, för att tala med Segerstedt, Smålands ryttare redo bort och lämnade ministären mysande i solljuset. Tio år senare kom detta beslut att framstå som förhastat, och efter ytterligare fem år som en monumental dumhet. Sandler verkar ha insett det själv, och på omvägar verkat för att skapa ett svensk-finländskt försvarsförbund – vilket även det visade sig vara en felbedömning.

Annars var Sandler den klart mest begåvade politikern i sin generation: förutom hans politiska förstånd, hans retoriska förmåga, hans integritet och hans analytiska kapacitet, som alla gjorde honom respekterad, så var han också matematiskt och musikaliskt begåvad, en stor talang som lärare (hans far var folkskollärare, liksom han själv ett tag, och han var den som grundade ABF), översättare av Kapitalet, och efter att hans Ålandspolitik gjort honom omöjlig som minister, utredare betrodd bland annat med att överse grundlagarna.

Statsminister blev han oväntat, närmast som adoptionskejsare: Branting var svårt sjuk, liksom Fredrik Vilhelm Thorsson, den ende från samma generation socialdemokrater med i närheten av Brantings status. Thorsson fick då med sig regeringen på att acceptera vem han än utsåg som efterträdare till Branting, och gick till kungen och föreslog Sandler – knappast okontroversiellt, såväl formellt som i sak, då Sandler började sin bana längst till vänster i socialdemokratin.

Hans regering föll till slut på Stripa-konflikten, en strejk vid en enskild gruva, egentligen en struntsak som dock de frisinnade under Ekman använde för att tillsammans med högern fälla regeringen. Nästa gång det blev aktuellt med socialdemokratisk regering var Hansson oomstridd socialdemokratisk ledare, och Sandler fick bli utrikesminister, en post han till en början visade oväntad talang för, men där det uppbyggda förtroendet slösades bort på frågan om att Åland skulle försvaras gemensamt av Finland och Sverige.

Sandlers formade kanske inte positivt socialdemokratins inriktning mer än skapandet av ABF, men vid viktiga tillfällen satte han stopp för utopiska strävanden efter socialisering. Hans generation var den som inledde byggandet av den socialdemokratiska staten, och även om hans bidrag i slutändan kanske inte uppmärksammats likt andras var det viktigt nog. På hans gravsten står endast ett epitet, men det är ett vackert – »folkbildare«.