Om man efter att ha läst den utmärkta The wicked+the divine vill söka sig bakåt i firma Gillen & McKelvies produktion kommer man snabbt till Phonogram. Om det man mer än något annat vill ha är estetiken (och ordvitsarna) men också referenser till popmusik från i huvudsak nittio- och tidigt nollnoll-tal så är detta helt rätt.
Rue Britannia handlar om David Kohl, musikmagiker och rövhatt. Han råkar tidigt på musikens gudinna, som vill att han skall undersöka varför någon håller på och bråkar med hennes inkarnation Britannia, vid tillfället död sedan tio år. David har förrått och i någon mån övergett henne, men har också sin identitet rotad i hennes musik, och när folk bråkar med minnet av henne påverkar det honom.
Mytologin här är rörig: dels för att den aldrig riktigt förklaras, dels för att den till stora delar bygger på musikscenen i Storbritannien på nittiotalet. Det finns en ordlista på slutet, men eftersom serier är ett visuellt medium räcker den långt ifrån till för att förklara allt (och eftersom den är på slutet får man syn på den först när det är för sent).
Rue Britannia är ett avslutat helt, så om man är osäker på om den utsökta stilen i ord och bild är tillräckligt för att kompensera för att vissa saker möjligen kommer flyga en helt över huvudet, så behöver man inte oroa sig över att behöva läsa de två senare samlingarna. Bäst är det förmodligen om man har precis rätt musiksmak, men även annars är det värt att läsa. Och man kan om man vill få lite utmärkta tips om musik att lyssna på.