Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2016

En antologi med noveller, speciellt inom begränsat område och med många författare som närmast gör debut, är av naturliga skäl en blandad bukett. Det går inte att vara alltför elak, speciellt när man inte tillhör de riktiga entusiaster ur vilkas led författarna stigit fram för att bidraga. Eller jo, mot en del känner jag att jag nog kan kosta på mig viss elakhet: det förord av förläggaren som tigger uppmärksamhet i sådan grad att jag funderar på att vägra publicera detta i ren protest är vämjeligt.

Allt det övriga i Steampunksagor skall därför främst ges det allmänna omdömet att det är ärligt menat, ofta med god rekvisita och uppslag som sällan är helt originella men heller inte direkt klichéartat (med undantag för alla dessa män som vill skapa sig en följeslagerska, med förutsägbart resultat – troligen en av de mest könskodade berättelser som finns), och tyvärr vanligen också dålig skrivvana, med resulterande stel dialog och informationsdumpar –vilka blir desto mer framträdande som genren är en där scenografin bör få sitt utrymme.

Naturligtvis finns det ett par nummer som höjer sig över mängden: i »Schaktet« är historien passabel, men scenen väl målad, i »Eftersökt: död eller och levande« har författaren trots fyra personer att följa ändå lyckats ge dem god kontur, platsen är väl vald med intressanta detaljer, och det hela skäms bara av ett inte helt lyckat slut. Bäst är nog »Änkans luftskepp«, med överlag god kvalitet, en tråd av spänning rätt igenom och ett slut som är såväl logiskt som i alla fall delvis en överraskning.

Som samling är det tyvärr objektivt sett inte alltför imponerande: när man läser presentationerna av författarna på slutet ser man tydligt att detta snarast är en hobbyprodukt än en samling av erfarna författare (och konstigt vore väl annat; ångpunk kan nog knappast räkna på mer än en eller två goda författare i ett land som Sverige). Subjektivt sett är det uppenbart ett arbete där många lagt ner mycket kärlek, och som sådant svårt att avfärda.

Read Full Post »

Ingvar Fransson tycks i livet ha varit en ordnare: typen som rings in när svenskt företag försöker göra något i något östligt land men fastnar i byråkrati och undran om man skall muta någon – men bättre att ringa Ingvar, som förstår vad som felas och hur det kan åtgärdas.

Fast nu är hand död, någonstans i österled, och hans historia berättas genom andra människor som stött på honom. Erik Anderssons Indialänderna formar sig till skärvor av diverse kulturer, från Cottbus till Ulan Bator, och med en del mellanspel om hembygden på Falan och andra delar av Västergötland.

Det är också nästan enbart fråga om minoritetskulturer: sorber, turkiska armenier och greker, tatarer och lezginer. Nästan glömda folk i det stora öst, som Andersson kan berätta saker om som man inte vet om man skall ta på allvar eller inte: om inte boende på vita fläckar så i alla fall i väldigt bleka områden.

Egensinnigt, lärorikt, humanistiskt och humoristiskt. Läsvärt.

Read Full Post »

Vad händer när Döden inte längre får utföra sitt jobb? På Skivvärlden, alltså. Det är frågan i Reaper man, där några grå, ansiktslösa auditörer får för sig att han är personlig och låter honom sluta (han får behålla Binky). Snart visar sig konsekvenserna: när ingen tar hand om det liv som lämnar kropparna så måste det hitta nya vägar. Nya, farliga vägar.

Minst farligt är det liv som rann ur Windle Poons, äldst av trollkarlarna. Det rann bara tillbaka igen, så att han blev en zombie. Vandödhet är dock inte vad man kan tro: som zombie har han perfekt viljekontroll över sin kropp, är svår att döda igen, och vill helst inte vara till besvär (det där med kosten är inte så viktigt). Han träffar även på andra vandöda, som en vampyr som gått från fruktförsäljare till greve, en stum banshee, och en varulv som tre veckor av fyra är varg, och den fjärde vargman (OK, så han är inte vandöd. Men han får vara med i stödgruppen ändå).

Samtidigt som det dyker upp underliga tingestar i Ankh-Morpork – snöglober och kundvagnar – har Döden sökt sig till landet, tagit namnet Bill Door och försörjer sig som lantarbetare (en jäkel på lie). Han har dock fått med sitt eget timglas, och snart kommer det vara tomt.

Som vanligt underhållande, denna gång med viss samhällssatir, om hur shoppingcenter suger liv ur städer eller hur grå likriktare stjäl mer liv än döden, så fortsätter Pratchett att gå från klarhet till klarhet. Satiren fungerar, men att de två parallellhandlingarna som aldrig möts gör att boken mister lite. Kanske inte den allra bästa boken (när han nu låter en zombie hålla tal om att vandöda i alla länder skall förena sig, varför inget om en efterlivets vålnad eller liknande. Missat guldläge), men klart hög standard.

Read Full Post »

Se vår berättare: en man av stil och smak, framgångsrik, välbeställd, rimligt omtyckt, med älskligt neurotisk flickvän och en ovana att brutalt mörda prostituerade och uteliggare. Patrick Bateman i Bret Easton Ellis American Psycho verkar till en början bara vara en ytlig yuppie, intresserad främst av kläder, middagar på inneställen, kokain och kvinnor att vara otrogen med. Sakta kryper det fram att han även är en seriemördare, och en såpass sadistisk sådan att man tvekar om man vill läsa vidare.

Det finns mycket man kan ta som symboliskt eller signifikant: det eviga noterandet av uteliggare och misstankarna om andra mäns homosexualitet, hyrandet av porrfilmer, les Miserables, hur alla bankmänniskor tycks förväxlas med varandra, de långa beskrivningarna av vad folk har på sig (alltid bara i form av vilken designer och de mest allmänna noteringar om vilken typ av plagg det är): först får det honom att framstå som en ovanligt tom människa, lika mycket ett tecken på galenskap som sättet han plockar upp flickor och utstuderat berövar dem livet. Här är någon vars idolisering av Donald Trump framstår som fullt logisk.

Minst lika frånstötande som morden och objektifieringen av kvinnor (jag vill aldrig se ordet »hardbody« igen, och även om aversionen fanns där även innan helst inte heller »fills me with nameless dread«) är dock i efterhand den totala bristen på reaktioner: först när han bokstavligen skjuter ner någon framför en polisbil verkar något ske, och även det rinner till slut ut i sanden. Städerskor, tvättare, andra: ingen verkar bry sig eller meddela polisen om blodfläckar, lägenheter fyllda med inälvor, annat liknande. Bateman får ostört fortsätta (eller är det så att hans galenskap är den mildare sort där han bara tror att han dödar andra utan urskillning – till slut är det bara ett av hans offer som faktiskt efterfrågan, och inte ens han är helt säkert död).

Till slut kvarstår frågan: är detta värt något? Är det en kritik av den en ytlig, pengastinn värld där yta är det viktigaste? Av hur samhället tömts på allt sammanhang och mening, där några lever i överflöd och hånar de som söker några ynka slantar för att överleva? Av vart den rena nihilismen leder? Eller är det bara videovåld i Armanikostym? Jag vill kunna svara nej på den senare med tanke på hur fruktansvärt välskrivet det är, men jag tvivlar.

Read Full Post »

Året är 1861: Japan har i sju år varit öppet för utlänningar, och det blir allt tydligare att den gamla ordningen är på väg att rämna. Samurajer, med svärd och pilbåge, måste till slut ge vika för de eldvapen som i trehundra år hållits under noggrann kontroll. Vassallsystemet håller ännu, men shogun är ung och svag. Det är ännu inte dags för restaurationen i kejsar Meiji, men spänningarna blir allt värre.

Till detta orons land kommer en båt med amerikanska missionärer: Zepheniah Cromwell, den egentliga missionären, hans förlovade Emily Gibson, som flyr sin egen skönhet och vad den gör med män, samt Matthew Stark, en revolverman som söker sin sista strid. De tas väl emot av daimyo Okumichi Genji, herre till ett av de mindre av de stora länen, och från en familj som ryktas ha profetians gåva. Hans älskarinna, Edos mest firade geisha Heiko, rapporterar dock till Kawakami, chef för shogunens hemliga polis.

Låter detta en aning fånigt? Jo, Takashis Matsuokas Cloud of sparrows är inte direkt en höglitterär roman: det är spänning satt i exotisk miljö, med två överdrivet vackra kvinnor, samurajer, ninjor, zenkloster, profetior, gamla oförrätter och en hel del spänning. Det är inte en helt snäll bok: även om Genji presenteras som en ädling med ovanligt lite törst för blod dödas ändå många helt oskyldiga på hans order, och hans farbror är typen som tycker att det där med hemsökelse av efterkommande i tredje och fjärde led tyder på att man varit för blödig gällande första och andra.

Samtidigt gillar man ju allt det där: det nyöppnade Japan är en intressant brytningstid, personerna må vara lite väl ensidiga ibland men är likväl mestadels engagerande, och profetiorna tar inte över handlingen (några av dem har dock den tråkiga tendensen att meddela sig om andra världskriget eller samtiden; nu finns kanske inte så mycket tid till att stoppa in dem här annars för att demonstrera tidens gång, men någon gång skulle jag vilja se en tolvhundratalsprofet förfära sig över sjuttonhundratalet eller liknande).

Det finns också en hel del humor, och intressanta bifigurer. Mest förtjusande är nog samurajen Hidé och hans samtal med sin vän Taro, vilka ömsom är roliga, ömsom hjärteknipande. De imponerar mer än alla genomgångar av japansk kultur eller högadlig tragik.

Read Full Post »

Den helige Augustinus är en av västkyrkans främsta tänkare; hans skrifter har påverkat tänkandet från det att de skrevs under Västroms sista dagar fram till idag. Hans betydelse är sådan att den knappt kan förstås, ty den har fått sådant genomslag att det är svårt att inse att vad han tänker om t.ex. arvsynden var nytt och radikalt, och inte redan accepterad kyrkolära.

Hans De civitas dei, (jag har läst en engelsk översättning, City of God, utförd av Marcus Dods), Gudsstaden, är en genomförd apologetik och kosmologi. Tio av de tjugotvå böckerna är en polemik mot hedningar och filosofer, syftade till att visa på dessas tankefel och villfarelser till förmån för kristendomen, medan andra halvan är mer av en utläggning i diverse inomkristna frågor, främst de som har med synd och nåd, uppståndelse och domen att göra: hurudan natur har änglarna? kommer Guds nåd utsträckas till demonerna? hur skall man som kristen tolka Gamla testamentet?

Polemiken är både det mest roande och det mest tröttande: I den visar Augustinus ibland upp en viss humor, lika oväntad som välkommen, samtidigt som han återkommer till de romerska teaterspelen till gudarnas ära med en envishet som får en att vilja citera andra Petrusbrevet. Det är också alltid enklare att demolera än att bygga upp tankebyggen, vilket märks på att emedan angreppen för det mesta är välfunna, så är försvaren av kristenhetens trossatser ibland närmast desperata (att det är otroligt att så många skulle tro på uppståndelsen gör inte att dess inneboende osannolikhet minskas), när de inte bygger på tankefel eller aldrig undersökta premisser (denna själ som det sägs så mycket om tas som given). Bibeln citeras kreativt, så att ord omtolkas, mestadels för att den gammaltestamentliga guden skall kunna transformeras från något i nivå med Jupiter till en allsmäktig, allestädes närvarande.

För övrigt: det sägs en del om att Nya testamentets gud skall vara mildare än den gamla. Det må vara hur det vill, men Augustinus gud är det då rakt inte, för där Gamla testamentets är nitälskande och hemsöker fäderna missgärningar på barn och efterkommande i tre och fyra led, så är Augustinus gud grundlig och svartsjuk, och bestraffar hela människosläktet med arvsynden när Eva och Adam är olydiga, varefter han kan känna sig såväl rättvis som mild när han hemsöker människorna med vad straff han nu anser lämpligt: inget tycks egentligen vara hårt nog för att tvätta bort denna olydnad.

Huvudtesen i boken är likväl att två städer har formats av varsin kärlek: en på jorden av kärleken till jaget, och en i himmelen av kärleken till Gud. Dessa står delvis i motsats till varandra, så att man måste välja vilken man i första hand vill vara medborgare i. Det är visserligen möjligt att vara en god medborgare i båda, och de har ibland likartade mål, men ytterst vill de jordiska innevånarna ha ett gott liv här och nu, medan de andra samlar sina skatter i himmelen och hellre väljer döden än förråder detta sitt mål (väl att märka dock döden genom andra, inte för egen hand).

Denna bild är god och intressant, och tyvärr något underutvecklad: istället för att diskutera hur man bör förhålla sig till den jordiska staden lägger Augustinus mycket energi på en världshistoria, på änglarnas och demonernas natur, och på en hel del andra saker. Den som vill ha en analys av hur kristna bör förhålla sig till det världsliga kan hitta en hel del, men utspritt och aldrig riktigt sammanhängande.

Det finns mycket vete i Guds stad, och tyvärr mycket agnar att skilja det från. Jag skulle vilja säga att det är värt det i slutändan, men jag är inte helt övertygad om att det verkligen är det för någon som inte har ett stort intresse, och inte bara ett allmänt.

Read Full Post »

Om den romerska republikens sista tid kan mycket sägas: autokrater stod mot oligarker, och även om de senare möjligen var aningen mer demokratiska enligt modern definition så stod ingendera sidan egentligen för andra principer än makt åt sig själva, i så hög grad som möjligt. Det hela var ett mycket utdraget drama, om man vill med början hos Graccherna och deras plebejvänliga reformer, över striderna mellan Marius och Cinna, Sullas diktatur, en förhållandevis lugn mellanperiod och sedan första triumviratet, Caesars diktaturskap och sedan andra triumviratet, för att först ebba ut när Augustus samlat makten i sin hand. Många märkliga politiker deltog, utöver ovan nämnda även personer som Cato den yngre, Kleopatra, Pompei, Markus Antonius, Catilina, Crassus, och så den kanske främste: Marcus Tullius Cicero, historiens i alla fall mest bekante talare.

Han gav själv ut sina tal, ofta modifierade och omarbetade i efterhand, och en stor mängd har överlevt. Av dessa har ett gott urval översatts och samlats i Orations av D. H. Berry: från hans försvar av Sextus Roscius mot anklagelsen för fadermord i efterföljden av Sullas proskriptioner, till hans andra filippik mot Markus Antonius, som innebar en definitiv brytning och sedermera att han uppsattes på proskriptionslistorna som andra triumviratet producerade.

Eftervärldens dom över Cicero har varit varierande: betydelsen av hans insats under den catilinska sammansvärjningen kan knappast förnekas, men hans insatser därefter har setts som mer tveksamma. Han misslyckades att försvara sin allierade Titus Annius Milo när denne mördat Publius Clodius Pulcher, som tidigare fått Cicero landsförvisad, han tvekade länge innan han anslöt sig till Pompejus under dennes strider mot Caesar och lockades sedan av dennes mildhet att försvara den nya regimen, och hans försök att leda senaten mot Antonius har setts som ineffektiva.

Samtidigt är det ingen som kan förneka vilken fantastisk talare han var: hans texter är upprörda, upprörande, effektiva; när han skall försvara Marcus Caelius Rufus från att ha mottagit pengar för ett lönnmord och sedan själv försökt lönnmörda Clodia (möjligen densamma som Catullus Lesbia) gör han det genom att helt nedsvärta henne; hon anklagas för att vara en billig hora som utför alla slags skamligheter, och om den fine Caelius någon gång varit i hennes sällskap så bör han inte dömas för hårt för det. Talet mot Gaius Verres, anklagad för att som prokonsul över Sicilien berikat sig bortom även vad romarna ansåg anständigt, är ett fint exempel på juridisk taktik: eftersom romersk politik och juridik var så sammanflätade var försvarets taktik att förhala rättegången så att den skulle spilla över på nästa år, då Verres skulle ha mer sympatiskt inställda funktionärer. Cicero höll då ett såpass kort anförande att försvaret inte fick något att förhålla sig till att det hela kunde avslutas direkt; Verres valde då att fly innan rättegången kunde nå sin fullbordan.

Översättaren och kommentatorn är annars full av beundran för Cicero: han kunde knappast göra fel, hans eviga påminnelser om hans insats mot Catilina var inte uppblåst självgodhet utan nödvändiga påminnelser för att inte än en gång landsförvisas, och den moraliska flexibilitet en försvarsadvokat behövde nämns enbart i trängt läge, och då med så många ursäkter som möjligt. Detta påverkar egentligen inte nöjet i att läsa talen, men blir en aning pinsamt.

Om man inte är beredd att läsa samtliga Ciceros tal (och det finns det nog ingen egentlig anledning till), så är detta urval säkerligen fullt nog.

Read Full Post »

Older Posts »