Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Paret Berglin släppte Någon ser dig när du petar näsan för fyra år sedan. Som vanligt märks åldern knappt.

Förvisso: idag skickar vi nödhjälp till Filippinerna istället för Haiti, och vi är inte riktigt så bekymrade om tillgängligheten på handsprit, men det allmänna tillståndet i nationen har vare sig stort bättrats eller sämrats. Folk är kanske lite mer fokuserade på dumheter i mobiltelefonen än i kvällstidningen, och man leker med virtuella godisbitar istället för bondgårdar, men den grå vardagen och allmänna skymningen (om man så önskar med »kultur« framför) är vad den med större blick för nu- än dåtidens dumhet alltid sett.

Och ett är definitivt oförändrat: den rena glädjen i att skratta åt eländet.

Read Full Post »

Sjuk vård

Från bokmässan fick jag med mig Syster Linda, en av Birgitta Stenberg skriven berättelse som skickats ut i serien Brevnoveller, men som jag fick på köpet med något annat. 10 sidor berättelse, rakt in ens brevlåda kan mycket väl vara något för folk som har större intresse än jag för samtida skönlitteratur, och även jag fann den inte alltför oangenäm.

Huvudpersonen arbetar för mycket på ett samtida svenskt sjukhus, underbemannat och överbesparat. Många har redan träffat på den berömda väggen, eller försvunnit iväg till grannländers resursstarkare vårdsystem. En dag på väg till jobbet överfalls hon dock och är på väg att våldtas, men försvarar sig genom att sticka fingrarna i ögonen på gärningsmannen. Hon ringer anonymt 112, och får sedan själv ta hand om hans vård.

Förutom att bilden av svensk vård är betydligt omänskligare än jag vill tro verkligheten om (fast man hör ju rapporter om sommarbemanning även resten av året), så undrar jag om det verkligen är så här man skall skildra reaktionen på våldtäkt. Jag har precis all förstahandserfarenhet jag någonsin önskar mig om ämnet (d.v.s. ingen alls), men ändå: förutom att själva överfallsscenariot i sig är osannolikt från början undrar jag om det är möjligt att klara sig genom att sticka ut ögonen. Och sedan: hålla käft, tvätta av sig direkt, hoppas att inget upptäcks? Och   inga kval över att jobba i närheten av våldtäktsmannen? Nej, det hänger inte väl samman. Det hela verkar mer hämndfantasi än sammanhållen historia.

Read Full Post »

I Smugglarmysteriet får Tvillingdetektiverna färdas upp på högfjället för att stoppa en liga med lankesiska underslevare från att ta över världen. Eller inte. Det blir istället Stockholms skärgård, efter att Göran gått ombord och somnat på Missen, använt av dagens skurkar för att bärga smuggelguld som kastats ut från ett libanesiskt fraktfartyg. De får också flyga amfibieflygplan och träffa på en enstörig deckarförfattare.

Det är som vanligt skönt att i Tvillingdetektiverna möta en någorlunda tillbakaskalad berättelse om vad tre pojkar i undre tonåren är kapabla till: de behöver inte själva tillfångata bovar eller lägga fram fullständigt vattentäta bevis, utan det räcker med att de hittar tillräckligt med sådana för att sedan polisen skall kunna ta över och sy in bovarna. Rent dramaturgiskt gör det hela lite linkande, men det är långt mer uthärdligt än diverse andra privatdeckare med möjligheter långt bortom det rimligas gräns.

Read Full Post »

Det är helt klart ett ambitiöst stycke text som Janet Fairweather presenterat Skara stifthistoriska sällskap med Biskop Osmund – missionär i Sverige under slutet av vikingatiden. Om denne Osmund finns egentligen inte mycket mer säkert att säga en vad som ryms i ett tunt häfte, som då ändå skulle presentera källmaterialet in extenso. Fairweather har dock valt att måla upp hela den miljö han verkade i, från den påvliga kurian till kung Emund Slemmes hov, från det nyligen stillade polska riket till klostret i Ely, den sista plats som höll ut mot Vilhelm erövraren, från ärkestiftet i Bremen till Husaby inofficiella domkyrka.

Som om inte detta vore nog mycket för en latinist utan egentlig tidigare erfarenhet i att forska i det nordeuropeiska källfattiga området, så väljer hon dessutom att allt som oftast strunta i tidigare forskares slutsatser om saker som Sigrid Storråda, Erik Årsäll, biskop Sigfrid och annat: grundinställningen tycks vara att en källa är lika god som en annan, och att om de motsäger varandra så är det för att två olika, men båda korrekta, traditioner blandats samman. Detta medför naturligtvis en mångdubbling av antalet personer som betraktas som historiska.

Jag kan inte egentligen uttala mig vad detta leder till i frågor om kontinental kyrkopolitik eller Polens tidiga historia, men jag kan i alla fall till viss del belysa ett av problemen: det med Växjö stift. På grund av andra dokument är det känt att detta stift var det yngsta av de som inrättades under kristningstiden, och det följer därav att Sigfridslegendens påståenden om dennes verksamhet där måste tas med stora nypor salt (kopplingen är förvisso omvittnad också i Äldre Västgötalagens biskopslängd, men oberoendet av denna går att ifrågasätta).

Fairweather går dock på i sina ullstrumpor, och tycks endast ägna sådana frågor de flyktigaste av tankar: hon tillhör den typen av historiker som helst vill ha en så sammanhängande berättelse som möjligt. Inget direkt fel i detta; god historia är ett samspel mellan kreativa gissningar och sträng källkritik. Fairweather är också hela tiden tydlig med vad som är hennes egna idéer, vilket gör det hela mer lättsmält. Men ändå: till slut kvarstår att för stor vilja att synkretisera olika traditioner gör att hela bygget ser skakigare ut än det kanske borde. En något mer traditionell beskrivning av det svenska kungadömet hade lämnat mer utrymme för uttagna svängar när det gäller Osmund själv.

Boken har översatts till svenska av Lars-Göran Lönnermark, biskop emeritus i Skara. Översättningen är stundom något knackig, och hans hantering av diverse fornnordiska namn förvånade åtminstone mig ett par gånger. I stort är det dock ett adekvat jobb.

Biskop Osmund lär inte revolutionera synen på den svenska historien. Den belyser dock en annars skäligen anonym person ur den svenska historien, och bidrar definitivt med ett perspektiv utifrån, vilket kan vara nog så nyttigt.

Read Full Post »

Låt det vara klart från början: Jennifer Ouelletes The calculus diaries är inte en mattebok – det är en bok om matematik, närmare bestämt differentialkalkyl. Syftet är egentligen inte att man skall kunna räkna på saker när man läst den, utan att man skall veta vad man kan räkna på om man behärskar derivator och integraler (samt sannolikhetsanalys).

Visst, man får lära sig en del praktiska saker också, som lite om kägelsnitt, eller en hyfsad härledning av hur man räknar derivator och integraler, eller en helt okej förklaring av Fourierserier (som dock inte hålls isär riktigt ordentligt från Fouriertransformen). Mycket av boken är dock anekdoter, vilket tillsammans med de ständiga billiga skämten, ibland ger en lätt andfådd känsla: titta, man kan räkna på berg-och-dalbanor! och Zombier! och tulpanmarknaden i Holland på 1600-talet! och bågformer! och energikonsumtion! och titta här är en vetenskapsman! och här är en till! och en till!

Nå, matten är i huvudsak bra, och även komplikationer jag fruktade skulle missas tas efterhand upp. Det finns förvisso några misstag, i stil med missade parenteser i något uttryck. Den poäng som görs i slutet är också bra: matte handlar inte i första hand om medfödd talang, utan om övning. Även om man kanske inte kan ut var man befinner sig från ens hastighet så är dessutom bara vetskapen om att det går något att glädjas över; om man bara håller utkik och funderar så kanske man till slut förstår varför det där som lärarna försökte banka in i skallen på en var viktigt. Gör man bara det, så gör nöjet av att förstå att de praktiska svårigheterna känns betydligt lättare att ta sig igenom.

Read Full Post »

Saker & ting

Petter (Alexis Askergen) fick prata mycket på bokmässan om hur han hoppades att hans bok 16 rader kanske skulle kunna nå ungdomar och få dem att hitta ett sätt att uttrycka sina tankar på; och är man inte van läsare men lyssnar mycket på rap så är det troligen också så att den senare formen är mer lättanvänd. Huruvida litterärt handhavande generellt är nyttigt är dock visserligen långt ifrån så självklart som det ofta utmålas, men om det kan användas för att faktiskt kommunicera något så lär det svårligen kunna underkännas.

Boken ifråga tycks riktas till alla möjliga: förutom då just ungdomar som vill skriva men behöver hjälp att komma igång, så även till lärare som kanske behöver förstå genrens konventioner, men kanske framförallt till de som lyssnat på Petters musik och vill förstå mer av texterna. Den är ordnad kronologiskt, efter skivorna som släppts: varje fullängdare bestås med en introduktion till hur författarens liv såg ut just då och hur arbetet med just den skivan såg ut och eventuella bakomliggande tankar, sedan har några låtar valts ut och presenteras med fullständiga verser (refräng utelämnas ofta), och sedan en förklaring, om tanken bakom just den låten, var materialet till den kom ifrån, hur det organiserats, idéer bakom enskilda rader och referenser till andra verk (ofta litteratur, men även annan musik som Cornelis Vreeswijk eller Hoola Bandoola Band).

Dessa texter tenderar att ibland bli lite övertydliga: det är bra att metaforer eller anspelningar förklaras, liksom att referenser pekas ut, men ibland kan det bli lite för självklart. Överlag blir man dock glatt överraskad, och går gärna tillbaka till sin musiksamling, kanske för att utöka den, men i alla fall för att lyssna igenom någon favorit och höra den än tydligare.

Read Full Post »

Det står alltmer klart att den grundläggande handlingen i Nils-Olof Franzéns böcker, här närmast Agathon Sax och den ljudlösa sprängämnesligan, är tafatt (läses som pyrrick, ej jamb). Vidare är polisen fortsatt inkompetent: i de första fyra femtedelarna är den som bäst en rundningskon, men vanligen ute efter att arrestera helt fel personer, för att i den sista äntligen komma till insikt men nu behöva herr Sax hjälp att fånga vad för löjeveckande ledare av internationell brottsliga han för tillfället är ute efter.

Här är det alltså en liga dynamitarder som har uppfunnit ett ljudlöst sprängämne, och som därför av en slump muckar gräl med Agathon Sax när de vill få hjälp av en alkemist att tillverka grundämnen med fåniga namn. Det hela börjar i Brosnien, men efter en flygjakt, som Sax väljer att avsluta i England (vilket naturligtvis är stilfullt men likfullt tycks helt omotiverat), dit polisen dessutom tydligen i förhand vet att han är på väg.

Som sagt, om man sätter sig och skall försöka analysera handlingen faller den snabbt i bitar. Inte heller försöken att driva med långa läkemedelsnamn eller underliga diton på grundämnen är speciellt roliga, så det finns egentligen inget här att rekommendera.

Read Full Post »

Older Posts »