Språk och tro

Jag vet inte om det egentligen är berättigat, men när jag läser något av Ola Wikander känner jag något jag måste kalla hopp, trots att jag innan knappt kände någon förtvivlan: hopp, för att det trots allt fortfarande finns människor som är beredda att trotsa humaniorans brist på resultat som kan omvandlas i kronor (ören lär vi ju snart upphöra med) och dess alltmer ifrågasatta ställning, beredda att planera en framtid inom området, och faktiskt har modet att publicera texter om så förment mossiga saker som exegetik och språk ingen längre talar, uppenbart menade för någon slags allmänhet.

Hans senaste verk, Orden och evigheten, är en samling essäer som tillsammans utgör ett försvar för varför humanioran fortfarande har saker att ge, och sammanför därför teman som bibelforskning och japansk populärkultur, språklig konservatism och fornegyptisk vokallära, programmeringsspråk och maltesiska. Brett, lärt och lätt är tre ord som omedelbart kommer för en: inget tycks vara för populärt eller obskyrt för att Wikander skall finna det intressant och därmed göra det intressant för andra.

Anmärkningar går naturligtvis att göra, varav den enda egentligt allvarligt menade är att han gärna fått göra vissa texter lite längre, eller ännu hellre slå samman några till en längre helhet. Boken bygger i mycket på tidigare publicerade texter, vilket egentligen bara märks på just deras starka fokus (tack och lov för personer som har vett att redigera sina texter). Mindre allvarliga saker går också att hitta – som att han tar upp hårdrocksumlaut (d.v.s. vanan att sätta två prickar över o:n för att det ser tufft ut), men missar det skojigaste exemplet: det kortlivade åttiotalsbandet »Tröjan« (som det dock verkar notoriskt svårt att hitta information om; nästan så att jag misstänker att det är en modern myt), eller hans diskussion om Zenons paradoxer, där troligen den om pilen hade varit mer lämplig som illustration för nuets otillgänglighet än den förvisso mer kända med Achilleus och sköldpaddan.

Nå, på det hela taget är detta alldeles utmärkt läsning för alla med minsta lilla intresse för humaniora. Man kan bara vara tacksam för att Wikander av allt att döma har många år, och många böcker, framför sig.

Read Full Post »

Fiskehistoria

Massor av engelska studenter verkar ha fått något slags trauma av Ernest Hemingways The old man and the sea; det är en av dessa texter som ingår i skolkanon: skriven av en Viktig Författare, med en ganska modest längd, utan alltför allvarliga krav på förkunskaper men med gott om utrymme för diverse tolkningar så verkar den vara ett logiskt val. Ändå så avskys den, och tydligen mer än vad som riktigt tycks motiverat av att det är påtvingad läsning. Antingen är det för att är så fylld av alltings meningslöshet.

Gamle Santiago har förlorat sin tur och den pojke han tidigare haft till hjälp fiskar med någon annan, därtill tvingad av sina föräldrar. Den gamle mannen är på det yttersta klarar sig på att pojken beundrar honom och hjälper honom samt ren välgörenhet. Den åttiofemte dagen utan fisk åker han långt ut och fångar till slut en fisk. Resten av boken beskriver den långdragna kampen med den. Den gamle mannen fångar andra fiskar att äta, försöker lätta på smärtan, önskar att han hade pojken med sig i båten. Skall han härda ut längre än fisken?

Att boken inte uppskattas har kanske att göra med att dess genomgående pessimism: Santiago är gammal och nästan färdig med livet; allt han uppnått verkar ha fallit i bitar, och kvar finns bara yrkesskickligheten och stoltheten över den – inte direkt ett budskap som skolungdom är den naturliga mottagaren för. Det var å andra sidan tydligen nobelpriskommittén:  The old man and the sea är en av de få böcker som nämnts i en nobelprismotivering, och det är svårt att missunna den det: på få sidor, med en ordkarghet driven till perfektion, lyckas den göra en egentligen mycket liten händelse till stor litteratur, och en gammal mans kamp med en fisk till något heroiskt.

Read Full Post »

Ett porträtt av filosofen som ung

Säga vad man vill om Jean-Jacques Rousseau, men trots att han i sina Bekännelser visar upp en för självbiografer inte ovanlig brist på sanningskärlek så var det som står där ändå såpass sensationellt att de flesta nog skulle tänkt sig för både en och fem gånger innan de publicerade det, så att klaga på hans mod inför den allmänna kritiken låter sig inte gärna göras.

Bekännelserna, i den stympade svenska utgåvan (som inte ens har anständighet att meddela att halva boken saknas),  tar upp hans liv fram till hans trettionde levnadsår. I sammandrag såg de ut enligt följande: Jean-Jacques föddes i ett bättre borgarhem i Genève, fick en hyfsad utbildning, men flyr från sin lärlingsplats och ger sig ut för att söka äventyr (med vilket förstås galanta sådana), och hamnar efter att ha sumpat ett par chanser hos den generösa madame de Varens i Annecy, som låter honom bo hos sig. Efter att, enligt sig själv, först ha blivit hennes själsfrände och sedan hennes älskare lämnar han henne när han finner ut att hon också har en annan, varvid boken tar slut, med Rousseau på väg mot Paris för att söka sin lycka.

Det mest spännande med boken – förutom att leta efter tillfällen när Rousseau lyckas ange ett tidsintervall korrekt – är väl den sexuella frispråkigheten. Rousseau erkänner en masochistisk läggning, att han antastat flickor, att han själv antastasts av pederaster (vid ett obetalbart tillfälle tycks en sådan ha fått utlösning framför den oförstående gossens ögon), men framför allt är det väl hans förhållande till fru de Varens som får ögonbrynen att lyfta: han ger intrycket av ett familjärt förhållande, och han kallar henne för »Mamma« och tycks faktiskt inta en roll som hennes älskade son, men hon är ändå den som till slut tar hans oskuld. Om Freud läste boken måtte han gjort frivolter.

Utöver Rousseaus frispråkighet är väl det som närmast rekommenderar boken att han ibland skickligt ironiserar över sig själv och sin omgivning – tyvärr alltför sällan: oftare far han ut i självgott prisande av sin egen, eller ibland fru de Varens, allmänna förträfflighet och moraliska renhet. Hans sannfärdighet är dock som sagt inte mycket att ha: förutom att missta sig på i stort sett varenda tidsangivelse och komma med uppenbara överdrifter om hans släktingars bedrifter har han bland annat uppenbarligen diktat om sin sista tid i fru de Varens gunst, och gett den en mer romanartad bana.

På det hela taget vet jag inte om jag riktigt kan rekommendera Bekännelser: egenberömmet är lite för framträdande, de lyckade passagerna lite för få och de ointressanta lite för många. Det är onekligen en belysande tidsbild, men kanske inte så god läsning som man kunnat hoppas på.

Read Full Post »

En annan värld

När jag påbörjade läsningen av Down under var det enda av Bill Bryson jag tidigare läst den underhållande men inte speciellt vederhäftiga En kort historik över nästan allting, och det stod snabbt klart att han är betydligt bättre som reseskildrare: genren passar bättre för hans  förtjusning i anekdoter och har inte riktigt samma krav på korrekthet vad gäller detaljer (även om jag inte har någon anledning att misstro honom här, annat än vad det gäller just några anekdoter utan större vikt).

Detta är således en underhållande skildring av hans färder över denna bortglömda kontinent – en av de teser Bryson återkommer till är hur lite omvärlden tycks bry sig om tilldragelserna på denna kontinent. Andra teser han driver: Australien är livsfarligt (ingen direkt nyhet), de flesta australiensare är bra människor (undantag: hotellpersonal i Darwin), och Australien skulle vara sprängfullt med intressanta platser att besöka om det inte fanns så mycket utrymme att sprida ut dem på.

Detta sista kan kanske kräva en längre utläggning: i Australien tycks man ständigt snava över märkliga upptäckter – udda geologiska formationer stora som engelska grevskap har upptäckts så sent som på 80-talet, det finns levande fossil som får kvastfeningen att framstå som en unge som förvirrat sig bort från sin mamma i mataffären, det finns städer där man kan hitta affärer som säljer husdjur och pornografi, och djurarter tycks ständigt upptäckas och tappas bort, bara för att dyka upp någon helt annanstans. Det är helt enkelt en plats där saker ständigt hittas och försvinner.

På det hela taget trivs han med det mesta: att åka tåg tvärs över kontinenten, att gå på upptäcktsfärd i Sydney, Melbourne eller Adelaide, att återberätta hur folk dött i ohyggliga plågor, att i flera timmar köra bil genom öken för att komma fram till någon liten håla och där kunna dricka kyld öl. Det enda – förutom den redan nämnda standarden på servicepersonal i Darwin – han inte tycks riktigt kunna förlika sig med är aboriginernas tillvaro: han kan inte direkt peka på att de i nuläget (till skillnad från tidigare) skulle förföljas från staten, men han påminner om hur de ända tycks leva i något slags eget samhälle, som ett u-land mitt i ett av världens mest välmående länder, med en medellivslängd som är tjugo år kortare än den för senare invandrare. Det är ingen speciellt ingående analys han ger, men med tanke på den lätta ton som annars genomsyrar boken skall han ändå ha beröm för att han överhuvudtaget tar upp ämnet och hanterar det på ett så välavvägt sätt.

Down under är inte en guidebok; Bryson försöker inte låtsas som att han sett allt och kan presentera de urpillade russinen, men han berättar så entusiastiskt och så roande att man ändå känner att man skulle vilja besöka ställen som Daly Waters, halvvägs mellan Darwin och Alice Springs, eller gå runt en halvdag i Sydney utan mål. För den som snarare är ute efter inspiration än att lägga upp en resplan, eller bara vill informera sig en smula om detta avlägsna land, så är det en alldeles utmärkt rekommendabel bok.

Read Full Post »

Att mötas

Ovidius har ett rykte som snuskig: inte konstigt när han förvisats av Augustus samt givit ut diktsamlingar med namn som Amores och Kärlekskonsten (Ars amatoria), men ändå en smula orättvist; Augustus förvisade honom snarare på grund av en hovskandal än för osedlighet, Amores skulle knappast få någon att rodna idag, och Kärlekskonsten handlar mer om uppvaktning än vad man skall ha för sig i sängkammaren, vilket man skulle kunna tro av beskrivningarna (det finns en del sådant också: kvinnor bör älskas så att man ser så mycket av deras vackraste delar som möjligt): inte så mycket snusk som allmän omoral. Ovidius är medveten om att detta är hans problem, och påpekar vid några tillfällen högljutt att dessa råd minsann inte får användas för att förföra gifta kvinnor, eller av gifta kvinnor för att förföra andra män,vilket naturligtvis inte hjälper: ingen har så svårt att bli trodd som den som högljutt proklamerar sin oskuld.

Som antyds ovan riktar sig råden till både kvinnor och män: männen får reda på att de bör ställa frikostiga löften, att bra ställen att få tag på kvinnor är på allmänna platser som teatern eller arenan, att inte tro på kvinnor som säger nej, att de när de väl har fångat henne alltid skall göra henne till lags och att bli upprörda. Kvinnorna får istället reda på hur de skall göra sig så tilldragande som möjligt och hur de skall kunna skicka hemliga meddelanden under en väktares ögon. Båda får dessutom rådet att spela svartsjukekortet och göra sig otillgängliga.

Förutom Kärlekskonsten innehåller min volym även de kortare verken Botemedel mot kärlek (Remedia amoris) och Ansiktsvård (Medicamina faciei); den senare av dessa är ett fragment med ett par kosmetiska recept, intressant för den som intresserar sig för sådant men annars bara läsbar för dess korthet. Det förra verket är dock en slags invertering av Kärlekskonsten: vad skall man göra för att döda sin egen kärlek? Ovidius har igen många uppslag: Res bort! Begrav dig i arbete! Låt kärleken rasa ut! Inbilla dig att din älskade är ful!

Sammantaget är det möjligen inte speciellt intressant som verskonst (John W Köhlers översättning är lättflytande men ger ofta ett något prosaiskt intryck; hans märkliga stavning av egennamn irriterar ibland, liksom hans bruk av ordet »amour«, vilket inte tycks motsvaras av något till latinet inlånat begrepp och därför verkar störande utan poäng), men däremot går det dock troligen fortfarande utmärkt att tillämpa en hel del av Ovidius erfarenheter vid kontakterna med det motsatta könet.

Read Full Post »

Livet utanför

Hur skall jag rimligen kunna recensera Kristina Hultmanns Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay, när den berättar om vad en medelålders småbarnsmor, feministisk publicist, nyligen utkommen som flata upplever och har upplevt? Det är ju ungefär så fjärran från min vardag man kan komma.

I vilket fall: den vardag som Kristina Hultmans representation Clara Örtengren (notera: detta är alltså en bok som inspirerats av verkligheten, och som dessutom ibland koketterar med detta faktum) upplever är tämligen förvirrande. Nyseparerad och nyutkommen försöker hon klara sig igenom den tydligen inte helt trevliga lesbiska världen: alla känner till alla, brustna förhållanden skapar klyftor och delar umgängen i två  (om båda parter har tur), och den som inte passar in i det alternativa mönstret får det svårt: har man en gång för alltid gett upp en livsstil krävs det en viss styrka att erkänna att den kan ha lett andra till något gott. Många är de nitar Clara går på innan hon i bokens nu har hittat till en viss trygghet: ett stabilt förhållande och ett arbete som visserligen tar mycket energi men som tydligen lovar en del behövliga inkomster. Den tidigare familjen verkar dock inte ha varit några problem: varken ungar eller äldre familjemedlemmar verkar ha tagit den nya identiteten med mer än en axelryckning.

Arbete var det: det är det som titelns första del åsyftar; en undersökning, vad det verkar av livet som lesbisk, beställd av någon redaktör, och som gör att det ständigt antecknas, reminisceras, kommenteras – ibland i realtid. Resultatet är en text som är högst ickelinjär och högst medveten om sig själv, och således i högsta grad befriad från alla spänningsmoment: här är det tillvaron som skildras, ingen romanhistoria. Det fungerar på det hela taget bra och ger en mångfacetterad bild av en märklig spegelvärld: det tycks ju finnas en närmast linnéiansk kategoriseringsiver för homosexuella, och ingen verkar kunna eller vilja undgå att placeras i något visst fack.

Undersökningen lär jag nog aldrig läsa igen, för som berättelse har den inte så mycket att erbjuda, men det gör nog inte något: den har vidgat mina vyer något och därigenom troligen tjänat sitt syfte.

Read Full Post »

Sverige, Sverige

Möjligen ökar ens förmåga att skriva om något proportionellt mot den erfarenhet man har av ett ämne. I så fall är detta nog den mest kompetenta recension jag någonsin skrivit: en hel livstids erfarenhet av att vara svensk borde ju rimligen göra mig fantastiskt väl förberedd för att recensera Charlotte Rosen Svenssons CultureShock! Sweden, som alltså är en slags guidebok för oskuldsfulla utlänningar som vill ha reda på lite av vad som väntar dem i detta nordligt exotiska land.

Den redan invigde kan bli lätt besviken: är det min Sverigebild som är ovanligt väljusterad eller är det författaren som missat något? Visst borde en sådan bok ta upp saker som midsommar, svensk inbundenhet och punktlighet, friluftsliv och sportintresse, men nog borde vi väl ha för oss åtminstone några underligheter som vi är omedvetna om? Något vi gör andra obekväma med utan att tänka på det? Kom igen, jag begär inte mycket! Nå, mycket av vad som står är vettigt: kom ihåg att Sverige är en konsensuskultur, tro inte att vi inte gillar dig bara för att vi inte bjudit hem dig än, kom ihåg att i Sverige dricker man vanligtvis mycket på en gång.

Skall man kritisera något är det väl snarast kapitlet om svensk historia, som verkar skrivit utifrån någons hågkomster från historielektioner i skolan i en dimmig forntid, vilket medför en del småmissar som förvisso troligen aldrig kommer få någon betydelse men som ändå sänker omdömet (t.ex. att Karl XIV Johan blev kung 1814), och en del utelämnanden, som varför unionen med Norge upplöstes och vad som därav kommit. Sådana småkonstigheter finns det en del av även på andra ställen, som att svenskar vanligen skulle identifiera sig med sitt län, eller en del udda översättningar i kapitlet om språk – »the FN«?

Utan att ha något att direkt jämföra med är det svårt att säga om CultureShock! Sweden är en bok att rekommendera för utlänningar som kommer hit att köpa, men vid behov kommer jag inte tveka att sätta den i händerna på någon som frågar. Som underhållningsläsning för svenskar är den dock lite för torr för att fungera bra som.

Read Full Post »

Drömmar i kras

Handlingen i J. M. Coetzees Ungdomsår går snabbt att återge: ung sydafrikansk man med poetdrömmar har sjaskiga kärleksaffärer och drömmer om inspirationen, flyttar till London för att undkomma sitt allt oroligare hemland, men kan inte heller få skrivandet att lossna och tvingas istället ta jobb som programmerare. Drömmen falnar allt mer, och helt plötsligt tar boken slut.

Den som tycker att handling är det mest väsentliga i en bok kan alltså lugnt hålla sig borta. Den som ogillar att läsa om personer som beter sig dumt likaså: den unge mannen (han heter John, men omskrivs mest som »den unge mannen«) träffar kvinnor, får dem i säng, men skäms över sin brist på glöd och vet inte hur han skall hantera dem på några andra plan: han kan inte köra bort de som tar upp mer energi än han egentligen tycker det är värt, han kan inte uppträda med den respekt som de som är än känsligare än han själv skulle behöva, och på det hela taget gör han ett sorgligt intryck. Inte blir det bättre av att han drömmer om att träffa antingen sin musa, eller åtminstone någon som kan se den eld han intalar sig själv att han bär i sitt inre.

Ungdomsår är en roman om orealistiska förväntningar, och den smygande besvikelse som kommer när man tvingas inse att man inte är ett geni, kanske inte ens kompetent. Det är inte en roman av den sort jag egentligen uppskattar (Johns tafatta beteende är ibland väl pinsamt, dess mer som jag känner igen delar av mig i honom), men jag kan heller inte komma med några anklagelser mot saker som inte uppenbart är menade att vara en del av den.

Read Full Post »

Eremitliv

För en gång skull har Frans G. Bengtsson gjort mig besviken: inte genom den utmärkta inledande essän till Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden (även om jag läst den förutom då den ingår i Folk som sjöng), utan genom de översättningsmissar han fått in: nog borde han väl ha insett att man inte kan gå trettio mil på en dag? Eller ha konsulterat någon biolog för översättningen av diverse djurnamn och inte kalla skräddare för vattenspindlar?

Nåväl, översättningen är kanske inte mycket att hurra för. Hur är det då med innehållet? Tja, det är ibland rätt beklämmande det med: Thoreau lägger mycket möda på att förklara varför han funnit det nödvändigt att flytta ut till sin stuga vid Waldendammen, men det ger mest intryck av den sorts fattigdom som endast de som har väldigt gott om pengar kan leva ut. Han tycker uppenbart att fler borde söka sig till ett enklare liv, men det ger intryck av att grunda sig snarare på filosofi än verklig övertygelse, och rätt tråkig filosofi därtill. När han väl börjar beskriva sin nya tillvaro börjar man dock snart anse att han nog kanske har rätt i alla fall: hans beskrivningar av livet vid Walden och den skönhet som naturen där lägger ut framför honom skulle kunna få vem som helst att dra ut i skogen för att få väckas av fågelsång eller jaga en lom över en sjö i roddbåt.

Ibland har tiden gett skriften en sorgekant: Thoreau är uppenbart förtjust i tanken att trots att människor kommer och hittar på dumheter runt hans sjö, fäller träden, uppför svinstior, leder in vattnet till Concord för att diska tallrikar i, så kan sjön själv stå emot allt vad de kan hitta på:

Den har inte lagt sig till med en enda stadigvarande åldersrynka efter alla sina skiftande minspel. Den är evigt ung, och jag kan alltjämt stå och se en svala sänka sig till ytan för att fånga en insekt, precis som för länge sedan.

Tyvärr kan nog inte detsamma sägas om dagens Walden; människorna har till slut funnit på sätt att sätta rynkor även på de motståndskraftigaste sjöar. Thoreau skulle inte gillat det.

Min utgåva är illustrerad av Stig Åsberg, vars djurbilder är trevliga men stundom något träaktiga; de lider dock av den stora nackdelen att inte ha ett smack med texten att göra; flera av de avbildade arterna nämns aldrig av Thoreau, och när det gör det är det nästan alltid på annan plats.

Skogsliv vid Walden är en bok jag möjligen kommer införskaffa på originalspråk någon gång, inte minst eftersom Bengtsson tydligen utelämnat fyra essäer (kapitel? Skogsliv vid Walden är en av de där böckerna som trotsar all klassifikation). Den som är intresserad av ämnet bör dock på något sätt få tag i hans inledning; jag har svårt att någon kan skriva lika intressant om vad som kom Thoreau att ge sig på detta försök: han själv kan det inte, vilket både hans inledande (hundra tråkiga sidor)  och avslutande kapitel ger prov på. Emellan dem spritter det dock av liv och livskraft.

Read Full Post »

Kungars död och forna segrar

Den som händelsevis skulle känna sig sugen på lite 1800-talspatriotism på vers men tycker att Runeberg är väl naiv och att Tegnér är väl storvulen bör snarast uppsöka Carl Snoilskys Svenska bilder: för visst är det schablonbilderna av den gamle hederlige landsfadern Gustav Vasa, den älskade och ofelbare Gustav II Adolf och kung Karl den unge hjälte man däri möter, men till skillnad mot sina föregångare tycks Snoilsky tycks faktiskt ha insett att slagfält är otrevliga platser att vistas på. I »Lützen« kan han därför beskriva scenen med

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Förutom att bilden av kanonen som makabert jordbruksredskap är välfunnen och ansluter sig till gamla klichéer samtidigt som den är originell och i sig skulle göra hela dikten så gör den helt klart att trots att författaren i Runebergs anda gärna skriver om svenskar som alltid är beredda att slåss för Sverige så är han inte någon yrande dåre som Heidenstam; Snoilsky må vara patriot, men han låter inte detta förblinda honom. Därför slipper man också ifrån mycket av oförsonliga angrepp på andra: August den starke får sig ett par slängar, ibland finns det några närmast reflexmässiga utfall mot papister, men på det hela taget är det rätt acceptabelt även idag.

Som citatet ovan också torde klargöra är Snoilsky en tekniskt mycket skicklig poet: takt och klang är det sannerligen inget fel på, och det är inte underligt att »Stenbocks kurir« länge var en favorit för högläsning; visst kan man nästan höra hovarnas dån?

Han är redan långt borta
liksom en skjuten pil
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.

Fast på ett ställe brytes också den fastaste takt, och när kuriren väl nått fram och skall överlämna sitt meddelande till änkedrottning Hedvig Eleonora, så orkar han inte tala:

Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn
den ädla fru sig reser
ur kronprydd länstols famn
»Sitt, herr kornett!« hon säger,
och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter och hon står.

Att bryta den annars suveränt hållna takten sådär för att understryka det exceptionella, det är stor konst.

Förutom dikternas tekniska fulländning finns det dock inte så mycket annat som rekommenderar dem för: förvisso skulle väl alla försök att fylla den historiska ramen med annat än den allmänna patriotism som nu blir Snoilskys främsta signum göra dem till outhärdliga, men inte ens hans stora förmåga lär väl kunna ge dem nåd inför den av historia ointresserade (man lär behöva ganska goda kunskaper i ämnet om man vill kunna förstå alla syftningar).  Ett par utvecklar sig dock till hyfsat intressanta psykologiska porträtt, betydligt djupare än vad till exempel Runeberg åstadkom: Gustav IV Adolf är här till viss del ett offer för omgivningens förljugenhet, och även om drottning Kristinas abdikation ses som en slags förolämpning av svenskarna som hade kunnat gå in i döden för henne (gestaltat av en patetisk liten scen där några barn vill ge henne en skål smultron), så antar han att hon till slut gick hädan fylld av längtan hem till Sverige och skildrar hennes död i ett försonande ljus.

Kungarna skildras alltså inte genomgående skildras som marmorgestalter (den som vill ha sådant lär dock inte bli besviken), och även andra personer får ibland utrymme: Olof Rubeck och hans kamp mot den brand som mot slutet av hans levnad ödelagde stora delar av Uppsala, en litterär sammankomst hos paret Lenngren, ett ungt par som får se sin dröm krossad när nödmynten upphör gälla, en pojkes vänskap med en gammal dam med minnen från Gustavs skimrande dagar. Detta är trevliga saker, kanske inte riktigt lika skanderbara som vissa av de mer högbröstade dikterna men ändå mycket bra.

Svenska bilder skulle knappast ha kunnat skrivas idag, men till skillnad från mycket annat med liknande idéer om svenskarnas allmänna förträfflighet från samma tid gör Snoilskys storhet som poet att dikterna ändå är väl värda att läsas.

Read Full Post »