Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2016

Huvudpersonen i Dickens Great Expectations, den unge smedslärlingen Pip som oförhappandes får veta att han kan vänta sig få ett stort arv och därför skall omskolas till gentleman, är precis den typ av otacksamma, inbilska huvudperson jag brukar ha svårt för. Pip tvekar inte att skudda av det stoft (eller snarare den lera och det sot) som häftade vid honom i sin ungdom, inklusive sin svåger Joe som tillsammans med systern uppfostrat honom, eller barndomsvännen Biddy som hjälpt till att ta hand systern efter att hon reducerats till en skugga av sitt forna jag. Blott ett behåller han: drömmen om Estella, den halvgalna miss Havishams vackra, hjärtlösa myndling.

Miss Havisham är annars bokens mest minnesvärda karaktär: lämnad på sin bröllopsdag så har hon fått tiden i sitt hem att stanna: hon har samma kläder på sig, alla ur står still, och i ett angränsande rum täcks resterna av bröllopsmiddagen av ett allt tjockare lager damm (vilket troligen är av godo efter att skadedjuren tagit bröllopsgästernas plats). Nu lever hon främst för att göra Estella till en perfekt hjärtekrossare.

Samtidigt som Pip försöker frigöra sig från sitt förflutna tycks han ständigt dras till brottslingar: förutom de rymlingar från närliggande fängelseskepp som boken inleds med så hamnar han via advokaten Jaggers ofta i liknande sällskap för korta stunder, som en påminnelse om den skuld han borde känna, och faktiskt stundom känner kortvarigt, för barndomshemmet.

Sedan kommer naturligtvis vändningarna, och i sann Dickensanda tycks alla figurer ha oberoende kopplingar till minst tre andra, och även om man ser vissa av dem innan Dickens avslöjar dem så undrar man hur han vågar?

Nåja, extrapoäng i alla fall för att den enda förunderligt vackra kvinnan inte har motsvarande vackra hjärta, och att slutet inte är alltigenom glättigt och uppsluppet − snarare förvånande melankoliskt. Och för en underlig scen som hämtad ur en Bondfilm, med vår hjälte i riktig knipa.

Annonser

Read Full Post »

År 1663 reste en ung fransk man till det nyligen utsvullna Sverige; han landade i Skåne och ämnade sig småningom till Stockholm. Väl där skulle han komma att bese badstugor, samer, lutherska gudstjänster, en sjö med flytande öar, och andra märkligheter, innan han nästa år återvände till Paris.

Hans namn är märkligt nog okänt; vid denna tid var byråkratin såpass utbyggd att hans namn borde ha registrerats när han anskaffade de pass som var nödvändiga för att få lämna Stockholm och de anhalter han gjorde på vägen hem, men i så fall har registren förekommit. Han var dock inte någon storman vars namn skulle förekomma i någons minnen (även om tycks ha diskuterat en del med den italienske prästen Fransesco Negri, som också skrev ned sina minnen från Sverige), utan en kammartjänare hos en ung svensk adelsman som sedermera skulle bli rik på långiveri till staten men också få allt indraget under reduktionen, Joel Gripenstierna.

Att vår kammartjänare övertaget är känd för eftervärlden beror på att han själv senare roade sig med att skriva ner sina intryck från resan. Manuskriptet försmäktade länge i arkiv innan de i våra dagar upptäcktes och nu utgetts på svenska av Ingemar Oscarsson under titeln Den franske kammartjänarens resa. Som tidsbild torde det vara en källa av stort intresse, även om den styckvis består av lån och parafraser på andra källor. Man får bland annat se enkla landsgudstjänster (i Skåne, under åren närmast efter den svenska erövringen), se hur man i badstugor tvagades av halvnakna flickor (vår berättare tycks mycket förtjust i detta, liksom att badstugorna inte var uppdelade efter kön), en beskrivning av nymodigheten med papperspengar, liksom reda på att det var under hans vistelse som drottning Kristinas triumfbåge revs, vilket ger en betydligt mer exakt tidpunkt än tidigare.

Berättaren är någorlunda skolbildad, tydligen sprungen ur förmögnare borgarstånd (styvfadern var anlitad vid franska hovet), men inte såpass att han mer än undantagsvis låter genre bestämma framställning, som hos andra reseskildrare. Ej heller räds han religiös polemik, ens i det vid det lagen tämligen ortodoxa Sverige (även om de förbud mot andra än legationsmedlemmar att deltaga vid bönsammankomster på ambassaderna inte verkar ha efterlevts). Det hela är fullt läsbart även idag, och den allmänhet med intresse av vardagsliv under stormaktstiden kan rekommenderas läsning.

Read Full Post »

I det lilla samhället någonstans i en sydamerikansk avkrok går översten och väntar; väntar på brevet från myndigheterna som äntligen skall meddela att han ska få ut den pension han så länge väntat på och behövt. I hushållet finns annars inga pengar, bara en stridstupp han av stolthet vägrar avyttra och en hustru som vet hur man vänder även på obefintliga slantar. Men som titeln på Gabriel García Márquez korttroman meddelar så gäller att Översten får inga brev.

Översten har visst tycke med Jan i Skrolycka: båda går och väntar på nyheter utifrån som skall frälsa dem, båda lever på fattiggränsen, båda har enorm stolthet, och båda har upplevt förlusten av ett barn. Där Jan förlorat sin dotter till olyckan i Stockholm har översten nyligen förlorat fått sin son skjuten, tydligen av någon i det segrande partiet i inbördeskriget (behöver det påpekas vilket parti översten tillhörde?). Istället för sonens inkomster har han i månader levt på bakarvet, men nu finns snart inget kvar i hushållet. Inget utom tuppen, som inte får säljas.

Det är avskalat, och avslöjande: överstens stolthet, hans vilja att hålla skenet uppe, hans tvivel, allt gör att man känner att man kommer denne lite godtrogne men aktningsvärde man nära.

Read Full Post »

En gång var yrket som journalist om inte hedervärt så i alla fall eftertraktat, med en doft av äventyr kring sig; när Stanley fann Livingstone reste han för New York heralds räkning. Denna anda av äventyr, men även den mer unkna som står kring de okänsliga murvlar och samvetslösa lögnare som pressen liksaå anklagas för att föda, finns båda som bestånd i Evelyn Waughs Scoop – fast betydligt mer av den senare varan.

Den stackars William Booth har hand om en undanskymd naturkolumn i en stor dagstidning. Genom en serie missförstånd blir han utrikeskorrespondent skickad till Ishmaelia, ett afrikanskt land för fattigt att kolonisera, styrt av klanen Jackson utifrån principen att landets armé också är dess skatteuppbördsmän. Den som är känslig för att afrikanska länder framställs som underutvecklade och fyllda med lata och outbildade men med omisstagligt födogeni håller sig bäst borta, trots det att i alla fall en av ishmaeliterna visar sig vara en slug och formidabel herre. Ishmaelia tycks på randen till uppror, det ryktas om fascister och kommunister (ehuru en föregiven kommunistisk agent med fuskskägg egentligen är konduktör vid järnvägen, som fått sin bakgrund utbroderad av en av de flockande journalisterna).

Fast egentligen är inte ishmaeliterna de som råkar värst ut: när de företräds av moraliskt tvivelaktiga engelska, ständigt förfördelade (enligt dem själva) franska och enormt överutrustade amerikanska journalister, samt en svensk småkorkad journalist/missionär/läkare/matvaruhandlare, samt en genomskinligt opportun tysk flicka, så är det snarast européerna som får locka flest skratt.

Det är en djupt cynisk, reaktionär, något misogyn liten roman. Bitarna om journalism är stundom fortfarande välfunna, bilden av Ishmaelia skulle egentligen i huvudsak kunnat tecknas även idag som en fördomens afrikanska operettstat, och bilderna av lantjunkaren och stadsbon som när de hamnar på varandras territorium helt fylls av ovilja som ramar in det hela är stor komik. Den har helt enkelt den märkliga pessimism som slår över i renaste humor.

Read Full Post »

Anklagelser om upphovsrättsbrott på skakiga grunder, debatt om hur rasism och nazism bäst bemöts, främmande makt som försöker påverka svensk myndighetsutövning: det finns mycket att nysta i i Erik Göthes Den vanliga vägen. Ytterst är det en partsinlaga till förmån för Hägglunds förlag, som förutom denna bok tidigare bland annat gett ut Mein kampf. Detta uppskattade inte den bayerska delstatsregeringen, och hävdade upphovsrättsbrott och fick kvarvarande upplaga belagd med kvarstad.

Sedan tog det hus i helvete. Kalle Hägglund var tydligen vän med Jan Myrdal, så på den juridiska processen följde en rad öppna brev, märkliga anklagelser, och underliga teorier om att anledningen till att utgivningen stoppades var att man från Mein Kampf kunde lära sig att det var tyska underrättelsetjänsten som destabiliserat Jugoslavien (om någon kan förklara det där för mig vill jag helst inte att ni gör det. Vissa mysterier är inte menade att förstås). Även om Göthe inte själv formulerat de underligaste teorierna utan enbart citerar dem, så ger det ändå ett märkligt intryck när han talar om Tyskland som en »stormakt«, och det är med högt meddelad njutning som diverse högdraget korrekta svar till tyska ambassaden citeras.

Även andra delar är underliga: Göthe tycks ha haft ett omött behov av en redaktör, för upprepningar är legio och disposition obefintlig. Den som tycker att Godwins lag bör respekteras bör hålla sig borta. Ett kapitel består av en redogörelse från någon som anonym försöker få ut handlingar i ärendet, en person som tydligen har oförtjänt höga tankar om sin stilistiska förmåga.

Däremot var tydligen juridiken oklanderlig; Högsta domstolen skall (enligt Wikipedia) ha friat Hägglunds och meddelat att delstaten Bayern inte kan ha ansetts äga upphovsrätten (den har vid det här laget ändå garanterat löpt ut), men att exakt vem som ägde den var oklart.

Finns det någon egentlig anledning att sysselsätta sig med denna bok? Tja, det finns ett par klara stycken om juridik. Hela historien verkar också intressant. Men Göthe är tyvärr inte rätt person att reda ut den: för nära, för uppbragt, och för rörig.

Read Full Post »

Inte tillsammans med, men väl i samband med, införskaffandet av min annoterade upplaga av alla kanoniska Sherlock Holmes-berättelser (förutom allmänt epigoneri finns faktiskt även apokryfer som passerat Arthur Conan Doyles skrivbord) nyttjade även ett erbjudande som gav mig tillgång till flera av de essäsamlingar i ämnet som producerat av Lars Strand. Först i ordningen av dessa (men inte den allra först utgivna, ty I Sherlock Holmes sällskap ingick inte) är Besök på Baker street.

Samlingen är tydligen i första hand riktat till människor som ännu inte satt in sig i den omfattande sekundärlitteratur som finns om Holmes och Watson: Strand leker ibland med i det stora Spelet, ibland ställer han sig utanför för att resonera om Conan Doyle eller något annat, och även när han är med så känns det aldrig helt som han riktigt lever sig in. Även om detta möjligen får de verkliga konnässörerna att rynka på näsan så blir resultatet, och de ämnen som valts, att man i alla fall får en introduktion som kan vara användbar om man är sugen på att faktiskt ge sig in på ämnet. De trevligaste essäerna är nog faktiskt också de som behandlar de teorier som kastats fram (»Watson gifte sig sju gånger!«, »Nej, Watson är kvinna!«, »Nej, Sherlock är kvinna«).

Strand är som skribent nöjsamt kapabel, men med en tråkig smak att upprepa sig – om detta beror på att vissa av essäerna publicerats på annan plats och sedan inte redigerats ihop ordentligt innan de samlats må vara osagt, men tredje gången man stöter på en lista över de litteraturens stora som blivit såpass kända att de kan kännas igen även på ett par attribut, så blir det likväl väl mastigt. Utöver detta finns dock ingen direkt anledning att inte rekommendera samlingen till den som är intresserad av att läsa mer om firma Holmes och Watson.

Read Full Post »