Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Allt är egentligen upplagt för att Selma Lagerlöfs Körkarlen skall bli en av hennes bättre böcker: det är ytterst en bok om en mans frälsning, berättad med hjälp av en övernaturlig apparatur och fullkomlig likgiltighet inför att ta livet av personer. Ändå vill den inte riktigt lyfta sig; den tar aldrig fart.

Allt utspelar sig en nyårsnatt, i en trång krets människor: den försupne, grymme David Holm med familj och den allt uppoffrande frälsningssoldaten Edit, ett par andra ur samma orden, och diverse figurer med mindre roller. Ja, och så titelns körkarl, städslad av döden på årsbasis för att ta om hand de människospillror som inte lätt låter sig ledas till andra sidan, framåkandes på en genomtrasig vagn bakom ett ök som inte ens Nils Galilei skulle kunna kränga bort.

Det är ett ovanligt solkigt litet familjedrama som presenterats, med David Holm i både huvudroll och regissörsstol, berättat efter att han dött: som detta skett under nyårsnattens sista sekunder är han också påtänkt som dödens körkarl under det kommande året. Men först måste han möta det elände han skapat under sin tid bland de levande.

Som sagt: allt finns egentligen där för att det skall bli en riktigt bra Lagerlöf, men det vill sig aldrig riktigt. Möjligen är det den väldigt koncentrerade formen, eller så är det att det hela iden med dödens körkarl snarare känns som det hör hemma i en skräckroman än i denna frälsningshistoria. Vare det därmed hur det vill, Körkarlen är inte direkt dålig, men ändå en besvikelse.

Read Full Post »

Den främsta lärdomen jag drog av Stella Gibbons’ Cold Comfort Farm är att jag borde läst betydligt mer koncentrerat; humorn verkar fungera allra bäst i stora doser, så att man hinner vänja sig av lite med att historien i övrigt är ganska outvecklad och att huvudpersonen faktiskt är rätt irriterande. Om man bara kommer förbi detta är det hela dock fantastiskt roligt.

Det är till stora delar parodi, främst på mellankrigstida romaner om livet på långsamt sönderfallande bondgårdar där folk talar dialekt och är allmänt efterblivna: på gården Cold Comfort bor familjen Starkadder (nästan ingen person i boken har ett namn man skulle vilja ge sina barn i arv), bestående bland annat av en påstått galen gammalfarmor som skall ha sett något otäckt i vedboden, en väckelsepredikant med smak för eld och svavel, en häradsbetäckare,  ett naturbarn, en gammal man med speciell koppling till gårdens djur. Med fler. Dit kommer Flora Poste, ung, föräldralös, på jakt efter folk vars liv hon kan ta tag i (svårartat Emma-komplex), och då är Cold Comfort naturligtvis rena guldgruvan. En efter en lyckas hon finna personerna en plats i livet som kan passa dem, så att de kan gå från karikatyrer till i alla fall aningen mer mångsidiga personer.

Förutom den redan nämnda parodin finns även ett par mindre nummer, som den fantastiske herr Mybug, modern författare som är på landet för att hitta material till sin nästa bok: han ämnar bevisa att det var Branwell Brontë som skrev de böcker som getts ut under hans systrars namn, i syfte att skaffa brännvin till dessa. Eller parodierna på blomsterprosa: här har de efter Baedekers reseguider markerats med asterisker allt efter exakt hur blommiga de är, vilket i förordet antyds vara så att inte krikerkåren skall missa dem.

Som sagt är det en bok man kanske måste arbeta med litet innan humorn riktigt framstår; ibland döljs den också bakom Flora Postes tro att hon alltid vet bäst (hon gör det egentligen också till sist, men man önskar att hon någon gång faktiskt skulle missta sig), men när den väl framstår är den ren och oförfalskad. Vilka otäckheter som än må lura i vedbodar så bjuder resten av gården på mycket nöje.

Read Full Post »

I mitten av 1060-talet kallade ärkebiskop Adalbert en ung präst från södra Tyskland till Bremen; hans uppdrag var till en början oklart förutom att han skulle bistå vid stolens heliga missionsuppdrag i norr och öster. Med daner och norrmän hade man Gud vare pris kommit ganska långt, men svear och slaver var mer hårdnackade, och det fanns oroande tecken i tiden: biskopsstolens makt var hotad, inte bara av nya idéer utan även av ärkebiskopens inblandning i den rikstyska politiken. Den unge mannens uppgift blev således till slut att sätta samman en historia över det Hamburg-Bremska biskopsdömet, med särskild fokus på dess historiska mission, och dessutom understryka hur nära man var ett genombrott och hur det således vore ovanlig dårskap att störa det känsliga arbetet.

Mannen i fråga var Adam av Bremen, och hans bok är känd som Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum. Om dess värde som historisk källa kan mycket sägas, men låt det genast bli sagt att trots att en historia om ett ärkebiskopsstift inte i sig låter särskilt upphetsande, så gör dess traditionella fokus på mission att boken faktiskt innehåller förvånande mycket uppgifter om nordiska allmän förhållanden, utöver för eftervärlden mindre upphetsande saker i stil med notiser om inrättande av härbärgen och karaktäristikor över biskopar. Likväl fokuserar tre av fyra avdelningar på stiftshistorien, och det är egentligen bara i den fjärde man får en outspädd bild av läget i de nordligare delarna av kristenheten och det bortom denna liggande.

Mycket av det som berättas stämmer illa med senare nedtecknad isländsk tradition, vilket gjort att svensk historia vanligen får börja med Erik Segersäll, förutom de små glimtar 800-tal som Ansgarsvitan bidrar med. Förutom denna har dock Adam ett flertal andra källor till sitt förfogande, och kan således även berätta om andra missionärer, liksom om i alla fall namnet på en del svenska kungar: som dessa hör till de saker som inte stämmer med islänningarnas uppgifter har de dock inte vunnit plats i den svenska historien.  Ett annat, på senare problem mer aktuellt problem, utgörs av uppgifterna om de folkslag som bebodde det som kom att utvecklas till Sverige: Adam nämner »suiones«, med tillhörande »Suionia« – men också ett »Suedia«, som tycks omfatta det förra och mer därtill. Dessutom förekommer – till senare historikers förtjusning eller förskräckelse – en massa »gothi«, vilket omväxlande tycks syfta på »götar« och riktiga goter. Annars kan man förvänta sig att han hade rätt koll på detta land i norr, som en av hans uppgitslämnare var den danske kungen Sven Estridssen, som tjänat under Anund Jakob i flera år (denna källa gör annars att uppgifter om dansk politik inte alltid kan tas som de är).

Nämnas bör kanske också att den gode Adam, i motsats mot vad man kan tro om medeltida författare, var välbevandrad i klassisk litteratur; förvisso förekommer gott om vändningar hämtade ur Bibeln, men även Sallustius och Vergilius, liksom ett flertal andra auktorer har stått som förebilder. Han var dessutom tyvärr (som ordvalet ovan antyder) påverkad av Jordanus idéer om goternas nordiska urhem, men tycks å andra sidan inte ha känt till Tacitus Germania, även om en del beskrivningar påminner misstänkt mycket om stycken därifrån.

Som ren nöjesläsning når inte Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum upp till andra av det medeltida historieskrivandets höjdpunkter, men det är heller knappast en så tradig bit man skulle kunna frukta. För den intresserade av att ta del av urkällorna till vikingatidens historia är den oumbärlig, ehuru den i likhet med allt annat som behandlar perioden måste hanteras ytterst varsamt.

Read Full Post »

Bokreafynd

Detta skulle egentligen skrivits och presenterats under gårdagen, men ofungerande internetuppkoppling lade oöverstigliga hinder i vägen. Hur som haver, på bokrean inköptes en hög böcker av varierande art, från svenska folksagor till onda blommor, språkmyter till piratiska noveller, kokböcker till ännu en i högen av böcker baserade på Doktor Glas.

Roligast och bäst var det på SF-bokhandeln, där bland annat Tolkiens omdiktning av sagan om Sigurd Fafnesbane, en bok med pressade älvor samt två tidiga samlingar med Berglin-teckningar hittades; skoj. Nästan lika roligt var att på den kristna bokhandeln hitta Om arternas uppkomst; sällan har väl dissonansen mellan butik och inköpt vara varit skarpare.

Från internetboklådorna inflöt också en hög böcker; nämnas kan Antigone, en liten bok om Shakespeare samt ett par saker av den framlidne Sture Linnér.

I de större bokkedjorna härskade däremot likriktningen: andra världskriget, nobelpristagare, augustprisvinnare, kokböcker samt dussindeckare trängde undan nästan allt av intresse, och det mest oväntade fyndet blev en liten bok om svenskarnas underligheter. Utanför själva bokrean observerades även att Kyrklund tydligen inte lockar köpare: Polyfem förvandlad i pocket gick för det högst facila priset av fem kronor. Rekommenderas kan dock ett inköp av Lars-Olof Larssons utmärkta böcker om Kalmarunionen, Gustav Vasa, samt dennes arvingar; i synnerhet den om kung Gustav bör finnas i var lite mer historieintresserad svensks bokhylla.

Read Full Post »

Agatha Christie är bra, men det är lätt att det blir lite för mycket av det goda – till slut lär man sig hitta mördaren utifrån hur böckerna är skrivna, inte utifrån den information man får. Läser man många böcker av henne på en gång finns å andra sidan chansen att man inte riktigt kommer ihåg upplösningen och därför kan återvända till böckerna. Tyvärr hade det inte riktigt hänt med Evil Under the Sun (på svenska känd som Mord på ljusa dagen): i början visste jag bara att jag läst den förut, men sedan kom jag tämligen säkert ihåg vem som mördat den vackra men inte helt behagliga Arlena Marshall. Synd, för det är en bra idé, som kanske till och med hade kunnat lura en annars rätt van läsare av hennes böcker.

Platsen för mordet är ett avskilt badhotell, på vilket, förutom fru Marshall med make och styvdotter, också var inkvarterat hennes senast älskare och dennes hustru, en gammal väninna till maken, en lätt förryckt präst, en lätt fejkad och hejdlöst sällskapsjuk herre – och så Hercule Poirot och hans små grå celler. Som vanligt tycks de med motiv ha alibi, och de utan alibi inte ha motiv, och det finns en hel del konstiga ledtrådar för Poirot att pussla ihop innan han kan lista ut vem som mördat Arlena Marshall på en avskild strand.

Det är en ovanligt välkonstruerad gåta, även för att vara Christie: det finns ett par mindre sammanträffanden, men inte av sådan art att de egentligen påverkar utgången, och det föreligger inget direkt fuskande med berättandet; ja, Poirot själv kommer inte till klarhet förrän mycket sent. Det finns förvisso inte mycket utöver gåtan att nöjas med, men den bör å andra sidan kunna hålla de flesta upptagna med gissande ända till slutet.

Read Full Post »

En icke oansenlig del av Frans G. Bengtssons epistolära kvarlåtenskap utgörs av breven ställda till vännen Sigfrid Lindström, utgivna under titeln Breven till Tristan (vilket Lindström  kallades i den lundensiska vänkretsen) av Rolf Arvidsson (svarsbreven finnes förutom ett enda inte kvar; de brändes när Bengtsson flyttade från de skånska till de västgötska tassemarkerna). Låt det genast vara sagt att detta knappast är något för de som inte har specialintresse för endera av dessa herrar, eller i alla fall av den allmänna lundamiljö de båda framträdde ur.

Breven har i huvudsak litterärt ämne: till en början är det främst frågan om Bengtssons råd till skaldekollegan, vilket, i de fall där man inte sitter med dennes färdiga alster för ögonen, måhända blir en smula svårföljt. Redaktör Arvidsson har förvisso bifogat de dikter som inte kom att utges, men för den som i huvudsak intresserar sig för skribenten och inte adressaten hjälper detta föga. De frågor som avhandlas är också i första hand av teknisk natur – hur skall denna mening pressas in i denna strof – och endast i enstaka fall mer allmänt teoretiskt hållna.

Nåväl, med tiden övergick brevskrivandet till mer vardagsnära saker: skäll på oförstående tidningsskribenter, utbyte av tankar om romaner – i synnerhet sådana som skulle kunna översättas och ge bröd på författarbordet. Ibland nås man också av en mer personlig reflektion, som när Bengtsson uttrycker sin syn på sina »monomanier«: hans åsikter om poesi, hans oförstånd inför demokrati och hans avsky inför Rousseau och liknande, men detta är sällsynt. Mycket utrymme åtgår också åt rent skvaller, men som de flesta av de gemensamma bekanta inte är helt bortglömda personer så må detta väl vara hänt.

Huvudskälen till läsning är annars desamma som för annat av sådant Bengtssons penna som inte utgavs under hans livstid: stilen, stilen och stilen. Hans förmåga att nedgöra både sig själv och andra, eller hylla desamma, alltefter vad han finner påkommet, är tyvärr sällsynt. Likväl står den här rätt långt från den prosapoesi han i sina bästa stunder kunde åstadkomma – men så var han också den sortens författare som verkligen fick kämpa för att komma någonvart med sina böcker, vilket också stundom framkommer i breven. Dessa är inte några storverk, men de glimtar av verklig storhet som trots allt finns där var nog för i alla fall denne läsare.

Read Full Post »

Det är inte många allvarligt menade ordböcker som kan citeras på annat sätt än för att ge en definition; SAOB må vara grundlig och pålitlig, men den är torrare än gammalt snus. Samuel Johnsons ordbok är dock ett undantag, och även om den i sin helhet är lite för skrymmande för att ha i bokhyllan enbart därför finns det en uppsjö olika urval. I min hand har jag nu en kallad Johnson’s Dictionary: A Modern Selection.

Här finns, förutom sådana favoriter som »oats. A grain, which in England is generally given to horses, but in Scotland supports the people« och »lexicographer. A writer of dictionaries; a harmless drudge, that busies himself in tracing the original, and detailing the significance of words«, även doktor Johnsons förord, där han förklarar sin märkliga blandning av personlig språklig konservatism och sitt mer liberala urval för ordboken.

Det nöje som sådana uppslag ger till läsaren är dock inte den enda nyttan man kan ha av en sådan ordbok: den kan även mycket väl användas vid läsning av engelska klassiker, i synnerhet som den innehåller ett flertal ord som sedermera rensats ur ordböckerna, till skada för de som undrar vad Shakespeare egentligen kan ha menat (troligen något snuskigt, men man vet ju aldrig).

Read Full Post »

Older Posts »