Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

I dessa dagar, då torsken tycks sjunga på sin svanesång, så kanske det kan vara intressant att läsa om forna tiders torskfiske… nä, vem försöker jag lura? Kiplings Havets hjältar läser man inte för att den äger rum på just en torskfiskare, även om fiskandet och fiskarens besättning spelar stor roll. I korthet är ramberättelsen denna: den bortskämde Harvey Cheyne trillar av en atlantångare, plockas upp av en fiskebåt, tvingas arbeta, och mognar till man på ett par månader. Kanske inte helt olikt en dålig Hollywoodkomedi, men detta är inte en komedi annat än i den klassiska betydelsen. Istället är det en berättelse om havet, och de människor som befolkade det vid tiden då mycket av havstrafiken fortfarande drevs av vindkraft, och fiske bedrevs med krok och lina; om fiskarnas liv och leverne, hur de sliter för att bärga sin fångst, hur de roar sig (och oroar sig) när vädret gör det omöjligt att arbeta, om deras vidskepelse och moral. Att låta det formeras runt Harvey Cheyne är bara ett sätt att centrera berättelsen runt någon lika okunnig som läsaren – eller till och med någon än okunnigare än en läsare som varit van vid att arbeta för brödfödan. Det är en ganska trevlig roman som inte kräver alltför mycket analys, på det hela taget; kanske inte ett av världslitteraturens storverk men ändå trevlig läsning om livet på en fiskebåt.

Read Full Post »

Ett ganska vanligt, inte speciellt roligt, skämt om fysiker går ungefär så här:

Fysikern stapplar in i hemmet, sent på kvällen, stinkandes sprit, med kläderna i oordning och läppstift på kragen. Hans fru frågar vad som hänt, och han svarar att »tja, efter att jag var klar för dagen gick jag till en bar med några polare, och där träffade vi några flickor, och så började vi dricka ganska hårt, och sedan gick det som det gick. Till slut nyktrade jag till nog för att kontrollera klockan, och när jag såg hur mycket den var rusade jag hem«. hustrun är vid det laget högröd, och när han är färdig gormar hon »Lögnare! Erkänn, du var i labbet igen!«

Av detta kan man dra två slutsatser:

  1. Fysikerhumor är ofta ganska tråkig (och när den inte är det så är det bara andra fysiker som förstår ändå)
  2. Fysikern i historien var inte Richard P. Feynman.

Den andra punkten kanske kräver lite förklaring, i alla fall för de som inte läst »Surely you’re joking, mr Feynman« – för har man gjort det så vet man att hustrun skulle trott honom. I denna samling anekdoter ur Feynmans liv handlar nämligen påfallande många om hur han raggar på flickor, ofta framgångsrikt, trots eller snarare på grund av hans ganska cyniska inställning. (Se även xkcd).

Förutom flickor handlar anekdoterna om hur han reparerade radioapparater i sin barndom, hur han bröt sig in i kassaskåp i Los Alamos (ja, det Los Alamos), hur han var med i ett band som spelade i paraden i Rio, hur han blev klassad som kronvrak (han ansågs galen efter att ha svarat lite för ärligt på psykologens frågor), hur han blev förfärad av hur böckerna som kalifornisk ungdom skulle lära sig vetenskap såg ut, och mycket annat. Det handlar dock påfallande lite om fysik – eller rättare sagt, boken innehåller inte mycket fysik, men den innehåller en hel del av Feynmans tankar omkring fysik: hur bra fysik ser ut, hur man bör lära ut den, hur han får ut glädje av den. På så sätt är det en fantastisk bok att ge till någon som har det allra minsta intresse av fysik, för även om en formell utbildning i det hjälper en att hänga med i vissa svängar, så är dessa inte helt nödvändiga att följa.

Förutom fysiken handlar boken även en hel del om hur konstiga andra discipliner kan vara – det finns en hel del av fysikerns grundläggande misstänksamhet mot alla andra discipliner (matematik möjligen undantaget), och denna misstänksamhet visar sig ofta befogad: Feynman framstår ganska ofta som det sunda förnuftets representant inför dumheter, en bild som ibland känns något överdriven.

I vilket fall, boken är fantastiskt intressant, med en stor spännvidd, och om någon en gång skapar en kanon för fysiker borde den vara med. Det enda som finns att invända mot är väl den ibland tämligen unkna kvinnoosynen.

Read Full Post »

Jag har nu läst en deckare av Björn Hellberg – ja just det, tennisgurun som agerar domare i På spåret. Kanske inte den första person man skulle gissa skriver deckare, men han tycks vara ganska produktiv, och uppskattad. Det senare inte konstigt, eftersom boken jag läste – Gräddhyllan kallad – faktiskt var helt OK.

Till det yttre inte speciellt orginellt: småfet halvt utarbetad kriminalare i sydsvensk stad med vissa alkoholproblem löser mord. För en gångs skull har dock inte kommisarien problem med familjen – sådan saknas helt – men det har å andra sidan den andra polis man får följa lite närmare. Intrigen är väl heller inte sådär fantastisk – det trick som på slutet tas till för att lura tankarna åt fel håll är tämligen genomskinligt, speciellt om man i Hercule Poirots anda betraktar psykologin i det hela – men är på det hela taget tillfredsställande, förutom i en fråga: handlingen innehåller, förutom det obligatoriska mordet, även en del militanta djurrättsaktivister som härjar (boken kom ut 1997, mer om detta strax), och detta spår knyts aldrig ihop riktigt tillfredsställande, trots att det ibland hamnar rejält i förgrunden.

Boken kom som sagt ut 1997, och förutom veganerna märks det på mobiltelefonerna, för för tio år sedan var de inte de självklara tingestar de är idag: de var förvisso vanliga men inte helt accepterade (de kallas »yuppienallar« av Hellberg). Dessutom har synen på Thailand ändrats, så det som idag betraktas som ett semesterparadis, betraktades då snarare som ett ställe som himmelriket för pedofiler.

Om boken nu till handlingen inte stort skiljer sig speciellt från t.ex. något av Henning Mankell, har den då något som utmärker sig? Ja, språket. Hellberg är väl inte någon gudabenådad stilist, men språket håller ändå god klass, och han ryggar inte för att använda ord som annars knappast skulle ses i en så »låg« genre. Dessutom tecknas en del fina personporträtt, även av helt perifera personer; som den spionerande, högfärdstokige grannen eller den otursförföljde fiskaren.

Summa summarum: för den som vill ha en deckare i sommarvärmen finns det alls ingen anledning att undvika detta alster, men heller egentligen ingen anledning till att gå till några ytterligheter för att få fatt på det. Ett kompetent, men inte särskilt originellt, hantverk.

Read Full Post »

Att recensera en bok av Agatha Christie är inte helt lätt. Har man läst ett par stycken känner man snart igen upplägget:

  1. Introduktion: Vem eller var är hjälten? (~20 sidor)
  2. Ett mord begås, och hjälten tar sig an fallet (~10 sidor)
  3. En massa oskyldiga personer intervjuas och misstänks. Även mördaren intervjuas, men misstänks inte (~100 sidor)
  4. Hjälten, eller dennes medhjälpare, pekar ut fel person, ibland flera gånger (~30 sidor)
  5. Sanningen uppdagas (~10 sidor)

Någonstans i detta klagar dessutom någon på hur himla dyrt det blivit med tjänstefolk.

När böckerna nu är så likartade, vad återstår då för en stackars recensent? Att gå in på detaljer är svårt att göra, eftersom det väsentliga egentligen bara är mordgåtan (även om det oftast även finns en kärlekshistoria med lyckligt slut inslängd). Detta gäller i hög grad för Murder is easy, vilken jag köpte tillsammans med ett tjog andra Christieböcker för ett par år sedan och som var den enda kvar i högen när orken tröt, varför jag först nu läst den. Den är på inget sätt en dålig Christiebok, för även om man vet att ovanstående gäller så är det ändå inte helt lätt att gissa vem mördaren är, men samtidigt är det inte en av de där riktigt bra, som Mordet på Orientexpressen eller Tio små negerpojkar, för det är trots allt fullt möjligt att gissa mördaren innan avslöjandets stund är inne.

Sålede inte en bok att avråda från, men heller knappast en som man skall rekommendera andra än Christiefantaster.

Read Full Post »

Ett efter ett har den gamla antikens rön fått ge vika. Vissa av dem lever kvar, inom till exempel matematik eller historia, men knappast som helt oemotsägeliga sanningar (Euklides Elementa är således endast om man begränsar sig till okrökta plan). På ett område var dock greker och romare minst lika duktiga som dagens bästa, även om vissa yttre förutsättningar har ändrats: retoriken. Cicero skulle förmodligen inte haft några större problem att agera som advokat eller demagog idag (om han inte hade problem liknande Palmes »infama leende«, vill säga). Det är därför kanske inte fullt så motsägelsefullt som det kan verka när Cicero dyker upp i en bok av Göran Hägg med titeln Retorik idag. Boken är en uppföljare till en annan bok i samma ämne av samme författare med titeln Praktisk retorik, men är till skillnad från denna inte uppbyggd så mycket om hur man strukturerar ett tal generellt som om hur man hanterar olika typer av publik. Detta görs främst genom att exempel hämtas från olika talare: Cicero, Bill Clinton, George Bush (som tycks ha en hårt arbetande, skicklig stab av talskrivare). Här finns några oväntade, sorglustiga höjdpunkter, som Bushs installationstal där han förklarar att USA endast skall föra rättfärdiga krig som kan vinnas, något som idag klingar ganska ihåligt.

Annars är kanske den största behållningen just tipsen hur man skall bete sig i olika situationer (bröllop, när man skall föreläsa, och så vidare). Viktigast av dem kanske är påminnelsen om att en fråga en person tycker alla förnuftiga människor borde hålla med om kan för andra människor innehålla helt andra dimensioner (det går alltså inte att tro att det bara är att förklara för muslimerna hur dumt det är att inte äta en viss typ av kött, varefter de glatt kommer sätta sig ner och käka fläsk), och att glömma detta i princip innebär att debatten är förlorad från början, eftersom det endast sällan är förnuftsskäl som står mellan en person och dennes accepterande av ens egna teser.

Det enda som egentligen kan anföras på minuskontot är att det hela är något kort (man får ut ett par timmars läsning av det) och att de exempel som ges ibland tar överhand, så att det blir mer intressant att läsa om hur korkad Bosse Ringholm framstår än att förstå exakt varför.

Read Full Post »

I kung Kristoffers landslag heter det i inledningsparagrafen att »Sveriges rike är av hedna värld samman kommit av Svea och Göta riken«. Den gängse bilden av detta var länge att svearna i en dimmig forntid, endast lätt illuminerad av ljuset från diverse sagor såsom den om Beowulf, hade besegrat götarna och skapat ett rike, som trots vissa inbördes strider i samband med kristnandet i stort sett var identiskt med det som Birger Jarl sedermera satte på fast grund. Denna bild håller inte Maja Hagerman med om. I sin augustprisbelönade Spåren av kungens män söker hon istället ge en modernare bild av hur det hela gick till, och är därvid tvungen att teckna en förvisso ofullständig och grovt skisserad men ändock bred bild av tillståndet i norden under de århundraden från tiden när de sista vikingatiden för alltid dragits upp på land och hövitsmännen börjat lyssna på missionärernas tal om Vite Krist till perioden då de inhemska källorna börjar tala om lite mer än donationer till diverse kloster.

I början av denna tid hävdas det som sedermera blev Sverige sägas ha bestått av ett litet, sjöbaserat Svearike som tycks ha styts av en kung, götalanden, som legat mitt emellan detta rike och det mäktiga danska riket och inte verkat ha hört till någondera riktigt, samt resten, som av olika skäl inte behandlas i denna bok. Via götalanden har i vilket fall västeuropeiska influenser influtit, med källsprång främst i England. Med tanke på hur dåligt källäget sägs inte mycket om hur mer exakt enandet har gått till, men desto mer om hur invanda tankemönster vänts från att man enbart haft de personliga och släktbaserade relationerna för ögonen till att först även bry sig om kyrkogemenskapen och sedan få en idé att man levde i någon slags rike, samt hur nya sätt att leva och finna sin utkomst vunnit insteg. Mentalitetsförändringarna sägs till stora delar ha ombesörjts av kyrkan, och här dyker en fråga man som läsare lämnas ensam med upp: varför gjorde kyrkan det? Det går att läsa ut att kyrkan dels behövde först beskyddare för att inte kastas ut, och senare behövde förändra tänkesättet i denna riktning för att bli självförsörjande, men detta kunde satts ut mer explicit i texten.

Ett annat problem är språket. Det är av stilen »förslappad nusvenska«, där bisatser sätts ut som egna meningar, utan att man kan skönja någon anledning än rädsla för för långa konstruktioner. På något ställe blir även meningarna tvetydiga: »Frillobarnet kunde ärva sin far om han önskade det…«. Menas det verkligen att frillobarn själv fick välja om de kunde ärva? På ytterligare ett ställe står det om ägoförhållande av jord att kyrkan och klostren ägde 43 procent av jorden år 1635. Sannerligen en märklig prestation, när det sista svenska klostret (Vadstena) stängts fyrtio år tidigare!

Nå, dessa smådetaljer är dock bara detaljer. I det stora hela är det en bra bok, med oväntade inslag på livet under två ganska bortglömda århundraden. För den som är intresserad av bra historia är detta att starkt rekommendera.

Read Full Post »

Efter att ha läst Alf Henriksons Byzantinsk historia känns det som en rimlig sammanfattning av denna historia är:

  1. Det bysantinska riket låg i krig med nästan hela omvärlden. För det mesta gick det påfallande dåligt, men genom tur och välfyllda skattkammare gjorde det inte så mycket förrän sisådär år 1200.
  2. När man inte låg i militär konflikt med omvärlden låg man i teologisk strid med varandra.
  3. Om man till nöds tyckte att ovanstående inte räckte som förnöjelse ställde man till med revolution, stärkta av vetskapen att sådana ofta lyckades.

De flesta detaljerna utöver detta går faktiskt ganska lätt förlorade, speciellt som det bysantinska riket tycktes vara det enda konstanta i alla dessa bråk; man överlevde snart sagt alla potentiella erövrare fram till dess att turkarna kunde inta området och upprätta gränser som var i stort sett identiska det bysantinska riket haft under sin storhetstid. Detta hade vid det laget först bråkat med diverse folkvandrande stammar i väst, perser i öst, goter i norr, vandaler i väst, araber i öst, slaver i väst, bulgarer i norr, normander i väst, turkar i öst, sjörövare i söder, venetianare och genoveser från väst, patzinaker och ungrare i norr, fler turkar i öst och korsfarare från väst. När riket var som störst behärskade man nästan hela det forna romerska riket; mot slutet var man reducerad till att bara kontrollera Konstantinopel. Det bysantinska rikets historia är således lång och komplicerad, men föga känd, ty även om det var tack vare dem som mycket av antikens kulturarv levde vidare så var man så tyngd av detta att man inte åstadkom stort mycket som eftervärlden varit intresserad av, speciellt som den ortodoxa tron man omfamnade gjorde att ryktet i väst inte var det bästa.

Henrikson har trots detta tappert försökt skildra detta myller av kejsare och kejsarinnor, patriarker, munkar och kättare, generaler och eunucker. I stort sett har han lyckats väl nog, verket är läsbart och medryckande, även om en viss förkärlek för vissa formuleringar (antalet arméer som slogs »sönder och samman« blir efter ett tag tröttande) gör det hela lite svårt att orka med. Den som läst hans redogörelse för det egentliga romerska riket kan dock känna sig en smula lugnad av att han tycks ha nyskrivit just denna bit historia; jag kände i alla fall inte igen formuleringarna där. Ett annat problem är dock att han inte använder övergripande kapitel utan berättar i sjok från en till ett dussin sidor, vilket i och för sig är historiskt berättigat då historien sällan stannar upp vid enskilda punkter, men som berättartekniskt är problematiskt eftersom en läsare som lägger ifrån sig det hela måste nyorientera sig i historien när boken tas upp igen. I stort sett är det hela alltså ganska typisk henriksonsk historia: välskrivet, övergripande, medryckande och väl fungerande som historisk översikt.

Read Full Post »

Jag brukar normalt låta sånt jag ser på Wikipedia stanna på Wikipedia, men jag kan inte låta bli att ta upp den senaste tokstollen som kommit för att förkunna Sanningen. Till skillnad från de flesta tokstollar så handlar det den här gången inte egentligen om vare sig fysik eller evolution, även om det finns starka kopplingar till båda. Ämnet i fråga är istället en metod för att försöka skapa biologiska släkträd som går under namnet kladistik. I korthet kan sägas att det till skillnad från andra metoder föröker skapa släktträd genom att utgå från evolutionära samband och kvantitativ analys.

Detta är tydligen något som framtvingat en ohygglig olust hos en viss person, som därför har börjat redigeringskriga på både svensk- och engelskspråkiga Wikipedia i syfte att föra ut Sanningen och avslöja kladistiken som den enorma lögn den är – han har bland annat föreslagit att kritikstycket skall byta namn till »Science strikes back – falsifies cladism’s denial of it empirically«. Anledningen till att jag inte vill sätta ut personens namn, och försöker vara en aning luddig med det här, är att han tydligen utsatt en annan bloggare, som inte gjort annat än att nämna att han tänkte diskutera personens argument, för en störtflod av inlägg. Jag vill alltså helst inte dra på mig hans uppmärksamhet.

I vilket fall, vad är det som har fått honom att komma till denna insikt? Tja, han har skrivit en del stollerier på Wikipedia som jag skulle kunna citera (det finns mycket roligt att gräva i för den intresserade), men han har tydligen även lyckats få in en artikel i det linneanska sällskapets tidskrift (återigen: jag länkar inte för att jag vill verkligen inte ha hit honom. Den som är intresserad och någorlunda van vid Wikipedia torde inte ha några större problem att leta rätt på den). Det mesta i den är mer eller mindre oförståeligt för en utomstående, som mest tycker det påminner om en strid om påvens skägg, men det argument som anförs för att slutligen kunna förkasta kladistiken är faktiskt förståeligt i hela sin monumentala okunskap. Efter att medelst abstrakt nonsens ha försökt visa att kladistiken leder till att man likställer tid med rymd klämmer han till med följande:

Time equalizing space does effectively exclude any possibility for time to be relative (i.e. to vary with speed in space).

Han nöjer sig dock inte därmed:

The relativity of time instead supports our traditional notion that there is a distance between our comprehension of reality and reality itself, thereby also a notion that process and pattern are different and real, and thus also a notion that monophyletic groups and holo- and paraphyletic processes are real. The relativity of time thereby also supports empirical science’s basic assumption, that is, that things exist.

Ridå.

Read Full Post »

Dagens understreckare i SvD är intressant läsning för en fysiker. I princip handlar den om en bok som går till angrepp på den syn på vetenskapen som xkcd nyligen kommenterade, där vissa delar ses som mer grundläggande. Det är förvisso inte att rekommendera att kommentera andra åsikter när man endast tagit del av dem i form av ett referat, men jag kan inte låta bli.

Stuart A Kauffman tycks i Reinventing the Sacred: A New View of Science, Reason and Religion vara ute efter att i görligaste mån slå undan benen på reduktionism. Detta tycks göras på två sätt: för det första genom att hävda att bara för att man till exempel kan omformulera en fråga inom kemi till en fråga inom fysik så bevisar det inte någonting. Detta är förvisso sant, men visar egentligen bara att fysik och kemi överlappar.

Det andra sättet är ett försök att slå ihjäl Laplaces demon. För den som inte är bekant med just denne kan meddelas att den tänks ha kunskap om all världens partiklars läge och hastighet, varefter den kan räkna fram universums historia och framtid. Varför man besvärar sig med att gå till storms mot ett kreatur som varit dött i runt hundra år kan man fråga sig, för endast galningar lär väl idag kunna förneka att kvantfysiken gör att demonen måste operera med en sorts kunskap som vi i nuläget inte ens teoretiskt kan få tillgång till. Kauffman tycks dock vara nöjd att ha hittat ett så fint skinn att stoppa med halm, och inte stannat för att tänka efter när han vid ett senare tillfälle hävdar att kvantfysikaliska händelser gör det omöjligt att förutspå mutationer, varur han drar slutsatsen att biologi inte låter sig reduceras till fysik.

Kauffman tycks således ha blandat ihop reduktionism med determinism. Reduktionismen ställer i själva verket två frågor: »Givet detta fenomen, kan jag förklara den i termer av fysik/kemi/biologi?« och »Givet dessa naturlagar, går det att härleda hur världen ser ut på nästa plan?« (alltså »om jag vet allt om atomer, kan jag förutsäga allt om molekyler?«). Ingen av dessa är densamma som determinismens fråga »Givet att världen ser ut såhär just nu, vilket nummer vinner på lotto imorgon?«.

Read Full Post »

Det är inte helt lätt att bli klok på Fröding. Ena stunden fullkomligt ångar han av självsäkerhet, nästa sjunker han ihop till den mest osäkra tvivlare. Det enda som är konsekvent är hans misstro mot den instängda moralen, en tankegång som bland annat uttrycktes i En morgondröm. I dag är det svårt att se hur orden »skälvande sköte« kunde ge upphov till kommentarer som »erinra […] mera om vissa populärmedicinska böcker än om poesi, men upplagan lades i kvarstad, och det blev rättegång, i samband med vilken Heidenstam betedde sig synnerligen skamlöst.

Nåväl, tesen om den köttsliga kärlekens oskuldsfullhet är inte det enda temat bland de dikter som av Nils Petter Sundgren utvalts att ingå i Dikt och prosa, även om det, tillsammans med utanförskapet och längtan efter djupare kärlek, är ett av de starkare.  Här finns även mer folkligt anknutna saker, som dikten om Jan Ersa och Per Persa, och mer historiskt förankrade dikter som Sigurd Jorsalafar. Dessa stannar dock inte vid ett tomt berättande, utan vill säga något mer; i fallet Sigurd om hur det är att gammal sitta och minna forna tiders prakt och härlighet.

Dikten är överlag väl komponerad, med rim som sitter där de ska, både i versmåttet och meningarna; det är endast sällan som trycket kommer onaturligt. Parat med förmågan att känna medlidande med nästan allt och alla – till och med ett gammalt bergtroll framstår närmast sympatiskt, trots att det i slutändan vill äta prinsessan – så är det inte konstigt att detta är i högsta grad levande poesi.

Prosan, å andra sidan, känns långt mindre redig. Porträttet av Burns är fint tecknat, och man anar ett visst frändeskap, även om Burns till skillnad mot Fröding hade god tur med flickorna. I slutändan blev dock bådas livsöden lika tragiska.

Innan jag slutar skall jag bara framföra min tacksamhet mot principen att urvalet gjorts bland de diktsamlingar som släptes under författarens levnad, snarare än bland dikterna. Det kommer göra det enklare att komplettera med de smalingar som inte tagits med, vilket jag definitivt kommer göra.

Read Full Post »

Older Posts »